Senaste kommentarerna i forumet

Du är värd allt det du längtar efter och saknar. Om du lyssnar på det din inre röst försöker säga dig så ver du det. Du vet också att din alkissnubbe inte bryr sig ett skit. Inte om någonting annat än att få dricka. Då får han väl göra det då. Dricka menar jag. Men du ska banne mig leva livet!
Din son ska få en fin barndom - tillsammans med dig.
Lägg ingen mera energi på snubben han är fullt centrerad på sug själv och orkar inte bry sig om dig eller er son. Då får han väl missa detta tänker jag.
Jag har varit precis där du varit för mindre än 6 mån sedan, och jag känner mig nu friare och lättare än någonsin.
Trots att jag fått släppa vårt " fina och på ytan fantastiska liv".
Gör nu slag i saken!
För din och för din sons skull.
Jag tror på dig!

Jag tycker verkligen att det har varit en mycket givande vecka som har satt igång så många processer i mig.

Jag fick erbjudandet att gå då min förre detta man gjorde behandling på Nämndemansgården. Han bjöd in mig och andra närstående till att få möjligheten att gå. Veckan görs inte samtidigt som någon man har en relation till. Men veckan går ut på att man tillsammans med medberoende och beroende som är i behandling får ta del av varandras erfarenheter, få se filmer, ta del av föreläsningar, utföra uppgifter och framför allt lyssna och prata med varandra.

Jag tror att olika kommuner har olika avtal med olika behandlingscentrum. Men i vårt fall var det så. Jag valde att gå nästan ett år efter att han var i behandling där. Jag hade ett år på mig och nu var jag redo. Du kan säkert få hjälp med att få till en liknande behandling. För behovet verkar ju finnas. Jag vet också att Nämndemansgården har en fond där man kan söka bidrag till Anhörigvecka om man inte själv kan betala eller kan få den bekostad på annat sätt. Då skriver man en ansökan.

Sen vet jag också att många kommuner erbjuder annan anhörigbehandling. Det kan vara i form av träffar en gång i veckan där man dels får dela med sig av sina erfarenheter, få kunskap i form av föreläsningar och diskutera med varandra.

För det finns mycket som måste bearbetas. Och egna mönster som måste brytas.

Jag undrar var du gick på anhörigvecka? Och vem som anordnade den? Jag är nykter sedan 1,8 år. Ska separera från sambo som inte förmår att hålla sig nykter. Har kommit på att anhörigvecka vore något för mig. Min pappa och mina syskon har/hade också a-beroende. Mycket tankar dyker upp när jag läser på forumets anhörigsidor. Hittar svar men även nya frågor dyker upp hos mig...

Vill bara flika in och säga stt jag följt er konversation och den gör mig glad och stark.

Detta forum har gett mig väldigt mycket också! Kände mig så otroligt ensam i min situation innan men vi är ju så många! Tycker också att det är så skönt att sätta ord på allt! Och tillsammans med människor som förstår! Man lär sig, ger och får stöd och skrivandet befriar en på nåt sätt, man bearbetar!

Det är svårt att förändra sig själv och se sig själv. Men så mycket man lär sig. Och så mycket friare livet är och kan bli! För att förändra någon annan är omöjligt.

Att hitta hit har för mig också varit mycket bra. Ett perfekt forum för att fortsätta sätta ord på allt. Jag har ett stort behov av det nu. För jag har aldrig gjort det förut. Och att också känna så mycket igenkänning. Det ger mig mycket.

med anhörigbehandling! Går också på en form av sådan, enskild variant! Lagt så mycket tid på att förstå någon annan men fokuserar nu på mig själv! Som du säger: redskap! Lycka till MCR!

Tack!

Jag har börjat att sätta ord på det jag har varit med om. Vad som faktiskt har hänt.

Det är befriande.
Det är samtidigt hårt att se vad som faktiskt har hänt med mitt jag.

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma. Vi följer ofta samma bana.

Skuld och skam för det som hände.

