Senaste kommentarerna i forumet

och så viktigt för ens egen självkänsla att tänka på det du skriver! Lätt att känna sig värdelös och betydelselös när ens karl inte slutar hälla i sig det som förstör förhållandet! "Hade han verkligen älskat mig så... hade jag betytt något så.."! Det värsta är när man sen vänder det mot sig själv och börjar tänka "hade jag varit mer speciell så..., om jag inte hade blivit så arg så..."! Så beklämmande att läsa det du skriver Tuff, jobbigt att vara beroende av någon man inte kan lita på! Tycker du ska ta hjälp utifrån! Vet inte varför du känner att du är ekonomiskt beroende av honom! Finns hjälp att få misstänker jag (bostadsbidrag och annat)!

Och håller med Juha: rädda dig själv! Det värsta med att leva ihop med en alkoholist är att man tappar respekten för sig själv! Man förlåter sånt som man egentligen inte kan och ska förlåta! Man gör nystart "för att nu ska allt bli bra och A ska sluta dricka" som går omintet nästkommande helg! I mitt fall var det mycket drama i förhållandet som jag förväxlade med passion! Passion skall inte göra en ledsen! Jag gjorde slut för jag insåg till slut att han nte alls planerade att sluta dricka det var bara ord som han lugnade/lurade mig med! Långa vettiga samtal när han var nykter som var bortglömda när suget efter alkohol satte in! Nu har jag det lugnt och skönt! Saknar den nyktre personen men vill inte ha alkoholisten på köpet och de är som siamesiska tvillingar så....Du förtjänar helger och semestrar som laddar dig på energi! Tänk på dig själv och ditt eget mående!

Hej!
Läste ditt inlägg och kände igen mig mycket. Jag är själv både medberoende, fast med ett eget missbruk bakom mig (jag började dricka med min alkoholist). Den enda tanke som kommer för mig när jag läser vad du skriver är att du måste rädda dig själv. Det blir inte bättre, hur gärna man än vill att ens partner ska börja lyssna på ens behov. Medberoendet är en stundtals fruktansvärt nedbrytande sjukdom där mörkret långsamt kryper inpå en och får en att acceptera att bli illa behandlad och ständigt åsidosatt. Självrespekten försvinner till slut och kvar finns bara ilska, hat och förakt. Jag känner inte dig, men tänk dig mycket noga för innan du väljer att fortsätta leva ditt liv med någon som behandlar dig illa.

Styrkekram

...Tror du har lite fel där när du säger: "Betyder du något för honom så kommer han välja dig". Ett missbruk/beroende kan inte botas genom kärlek, och inte med tvång.

Många beroendepersoner är ju väldigt känslomässiga och liknande. Så det kan ju vara en sak att man älskar någon. Men även steget att bli själv kan nog vara ett svar. Är man kär i personen eller kärleken i sig? Enkla svaret är ju att ställa ett ultimatum att han ska söka hjälp för sina problem. Träffade själv en på beroendecentrum tidigare med 1.5 i promille (fullt normal i tillståndet) och hans fru sa... ja, det var henne och barnen eller alkoholen. Sen är det inte så jävla enkelt att bara sluta heller. Finns ju en grundläggande orsak till varför vi dricker. Alla gör vi bort oss ibland men det får ju finnas någon måtta på problematiken. Älskar han dig?

Svårt det där. Mycket kan nog vara rädsla i att han känner sig misslyckad. Men ställ ultimatum för det finns stor risk att det bara blir värre. Betyder du något för honom så kommer han välja dig. Sen att han kan falla i framtiden har ju med beroendepersonen att göra. Men se till så han kommer i behandling eller liknande! Be honom kolla på Persbrandt. Han kunde nyktra till. Per Holknekt! Det finns mängder med kändisar som haft och har problemen! Det är inte lätt att bli kvitt men du måste tvinga honom typ. Sen kan det kanske ta sin tid innan ni kommer iväg men sök hjälp! Själv klarar ni det aldrig skulle jag säga :( Åk iväg när han säger att han vill ha hjälp! Bara in i bilen eller taxi och sen till en beroendeenhet!

Tja, han kommer väl försöka få bukt på det där men det är en stor risk att det bara blir värre på sikt. De flesta får någon hjälp - sen om det är en terapeut som är specialiserad på beroende eller om man traskar ner till AA eller någon annan organisation är nog vägen ut ur "helvetet". Finns många som försökt att fixa det hela själv men de flesta misslyckas. Jag har trott att jag skulle ordna detta själv och har t o m haft en alkoholterapeut och då blev det ju bättre men sen föll jag som en meteorit pladask. Någon form av hjälp utifrån behövs oftast. Sen även veta vad målet är med hjälpen.

