Senaste kommentarerna i forumet

kommit en bra bit på vägen: du har skilt dig, reflekterar och tycker till och framförallt har du själv valt bort alkoholen! Även om du själv känner att livet är en soppa så har du handlingskraft och det är bra! Lätt att känna sig som EN person med dem man är ihop med! På gott och ont! Är man ihop med en instabil människa blir det av ondo! Ta nästa steg och skilj dig i praktiken också: flytta! Så ska du se att allt klarnar för dig! Du har ju redan mycket ordning om du bortser från honom! Så ta bort honom! Din lilla tös är pappig säger du, det kan hon fortsätta va även om ni inte bor med honom! Då slipper tösen också hans fyllor och utbrott! Blir också bara till det bättre! Starkt av dig att ta avstånd från alkohol! Så gör en bra mamma! Kram

Att en alkoholist behöver någon, VILL inte vara ensam! När jag nu läser sms från mitt ex så inser jag nu att de inte är personligt riktade till just mig som person utan riktade till tomrummet som uppstått när jag lämnade honom! De skulle kunna skrivas till vem som helst som kan fylla detta tomrum! Innan kändes dessa sms så speciella men inte nu längre! Det är bara ord, stora ord utan handling! Har varit så nyttigt för mig att läsa runt här på detta forum! Skrämmande hur lika alkoholister uppför sig i sina förhållanden! Det är precis som personligheten raderas ut när de super och istället blir de en schablon som känner sig ensam mm! Egoism och avsaknad av empati är en annan sak som är gemensam för dessa människor! De tar väl skada av sitt beroende! En man som verkligen älskar dig äkta skulle aldrig utsätta dig för det du har upplevt tillsammans med honom! Och en person som verkligen älskar sig själv och har bra självkänsla skulle aldrig låta sig utsättas! Så tänker jag om mig själv nu! Jag försöker jobba med mig själv nu, träna på att känna att jag förtjänar allt jag längtar efter! Jag förtjänar att få inte bara ge! Har lärt mig skillnade mellan bra självförtroende (Jättebra hos mig) och bra självkänsla (ej så bra i mitt fall)! Försök att läsa hans sms kritiskt och tänk: kunde de skrivits till någon annan utan att mottagaren förstod det! Har testat mitt ex (kanske lite löjligt men behöver bevis)! Skrev till honom en kväll att JAG känner mig så ledsen och ensam! Visste att han var på kalas och själv hade det bra för stunden! Fick rapport om hur kul kalaset varit mm men inget som tydde på att det gjorde ont i hans älskande hjärta att jag kände mig ensam och ledsen! Har testat honom på fler sätt! Inget som tyder på äkta kärlek från hans sida, bara en längtan efter att fylla det tomrum som uppstod! Du kan släppa honom om du bestämmer dig för det! Tänker man att man inte kan, kan man inte! Tänker man att man kan, kan man! Läs runt här på forumet, så mycket klokhet, erfarenhet, man kan ge och få stöd! Kram

Välkommen!

Vad fint att du hittat hit och att du vill och kan skriva om det som pågår. Att leva i en relation där du är rädd och isolerad påverkar dig naturligtvis. Du beskriver att din situation är en nedåtgående spiral som dränerar dig. Ändå har du styrkan i att aktiv i att försöka finna en lösning och du förbereder dig genom att redan nu tänka på hur det kommer att exempelvis påverka barnen. Klokt. Att ett barn verkar vara mer knuten till den ena föräldern är vanligt men det kan ha många orsaker varav alla inte behöver betyda att det är bra. Hur tänker du om det?

Ett ytterligare steg för dig och andra som upplevt liknande situationer är att ta kontakt med exempelvis Kvinnofridslinjen som har stor kunskap och erfarenhet av psykiskt och/eller fysiskt våld. Är det ett rimligt steg för dig nu?

Fortsätt gärna att skriva här och berätta hur det går för dig. Här är du inte ensam.

varma hälsningar

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du skriver också att du vet att han kommer att gå under utan dig. Han kommer att gå under eller inte gå under oavsett om du eller någon annan kvinna finns vid hans sida. Hans liv ligger INTE i dina händer.

Känslan av att veta vad som väntar när jag öppnar dörren kan fortfarande slå mig så hårt.

Att jag nu faktisk inte behöver vara orolig.
Inte behöver försöka få en föraning innan jag kommer hem.
Inte behöver känna hjärtat banka så hårt att det syns utanpå kläderna innan jag öppnar dörren.

För jag vet att allt är precis som jag lämnade det.
Och ingen annans mående eller känsla kan påverka mig.

