Senaste kommentarerna i forumet

Läs lite i de andra trådarna här så att du vet vad du har att vänta dig om du skaffar barn med den här mannen.
Du beskriver en man som blir både elak och våldsam när han dricker, du beskrivet en man som uttrycker att han kommer att fortsätta att dricka, du beskriver en man som skyller sitt drickande på dig, en man som beter sig oerhört respektlöst. Ja, han har uttryckt att "du är den enda som..,,", Du hade spanat på honom i några år... Men handen på hjärtat, det måste vara du som är "kapet" för inte är det han. Du har redan nu ett medberoende beteende. Orkar du verkligen ha det så. Orkar du hoppas? Orkar du skaffa barn med den där du beskriver? Då har du hela ansvaret även för barnen när han dricker. Han kommer inte att sluta. Barnen växer dessutom upp. Vill du ha tonåringar med en sådan människa? En krutdurk om de inte är livrädda för honom från början.
Du beskriver en alkoholist och det är en progressiv sjukdom. Han har inte fattat ens att han är sjuk. Du är värd nåt bätttre. Fundera över vilken typ av man du vill ha barn med istället. Det blir lite annat som är viktigt då.

Det låter som det är ett problem när du tycker att han är tråkig. "Normalt" ver jag inte, men på systembolagets sida framgår hur mycket man kan dricka för att inte anses ha ett riskfyllt drickande. Antal glas vid ett och samma tillfälle är viktigt och det totala antalet glas per vecka. Tror kanske att din man överskrider antal glas per tillfälle på helgen. Lita på din instinkt. Det är bättre att han lägger av i tid.

Jag tänker att det är precis så som du skriver. Vi som är ihop med alkoholister är så jäkla vana att ha fokus mot ett helt annat håll än mot oss själva. Det jag menar är att du ska tänka och fundera vad DU vill och behöver. Din man får ta ansvar för sitt. Ett " förlåt" från en alkis är inte värt någonting. Det är bara för att köpa tid, slippa ta konsekvenser.
Så, sluta tänk och känn vad din man vill och ska.
Tänk och känn vad är det du vill?
Detta är möjligt även för dig.
Men den tuffa vägen är att DU måste sätta dig i förarsätet. En alkis kommer inte ATG ta det ansvaret. Han/ hon sätter sitt drickande i första rummet.
Vad vi än anser och önskar...
Ta kommandot i dit liv!

Inerst inne vet jag ju det. Hoppas att han kan säga Förlåt. Men det verkar sitta djupt inne, undrar om han vill skiljas men inte vill föreslå det själv?
Fy sjutton, man grubblar så man blir trött i huvet.
Beundrar dig / er som tagit steget

tror jag är det bästa. Ofta vet inte omgivningen en bråkdel av vad som händer hos er eller hur alkoholkonsumtionen ser ut. Tala om att du är orolig för deras son och barn-barn. Att vara ensam kring en som är beroende av alkohol är jättejobbigt och leder oftast till isolering. Din sambos far är säkert orolig han också för sonens drickande, fast han kanske inget har sagt?

Jag har varit där du är och inte förrän ett år efter det att jag verkligen fått NOG har vi nu äntligen flyttat från varandra.
Så mitt råd: Lämna honom nu!
På en gång- det blir inte bättre.
Tänk utifrån vad DU vill ha, vad DU behöver.
Din man har valt vad han vill ha och vad jan behöver.
Skit i honom!

Min uppväxt var bra och jag har aldrig dragits särskilt mycket till alkoholen. Det fanns en tid när jag drack en del, men det spårade aldrig ur. Jag är en sån person som blir väldigt glad och social av mig när jag dricker, men som aldrig kan bråka eller tända till på fyllan. Då går jag bara därifrån och fortsätter med mitt glada humör.
Mina tidigare relationer har varit bra och alkohol har aldrig varit ett problem i dem, kanske för att jag hade långdistans i det ena och det andra rann ut i sanden då min första pojkvän tydligen hade flera flickvänner samtidigt.

