Senaste kommentarerna i forumet

Tacksamt nog är det inte längre en kamp. Jag har kommit till en acceptans kring mitt beroende. Nu är det "bara" resten kvar... men en sak i taget.
Jag hejar på dig och skickar styrka till förändring.❤️

Kram Ellan

Det är väl försent nu, men bara så att du vet: fritids får inte stänga. Varken på sommaren, på planeringsdagar eller annars. Inte förskolan heller. Om de stänger måste de ordna nåt till de som har behov. Bra att du lyckats ordna nåt för dottern. Ett elände att det ska behövas. Blir så förbannad på din egoist till man.

Tack!
Den här tråden behöver jag läsa. Har läst den flera gånger.
Har själv lämnat. Ett år sedan nu. Men tagit fullt ansvar för sonen sedan dess, sålt ett hus. Köpt lägenhet.
Flera perioder av olika missbruk har förekommit hos mitt ex. sedan dess. Han har nu inte varit nykter/drogfri på 2 månader. Är också så jäkla arg. På honom för att han ser sig själv som ett offer som är fångad av missbruket.
Blir arg på mig själv att jag fortsätter att bry mig. Jag mår ju bara sämre av det.
Försöker att ta tag i mitt liv och må bra igen. Han ska inte stå i vägen mer.

Du har inte skrivit själv i din tråd på jättelänge, det är bara vi andra som tjattrat på här. Hur har ni det?

Idag har han varit ganska glad & trevlig. Men nu på kvällen är han kort i tonen, vill inte engagera sig i sina barn, suckar om han behöver göra något annat än att ligga i soffan.
Jag har förklarat på sms att jag inte klarar av närhet med honom just nu då han har sagt mycket sårande & taskiga grejor. Inte ett förlåt. Inte ett försök till ursäkt. Inte ett försök till att ge upp spriten( han säger själv efter semestern men jag har bott med en alkis innan)
Sonen börjar bli mer sur,irriterad. Han sa igår att detta är fan en kass barndom ?
Han är 8 år.
Det är något mer som tynger han men han vill inte säga vad... hur når jag fram?

Om du utgår från dig själv och säger typ "Mamma, jag är orolig för att du har börjat dricka igen. Är det så? Hur kan jag hjälpa dig?" Tror du hon ljuger då? I så fall kan du säga "Du behöver inte svara ja eller nej just nu, fundera först på vad du ska svara. Jag ringer imorgon kl xx igen. Jag vill verkligen att du ska må bra." Ibland kan reflexen vara att ljuga, ibland kan man behöva fundera på sitt svar. Och om du säger att du är orolig är det inte lika anklagande som att säga "Du har börjat dricka igen."

Kram ❤️

Det har verkligen varit en kamp.

Största kampen har varit att nå fram till beslutet att lämna. Det tog så många år.
Det är ju den där striden mellan hopp och förtvivlan som kämpade i mig så länge.
För hoppet vann alltid.

För han var ju så jäkla fin.
Och allt skulle ju bli bättre.

Det var alltid något annat som inträffade som gjorde att allt gick åt helvete.

Och så var allt så bra igen.
Vi var så fina. Hade så många gemensamma drömmar.
Vi skrattade så mycket. Älskade så mycket.

Men så plötsligt var allt det där borta. Som avlägsna drömmar.
Och då kom tankarna på att det måste vara jag som är sjuk.
Om jag bara gjorde annorlunda så skulle allt bli bra.

Men det blev inte bra. I stunder blev det bra.
Månader av hopp. Gemensamma skimrande drömmar.

Han fick sin bipolära diagnos. Ok. Tänkte jag.
Nu kommer allt att bli bra. Med medicinering. Läkarinsatser. Och förståelse.

Men det blev inte bättre. Bara svårare för mig att lämna.
För nu borde det ju bli bra. Och alla bara frågade hur han mådde.
Och ingen frågade mig. Jag blev bara ensam.

Nu ska jag i alla fall ta mig tid att känna efter hur jag mår.
Och jag ska sluta att känna skuld för att jag inte förmådde att lämna tidigare.

Och sluta att hjälpa honom när det gör att jag mår sämre.
För även om jag har lämnat honom och flyttat så många långa mil
är han barnens pappa. Och det kommer han alltid att vara.
Och jag vill att de ska ha honom i sina liv. Ibland.

Förra veckan gjorde jag ju en anhörigbehandling och det har verkligen fått igång nya krafter i mig.
Jag vägrar att låta honom stå i vägen för mitt liv längre!

Jag vill inte vakna upp en dag och känna bitterhet.
Jag vill känna mig fri. Jag är trettiotre år. Och fan vad mycket kul jag har framför mig!