Jag behöver inte tassa på få. Lägga mig intill hans konturer.
Inte anpassa mig. Inte forma om mig.

Vilken jäkla befrielse det är!

Låter som du är kvar av rädsla mer än något annat... Det är balsam för själen att känna sig älskad, behövd, men ett helvete med all ångest, oro, rädsla som följer med hans och din (?) sjukdom. Ja, för du är tyvärr medberoende :( Och TRO INTE att er kärlek kommer att övervinna sjukdomen/arna, det funkar inte så. Kanske ni kan hitta tillbaka till varandra någon gång i framtiden, när/om ni är friska men som det ser ut nu så förstärker ni bara varandras dåliga mående och spiralen snurrar neråt. Ta dig ur medan du kan, det blir bara svårare ju längre tiden går! Förlåt om jag låter hård, men jag har varit där du är och det är inget ställe någon ska behöva vara på! Du gör honom OCH DIG SJÄLV det enda rätta genom att gå. Du kommer att hitta dig själv och se ditt värde, jag lovar! Varför ska en man och hans "kärlek" vara måttstocken på det? Du kan, och du kommer vara stark, lycklig och fri :)

Det är konstigt att känslorna tar slut fast de finns kvar - jag ser samma person med de egenskaper jag beundrar, samtidigt som det är helt stopp någonstans i känslolivet! Men kanske har det att göra med, dels tillitsbrist, och dels att egna viktiga behov är hotade, eller negligerade.

Nu har vi kommit så långt att det finns en bostad som väntar, och en planerad flytt för honom. Så skönt att vi ror det iland på ett civilicerat sätt, som det verkar! Men visst känner jag mig beklämd ändå över hans livsstil/beroendet och att det blev så här.

Under resans gång har jag i stort sett trott att jag aldrig behöver en man igen, har varit så less... Men nu känner jag hur jag far in i dagdrömmar och fantasier emellanåt, kanske för att klara det här steget. Suger näring ur en fantasi om framtiden en stund, och lever på de känslor den skapade i mig - längtan, hopp, glädje...

Men om jag ska förankra en sådan dröm i verkligheten, ja då är jag väldigt osäker, rädd, självtvivlande.

Ska försöka låta bli ge de negativa tankarna företräde. Istället vänta mig något av livet. Ta vara på det lilla, men också söka det speciella, just det som skulle berika mitt liv.

Du har det riktigt jobbigt! Det verkar som han typ underkastade sig vård för att arbetsgivaren krävde det! Och vad valde han? Sluta dricka? Nej han bytte jobb iställe! Bevisar bara vad många säger: alkoholisten måste verkligen ha en egen stark vilja att sluta dricka!

att denna låsning till honom inte har med honom att göra utan den har med dig att göra! Det har inget med hans charm att göra, de flesta kvinnor skulle motstå, se igenom, inte bli attraherade mm! Det har med ditt medberoende att göra! Så se till att få hjälp att jobba med dig själv! För om du lyckas ta dig från honom fastnar du kanske för en liknande karl! Är som sagt i samma situation! Ser så klart på din, börjar se klart på min egen men har en lång väg kvar till att agera efter mina känslor! Man REAGERAR våldsamt mot deras beteende men AGERAR inte!

18 år med en annan man menat jag

Ja han har gått på behandlingshem men sedan öppenvård so fr so good i hade sju barn hemma tills nyss/ återfall typ fem gånger så jobbet krävde att han började om behandling igen men då lyckades han byta jobb vad dom vet vet jag ej men fördom vetskap vet jag ej? Min framtid också så första året gick ändå bra jag valde att slut drick hemma inget svårt beslut men sedan tog jag ett glas vin vid middag eller såren jag har sagt dricker du igen så flyttar du ett hot ja/ men jag flyttar ej efter ett 18 årigt äktenskap med våld å fyra barn med honom så det så/ min nuvarande man har jag inte upptäckt honom som alkis/ vilket han är nolltolerans/ men just nu förhandlar han med mej om att ta en öl bara? Nej säger jag/ men det är som att förhandla med djävulen känner jag det som/

