Senaste kommentarerna i forumet

Jag kunde aldrig följa med.
Det passade inte just då.
Kanske en annan gång.
Nä, jag måste hem.
Vi får se om jag kan nästa.

Och så kom examensdagen.
Nu skulle vi fira.
Vi hade klarat det!

Men jag kunde inte i dag heller.

För du låg inlagd på psyket efter att jag ringt efter psykakuten.
Som jag absolut inte fick. Du förbjöd mig.

Men jag ringde ändå.

För jag orkade inte vårda dig hemma.

Jag visste inte längre vad jag skulle göra.

Jag orkade inte mer. Den här gången.

Psykos. Hallucinationer.

Och ett litet barn hemma.

Så jag ringde ändå.

Och de kom med akutbilen.

Gjorde en bedömning.

Sa att du skulle åka in. Bli mottagen och komma få bli inlagd.

Men frågade mig.

Kan du köra?
Vi har många larm. Många att besöka.
Och läget är ju stabilt nu.

Kan du?

Kunde jag?
Ja.

Så jag körde in. Det var nästan en timmes körning.

Med två pojkar i bilen.
En liten.
Och en som skulle föreställa stor.
Men som var allt annat.

Så nej.
Jag kunde inte följa med den dagen heller.

Jag åkte hem.
Hämtade på förskolan.

Förklarade att pappa var sjuk.
Men snart kommer han hem igen.
Och då mår han bättre ska du se.

Era barn har det INTE bra! Mår illa när jag läser det du skriver! Vakna upp och gör nåt åt er situation! Vet att det inte är en lätt situation för dig men barnen har det HEMSKT!

Vill lägga till en sak:fundera på om du inte ska sluta drick alkohol! Tror det är jättelätt att själv ramla dit när man är ihop med en alkoholist! Livet blir deprimerande och lätt att trösta sig! Och bra för barnen att en är nykter och tar avstånd, rätt signaler på nåt sätt! Var tidigare ihop men en alkoholist, har avslutat för ett tag sedan. Precis som du säger, kontinentalt drickande nu för tiden! Men när slutar det vara kontinentalt och börjar bli en ful ovana som sen övergår i ett beroende? Svårt att dra gränsen! Drogs själv med i att ta ett glas lite för ofta i början! Sen började de ohälsosamma diskussionerna och "mysfaktorn" försvann! Jag började oroa mig för mitt eget drickande, ont i magen av oro mm! Tog efter ett tag aktivt avstånd till alkohol! Så skönt att åtminstone slippa oroa sig för sig själv! Och sök hjälp hos proffs, svårt att ordna upp sånt här själv tror jag! Förhoppningsvis följer din man efter dig i ditt beslut!

Alltså vad är det för fel på den gubben????
Jag & ungarna kör till sjöarna & har det hur mysigt som helst!! Stannar i 1 1/2 timme,badar & leker.
Kommer hem o Han är direkt på ungarna & gnäller o skäller.
Säger att nu är det ta mig fan nog med dricka till sonen. Du pissar ju ner sängen var & varannan dag säger han till honom.
Sonen kommer ut till mig; pappa är dum.
Sen börjar han gnälla om vem som har ätit upp halva påläggskorven??
Alltså vi är 5 pers i detta huset!?
Sen säger han att är det konstigt man dricker?
Så säger jag & vad behöver jag för att stå ut?
Ett hårt slag i huvudet,ett jävligt hårt sådant!

Ehhhh förvånad?! Nä.

Jag tycker det låter som att du har en svår situation och att du inte vill ha det som det är nu. Du är stark som skriver av dig. Och ber om hjälp. För det är svårt att öppna upp sig och erkänna att det finns ett problem.

Du säger att du förändras och det tyder på att du är medberoende. Och det är ingen rolig roll att ha. Du säger också att du hemlighåller mycket, försöker kontrollera hans drickande och så vidare.

Fundera hur du vill ha det. Vad du tycker är viktigt i ditt liv. Vilka prioriteringar har du? Känner du att de tillgodoses som det är nu?

Jag tycker du bör prata med din man på ett ickekonfrontativt sätt. Berätta hur du känner och säg inte vad du tycker att han ska göra. T ex: När du dricker känner jag mycket oro och jag mår mycket dåligt. Jag tänker att du själv vet vilka känslor du känner. Det viktiga är att inte ha det här samtalet i affekt.