För det här är mitt liv!

så väl! Sånt man normalt sett gör i förbifarten på väg till tvättstugan typ är helt plötsligt något man bara inte orkar! Man ägnar mycket tid åt att ligga och stirra i taket och fundera fast man brukade vara en sån som har tusen järn i elden samtidigt! Tror också att du kanske blivit deprimerad! Åh kan du inte komma iväg utan honom några dagar med nån som GER dig energi? Lider med dig!

Tack fina du!

Ja, det är något häftigt i den kraften som uppstår i de mötena.

Jag ser det som en av de viktigaste veckorna i mitt liv. Det är verkligen något man gör för sin egen skull.

Skam och skuld kan äta upp oss alla. Men nu förändrar vi det vi kan. För det är allt vi kan göra.

Fortsätt i din kamp! Jag hejar på dig och din relation!

Min barndom kan jag inte göra något åt. Men min nutid och framtid kan jag göra något åt. Det känns som jag behöver stå upp för mitt barndomsjag. Om oron består så måste jag ta initiativ till separation. Men jag avvaktar lite till, just nu känns bara oron lite överhettad. Det fanns inget fog för några misstankar igår egentligen, jag kunde inte härleda ljuden riktigt bara. Har fått en förklaring idag. Men det var just lyssnandet som tog mig så hårt, att jag tog upp ett beteende som jag trodde var glömt och begravt.

Ja, jo jag förstår det innerst inne också.. Men man frågar ju sig själv om de e så att problemen ligger hos en själv... O att få höra förlåt konstant upprepas som en trasig lp skiva har blivit så uttjatat också... Varför be om ursäkt för nåt man ändå inte minns.. De blir så fel i mina ögon...

Jag känner också igen "ljudvaktandet" från barndomen och har insett jag gör detsamma med mannen nu också. Jag är också uppvuxen med fyllebråk och lyssnande till hur många gånger mamma gick i frysen efter den iskalla vodkan per kväll. Lyssnande efter i vilket skåp det hämtades glas, om det skulle drickas starkt eller bara öl eller vin. Det är en helt egen form av ljudkänslighet tror jag att vara uppvuxen med vuxna som druckit, man kan signalen av varje knarr i dörren eller golvet, klick i skåpdörrar eller ljudet av skruvkork i källartrappen. Och det tvingas man återuppleva nu själv gift med en som dricker. Obehagligt och inget man kan leva med, förminskar ju en som vuxen tillbaka till ett barns orosnivåer och förvirrar ens normala rationalitet med att förminska den vuxna mänskans styrka till ett barns trygghetsönskan. Man går tillbaka till en svagare känsla, och det känns som man bor med spöken från det förflutna, sånt man helst velat glömma och förtränga,trott man kommit över men vips finns obehaget där av ett enda litet ljud.

Vilken kämpe du är! Härligt att du kommit ur din jobbiga situation nu. Kram!

Jag kan helt klart relatera till din situation. Jag har också blivit utkörd mitt i natten av min sambo. Min sambo har också ett sånt skiftande humör, aggressiv, kärleksfull om vartannat. Sen minns han inte riktigt allt han sagt och gjort. Säger att det måste vara något jag retat upp honom för innan han blev arg, att jag ljuger, överdriver. Som att prata med en vägg. Ohyggligt jobbigt. Det enda råd jag kan ge är att försöka flytta därifrån. Kram

Min man o jag har vart gifta o tillsammans två år.. Allt du beskriver är hur han är.. Aggressiv, våldsam, extremt elak.. För att skifyäta på två röda till ledsen o glad..o sen tillbaks till aggressiv... I helgen som var så vart jag utslängd o nästan örfilad... Jag fick mitt i natten åka till min mamma min bort i pyjamas... O så har han mage att smsa mig o fråga vart jag är... O säga att han aldrig bett mig dra eller höjt handen åt mig... Anklaga mig för att ja e otrogen o be om bildbevis... Anklaga mig för att tagit hans pengar då de i själva verket va han som spendera dom på krogen... Ja e så psykiskt slut att ja vet inte va ja längre ska göra.. Ja vill bara ha nån som man kan prata med.. En som e i samma situation som kan relatera

Wow, vilken överlevnadshistoria! Vilken styrka och kamp du gått igenom! Kan bara önska dig lycka till framåt, allting härefter kan ju bara vara bättre än allt du upplevt hittills! Stor kram till dig!

Ja, riktigt jävla skitarg ska jag vara!

När jag bestämde mig för att lämna den destruktiva relation som jag då varit i i nästan tio år var min man djupt inne i sina beroenden. Vårt andra barn, vår dotter, närmade sig då fyra månader.

Samma dag som jag berättade för honom att jag skulle lämna ringde de från sjukhuset. De ville att jag skulle komma in akut.

Min man drog. Och jag fick ensam se till att jag kom iväg till sjukhuset medan jag ordnade barnvakt till det äldre barnet.

Det visade sig att de misstänkte livmoderhalscancer på mig.

Världen rämnade. Skulle jag dö nu också?

Hela hösten kämpade jag ensam tillsammans med mina två barn. Jag kunde inte för en sekund visa mig svag. Jag ville inte att mina barn skulle förlora tryggheten de hade i mig. Jag var på undersökningar och genomförde en mindre operation. Den visade sig inte vara tillräcklig. Det var cancer och jag skulle behöva ta bort livmodern. Och sen eventuellt genomgå behandling.

Jag tog bort min livmoder. Och en månad efter fick jag besked att det var tillräckligt.

Men jag var aldrig närvarande i den processen. Jag var medberoende under tiden och mitt fokus låg fortfarande på den man jag lämnade.

Under den perioden var han så djupt nere i sina missbruk. Han försökte bryta sig in hos oss. Stal våra saker. Barnens smycken. Spargrisar. Min bil. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag fattar ju nu att jag borde ha ringt polisen. Det är det friska att göra. Men jag var sjuk.

Sedan fick jag till slut sålt huset. Vilket det var ett jobb i sig. Vi stod ju på det båda två och bär jag ville få till försäljning var han försvunnen. Jag packade ur huset. Jag sa upp mig. Och lämnade allt.

Då var han äntligen i behandling.

För ett år sedan genomförde jag flytten. Flytten som tog mig tillbaka till min uppväxtstad. Nära min familj.

Och nu när semestern har kommit. Har jag börjat känna. Och minnas. Och förstå. Hur jävligt det har varit.

Nu vill jag komma framåt. För inget av det här har tagit livet av mig.

Får tacka för att du orkade läsa Missty! Ja jag tror jag måste göra det. Var ju magkänslan som gjorde att jag förstod att hon är alkoholist från första början. Vill ju någonstans tro att hon ska erkänna till mig i och med att jag varit förstående och verkligen försökt trycka på att hon inte behöver skämmas men det kanske är för mycket begärt.

Tror du ska lita på magkänslan här. Nu är jag i andra änden av detta dvs dricker lite mycket men det du beskriver stämmer in på hur jag beter mig onykter. Nu behöver det ju inte vara så i detta fallet, men ring vid fler tillfällen o se hur hon beter sig kanske?

vad du talar om bedrövadsambo. Att bära sin barndoms oro med sig har sitt höga pris. Nu är du ju mitt i det du inte vill uppleva.... men så bra att du ser vad som händer inom dig! Så bra att du är klar över vad du inte vill vara en del av. Håll fast vid det!
Varmaste kramen / mt, också vuxet barn

Den största anledningen till att det inte känns ens okej att leva med oron för återfall är min barndom. Min pappa var "periodare" men det var snarare ytterst få nyktra perioder det handlade om. Min mamma drack också för mycket periodvis, allra helst under ledigheter. När vi var på semesterresor och kom till en okänd ort var det första de letade efter just Systembolaget. Jag var ensambarn, och jag var väldigt ensam med en ständigt gnagande oroskänsla. Jag utvecklade en väldigt god hörsel för att försöka utröna vad mina föräldrar gjorde i smyg. Vilken skåpsdörr i köket som öppnades, ljudet av ett glas som sattes ner på diskbänken. Jag kunde höra på min pappas hostande vilket stadium han befann sig i, och jag hörde direkt på mammas röst om det skulle bli någon middag eller inte. När jag skulle sova igår kväll kom jag på mig själv med att ligga och lyssna efter ljud på samma sätt. Jag vill INTE tvingas uppleva detta igen!

Det är stor skillnad på att vilja sluta dricka och att bestämma sig. Sannolikt behöver han hjälp, tex antabus, AA-möten. Men han måste komma fram till lösningen på problemet - inte du. Han äger problemet - inte du. Du ska fokusera på vad du vill. Är det okej för dig att leva med oron för återfall? Det låter inte så. Kram ❤️

Har lyckats ordna lite program halva dagar till dottern så det inte blir hemmasittande och kortar min arbetstid och dottern vet hon kan ringa mig när som helst, åker hem på lunch och kan ta henne med mig om det behövs. Dessvärre har socialkansliet i min kommun stängt nu till slutet av juli men tror jag lyckas trolla fram lösningar för dessa veckor ändå. Det gör mig galen att han inte fattar själv att hon ser och mycket väl förstår hur det kan sluta! Idag är dom på utflykt till bekanta så blir inget dricka på dagen vet jag. Tack för att ni bryr er, min sits är inte lätt och jag gör allt jag kan för att ta oss ur situationen!

Fattar inte... – ska ett litet barn vara tvingad att umgås med en missbrukare hela dagarna?! Vad säger soc?