Senaste kommentarerna i forumet

@Mariamia
Jag vet hur det är. Menade inget illa med frågan.
Att gå vidare är svårt för mig likaså.

Hans resa är viktig enligt han. Där han inte förstår mig heller. Tampas med att kunna släppa taget.

❤️

@Sårad... kan bara hålla med! Ta hand om DIG ❤️

Läser ju runt på forumet om hur vi alla kämpar på olika vis.
Jag har ju verkligen varit på botten psykiskt, svårt att se vad som är vad, varför känner jag så här?

Så slog det mig....jag har ju hela mitt liv levt för andra, fixat o trixat o sugits in i det ena efter det andra. NU ska jag helt plötsligt försöka göra saker för mig, förstå vad jag behöver, vad som gör mig glad. Ojoj jag har aldrig någonsin ens funderat på det, tragiskt men sant.

Vem är jag? Vart är jag på väg?

@Självomhändertagande
Tack för kloka stöttande ord, ska bära med mig de i vardagen och börja direkt.
En dag i taget🙂

@wasgij vår elation är ett kvitto från senaste sms att det är han han han och allt som har ned alkoholen att göra.
Än så länge ingen insikt i vad han gjort mot mig eller andra, många narcisstiska drag också.
Hur går det för dig?

@Mariamia
Hej!
Vet precis hur det känns. Att vara vilseledd. Jag lämnade min för att han inte gav nig nåt val.
1 år av lögner, förnedring och svek blandat med en kärlek av manipulativitet.
Och nu? Han har tagit tag i sitt, men här står jag förstörd och vet inte hur jag ska gå vidare. Hans egoism är störrre än annat. Medan min oro är rotad kring allt med honom. Att våga släppa taget. Vad är jag utan allt det ja varit där för honom.

Hur är er relation idag?

@Mariamia
Du skriver kanske vunnit också.
Ska snart iväg, men läste ditt inlägg. Och ville säga. Fokusera på dig och på hur du vill ha det framöver. Det kan kännas som en stor sorg att lämna eller bli lämnad även om önskan var att leva utan ens partners alkoholmissbruk.
Att leva utan att stötta och pröva få den andra nykter.
Att stå där utan någon kamp.
Att vara kvar.
Ensam.
Allt kämpande.
Och så plötsligt är partnern med missbruket eller en partner som fått en ny insikt.
Jag vet en del som upplever en tomhet när ens partner slutat dricka och funnit Gud.
Oavsett vad förändringen är, så kan det upplevas svårt.
Och tomt.
Fyll din tid med det du önskar.
Vad vill du göra idag?
Gör det!
Vad vill du göra med all den tid som du la på din partner.
Det är en utmaning.
Att ta tillbaka sitt eget liv.
Och fylla det med det som man längtat efter, men inte fått utrymme till.
Det finns så mycket livet har att erbjuda.
Men plötsliga förändringar kan också upplevas som en sorg.
Kanske du behöver bearbeta det.
På ditt sätt.
Ta reda på hur.
Och lev ditt liv, som du vill leva det.
Önskar dig en fin dag.
Träffa eller prata med någon som du tycker om.
Njut av våren som är på väg, eller kanske redan har kommit till den plats där du befinner dig.
Gå ut i naturen och lyssna på fåglarna.
Se hur våren vaknar.
Skriv här.
Det hjälpte mig enormt.
Ta hand om dig!

@Snödroppen
Det är jätte svårt. Svårare än jag trodde. Jag vet så väl att det är det enda rätta. Klippa bandet helt.
Men som du säger. Känslorna efter det att bearbeta. Skuld. Skam, sorg, kärlek. M.m.
Aldrig varit med om detta. Hur någon sitter så otroligt rotat i mig. Av både manipulation, med lögner och svek. Och en otrolig kärlek på det.
Så tacksam för alla svar. Så tack.
Försöker hitta modet. Att släppa helt. Från rädslor och ängslan.

@wasgij
Det är jättesvårt men den gränsen kommer för eller senare. Det är en process för var och en.
Det blir nästan som ett traumaband med kärlek, svek, smärta, tillitsbrist, skam, skuld osv osv. Jag tror man behöver klippa all kontakt för att kunna gå vidare själv.
Man behöver möta de där jobbiga känslorna av ensamhet, svek kärlekssorg och sen kommer den nya vardagen som blir det normala. Man hittar nya saker att fokusera på osv.