Det finns olika hjälp att få. Både för honom och för dig. Oavsett om han inte är mottaglig för hjälp tycker jag att du ska söka hjälp för din egen del. För som anhörig behöver man också hjälp. Och det låter på dig som om du har levt så här ganska länge i olika perioder.

Om du senare kommer till ett stadium där du vill ställa ett ultimatum ska du göra det till dig. Alltså, när du dricker känner jag att jag inte kan vara med dig och därför kommer jag att lämna dig då.

Jag kämpade i tio år i en relation med en beroende man. Jag flyttade mina gränser så långt jag inte trodde var möjligt och förlorade mig själv. Jag kämpade så mycket för det där du säger "i nöd och lust", men undrar nu varför jag gjorde det. Det var mest jag som kämpade. Och det förutsätter att man är två som vill kämpa. Jag har precis börjat sätta ord på allt jag gått igenom och förstår att det kommer ta tid att komma tillbaka för min egen del.

Hoppas några av dessa ord hjälper.
Du är inte ensam.

Visst är det sjukt hur man kan trycka undan sina egna behov, känslor och smärtor? Så mycket för att skydda barnen, men också så mycket för att man så länge har satt den beroendes behov först. Det egna jaget kommer så långt efter.

Och det tar tid att förändra de här beteendena. Jag försöker bearbeta nu. För jag vill verkligen förändras. Så nu fortsätter jag min känslomässiga magsjuka där jag kastas mellan olika förträngda känslor och minnen. Jag tror den kan hålla på ett tag till. För det är så mycket jag har trängt undan i ett decennium. Och jag bär på en hel massa sorg. Över det som aldrig blev. Över det jag förlorat. Över att ha förlorat min livmoder. Och stora delar av mig själv och mitt liv.

Jag ska framåt. Men för att klara av det måste jag skriva fram det som hänt och omfamna det innan jag kommer vidare. Och kanske någon annan känner igen sig i det jag skriver. Men jag gör det för att ta tillbaka mig och mitt liv.

Vad din text väcker glömda minnen hos mig också! "Mamma kan ju inte också vara sjuk". Så har det varit hos oss också, när jag blev sjuk var det ändå jag som skulle ta hand om barn och allt, dessutom skjutsa runt på mannen som var utan körkort långa tider efter en dubbel rattfylla. Månader efteråt när jag tog upp det med honom var hans enda kommentar, "jamen du hade väl inte så ont...". Jag hade jävulsk ont. Länge. Inte en dag sjukskriven för mamma kunde ju inte också vara sjuk. Sen blev värken kronisk. Läkaren undrade hur jag kunnat jobba eller göra nåt alls med den nivån av skada i kroppen och den värken. Ja det undrar jag också.

Jag minns en dag efter jag hade gjort min första operation – de hade tagit bort en del av livmodertappen där det fanns cellförändringar, det som senare skulle visa sig vara cancer. Jag hade redan lämnat dig. Du hade fått lämna vårt gemensamma hem. Och nu var du var utan bostad.

Men nu var du i huset. Du hade kommit dit. Drogpåverkad. Du ville bara få ta det lugnt. Andas ut. Vila. Men du tog all vår luft. Jag ville bara att du skulle försvinna. För du var inte snäll. Du skrämde mig. Jag var hemma. Barnen var hemma. Jag hade låst in oss på ett av barnens rum. Där satt vi. En liten bebis på några månader och en pojke på fyra år. Och en mamma som förklarade att pappa var sjuk just nu. Och vi skulle försöka få honom att åka med bussen.

Men du ville inte åka.

Vi lekte på rummet. Jag tror vi sjöng. Och jag hade börjat blöda. Jag blödde mycket. Så otroligt mycket. Jag ringde gyn bara för att rådfråga om de tyckte att jag skulle behöva komma in. Få det undersökt. De tyckte absolut att jag skulle komma. Men det gick inte. För jag kunde ju inte åka in till sjukhuset själv med barnen. Men det största problemet var att jag ville få bort dig. Få dig att ta den där bussen. Och försvinna för en tid. Så vi skulle kunna andas igen. Jag och barnen.

För jag hade ju redan lämnat dig. Jag hade ju gjort det som var rätt. Det som krävdes av mig.