Så jag försökte kontrollera. Hur mycket? Hur lite?

Och så flyttade jag mina gränser. Lite till. Lite till. Och så lång jag aldrig trodde att jag skulle gå.
För jag tålde lite till. Och lite till. Jag ökade min tolerans.

Och så förändrades min personlighet. Jag blev någon annan. Någon jag inte tyckte så mycket om.

Lögner. För hur skulle andra se på mig? Skydda min livslögn.

Förnekelse som försvar. För visst var det de som undrade. Som ifrågasatte.

Så blev jag ensam. Isolerad. För det blev enklare så. I ensamheten.

För skulden och skammen var så stor.

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma. Vi följer ofta samma bana.

Vi medberoende
och beroende

Tack! Jo, jag vet..! Vill inte, orkar inte vara drivande i det. Om det hade kommit ifrån honom så...

Jag har bara för någon vecka sedan gått en anhörigbehandling. Framför allt har jag lärt mig saker om mig själv. Fått sätta ord på tankar, känslor och minnen. Fått redskap för hur jag ska kunna förändra mitt liv och mina gamla banor.

Men jag har också fått mycket kunskap om beroendesjukdomen. Kunskap som jag hade behövt för tio år sedan. Får då hade jag gjort annorlunda redan då. Tror jag i alla fall. I alla fall så hade jag inte tänkt att det var mig det var fel på som jag många gånger gjort under mitt decennium med en beroende.

Den där förmågan stängs av i alla fall av har jag fått lära mig. Delar av pannloben påverkas av beroendet och dess påfrestningar och samtidigt kan den beroende ju ha i sig mängder av substanser som påverkar omdömet. Men även i nyktert tillstånd är alltså funktionerna i pannloben påverkade. Det jag fick höra var att det kan ta mellan två månader och två år i nykterhet för en boroende att få tillbaka de här funktionerna som handlar om att se saker ur andras perspektiv, reflektera över sig själv och liknande. På samma sätt kan det ta lika lång tid för personligheten att återvända.

Det finns säkert olika uppfattningar om det här, men det var vad jag fick lära mig på en föreläsning under behandlingen.

Den har verkligen gett mig så mycket!

helt horribla saker under mitt ex fyllor! Bättre att fundera över varför man själv stannar än att fundera över varför han säger och gör så....

Intressant inlägg du skrev! Det jag fastnade mest för var delen om att personligheten påverkas och förmågan att reflektera över sig själv och andra! Precis vad jag kände när det gällde mitt ex (alkoholist, 50 års-åldern, missbrukat sen ungdomen). Han FATTADE verkligen inte grundläggande saker ens i nyktert tillstånd! Han kunde inte vända på saker och tänka från någon annans perspektiv! Något en frisk människa fixar utan problem om det uppstår ett dilemma! Han utgick från sig själv men han fattade inte ens att andra blir troligtvis/kanske ledsna för något han själv blir ledsen för! Jag trodde han var allt från superegoist till psykopat men insåg efterhand att förmågan helt enkelt var (tillfälligt eller permanent?) ur funktion! Därför han själv blev så ledsen och frustrerad när han gjort/sagt nåt dumt! För han FATTADE inte vad som var fel!

Jag vill bara rätta mig själv.

I inlägget innan skrev jag att man behöver hjälp med att bota sjukdomen, men jag menade behandla. Så klart.

Enligt min uppfattning är inte så att du eller han inte älskar tillräckligt mycket. Många kloka ord har sagts redan.

9 av 10 som är djupt inne i ett aktivt beroende väljer inte det som förnuftet hade valt i en ultimatumsituation. Den beroende väljer allt som oftast alkohol eller den drog som den är beroende av.

