Senaste kommentarerna i forumet

Heja oss alla som valt livet och oss själva!

Jo. Jag förstår att sjukdomen har en i sitt grepp. Att det som skapar stress, ångest, skam och skuld också blir det enda botemedlet. Så därför fortsätter den beroende att ta sin medicin. Sen leder till mer stress, ångest, skam och skuld. Som bara kan botas med mer. Och det är inget enkelt att ta sig ur.

Andra dödliga sjukdomar är också svåra att bota själva. De flesta cancerpatienter tar emot behandling och väljer inte att säga att jag klarar nog av att lösa det här själv.

Jag ser det då som man har ett val. Att ta hand om sin sjukdom. Att bekänna sig maktlös inför den och sedan göra något åt den.

Och vi som finns här har gjort så mycket för att få de beroende att ta emot hjälp.

Men jag fattar att det är svårt.

Du kan ju börja med att prata med henne när hon är nykter och inte festasugen. Förklara hur du vill att ni ska ha det: om hon är alkoholberoende så kommer hon kanske naturligtvis lova dig och tycka du överdriver. Att hon ställer till en bråk är ju att för att hon tar åt sig och försvarar alkoholen och sitt beroende.
Ge henne en chans och hjälp henne i kampen ,och jag hoppas verkligen att ni får ett harmoniskt alkoholfritt förhållande

Eller kunna välja... Det handlar om styrka. Alkoholberoendet kan vara så starkt så personen väljer att fortsätta missbruka. Trots alla tråkiga konsekvenser hen får. Jag fortsatte att dricka tills min chef fick vetskap om det. Min sambo fortsätter trots att han nu mister familjelivet och allt vad det innebär. Jag kan inte göra något åt hans val. Kanske inte han själv heller just nu.. Jag vill ha ett liv i nykterhet och att mina barn ska få trygghet. Sambons liv är hans ansvar mitt liv är mitt ansvar. Styrka och energi till dig kram...

Han äter ritalin mot adhd vilket stundtals ger honom ångest och periodvis medicinerar han sig med alkohol.

Jag har träffat denna man i ett år. De senaste månaderna har det uppkommit personlighetsförrändringar och han stöter mig ifrån sig, men ger även hintar om vilka problem han har med alkohol och medicin. Han är deprimerad.

Har pratat med honom om att samla hans vänner för att diskutera hans problem vilket han var positiv till. Men han är inte så mottaglig för proffessionell hjälp utan vill helst kunna hitta sin egna strategi.

Hur hjälper vi honom som bäst? Ska man vända sig till adhd kliniken? Hur kan vi motivera honom?

Förstår att det är jobbigt för dig och hennes barn. Säkert är det jobbigt för henne också, hon är beroende. Jag är verkligen ingen expert men du kanske kan ställa ultimatum att hon går in i behandling, AA eller liknande, annars flyttar du? Då ger du henne en chans att rätta till det innan det är helt kört. Gör det när hon är nykter bara. Ha det så fint och skriv gärna mer i forumet, sök stöd själv.

Brukar normalt inte skriva på denna sida, men läsa. Skriver mera på de andra sidorna. Hur som helst så tycker jag det är imponerande att du valt dig själv och dina barn, trots att det finns mycket känslor kvar för den nyktra/drogfria sidan. Ditt beslut kommer du och dina barn är jag helt övertygad tacka dig för många gånger i framtiden. Kanske, kanske kan detta göra att ditt ex inser att nu när barnen/sambon är borta är det dags att ta tag i problemet/sjukdomen ordentligt. Lycka till!

Jo tyvärr har det ju blivit ganska många ggr att jag dricker mer själv pga hennes oförmåga att sluta och att jag anpassar mig för att det inte ska bli bråk, och det har jag sagt till henne. Sen är det absolut så att jag också kan vara en festprisse och själv kan ta initiativ till fest, vilket gör det hela än mer komplext. Men det är ALLTID jag som är den som i praktiken drar i handbromsen och föreslår att vi ska gå hem, inte ta en öl till, etc etc. Och det är även jag som tar initiativ till att göra aktiviteter som inte innefattar fest. Men hur gör man med känslorna av att inte vilja lämna henne i sticket? Viljan att stötta henne och vara med i hennes kamp? Det låter så enkelt det ni säger, och jag vet ju i teorin att det är så man ska göra (alltså säga hur man själv vill ha det och låta henne göra sin grej). Men för mig känns det som ett tungt svek att lämna henne pga festandet.

