Senaste kommentarerna i forumet

Jag läste ditt inlägg igår där du beskriver hur din dotter ringer med oro och med kunskap om hur mycket hennes pappa druckit då hon varit ensam med honom. Det låter som att hon försöker kontrollera situationen och att hennes uppmärksamhet riktas mot pappans drickande. Utifrån dina inlägg och dina fina svar till andra så ser jag att du verkligen tar ansvar och jobbar hårt för att förändra din och din dotters situation. Samtidigt hänger orden/oron kvar i mig om att ni har veckor av samma framför er. Du nämner även att ni inte har några andra vuxna som kan ta ansvar för din dotter då du arbetar. Du gav ett så fint råd till en annan användare om att ringa socialtjänsten, anonymt till en start, och höra vad de kan erbjuda.

Kanske har din kommun något att erbjuda din dotter?

Tack för att du beskriver hur det kan vara och för att du har modet att berätta lite om hur det är för din dotter. Du sätter verkligen fingret på hur en förälders drickande kan skapa mönster hos barn. De vill "passa på" och "rapportera", deras tankar handlar allt mer om alkohol och den som dricker än på dem själva.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Lämna ansvaret till honom. Att de fem ölen inte triggade igång något mer kan du (och inte han) ännu vara så säker på. Många här beskriver att det kan gå med måttlighet ett litet tag men sen tar alkoholen överhanden. För min del känns det klokt som du tänker. 'Incidenten' och drickandet som du beskriver låter nog allvarligt. Vänta och se och fortsätt skriva för din egen skull! / mt

..

Precis nu kom jag ihåg vad min psykolog sa till mig i februari direkt efter "incidenten" då jag behövde vägledning. "Du behöver bara bestämma dig. Att leva med oron för återfall, eller bryta upp." Har inte bestämt mig än.

Vi är många här som förstår din ilska och vanmakt, och verkligen lider med dig. Nej, du kan inte lita på vad en alkoholist säger. Vill de inte sluta dricka så gör de inte det. Han kommer inte sluta dricka för din skull. Han kan bara sluta om han själv vill. Så vad vill han? Men en ännu viktigare fråga: Vad vill du? Min psykolog sa till mig "Du måste bara bestämma dig. Lära dig leva med oron för återfall. Eller bryta upp."

När jag var utmattningsdeprimerad kände jag ingenting. Allt var bara "jaha". Jag kunde inte ens vara ledsen och gråta. Den första riktiga känsla jag kände efter ett tag var just ilska. Jag var så arg på omständigheterna som gjorde mig så sjuk. Efterhand kom de andra känslorna tillbaka. Så ja, det är absolut sunt att känna ilska. Var riktigt jävla svinförbannad så mycket du orkar!

Det låter faktiskt som om du är deprimerad. När man lever i en dysfunktionell familj är det lätt hänt att man stänger av sina känslor. Det känns som alla känslor dränks under en våt, tung filt. Man orkar inte känna någonting. Så kan du inte ha det, men jag förstår att orken att göra något åt det inte heller finns. Din man har fått dig att tystna, men just nu begår du våld på dig själv när du inte står upp för dina behov och åsikter. Du skulle verkligen behöva ha någon att prata med. Någon i din närhet som kan stötta dig, och hjälpa dig med praktiska bestyr. Någon som blir skitförbannad å dina vägnar. Ett besök hos läkare kanske kan vara en början? Söka för depression och be att få samtalshjälp? Kan du få hjälp via jobbets Företagshälsan annars? Därigenom har jag fått bra hjälp när jag var utmattningsdeprimerad. Fortsätt skriv här. Om vi på forumet just nu är din enda ventil är det viktigt att du skriver. När man skriver tvingas man sätta ord på tankar och känslor, och det är också en form av terapi. Var rädd om dig! Kram ❤️

Jag vet inte vad jag ska svara. Vi har fortfarande semester och det förekommer alkohol dagligen. Jag vet inte vad som har hänt med mig. Men just nu bryr jag mig inte. Jag kollar inte när, vad eller hur mycket han dricker. Jag säger inget, tycker inget och bryr mig inte. Vet inte varför jag reagerar så här. Vi lever bredvid varandra på ett konstigt sätt. Jag tror han är nöjd med att jag inte säger något. Vet inte om min energi och ork tog tvärt slut. Är väldigt trött och sover mycket. Behöver lägga mig både på fm och em en stund för jag är galet trött. Mågon som känner igen sig? Tack för omtanken Bedrövadsambo. Blir rörd när någon bryr sig om mig! Tack!

TACK för ditt LÅNGA inlägg!
Det är precis så som du beskriver med elefanten och jag vet att den måste upp på bordet hur jobbigt det än kommer bli. Känner mig livrädd för att vara den som tar upp det eftersom jag inte vet var det kommer leda, men jag inser att det inte finns något annat vettigt alternativ. Osäkerheten kommer ta död på mig annars.

Jag har tagit mig tid att kämna efter. Det gör ont.

Jag har öppnat en dörr till allt det jag inte känt. Inte vågat sätta ord på eller formulera. Och nu forsar det ur mig.