Att prata allvar med honom går inte när han är nykter. Då skäms han över hur han betett sig och vill inte prata om det. Han viftar bara bort det och säger att han vet hur han blir och att han verkligen försöker bättra sig för min skull. Vilket han också gjort, till viss del.

I många många år hade jag haft ögonen på honom, säkert 7-8 år. Jag visste inte jättemycket om honom mer än att han varit tillsammans med två av mina vänner/skolkamrater.
När vi sedan fick kontakt klickade det till direkt. Vi var båda onyktra den kvällen men han skötte sig hur bra som helst då. Han var trevlig, flörtig och han presenterade mig sig för sina vänner. Han ville dock att jag skulle följa med hem efteråt, men jag sa nej. För jag ville inte ha sex onykter med någon sådär första gången med den personen.

Vi pratade/sågs konstant i ett par dagar därefter och det var han som blev såld på mig. Jag var även den första tjejen som han någonsin hade sex med nykter, som första gång. Han berättade själv att han tidigare hade behövt dricka innan och jag va den enda som hade sagt nej till det.
Han hade precis lämnat ett destruktivt förhållande då och jag tagit 1 år på mig att komma över ett långdistans förhållande som gått snett.

Mitt tålamod vet jag inte vart kommer ifrån. Kanske är det för att jag håller fast i den nyktra bilden av honom, minns alla våra bra dagar. Alla skratt vi delat och våra framtidsplaner vi faktiskt har tillsammans.
Han vill inte ha barn nu säger han, men säger samtidigt att det vore välkommet om han "blev överraskad" med det. Typ som att jag ska sluta ta mina p-piller bakom hans rygg, för att sedan släppa bomben att jag är gravid.. Men så tänker jag inte göra. Antingen är han med på tåget eller inte. Och jag har egentligen inte bråttom. Han ska få göra det militära först, sen får vi se vad som händer. Att lämna honom nu är otänkbart.. och jag har gett honom ultimatum, att han får välja mig eller gå. Men han säger att det inte finns något att välja på, så han väljer mig och vårt liv. Så jag är väl naiv och dum som tror det ska lösa sig med tiden..

Jag hoppas hans väg in i det militära ska ge honom en annan syn på livet. Han flydde från ett jobb han avskydde där han arbetade själv under en chef som höll på att köra honom i botten. Nu mellanlandar han på ett annat jobb innan hösten drar igång och han tycks redan må mycket bättre, även om han dricker ungefär som vanligt. Förhoppningsvis kan de militära ge honom något han saknat. För jag vet att där kommer han inte kunna dricka eller komma iväg och supa som han brukar hemma. Dessutom ser han fram emot att få börja träna och jobba mot ett mål han drömt om länge, så jag ser fram emot det hela.

Inte är det lätt! Har själv lämnat en alkoholist. Den nyktre personen älskade jag mycket men den onyktre var hemsk! Är ju därför som det blir så svårt både att leva tillsammans och att lämna! Hade många och långa samtal när han var nykter. Som var som bortblåsta när suget efter alkohol slog till! Det blir inget hälsosamt liv vare sig för den som dricker eller den som inte gör det! Men som du säger inte så lätt när man älskar.

När man älskar någon så är det inte så lätt att släppa taget, visst sunt förnuft säger att bara dra så snabbt det går.
Jag tror att det enda som egentligen är att prata på allvar. när ni (han) är nyktra.

Det är en sjukdom, "sluta drick då" säger polarna. Nästan alla jag pratat med, när jag säger "ok, drick inte på tre månader själv då", då inser dom lite av sjukdomen.
Det är dom nyktra stunderna man vill minnas

Vad är det för fel på mig? Svar inget troligen! Man får ångest mm av att vara ihop med en alkoholist! Vill du verkligen ha barn med denne man? Han säger att han kommer ändra sig om han blir pappa! Glöm det! Kommer troligtvis bli värre! Och har ni barn tillsammans är du ännu mer bunden till honom! Gör slut, han verkar inte vara bra för dig! Du skrev långt inlägg om honom och er! Skriv om dig själv också! Inget du behöver lägga ut här kanske utan skriv för att ha för dig själv! Fundera över varför du drogs till den typen av man, varför har du tålamod och är kvar (inte alla som har nämligen), hur hade du det som barn, hur har dina tidigare killar varit (är det ett mönster)! För det är inte ditt fel att han dricker och är våldsam/elak/egoistisk men det är ditt beslut/ansvar/val att du är kvar hos honom!