Efter läst och känner igen mig, inser jag att det faktist är fler som kämpar.
Lever med en sambo som erkänner att han har problem kontrollera mängden. Blir alltid för full. 99% av gångerna då blir han arg, grinig och allmänt otrevlig mot mig. Det vill säga om han inte hinner bli för full och somna.
Varje gång jag tar upp detta med honom så blir han arg men säger att han ska inte dricka. Vilket han fortsätter med....
Har levt med detta sen vi träffades. Hans förra förhållande tog slut för att han drack. Strax efter det så var hans far på behandling och har varit nykter sedan dess.
Men det ringer ingen klocka för honom. Han ser inte problemet. Han kan helt enkelt inte låta bli. Han har tom bjudit sin 17 årige son på en 7,2 öl en vardag medan jag jobbade. Han kunde inte ens se problemet i att han gjorde det....
Men droppen är att min mamma blev plötsligt sjuk i cancer och kommer inte överleva. Detta har gjort att jag inte orkar med ens en vanlig vardag. Känner att jag inte orkar med mer. Jag har nog problem med att orka med allt just nu.
Han har dragit till stugan med sin son och jag sa att det är ok om jag kan ringa om det händer mamma något och han kommer hem direkt. Men som vanligt så ringde jag och han sluddrar....
Jag älskar honom såååå och jag vet inte hur jag ska orka...
Då han inte dricker är han underbar och vi kan ha jättekul. Själv slutade jag dricka för flera år sedan. Ska vi någonstans kör jag alltid så jag kan åka om han dricker. För jag orkar inte umgås med honom då han dricker. Han har ju en tendens att även prata med andra om mig, mitt humör. Han har vid ett tillfälle bett en annan främmande karl känna på mina bröst, att dom var fina. En annan gång berättat hur jag var i sängen för en hel fest, då jag var med!!!!
Fast detta var flera år sedan så sitter det kvar att det är vad han är kapabel till då han är full.
Att leva med detta och att min mamma, min bästa vän som jag alltid pratat med om allt ska gå bort sätter livet i perspektiv...
Känslorna går upp och ned om vart annat och jag vet ärligt inte hur jag ska orka allt just nu.....

Din intuition är helt rätt, hon har proplem. Du överdriver inte: Jag tycker det låter helt sjukt. Hon behöver hjälp och inte mogen än. Säg till henne ni kan vara ifrån varandra så kan hon ju festa ifred.
Var beredd på att hon tycker att du överdriver. det är ett försvar . Oftast vanligt att man skyller på andra .
Jag har är mitt i allt och söker eget boende efter många års löngner. Det är så lätt att man fastnar i ett missbrukarförhållande och väntar och åren går.
Var rädd om dig

Alkohol överallt! Inte lätt för dom som vill sluta! Fy va hemskt! Många som dricker bakom fin fasad, inte så mycket bättre än att sitta på parkbänken med "blå näsa"!!!

som Bedrövadsambo skrev om är bra tycker jag! Då kan hon inte tvivla på vad du vill! Och då kan du också skriva från hjärtat (och hjärnan) hur du vill ha det utan att någon påverkar dig! Handling omgående innan du själv är "förlorad" i hennes livsstil! Säkert en bra tjej i grund och botten men frågan är om hon har den rätta viljan att förändra! Ta reda på det!

Bestäm dig för hur du vill leva ditt liv. Berätta det för henne under lugna former. Skriv gärna ett brev till henne som stöd så du får med allt, och som hon kan återkomma till och läsa senare. Sen får hon bestämma sig för hur hon vill leva sitt liv. Verkligen bestämma sig. Det räcker inte att vilja vara nykter, det glöms snabbt bort om man inte på allvar bestämt sig. Finns det minsta utrymme för att börja förhandla med sig själv brukar det bara gå åt ett håll tyvärr. Och hennes uppväxt och gener talar verkligen mot henne, så då måste hon vara än mer bestämd. Hon måste göra jobbet, du kan inte göra det åt henne.