Jag kan inte sluta.

Men jag tänker att det är friskt.

Att känna känslor. Att inte lägga locket på.

Att vara arg. Ledsen. Förtvivlad. Förbannad. I sorg.

Skulden och skammen försöker jag lämna bakom mig. Men de känslorna är så starka att de äter en liten bit av mig varje dag.

Men nu ska jag fortsätta vara arg ett tag till. För du har behandlat mig så jävla illa. Och nu ska jag vara arg.

behöva vara något (arg, bestämd, ledsen) annat än dig själv! Du skall inte behöva hanter din egen karl, man ska liksom bara kunna va ihop! Det är HAN som ska äga problemet, inte du! HAN ska förändra sig, inte du! Och det är han som ska ta ansvar och konsekvenser! Jag har precis som du slagit knut på mig själv för att markera, försöka hålla på sina gränser mm! Känner också igen mig i att man skäms över sig själv: man är självständig och framåt men förlåter sånt man aldrig i livet trodde man skulle förlåta! Var rädd om dig själv!

Nej, tyvärr räcker det oftast inte. Kärleken räcker oftast inte för att få ett slut på allt det jävliga som förpestar. För sjukdomen håller sitt grepp så hårt om den beroende - precis som den griper så hårt om de anhöriga.

Så dansen fortsätter.

Jag satte hårda ultimatum. Ringde läkare. Såg till att vi fick hjälp på beroendeenheten. Gick i enskilda samtal hos kuratorer och terapeuter. Gick i gemensamma samtal på psykiatrin.

Hoppet alltid lite starkare än förtvivlan.

Och dansen fortsatte.

Och jag förlorade mig själv.

Jag valde att stanna. Jag stannade i över tio år och flyttade konstant mina gränser. Jag försökte allt. Jag älskade så otroligt mycket. Men jag känner att jag har förlorat så många år och så mycket självrespekt. Jag har också blivit så ensam på vägen eftersom skammen över mina handlingar och beslut bara har gjort att jag har isolerat mig.

Nu känner jag förlust över många förlorade år. Samtidigt som jag lever med så mycket skuld för det jag har utsatt mina barn för.

Jag kan inte säga vad du ska göra. Men jag försökte verkligen allt, men fick inget tillbaka.

Kom ihåg att sätta dig själv först.

Fritids har stängt i juli men dottern är bokad så snart dom öppnar igen, så på nåt sätt måste vi ta oss igenom domhär veckorna. Ska försöka ta ett samtal med mannen att jag inte vill han dricker på dagarna, men misstänker jag bara möts av smäll i dörrar och vad i helsike jag tjatar om, han har ju semester...

Alltså jag har försökt med alla möjlig metoder för att detta ska få ett slut. Jag har varit arg, bestämd, ledsen mm. Oavsett vilken reaktion jag får eller vad jag säger händer det igen.

Det har hänt kanske 7 gånger totalt men jag tycker ändå det är en katastrof med tanke på hur sällan han dricker.

Senaste gången det hända var jag väldigt stark och ignorerade honom helt i en vecka, lät de gå flera dagar innan vi träffades och det var en lång period av bönande innan vi var sams. Den gången ställde jag ett ultimatum att han inte får dricka om vi ska vara tillsammans. Detta började bra, han var nykter alla tillställningar och inget liknande skedde. Sedan började det på något sätt övergå till att det var okej att ta 1-2 öl för att sedan resultera i att vid nästa fest dracks det för fullt och samma sak hände igen. Detta känns hopplöst och jag känner att jah verkligen inte kan ta detta. Jag är en otroligt stark och självständig tjej och därför skäms jag för att jag "accepterat" detta.

Jag undrar egentligen om det bästa är att vara väldigt sträng och ställa ultimatum eller om man bör ta honom i handen och säga att vi tillsammans tar oss igenom detta, med till exempel psykolog eller att jag inte heller dricker (vilket jag iofs aldrig någonsin ens gjort)...

/ Polly

Alltså jag har försökt med alla möjlig metoder för att detta ska få ett slut. Jag har varit arg, bestämd, ledsen mm. Oavsett vilken reaktion jag får eller vad jag säger händer det igen.

Det har hänt kanske 7 gånger totalt men jag tycker ändå det är en katastrof med tanke på hur sällan han dricker.

Senaste gången det hända var jag väldigt stark och ignorerade honom helt i en vecka, lät de gå flera dagar innan vi träffades och det var en lång period av bönande innan vi var sams. Den gången ställde jag ett ultimatum att han inte får dricka om vi ska vara tillsammans. Detta började bra, han var nykter alla tillställningar och inget liknande skedde. Sedan började det på något sätt övergå till att det var okej att ta 1-2 öl för att sedan resultera i att vid nästa fest dracks det för fullt och samma sak hände igen. Detta känns hopplöst och jag känner att jah verkligen inte kan ta detta. Jag är en otroligt stark och självständig tjej och därför skäms jag för att jag "accepterat" detta.