Till slut kom du iväg. Bara för att ringa en kort stund senare och säga att du tagit fel buss och hamnat i en by åt fel håll. Så jag hämtade dig när jag egentligen skulle ha åkt till sjukhuset. Letade efter dig på vägarna. För vart du var visste du inte riktigt själv. Någon timme senare fick jag i väg dig på en annan buss. Till slut. Och då var det kväll. Och då kunde jag ju inte åka in till sjukhuset. För det skulle ju bli för jobbigt för barnen. För jag var ju inte sjuk. Mamma kunde ju inte vara sjuk också.

Men vi kunde andas igen. Och jag behövde inte oroa mig för att du skulle dyka upp igen mitt i natten.

Jag utplånade mig själv.

Och samtidigt höll jag fasaden uppe.
Gick ut min femåriga utbildning med höga betyg i samtliga kurser.
Presterade på jobbet.
Fick nya tjänster och uppdrag.
Ledde utveckling.
Framåt.
Lyssnade på andra.
Löste konflikter.

Jag ordnar det!

Fasaden så solid.

Fläckfri.

Och så kom jag hem.

Och var så fruktansvärt ensam.

För vem kunde förstå?

Har ni någonstans att vara eller måste ni vara mitt uppe i det?

Snart har han flyttat ut!

Styrka till dig!

Han dricker och dricker nu. I början av augusti ska han flytta. Det här är tredje perioden på ca 1 v inom de 5 v jag haft semester.

I en dimma av outtalade känslor har jag befunnit mig.
I en gröt har jag kämpat mig fram.
Jobbat så hårt för att hålla mig över ytan.
Så jag har inte fått grepp om känslorna som nästan dränkt mig.

Känslor jag nu identifierar.
Jag fångar dem.
Prövar dem i mitt huvud.
Tar dem i min mun.
Spottar ut dem.
Trycker svarta symboler mot vit bakgrund i stället.
Skriver ned dem.

Jag behöver göra de suddiga konturerna tydliga för att få grepp om känslorna.
Betrakta dem.
Omfamna dem.
Förstå att de är mina.

Otillräcklighet.
Ilska.
Skuld.
Skam.
Maktlöshet.
Förvirring.
Bitterhet.
Rädsla.
Ensamhet.

De har följt mig så länge.

I mitt medberoende.
Jag som möjliggörare.

Jag förnekade. Jag höll undan och tryckte ner mina känslor.
Jag tog hand om allt och alla.
Jag skyddade mina barn.
Jag kontrollerade det som inte gick att kontrollera.

Jag fick priset.

Jag utplånade mig själv.

tycker du ska prata med din man och tala om hur du känner! Han verkar inte vara i nåt djupt missbruk som det låter mer ett riskbruk! Om han fortsätter dricka som han gör kanske han blir beroende! Förhoppningsvis kommer han att lyssna på och ta hänsyn till hur du känner! Och du är inte hård utan helt rimlig i din känsla! Upplever också att det är jobbigt när människor blir personlighetsförändrade när de dricker! Att dricka massa öl och somna på soffan är ingen livskvalitet vare sig för den som gör det eller för den som "tittar på"!

Ja, om det vore så enkelt med den som har sug efter alkohol så fort det blir lite leda i livet. Antingen fortsätter man som förut och tror på förändring, men det är idioti. Eller så ändrar sig den ene, eller båda och försöker göra något åt situationen för att få till en förändring. Att sen fru Agda och Tråkmåns Olle kan sitta och se på Bingolotto i repris utan att dricka hör inte hit!

Ska man väl kunna sitta i soffan, titta på film, "vara tråkig" utan att det måste drickas alkohol?! Du har rätt till din känsla av att det inte är ok och det har du rätt att tala om!

Det finns väl massor av aktiviteter som inte involverar öl??
Dansa, träna, promenera, laga mat, spela spel, gå på bio, ta en fika, gå och bada... ha sex, åka på utflykt, gå på en utställning, lyssna på en konsert...
Hur mycket som helst! :-)
Det är bara välja och vraka och ha kul tillsammans.
Och det går att titta på film utan alcohol!

Jag sa hur det kommer sluta! Jag gav inte ett enda råd mer än att se till att hitta på aktiviteter så att han inte kan dricka. Det kan vara ett alternativ. Men om ingen förändring sker alls så lär ju kvällarna sluta som de alltid gör. Det finns alltid en orsak till varför man dricker. Jag la inte den bördan på dig men han väljer att dricka om han kanske tycker kvällarna är tråkiga!