Tack för ditt svar. Viljan finns hos honom. Men det märks att han har svårt stt veta hur han ska gå till väga. Ritalinen ger ångest och alkohol-sug som han klarar av att jobba med under perioder men sedan verkar han falla när energin att atå emot tar slut.

Vad jag undrar är om någon vet var man börjar. Ritalin är ju en väldigt svår medicin att hantera. Ska han vända sig till den adhd-klinik som ham besöker, eller söka en second opinion hos ny klinik? Några tips från er med mer erfarenhet?

Alla har vi gränser för vad vi kan utstå.

Moraliska gränser för rätt och fel.

Därför blir skammen så stor när man ser sig själv flytta fram gränserna.
Lite lite i taget.

Och så lite till.

Till slut är gränsen så långt från det som ursprungligen kändes så självklart.

Och då är skammen så otroligt stor.

För vem är jag som utsätter mig för det här?

Gränslös. Utan självrespekt.

Så jag skyddar. Skyddar mig själv. Min livslögn.

För hur kommer andra se på mig? Vem blir jag i andras ögon?

Lögnen blev lättare.

För honom. Och för mig.

I tio år flyttades gränserna. Och lögnen var så grundad i mig.

Nu ska jag jobba för lämna skammen bakom mig och låta ärligheten följa mig i stället.

'

Att läsa ditt inlgg är så jobbigt för mig som är en som är beroende och vet att jag orsakar smärta och oro.
Jag hoppas att du känner till att det finns gemenskap att finna även för er som är "medberoende". Alanon t.ex. är ett forum där du kan möta andra i samma situation.
All styka önskar jag dig!

Tack för svar. Jag läser vad som skrivs här på sidan. Det hjälper.

Låter som en oerhört komplicerad situation för dig och för er! Har du funderat på vad du själv vill offra och sätta in i detta? Om han har en diagnos och ändå inte vill ta emot proffessionell hjälp känns det som ditt liv kommer att bli tufft ihop med honom! Svårt att vara krass, eller hur man skall uttrycka det, när man precis har träffats och är kär! Men hade jag varit du hade jag nog tänkt mig för innan jag tar fler steg i förhållandet! Han måste nog vilja själv när det gäller hjälp, mediciner, alkohol mm! Visst kan man peppa, uppmuntra mm men viljan måste nog finnas hos honom!

I det du berättar! Mitt ex var tusan som en kopia av din man! Gränslösheten, kan säga precis vad som helst under fylla! Man skämdes ihjäl och kände sig så förnedrad! Han kunde också berätta för andra hur jag var i sängen och mycket annat! Känner även igen det där att man inte kan räkna med sin man för fem öre! Full vid dom mest olämpliga tillfällen när man behövde honom som mest! Även det så förnedrande och besvikelsen lade sig som en tung kletig filt över en! Jag gjorde slut efter många om och men! Hade två tillstånd den sista tiden: ursinnig eller jätteledsen! Och sååå trött att jag knappt orkade ur sängen på mornarna! Kände också att jag älskade honom så mycket och hade därför svårt att lämna! Nu i efterhand så undrar jag vad det var som gjorde att jag kände sån kärlek för en person som behandlade mig på det sättet! Drömmen om hur det skulle kunna vara? Jag vet inte! Har fortfarande stunder då jag saknar honom! Men så ringer han (full) och då känner jag ändå att jag fattade rätt beslut! Önskar jag hade nåt förlösande att säga till dig! Har inte det men ville bara tala om att du är långt ifrån ensam! Och kom ihåg att du förtjänar bättre, mycket bättre! Särskilt nu när du har din mamma att tänka på! Kram

Jag tror verkligen att det är sunt för din sambo att du också avstår från drickandet ett tag. Min man gör också det, och det hjälper verkligen tycker jag! Då känns det som att man gör någonting tillsammans, och inte är helt ensam i sitt problem. Starkt av dig :) och det hjälper ju träningen, absolut!
Kram

Det behöver nog alla träna på. Jag tänkte: I och med att han gjort en GBP kanske han själv borde forska lite på vad som händer när man dricker alkohol när man gjort den operationen? Allt fler vittnar om att alkoholberoende utvecklas väldigt snabbt efter det. Det kanske kan vara en motivation för honom att avstå helt för även om han inte kan erkänna att han har problem nu så kanske han blir motiverad att göra allt han kan för att inte "få" problem. En möjlig ansiktsräddare?