Jag undrar egentligen om det bästa är att vara väldigt sträng och ställa ultimatum eller om man bör ta honom i handen och säga att vi tillsammans tar oss igenom detta, med till exempel psykolog eller att jag inte heller dricker (vilket jag iofs aldrig någonsin ens gjort)...

/ Polly

Fortfarande semester? Fortfarande alkohol varje dag? Skriv och berätta hur ni har det! Kram ❤️

Lördagens fem öl verkar inte ha satt igång något mer drickande i alla fall. Jag vet inte om jag är överdrivet orolig? Men jag tänker att om man en gång varit så illa däran att man går upp mitt i natten och tömmer en vintetra "i smyg", och köper folköl som man tömmer i bilen som man sen raglar ur, asplakat, så kan man inte ens dricka fem öl utan att riskera att dricka mer. Men för min sambo verkar det som hände i jan-feb vara isolerat från allt annat, där ska han aldrig hamna igen. Det behöver jag "absolut inte oroa mig för." Vet inte om jag vågar tro på det. Blir antalet tillfällen då han vill dricka "litegrann" fler så blir det nog faktiskt tack och hej. Då blir oron för stor, då kommer den att överskugga det mesta. Då är våra riskanalyser helt i ofas, och det funkar inte.

Är dottern för gammal för fritids? Men i så fall måste du ju ringa soc och berätta som det är, att dottern inte vågar vara ensam hemma med sin pappa. Du kanske kan börja med att ringa anonymt och kolla läget? Svårt för dig att funka på jobbet under sådana förhållanden, och otroligt jobbigt för dottern ?

Berätta för oss sen hur det gick! Vi finns här och stöttar dig allt vi orkar.

Hej,
Jag fick vara med på en anhörigbehandling förra våren men som en beroende. Det var en otroligt viktig vecka för alla inblandade, beroende och medberoende. Mötena som uppstod mellan oss alla var helt fantastiska. Att inse att sjukdomen gör oss lika sjuka var ett stort uppvaknande. Min man ville inte åka iväg på detta men till slut gick han med på det. Jag sa gång på gång att det inte är för min skull du åker utan för din egen. Det hände något med honom under den veckan. Jag är övertygad om att det räddade vår relation. Jag jobbar med mitt tillfrisknande och ansvarar för det och han med sitt. Det kan slå mig nu hur hårt alla anhöriga drabbas. Det ville, kunde och/eller vågade jag inte se när jag var aktiv. Skammen är grym mot alla inblandade men i detta är du den viktigaste personen i ditt liv.
Ta hand om dig,
Styrkekram
Ellan

Håller med dig, så jobbigt att man går i försvarsställning fast man vet med hjärnan att man inte har gjort nåt fel och inte behöver försvara något! Får ångest både över min egen osunda reaktion och över hans vidriga beteende! Kanske bättre att fundera över hur man själv är funtad som hamnar i detta än att fundera över alkoholistens beteende! Ja du kommer säkert att få distans och perspektiv och ett mycket lugnare liv! Men räkna med att han kommer att vilja få dig tillbaka! Utan att förändra sig ett dugg utan bara genom att beskylla dig för att vara kall och elak! Det gör mitt ex! Hoppas du slipper det men ändå förbered dig på att det kan bli så! Då vet du iaf om att det är ett vanligt alkoholistbeteende!

Tack för ditt svar. Jag vill ha honom och jag vet ju att han vill ha mej. Du fick mej att ta tag i mej själv. Det blir ett allvarligt snack ikväll.

Jag har varit så otroligt ensam. Den här jävla sjukdomen har gjort mig så fruktansvärt ensam.

Jag har levt ihop med en beroende man i nästan tio år och jag lämnade honom för nästan två år sedan. Men jag har haft så svårt att möta andra människor eftersom jag har jobbat så hårt med att upprätthålla en livslögn. Jag ljög hela tiden under våra år ihop och jag har varit så full av skuld och skam att jag inte då orkade vara nära andra människor. Jag isolerade mig och fastnade i en ensamhet. Jag har fortsatt haft svårt att lämna ensamheten, trots att jag inte lever ihop med honom mer. Det har känts lättare att inte komma andra nära eller ens prata med andra.

I förra veckan gjorde jag en anhörigbehandling. Det var det bästa jag kunde göra! Det har varit så otroligt skönt att få dela med mig av mina hemligheter, släppa en del skuld och möta andra mäniskor. Människor som ser och förstår. Människor som inte har ifrågasatt mig och mina beslut. Som förstått mig.

Jag önskar er alla att våga sätta er själva först och våga dela med er till andra!

En bekant till mig vars pappa var alkoholiserad, sa att enligt henne blir de flesta alkoholister elaka till slut. Hennes pappa var harmlös emot andra, sina barn och så men emot sin fru, mamman var han fruktansvärt elak. Min bekant sa till mig när jag ännu en gång gett min sambo en chans till: Lycka till, men vilket tråkigt liv du kommer få. Pappan ramlade så småningom nerför trappan och dog men frun var då redan dement och kunde aldrig riktigt njuta av sitt liv fullt ut. Detta har jag tänkt på mycket och vill inte slösa bort mitt liv.