@Pellan
Det låter bekant.
Du frågar vad du ska göra?
Du kan naturligtvis motivera och stötta men personligen så tror jag på att fundera var dina gränser går och sen, på ett lugnt sätt förmedla det till honom.
Om han vill ta ett beslut att förändra sin livstil så finns det mycket hjälp därute.
Jag försökte länge att motivera, ställa ultimatum, ge råd och tips men inget hjälpte. Jag tror själva nyckeln ligger i att han själv tar initiativ och att man inte går in i varandras ansvar så mycket även om man så gärna vill.
Det låter ju inte hållbart som det är nu.
Att flytta ihop bör vara något du funderar några rundor på och det behöver jag inte tala om egentligen.
Var rädd om dig, sätt sunda gränser för när man väl är inne i den där spiralen som pekar neråt är insjuknar man själv.

Det här med att strunta i att svara i telefon är något jag känner igen väl även strutat i allt man normalt sett gör, födelsedagskalas, släkt middagar, julafton mm jag trodde från början det berodde på att han var folkskygg. Men nu vet jag att han hellre drack från morgon till än vara med på sånt.

Det behöver ju inte betyda att din särbo har samma problem som min...men fundera både en och två gånger innan du går vidare! Se att han verkligen anstränger sig och inte bara ord bajsar..

Stor kram

@Åsa M
Hört från flera håll att jag ska fokusera på mig själv. Men har så svårt att släppa taget. Säkert för att skilsmässan var ett måste, inte ett val jag egentligen ville göra.
Hur svårt det är att få ur hans manipulativitet från huvudet än idag. Skammen som uppstår. Oron vid tysthet från hans sida. Det gör mig knäpp. Hans telefonsamtal och sms drar mig in i hans bubbla. Utöver det är jag någorlunda stark att förstå vad han gör med mig.
Men styrkan att våga säga stopp, våga ta avstånd. Hur ska jag hitta den?

Fokusera på dig. Risken med att vara medberoende är ju att all energi går åt till den sjuke och man har inget kvar till sig själv. Att två ska bli sjuka för att en är sjuk är väldigt onödigt! Jag kände också skuld över att vara hård mot mitt ex men inget annat nådde fram, tyvärr...

@Uppgiven74
Här är tips på avsnitt på "2 fyllon och 1 sanning".

"TUFF KÄRLEK IGEN O IGEN O IGEN"
"SLÄPP IN LJUSET OCH BE OM HJÄLP"
"KÄRLEK OCH MEDBEROENDE"

@Uppgiven74
Hej. Jag har så svårt att säga hur andra ska göra i specifika situationer, om säga något eller inte. Kanske du kan "göra" om känns OK? Till exempel att "krypa upp i famnen" om det känns bra ... Att visa att hans val uppskattas. En tanke bara. Om det nämns något typ att, jag tar en cola att DÅ inflika att "jag uppskattar att du tar den där colan i stället". Egentligen får man ju det bästa svaret av någon från beroendesidorna, för vi som anhöriga kan ju inte förstå på djupet vad det handlar om.

Poddar hörde jag på, och ännu gör, "2 fyllon och 1 sanning" har jag lyssnat mycket på. De har avsnitt om medberoende och relationer, om man söker på poddens namn och "relation" , "medberoende" så kan du kanske hitta något som du uppskattar att lyssna på och som hjälper dig vidare.

Kram!

Känner att jag tappat fotfästet, separerad sedan knappt tre veckor tillbaks från tidigare partnern.
Han har nu lika länge hållit sig nykter och mår bra/bättre.
Han visar ingen insikt i vad han ställt till med i mitt och andras liv, men det kanske kommer.
Känner mig fruktansvärt vilseledd och använd då jag backade upp runt hans alkoholism.
Vet att det är en del av brist i sjukdomsinsikt, vad ska jag göra av alla framtidsplaner allt jag förlorat...ja kanske vunnit också.
Han mår bättre jag mår skit....

Förra påsken var.. ja, mitt gamla liv. Ett sorgeår måste upplevas, ett år utan han. Vet inget om framtiden, vet bara att han inte ingår i den. Han kommer att supa ihjäl sej utan vetskap hur illa han gjort mej. Har aldrig haft psykisk ohälsa och ångest förut innan jag träffade denna man. Så ni som funderar på att flytta ihop med en missbrukare. Som fortfarande tror att ni kan älska någon frisk. Som tror att kärleken är störst och den starkaste kraften. Tyvärr är det som att leva i en krigszon, inga regler gäller. Önskar ingen att slösa bort sin fina kärlek på någon som älskar en substans mer än sin partner. Gå inte sönder. Var rädd om dej själv.