Det här landet är infekterat av alkohol, i synnerhet i semestertider: uteserveringar, campingplatser mm. Så jag tror att alla sätt att hitta på annat att göra är bra. Sen finns det ju nyktra sällskap man kan söka sig till också om man vill socialisera utan alkohol. Föreningslivet är i många fall alkoholfritt det med. Träning och annan fysisk ansträngning som fjällvandring, paddling mm är också rätt så oförenligt med alkohol. Ha det fint!

Jag tror att du har förstått det mesta rätt ? Vår relation är inte längre än 1,5 år gammal, och man väljer ju ofta att inte berätta de sämsta bitarna. Jag tror att sambon har haft återkommande alkoholproblem, som nu eskalerade igen när han ville sällskapsdricka med mig. Jag visste ju inget om hans bakgrund. Nu vet jag, och vi kan vara öppna med det. Medvetet söka oss till andra aktiviteter och sällskap. Han förstod nog verkligen på min reaktion på "festivalölen" att jag inte är okej med att han dricker ens ibland. Aldrig mer. Han tål det inte. Och jag mår också bra av att låta bli. För mig är det en ovana som måste brytas. Fredag-lördag vill jag gärna koppla av med lite vin. Nu får jag hitta andra sätt att koppla av, och bjuda med mig sambon. Jag behöver också återinföra sundare träningsvanor tex. Jag har varit väldigt inaktiv för länge nu.

Hej, jag tycker att det låter bra att du själv ska dra ner drickandet och fokusera på att gör andra saker med din sambo. Ja menar, vem har bestämt att fredagsmys måste innebära alkohol eller ens att man ska sitta och äta och dricka framför tv'n? Fredagsmys kan vara att åka och tälta och fiska, går en danskurs eller vad som helst. Det är bara fantasin som sätter gränser.

Jag tror helt klart din sambo har en känslighet/beroende för alkohol och som har förvärrats iom GBP'n (läser det överallt tycker jag), även om han förnekar det. Man kommer inte utraglandes ur en bil om om man inte har problem. Jättebra om han klarar att hålla sig till festivalöl (varför tog han inte alkoholfri öl?) men så länge han inte bestämt sig för att sluta helt och 100% så kan det vara de vita knogarnas tid för honom, och säkert rätt så jobbigt att sitta bredvid när någon dricker. Men det är klart. Sånt är ju svårt att erkänna för då erkänner man ju samtidigt att man har ett sug=beroende och i hans fall även riskerar relationen. Hursomhelst så brukar det leda till återfall.

Detta behöver inte betyda att det blir som med din pappa. Det här är en ny person med nya förutsättningar. Om ni vill ha varandra så kanske ni kan skapa ett nytt liv tillsammans och reducera alla risker för återfall så gott det går? Du kommer alltid att få leva med osäkerheten tills han slutat helt. Även då finns det risk för återfall även om de är mindre förekommande än annars.

Du får ursäkta om jag fattat något fel för jag läste din tråd väldigt sent i natt. Jag vill inte vara den som hoppar till slutsatser så ta det jag skriver med lite ro. Det var bara en känsla jag fick: att den här mannen nog har ett starkt sug för alkohol som han försöker bemästra för att få vara i relation med dig. Han har nog inte erkänt för sig själv att han har problem och skulle nog behöva komma hit själv för att förstå vilka olika nyanser av alkoholberoende som finns. Jag levde själv länge i förnekelse eftersom jag inte såg mig själv som den bild jag har av en alkoholberoende person: en skränig parkbänksalkoholist. Men när det gick upp för mig hur mycket tankar och energi jag la på att försöka låta bli att dricka så förstod jag att jag måste ha utvecklat någon slags beroende. Därför har jag slutat nu, för jag vill ha den energin till annat. Fortsätt skriv!

Skuld

Denna tunga ångestfyllda känsla som nu
Sköljer över mig
Tränger sig in i mig
Tränger sig ut ur mig

Allt jag borde ha gjort

Om jag hade haft kraft och mod
att förändra det jag kunde

Men jag hade inte det – då

Inte då

Det gjorde för ont

För jag skyddade mig själv
en livslögn

Och jag gjorde dig så illa

Lilla du.
Du som inte kunde välja
Du som förlitade dig på att vi. Att jag.
Gjorde det som var gott för dig.

Men det gjorde jag inte – då.

Inte då.