Jag tror inte jag kan lämna känner mig helt låst ! I andra avseenden tänker jag klokt och smart o tar lätt beslut både privat o på jobb men i detta känner jag mig maktlös! Mannen i fråga har varit soldat i FN arbetat som vaktchef brandman mm har svår PTSD! Alkoholen förstärker det psykiska o när det varit som värst har jag varit riktigt rädd för han går In i en psykos! Haft kontakt med hans exfru som ville lämna under flera år men han lyckades alltid få henne tillbaka pga sin charm! Hon har sagt att allt jag utstått på ett år fick hon stå åt med i 10 år o han lovade o svor att sluta dricka ! Hon varnade mig o sa att jag borde lämna men som sagt behöver nån slags hjälp! I helgen gjorde han mig så rädd mer än någonsin o jag lyckades lämna honom o tänkte aldrig mer men efter en massa förlåt är jag fast igen på kroken! Igår gick han till en klinik fick tabletter för att avgifta sig hemma jag blev livrädd för tänk om han lyckas o bli nykter o inser att han ej behöver mig längre ! Vem är jag då? Fick panik ! Idag hade han tagit några folköl o jag blev lugn i kroppen! Så sjukt

Som ger anhöriga oro.. Jag läser här på anhörigsidorna för att minnas först hur jag hade det med sambon. Sedan mina barn med både mig och sambon... Dessa små ljud av korkar och ölburkar som öppnas. Av ljuden av musik och skratt som när som helst kan utbryta i bråk.. Ingen mår bra av att bo med missbrukare. En stor anledning för mig att separera. Trots mycket annat som fungerar i förhållandet. Undermineringen av tillit, kärlek, och glädje gräver sig djupt in i våra själar...

Ha riktigt roligt i Göteborg! Kram ❤️

stoppa honom dessvärre! Han måste vilja stoppa själv! Mitt ex blev utesluten ur ledningsgruppen på jobbet (pga fylla på personalfest), dottern vill inte träffa honom, vänner som dricker lagom undviker honom i såna sammanhang, jag lämnade honom! Han super fortfarande för han vill inte sluta trots att andra har slagit näven i bordet och sagt STOP på olika sätt! Sätt gränser runt dig själv och barnen, viktigt att inte börja anpassa sig! Försök uppmuntra honom att söka proffessionell hjälp! Och tydliggör för honom vart han är på väg och vad han kommer att förlora! Jobbigt att stå vid sidan av och beskåda!

Hej igen!! I dagens läge vill jag bara säga att det går framåt... hon går på tabletter som gör att hon tappar suget lite av alkoholen och även att man inte får i sig en så stor mängd. Så dom här senaste dagarna har det gått bra, skiftat mellan alkoholfritt och vanligt men ändå varit "normal" eller vad man kan säga... imorgon ska vi åka bil ner till Göteborg iallafall så det blir skoj!! ❤️

Känner igen mig nåt fruktansvärt i din berättelse Stinis! För två månader sedan gjorde jag slut med min särbo som liknar din särbo! Drama, snedfyllor, psykisk terror, ja allt! Men också "Du är det bästa som hänt mig, aldrig älskat någon som jag älskar dig, kan inte leva utan dig, vill inte leva utan dig"! Även jag inlärd medberoende från barndomen genom psykiskt sjuk mamma! Har jättesvårt att släppa mitt ex! Falsk bekräftelse på fel grunder är detta, förstår det med hjärnan men inte med själen! Har precis börjat gå i terapisamtal och det känns bra! Håller med MCR och lizzbet, jobba med dig själv! Vi är felkodade från barndomen men det är inte för sent för oss stinis :-) Livet ska inte va berg- och dalbana och drama, inte på detta sätt i alla fall!

Jag tycker du ska fundera på det där med äkta kärlek, som du skriver om på flera ställen... Vad är det, för dig? Många missbrukare är experter på att få en att tro att deras kärlek är så STARK och ÄKTA, för att de behöver någon... Ingen kan älska dig själv mer än just du själv, försök att börja där :)

Hej,
Det beror lite på vilka prover de tar men i din mammas fall kan det ju vara så att provtagningen är på uppdrag från arbetsgivaren. I så fall tas det säkerligen prover som visar huruvida hon har druckit eller inte. Jag fick lämna prover i 14 mån och det hade visat sig direkt om jag druckit något.
Du gör helt rätt i att släppa ansvaret. Det är varken ditt eller din systers.
Styrkekram
Ellan

Ibland kommer så mycket rädsla över mig.

Rädsla för vad jag har kommit att överföra till mina barn. Det blir så tydligt hur dessa destruktiva mönster är så svåra att bryta.
Har det funnits någon trygghet? Har jag pratat om det som det måste pratas om på rätt sätt? Kommer jag att fatta rätt beslut?

Hur ska jag veta vad som är rätt?

Jag får inte göra några misstag. Jag har gjort så många misstag. Jag kommer att göra misstag.
Även om jag vet att jag kommer försöka göra det som jag tror är rätt.
Jag ska fortsätta göra mycket som jag redan gör. Och jag ska göra så mycket annorlunda.