Jag och min särbo har distansförhållande, och ses ungefär varannan vecka. Han resjobbar och är hemifrån under veckodagarna på en arbete där han inte trivs alls med ledningen, vilket påverkar honom mycket. Nu misstänker jag att han tar till alkohol som "tröst". När vi är med varandra är det inga konstigheter och han kan ta tex bara 1 glas vin/öl till maten, avstå helt och hållet, dricka på fester med måtta osv. Så i såna sammanhang är det inga konstigheter.

MEN. De helger vi inte är med varandra omsluter han sig helt och går inte att nå. Varken jag, hans vänner eller familj får knappt tag på honom. Det har varit så ca ett halvår men har senaste månaderna blivit värre. Vi har såklart pratat mycket om detta och jag har varit upprörd, besviken och ledsen över hans beteende, hur han ignorerar folk runt sig gång på gång, struntar i planer han har med andra. Han får väldigt mycket ångest varje gång efter han gjort så, men gör ändå samma sak nästa helg han är själv igen. Han säger att det beror på jobbet, att han kraschlandar totalt när han är hemma och inte känner ork för något. Det tror jag absolut är en stor del av det. Men vid minst två av dessa tillfällen vet jag att han druckit mycket alkohol ensam, dagar i sträck. De gångerna har han själv erkänt det och han har skämts mycket. Men jag misstänker att det är alkohol inblandat varje gång han gör sådär, då jag bla sett spriten hos honom minskat sen sist jag kollade flaskorna. Jag märker att han tycker det är sjukt jobbigt att prata om det och han byter ämne. Han har dock nu börjat prata med psykolog över telefon, efter ultimatum från min sida, men jag tror inte han pratat om alkoholproblem med denne, utan de pratar bara utmattning och stress. Det är som att han vill ha hjälp men ändå inte, att han har svårt att erkänna det verkliga problemet. Jag tror de haft ca 4-5 sessioner hittills men än så länge har det inte hjälpt. Han har struntat i att fira jul och struntat i att fira sin mammas födelsedag. Så det är verkligen ett problem och jag ser stora varningsflaggor. Vi vill flytta ihop och en dag bilda familj, men det här är inte hållbart.

Hur bör jag agera? Hur kan jag peppa honom att skaffa den hjälp han förmodligen faktiskt behöver?

@Åsa M
Som i förra inlägget. Hur ska jag kunna motstå. Utan att känna skam själv.
Inte tagit till samtalsstöd än. Men borde för att kanske ta mig över det värsta steget.

@bella70
Pappren är inskickade så inväntar besked.
Har inte samtalsstöd. Trodde det skulle vara lätt att hålla avstånd.
Känner mig elak att ta avstånd när han gång på gång säger att han gör resan för min skull.

Du är inte hemsk! Du är medberoende. Att han vill göra sin resa själv kan mycket väl bero på skam. Du är sårad. Hans beroende har skapat en klyfta mellan er och det är lätt att tro att den försvinner om man erbjuder sig att "hjälpa till". Men det är det som är faran med medberoende, att man alltid oombedd ska hjälpa till, tills man är helt slut. Vem hjälper dig? Har du samtalsstöd? Låt honom göra sin resa, du måste göra din.

Ännu en kväll har gått utan att sambon druckit något och när vi satt i soffan tidigare ikväll började jag fundera på om jag ska säga något? Inte "tack" kanske men typ? Att jag uppskattar att han väljer bort alkohol och dricker cola i stället? Eller ska jag fråga hur det känns att inte dricka? Eller ska jag inte föra det på tal överhuvudtaget?
Jag vet verkligen inget om att ha ett beroende och hur man som anhörig ska bete sig. Jag har fått tips om Lars Lerin och jag har börjat lyssna på "Tack det är bra" av Cecilia Svensson men tar tacksamt emot tips om böcker, TV-program, poddar och annat som kan göra mig klokare 😊

@wasgij
Hej
Är ni skilda? Tror det kan vara klokt att ni läker på varsitthåll.
Har du samtalsstöd ? Fokusera på dig o din läkning o håll avstånd.

@Snödroppen
Jag har levt med ständig oro i snart 1 år. Manipulativt beteende och ordkränkning. Det resulterade nu till skilsmässa.

Plötsligt skall det gås på möten. Sluta helt. När jag på andra sidan känner mig fördärvad. Så många turer det varit.

Hur mycket jag än försöker sätta gränser så faller jag tillbaka tills hans ord och meningar.
Känner mig hemsk som sa till han idag att du får sköta din resa själv så får vi se vart vi är när den resan är stabil. Som om jag lämnar honom i sticket.
Men alla gånger jag blev lämnad? Trampad på? Och så kommer smickret. Tårarna.

Hur ska jag vägledas i detta?