I ett beroende är det tyvärr så att drogen ger fruktansvärda konsekvenser. Som bland annat leder till stress, ångest, skuld och skam hos den beroende. För att lindra alla dessa känslor tar den beroende det enda den känner till för att minska dessa känslor. Men det leder bara till ytterligare känslor av stress, ångest, skuld och skam. Och spiralen fortsätter. När man dessutom har missbrukat under en tid påverkas personligheten och omdömet. Precis som förmågan att reflektera över sig själv och andra. Den beroende kan därför inte se konsekvenserna av sitt handlande. Och har svårt för att tänka i nya banor.

Därför säger den beroende vad du vill höra vid ett ultimatum. Men agerar för det mesta på ett annat sätt. För den beroende är sjuk.

Tyvärr blir man som medberoende också sjuk. Det blir man av att leva under svår stress under en lång tid. Därför gör vi ofta som vi alltid gjort för vi har svårt att tänka i nya banor.

Men ett ultimatum är bra. Anser jag. Om det ställs utifrån en själv. Och om jag själv vet att jag kommer att stå för mitt ultimatum. Och det inte är konfrontativt.

För den beroende behöver få konsekvenser av sitt handlande. För om man te x blir utan familj, hem, vänner, arbete, försörjning kan den beroende kanske inse vidden av sitt missbruk. Och då vara mottaglig för hjälp.

För beroendesjukdom är en dödlig sjukdom som man behöver hjälp för att bota. Beroendesjukdomen är kronisk och progressiv. Men behandlingsbar.

Jag tycker som andra tidigare sagt att du sak prioritera ditt eget liv. Då kanske du också hjälper på bästa sätt.

Ska han självklart vända sig till hen.
Ritalin är inte den enda medicinen mot adhd, men den eller concerta (båda är metylfenidat) brukar erbjudas först. Många får biverkningar av dem.
ADHD-symptomen går att minska med rätt medicin och rätt dos. Om han använder alkohol som självmedicinering är det viktigt att gå hjälp med både beroendet och adhd. För egen del kunde jag känna lugn i kroppen och hjärnan för första gången i mitt liv när jag började med concerta (hade tur som slapp biverkningar)
Ångesten han får av ritalin skulle även kunna vara symptomen som kommer tillbaka när medicinen går ur kroppen. Läkartid snarast!

kan bli förstörd av alkoholism tror jag! Har inget med styrkan/storleken på kärleken att göra! Ansvaret/anledningen ligger enbart på den som missbrukar! Alkoholen kommer alltid på första, andra och tredje plats för dem oavsett om de har barn (som de troligtvis älskar) eller en partner (oavsett vilka känslor de har för hen)! Tror det beror på vilket psyke alkoholisten har, hur länge personen missbrukat och hur uppväxten var! Tror alla alkoholister har stunder då de lessnar på sitt supande men kraften att göra något åt det utebli ofta! Ofta skyller de på nåt utanför dem själva (frun skäller, stressigt på jobbet, solen skiner mm) De ska sluta men just nu funkar det inte typ! Ultimatum för att få dem att sluta kan funka för stunden men inte långsiktigt! Lever man med en alkoholist ska man nog bara sätta gränser runt sig själv och va tydlig med detta! Läste här nånstans att ett ultimatum man ställer är att betrakta som ett löfte till sig själv inte ett krav på alkoholisten! Tycker det var bra! Viktigt att inte svika sig själv (och ev barn)! Gör slut, han verkar va ett hopplöst fall som kommer göra mentalt slut dig!

... Och det ser jag som ett sätt att lägga ansvar och skuldbörda på den andra partnern, vilket enligt mig är helt fel.

Jag menar bara att om ingen kärlek finns från den andre personen så kommer alkoholen vara nummer ett, nummer två och nummer tre ända till personen själv vill ha hjälp. I ett läge där kärlek finns kan man kämpa för att den personen ska vara nummer ett och alkoholen längre ner. Sen är det så klart inte bara att sluta men insikten om att söka hjälp borde bli större. Sen är det inte hela sanningen men det är en möjlighet och det var det jag menade.

Du älskar honom men du måste älska dig själv mer.
Du är värd att ha ett vettigt liv, med någon som respekterar dig.
Att sluta är jättesvårt men det finns hjälp.
Jag tror att om han älskar dig bör han tycka att det är värt att söka hjälp.
Jag tror inte någon kan sluta missbruka för kärlekens skull men man kan kämpa och be om hjälp.
DET kan man göra för kärleken.

vad kärlek har med beroende/missbruk att göra... Menar du - DetGårBättre - att om bara han älskar henne tillräckligt mycket så bör han kunna sluta missbruka? Tror verkligen inte det funkar så, tyvärr. Och till dig Ärdetnågonide vill jag säga att jag förstår dig fullständigt när du tvivlar på hans ord. Det gör man efter en tid med någon som ljuger och bryter löften gång på gång. Ta dig ur nu, ju längre tiden går, desto svårare blir det och du mår bara sämre.

Ja om han älskar mig?
Han säger det ibland. Men oftast då jag frågar. Han säger oftast att han är less mitt gnäll... Han tycker inte vi har något gemensamt.... Jag är bara arg och inte vill hitta på saker som han vill.
Så tyvärr tror jag han inte då han säger att han älskar mig. Det är väl som alla andra brutna löften, lögner osv
Igår satte jag ett ultimatum att sluta drick eller så drar jag! För jag orkar fan inte mer. Ja enligt han var det ju självklart inga problem. Men han drack ju dagen innan så vi får se hur länge det dröjer.
Han erkänner ju att han har problem men inte så mycket problem att han behöver hjälp. Men då vi är bland hans vänner som dricker så klarar han inte av säga nej.
Man är bara såååå slut!
Som sagt då det bara är vi som hittar på något så är det helt underbart. Eller om det är människor som inte dricker...
Jag vill inte längre göra saker om det finns risk att han ska dricka...

Om ingen nämnt det tidigare låter det som att parterapi kan vara en bra början på att reda ut problemen. Du kommer aldrig kunna reda ut saker i hemmet genom oss som skriver här. Du kommer få medhåll och mothugg. Ingen av oss kan ta dina beslut. Men vill du lösa problemen är som jag nämnt parterapi ett bra steg tror jag. Sen kan du ta beslut.

Så bra skrivet om gränssättning. Känner igen mig mycket och känner hur klumpen i halsen växer.

Att vända sig till kliniken han besöker! Kolla om de även jobbar med anhöriga! Om du verkligen vill satsa på förhållandet är nog enda vägen att gå all-in och vara delaktig! Både för din egen skull och för hans skull! Då får du mer kunskap i ämnet och han kanske får energi av att inte känna sig ensam i sin situation! Kan du inte kolla om det finns alternativ till medicin? ADHD är ju så vanligt idag, kommer säkert bättre alternativ hela tiden! När det gäller ADHD kan man nog jobba med vardagen mycket (rutiner, planering mm) som gör att symptomerna minskar! Såg ett så intressant program på TV 4 om en ung man som hade ADHD och som hade skrivit en bok! Kolla om du hittar det på TV4 play, minnns tyvärr inte hans namn men sök på ADHD! Han medicinerade fortfarande men genom att strukturera sin vardag hade han kunnat minska dosen! Även han hade haft problem med alkohol och även droger tror jag! Lycka till!

Du får ställa ultimatum på riktigt. De flesta kommer få ett uppvaknande. Sen varar det inte för evigt. Att bara stöta bort någon fungerar inte - det förvärrar det hela. Men ställ ultimatum om vård eller hjälp på något sätt. Hur vill personen leva? Så länge någon stannar som medberoende finns ju ingen anledning att sluta. Men ta med personen till beroendecentrum eller liknande. Dra ner honom till ett AA-möte eller åk till länkarna. Det är så man måste göra typ. Sen kommer uppvaknandet snabbt för vissa medan vissa skiter i allt annat än alkoholen. Då får de komma under fund med det ensamma typ! Per Holknekt är väl ett bra exempel även om han trillar dit ibland.