henne göra som hon vill! Nåt annat kan man nog inte göra! Klargör hur du vill ha det och fråga hur hon vill ha det med framtiden! Sen får hon och du välja eller välja bort! Förstår din oro och tvivel! Detta är ett 100% osunt liv, INTE normalt! Inte i någon ålder och hon är ju 29 år, de flesta är stadgade då! Skaffa barn? Eh NEJ går inte! Vet inte om du längtar efter familj men det är ju helt omöjligt med de förutsättningar du beskriver! Bestäm dig för hur du vill leva och anpassa dig absolut inte till detta liv! Låter helt sjukt med droger, festa flera dygn mm! Klarar ni att sköta arbeten och annat med ett sånt liv! Hoppa av medan du kan och så får hon välja om hon följer med! Handlar väl inte bara om att "va trevlig även om man är full eller påtänd"! Och varningsflagg på hennes uppväxt! Djupt rotade vanor som kommit med modersmjölken!

Det ska jag göra! Kan vara skönt att få prata med nytt folk :)

Han hade hittat en annan. För en som vill fortsätta i sitt beroende hittar anledningar.

Att fira. Att sörja. Vill man så gör man. Och det är alltid självvalt. För vi alla har ett val.

Och jag är glad att du har valt dig.

Ska verkligen försöka ta tag i mig själv!

Tack! Jo, jag vet. Men jag är väl hans anledning att dricka nu, liksom.

Testa alanonmöte.
Alternativt,köp alanonlitteratur.
Då lär man sig bättre att stanna upp och se och välja en annan väg.

Det är just det som är så fruktansvärt svårt. Att släppa taget helt.
Jag har tyckt att det här geografiska avståndet vi har nu är så skönt att ha. Vi har nästan halva Sverige mellan oss.
Det har gjort att jag mer och mer har kunnat släppa honom i mina tankar.

Men så fort han inte hör av sig som avtalat för att prata i telefon med barnen, växer klumpen i magen till något så stort att jag är rädd att den ska svälja mig. Men det har blivit bättre. Jag släpper mer och mer. Fokuserar mer på mig. Hittar ett jag.

Och precis som jag har återfunnit mig - vad jag tycker om, vad som gör mig glad och en fungerande vardag så är han på väg hit. Jag önskar så att det ska bli bra. Men det kan göra så att helvetet bryter loss här i stället. Och hur ska jag få så mycket tillit tillbaka att han ska få ha barnen hos sig?

De lärda säger att det krävs både arv och miljö för att han ska utveckla ett beroende. Beroendesjukdom är ärftligt. Man kan ha genetiskt arv som gör att man kan utveckla beroende. Men för att det ska hända måste det också finnas en miljö där ett beroende kan växa fram. Arvet kan vi inte påverka. Men miljön är vårt ansvar. Och det är här jag känner att jag så lätt kan misslyckas. Ansvaret är så stort. De säger att barn redan som spädbarn påverkas av miljön de lever i. Jag får inte göra några fel. Fast jag vet att jag kommer att göra fel. Hur ska jag kunna skydda mina barn? Jag har redan gjort så mycket fel. Och så många rätt. Men nu kommer en ny situation att förhålla sig till.

Mina barn känner också mycket saknad. Mycket. Och det är inte honom de är arga på utan mig. För jag talar såklart inte illa om honom. Och nu när de träffar honom är han ju nykter. Och glad. Och full av energi. För han är ju en fantastisk pappa. Med så mycket kärlek till sina barn.

Jag frågade min sexåring i helgen om han kom ihåg hur det var när vi bodde ihop med pappa. Han berättade att han gjorde det. Han minns att pappa var mycket sjuk. Att han hade sovsjukan. Han bara sov och sov. Och blev lätt arg. Orkade ingenting. Att vi hälsade på på sjukhuset. Att pappa åt upp hans choklad mitt framför ögonen på oss. Chokladen som vi skulle ha till hans födelsedagstårta. Det var det värsta. Han bara åt upp den. Och du blev så arg mamma.