Jag har skyddat dem från så mycket.
Men jag är full av rädslor över allt jag inte har förmått.

Jag är full av frågor.

Vilka människor kommer mina barn att vara när de växer upp?
Kommer de att ha formats av upplevelser som gör dem till vuxna barn?
Kommer de att fortsätta in i relationer där de förblir anhöriga?
Kommer de att bli beroende?

Denna förbannade skuld. Som inte kan släppa sitt grepp.

Jag vet att jag kommer fortsätta göra mycket som jag redan gör. Det jag vet är rätt.
Jag vet också att jag kommer att göra så mycket annorlunda. Det jag snart kommer veta är rätt.

Och jag vet att det ibland kommer att bli fel.
För alla gör vi fel. Inte bara jag.

Jag tycker det är bra att du är medveten om dina problem. Jag tycker du ska försöka lämna den här destruktiva relationen som du är i och försöka ta tag i ditt medberoende. Du beskriver tydligt vilka mönster du ser i dina relationer och för att bryta dem skulle jag föreslå att du gick i någon form av terapisamtal. Det låter dom att du skulle behöva arbeta med din vuxet barn problematik. Det är läskigt hur mönster vi lär in från barndomen fortsätter att följa oss livet ut. Jag tror verkligen att det är det bästa du kan göra för dig själv.

Prioritera dig själv. Ditt liv. Och försöka att få hjälp med att bryta dina mönster.

Heja dig!

När min pappas lever var riktigt illa skadad sluddrade han och betedde sig som om han var skitfull utan att ha druckit en droppe. Allt han åt förgiftade typ hans hjärna eftersom levern inte kunde rena som den skulle.

kan vara av andra anledningar än bakfylla mm! Mitt ex (alkoholist) var som deprimerad och trött när han hade nyktra perioder! Tror saker kommer ikapp dem när de är nyktra! De tänker på saker de gjort och sagt under fylla och mår dåligt! Risken för återfall är då hög är min erfarenhet! Lätt att döva tankar och känslor med alkohol! Eller äter hon Antabus eller annan medicin? Kan nog ha trötthet som biverkning! Sen tror jag att en alkoholist som slutar supa helt enkelt känner att de har förlorat något kärt på nåt sätt och blir allmänt ledsen! Svårt för oss som inte har dessa problem att förstå! Det du beskriver är ju det värsta med att vara anhörig till en alkoholist: man blir paranoid, luktar på dem, litar inte på dem, misstänksam blir man, lyssnar med andra öron! Hoppas allt går bra för din mamma och er runt omkring så klart!

Ja det är klart jag kan fråga henne men gör inte det av den enkla anledningen att det antagligen blir dålig stämning samt att det är hennes eget ansvar att inte dricka. I och med att jag har blivit den som tagit tag i detta i vår familj känner jag mig uppriktigt trött på att slita med detta. Jag tror därmed att jag avvaktar med att fråga. Min syster som bor i samma stad som morsan ska hålla lite koll. Och du har helt rätt att jag inte ska vara anklagande om jag frågar henne.

En fundering jag har:
Morsan går som sagt hos terapeut och tar leverprover en gång i månaden. Syns det på leverproverna ifall man har druckit mindre mängder?

Det är så svårt att veta vad som är det rätta att göra. Speciellt när man vill att sina barns förälder ska må bra och just kunna vara förälder.

Jag har ju fortsatt att hjälpa med pengar till hyror och annat. Eller till droger. Vad vet jag?

Och eftersom jag har flyttat så långt har han fått bo hos oss i kortare perioder för att få träffa barnen. Då har han varit nykter. Men näst intill varje gång han lämnat oss för att resa hem har han återgått i sitt aktiva beroende. Vilket såklart har lett till mer skuld hos mig.

Nu har han iaf kommit in på en skola i den här staden jag och barnen bor i. Han har inte kunnat få någon bostad ännu på grund av hans många skulder. Och soc hjälper inte till eftersom han står skriven i en annan kommun.

Men jag ska inte ansvara för att det löser sig. Och när det väl gör det kommer jag att stå för alla beslut gällande hur han får vara med barnen.

Det kommer bli svårt att ha honom så nära igen. Men jag är så jäkla mycket starkare nu.

Och jag tror du är stark med! Jag vet det! Det hörs i din beslutsamhet! Fan vad vi är värda världen! Och vi har rätt att vara arga.

Och vi gör så gott vi kan! Vi har redan tagit de svåraste besluten och valt att sätta oss själva och barnen i våra liv först!

Stor kram till dig!