Hänger på låset när bolaget öppnar, det blir två lådor rött och en rom

I sängen, 4 tabletter borta, tradolan, 50mg, har ringt sjukvårdupplysningen, dom "tror" att det inte är någon fara.
Just det, nu kom jag ihåg. Hon blev hämtad av ambulans, sen kom snuten hit, jag öppnade inte.
Jag har inte gjort något varken psykiskt eller fysiskt.

Och det är ok, jag blir så orolig bara, hon svarar inte på något media.
får sån panikångest, hon vet att det hon gör biter hårdast, ändå så gör hon det igen.
Hon har nycklarna till firman, kontokort mm. hon skiter fullständigt i att allt går åt skogen.

Kan bara jämföra med mig själv, jag har sån energi, jag dricker för att få ut min energi, han ska absolut prova på det militära

Jag kan verkligen förstå vännner och psykologer och forumvänner som inte alls förstår varför man stannar. Men det är en process, som börjar med insikt och slutar med agerande. Kan ta två veckor för vissa, och två år för andra. Om du slutar försvara din partner, och på allvar beskriver din vanmakt, så kommer dina riktiga vänner stötta dig, även om de nog aldrig kommer att förstå.

Jag kan verkligen förstå vännner och psykologer och forumvänner som inte alls förstår varför man stannar. Men det är en process, som börjar med insikt och slutar med agerande. Kan ta två veckor för vissa, och två år för andra. Om du slutar försvara din partner, och på allvar frontar din vanmakt, så kommer dina riktiga vänner stötta dig, även om de nog aldrig kommer att förstå.

Han kommer att gå under, kanske oavsett om du stannar eller går. Alkoholen dödar sakta men säkert. Människan urholkas psykiskt och fysiskt av a i längden. Om du stannar kanske processen fördröjs något, samtidigt som ditt liv urholkas.

Så där kan det vara. Missbrukaren kanske inte vill ändra på sig, och då är det jag som måste ta hela ansvaret för att något ska hända. Så är det ju ofta rent sakligt. I själva verket är det en mycket svår situation att vara ensam med det uppdraget. T.o.m. min terapeut hade inte mycket mer att bidra med än att ständigt fråga: "varför går du inte?" Självklart borde jag gå, men rent praktiskt, känslomässigt är det just det som är det stora, svåra arbetet. Blir inte enklare om man betraktas som lite dum, inte förstår sitt eget bästa, velar, etc.

Hag sitter där sj det har gått så långt att jag sökt ny bostad för mig o döttrar. Jag har stannat alltför länge i detta .Hoppas allt löser sig .Börja förbereda dig m flytt ett tips va inte själv när du lämnar nyheten ❤

Hej inge steg för mig just nu ...då jag har skickat ut honom så har barnen varit så annorlunda lungna goa när han e hemma så tippas det på tå .14 åringen sover hos sin kille ofta för hon vill inte vara hemma då pappan är här .vi har hängt ihop i 18 år snart o känner att jag e elak om jag ber honom dra då det är svårt att få lgh för honom oxå .vill inte att barnen e med honom om han e hos sin mor för hon är rå alkis vet varken in eller ut .det enda jag vet att jag inte pallar att sova i soffan en natt till.

Tack ska kolla troligen på lägenhet nästa vecka men hsn tror att han ska flytta med.så jag har planerat e sniket kanske men jag tänker på bara mig o barnen bara annat boende o hans beteende kommer göra att han får flytta till sin morsa