Ja, han var sjuk. Han behövde mycket hjälp för att bli frisk. Och när vi bodde tillsammans blev vi också sjuka. Vi gjorde alla konstiga saker för allt var så konstigt hos oss. Men vi hade också mycket bra. Mycket som var fint. Men ibland var allt bara så sjukt. För en sån här sjukdom gör alla sjuka. På lite olika sätt. Vi mår alla bättre nu. Nu när vi inte bor tillsammans. Och pappa kommer behöva fortsätta arbeta med sin sjukdom för att han ska fortsätta må bra. Jag försöker sätta ord på det som hänt. Det har jag alltid försökt att göra.

För intellektuellt förstår jag vad som måste göras. Vad som är bäst.

Det är så mycket han inte minns. Och jag vet inte var alla minnena har tagit vägen. Men jag vet att jag inte har kunnat skydda honom så mycket som jag borde ha gjort. Och det kommer ta lång tid att jobba med min skuld.

Men så var det nog mest. Att han mest låg där som en ångesthög när han mådde dåligt. Tog tablett gjorde han också. För att inte komma upp ur den där dimman för att slippa känna. Och det gjorde mig så galen. Samtidigt som jag tyckte det var skönt att veta att han var där och inte någon annanstans. Försvunnen. Så jäkla rädd att han var död.

Min lilla tjej minns inte att pappa någonsin har bott med oss. Hon var ju bara några få månadeer när han försvann ur vår vardag. Men hon saknar så mycket hon med. Hon berättar för alla vi möter att pappa har åkt med tåget. Han kommer snart. Jo, och visst är det så. Han kommer snart.

Men hur jäkla jobbigt det än har varit att lämna så ångrar jag det inte en sekund!

För jag har aldrig känt mig så fri som jag gör nu! Och jag vet med säkerget att jag har gjort det som är rätt för mina barn!
Det vet jag att vi alla som har lämnat har gjort!

Kramar till alla som fortfarande kämpar, alla som är på väg och ni som lämnat!

När man skriver tvingas man sätta ord på vad man tycker, tänker och känner. Som en självterapi. Att dessutom få input från andra är ovärderligt!

Den här hösten får avgöra, vad som kommer att hända med oss. Mitt mål när han kommer börja inom det militära är att försöka skapa mig ett eget liv vid sidan av honom. Jag vill bli självständig så pass att jag vågar klara mig själv och våga vara mer social utan honom. Det känns just nu som att det är den vägen jag behöver ta, försöka kontrollera mitt eget liv och inte hans. Hålla mig sysselsatt med saker som får mig att känna mig glad och lycklig. Skulle vi gå isär faller huset på mig eftersom han ändå säger att han vill flytta härifrån medan jag vill stanna kvar. Förhoppningsvis får jag en lugn höst/vinter/vår där jag kan jobba med mig själv, försöka bearbeta lite ångest. Även om det kommer va det jobbigaste.. Tack för det ni säger. Känns skönt att ha funnit några att prata med, som vet vad man går igenom. Kram

Ja, du ska veta att jag förstår dig. Har också haft problem att avsluta för att man gör andra illa, men... jag är säkert dubbelt så gammal som du och då, efter mycket harvande hit och dit har insikten infunnit sig... Vikten av att sätta sig själv i första rummet. Men det vore bra om du inte väntade lika länge som jag med att komma till insikt. Du lever i ett förhållande där du mår dåligt. Du behöver bygga upp dig själv och det är svårt när man lever som du gör. Kanske Al-anon kan ge dig lite stöd? Känner så med dig! Kramar

Det är svårt att ta sig ur och lämna, för den bild jag har i mitt huvud om en bättre framtid har gnagt sig fast. Jag har så lätt för att "nöja" mig med det här.. att jag till och med övervägt att aldrig få egna barn. Inte så länge jag är i ett förhållande med den här mannen iaf. Känns svårt att lämna, för jag går sönder vid bara tanken på hur ont jag gör honom då. Jag försöker intala mig att jag kan ändra på honom, få honom ur eländet.. Men innerst inne så vet jag att det är upp till honom själv. Det är min ångest som är värst.. När jag börjar koka inombords, när gråten biter sig fast i halsen och det gör så ont i bröstet att jag skulle behöva världens raseriutbrott för att lätta på allt. Men jag håller det inom mig, jämt.. ska läsa vidare i andra trådar och se. Rädd för att få höra sånt jag redan vet, men inte vågar ta tag i.

NEJ, det är inte ditt fel! Du vet det, eller hur?