Det är verkligen inte ditt fel! Det är aldrig någon annans fel.

Alkohol förändrar oss. Och om du inte tycker om den han är då borde du prata om det. Du känner själv var dina gränser går. Vad som är ok för dig. För det känner bara du. Om du inte vill vara med honom när han dricker bör du säga typ: När du dricker känner jag inte att jag känner igen dig. Och därför kommer jag att välja att inte vara med dig när du dricker. Förutsatt att du tänker hålla det då. Men om du säger något sådant måste det utgå från vad du ska göra och vad du känner. Inte vad du tycker att han ska göra.

För du kan bara förändra dina egna handlingar. Och med hjälp av det du säger får han ta ställning till hur han vill göra.

Så det är mitt ansvar att vara tillräckligt "rolig" för att min man inte ska dricka sig full? Skulden på mig om jag är tråkig alltså? Mycket konstigt råd. Förresten involverar allt öl särskilt om man gör "aktiviteter".

Tycker det Li-lo skriver om ultimatum är så klokt! Att ett ultimatum är ställt till en själv inte ett hot mot sin partner! Har själv ställt ultimatum (flera gånger) till mitt ex som är alkoholist: sluta drick annars lämnar jag! Mitt syfte var att "skrämma" honom till att sluta! Gick inget bra eftersom jag inte alls var redo att lämna om han inte slutade! Det blev det som tomma hot han "vande" sig vid! Och det tog på min självkänsla varje gång jag hade ställt ett ultimatum som inte fick det resultat jag hade önskat! Jag svek mig själv kändes det som! Man kan inte med ord förändra någon annan möjligtvis med konsekvenser! Men inte ens hårda konsekvenser hjälper alltid! Den senaste tiden har jag valt att fokusera på mig själv istället! Är inlärd medberoende sedan barndomen genom en mamma med psykiska problem! Jobbar nu med att sätta upp målbilder för hur jag vill ha det i mitt liv! Tänker att det då är lättare att på ett tidigt stadium välja bort människor som inte "stämmer in"! Att man helt enkelt inte attraheras av människor som man måste förändra för att de ska passa in i ens liv! En alkoholist har ju sin fulla rätt att dricka men jag har ju min fulla rätt att välja bort! Så om man lever i ett förhållande där man känner att man måste/behöver ställa ultimatum ska man nog fundera över sig själv minst lika mycket som över sin alkoholiserade partner! Typ "varför är jag i detta förhållande, vad beror det på att just jag hamnade i detta?"! Säkert finns det människor som helt enkelt bara blir kära! Men i många fall, som i mitt eget, är det inte av en händelse så att säga!

Vill inte agera mer polis hemskt mot mej själv också har redan fem egna barn behöver inte en vuxen man att vara det över? Den här nivån på hans egna problem börjar likna skit tycker jag vill nog inte ingå nå mer inte ens för min dotters skull?

Går ju inte att svara på här. Men att följa de rekommendationer om antal glas så är ju hela Sverige alkoholister typ. Men det hänger säkert samman med en stressig vecka och sen vill han koppla bort den stressen. Men dricker han alltid varje helgkväll och somnar i soffan så borde du ju snacka med honom och se till att ni hittar på lite andra aktiviteter tillsammans men sitter du bara och vill se på film och han tycker det är tråkigt så lär ju kvällarna sluta såhär!

Men är det för stort krav att be honom inte dricka när han är med mig, eller dricka lättöl? Han blir inte tråkig utan mer som en annan person. Som att umgås med en främling.

Känner igen mycket i det du skriver! Är jag för kontrollerande, borde jag bara låta min man dricka osv. Han dricker mest på helger men kan inte sluta när han börjar. Vi har olika alkoholkultur och vad är det som säger att min är bäst? Att jag har rätt? Så svårt:/

Vi åkte karusell i går.
Min son och jag.

Och jag älskade känslan.

Känslan precis innan nedförsbacken.
Känslan av att inte ha kontroll.
Det där pirret precis innan fallet.

Och så ännu bättre.

Den förlösande känslan av att bara åka med.
Och skratta högt.
Ända nedifrån djupet av magen.
Bubblande.
Oförställt.
Ostoppbart.

För jag vill ha kontroll.
Jag planerar och kontrollerar.
Tvångsmässigt.
Kan inte låta bli.

I går följde jag bara med.
Var närvarande.
Med min modiga son vid min sida.

Och jag skrattade högt.