...förtydligandet och ännu ett stöttande svar. Intressant det där med ultimatum, jag känner att vi är i den punkten nu att nåt sånt måste göras, och dina tips om hur jag ska förhålla mig till det tar jag med mig! Det är en svår balans det där med att ett ultimatum inte ska landa som ett hot.... men jag ska försöka :)

Jag ber om ursäkt för min luddighet. Frågan "Vad skulle behöva ske för att du (din partner) skulle vara orolig?" kan ibland generera till eftertanke för den som dricker och samtidigt ge den som frågar ett hum om hur alkoholen prioriteras i relation till annat.

När jag ändå är här skulle jag vilja ge dig min syn på ultimatum. Igen, inget facit utan tankar som förhoppningsvis kan bli hjälpsamma. Ett ultimatum är något man egentligen ställer till sig själv och är generös nog att dela med sig av. Typ, om du.... så ..... Ett ultimatum är således inget hot utan en tydlighet om vad som faktiskt kommer ske utifrån dina behov.

Vet man med sig att man "använder det" för att försöka påverka någon genom att skrämmas så tror jag att man är illa ute. Då kan det vara bättre att att säga:

"Det här önskar jag (och så det man önskar) samtidigt vet jag inte riktigt vad jag ska göra om det inte blir så, kanske behöver jag lämna dig, vara ifrån dig ett tag eller så kan vi hitta andra vägar jag vet faktiskt inte. Men jag är glad att jag fått berätta hur jag tänker."

Det är ett stort ämne och jag hoppas att andra användare ger dig sina berättelser, andras erfarenheter är viktiga. Tack för att DU delar med dig!

Hopp om en fin dag

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

....kanske också att hon själv ju visar upp tydliga tecken på ett "klassiskt medberoende" eftersom hon vuxit upp i en missbrukarfamilj. Hon har också i perioder gått in i depressioner och är enligt mig i stort behov av stöd från psykiatrin (generellt alltså, kanske inte bara kopplat till drickande). Därför blir det som att jag ibland tänker "om hon antingen söker hjälp för sitt drickande eller i alla fall tar kontakt med psykiatrin skulle det bli bättre mellan oss". Frågan jag nu ställer mig är: kan man ha det som ultimatum? Alltså typ: om du inte söker hjälp för drickandet och/eller ditt generella psykiska mående kan jag inte stanna kvar? Känns så hårt, men samtidigt är det exakt vad jag tror skulle behövas för att jag ska må bättre i vår relation....

Mm det är det jag kommer göra tror jag.

...stöttande svar! Ja det svåra är ju såklart att finna sitt eget svar i den frågan, för såklart ÄR hon ju en helt fantastisk och väldigt speciell person, så "valet" skulle inte vara lätt. Men funderade på vad du menade med: "En annan fråga till din partner kan vara: Vad skulle behöva ske för att du skulle vara orolig?". Inte helt säker på om jag förstod :)

Utifrån det du skriver har du under en längre tid känt dig allt mer orolig, det börjar stå klart för dig att du och din partner har olika alkoholkultur. Det låter som att du verkligen har försökt att få det att fungera på olika sätt, genom att anpassa dig, genom att ta ansvar för er båda och framför allt genom att lyfta frågan. Så här långt har det inte riktigt fått den effekt du önskar. Att anpassa sig eller att försöka ta ansvar för något man inte kan ta ansvar för skapar oftast frustration och lidande. Det har du märkt. Att kommunicera däremot är en bra start och kan vara en framkomlig väg.

Jag skulle vilja ge dig rådet, take it or leave it, att börja med att tydligt prata med dig själv. Vad är viktigt för dig i livet, fundera på det stora frågorna då kan de vara guidande för dig nu. Frågor som: Vad mår jag bra av? Hur vill jag vara som partner? Vad söker jag hos en partner & varför? Vilka värden är viktiga och hur uttrycker jag det? Trygghet? Äventyrlighet? Kreativitet? Familj? Arbete? Andlighet? osv.. Det finns en myriad! Vilka är dina?

Om det känns okej kan dessa frågor sedan finnas mellan er, du kan ställa dem dem till din partner, skapa ett samtal. Ickekonfrontativt, nyfiket. I detta samtal kan ämnen som alkohol komma in. Hur passar alkohol in i detta? Droger? Sannolikt är det ett samtal under tid och kanske lär ni känna varandra på ett annat sätt. En annan fråga till din partner kan vara: Vad skulle behöva ske för att du skulle vara orolig?

Välkommen igen och stanna gärna här!

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet