Senaste kommentarerna i forumet

Vi hade missuppfattat tiden så vi missade bussen till festivalen. Sambon sa direkt "Det gör ingenting, jag kör". Så kvällen blev lugn på den fronten. Och trevlig ? Vet inte om vårt prat påverkade, men skönt kändes det. Det var nog inte klokt av oss välja ett sådant sammanhang, som är så väldigt förknippat med alkohol. Vi lär oss hela tiden. Riktigt aptrött är jag nu. Dels för att det är sent men också av att anspänningen släppt tror jag.

Hej Pelle82,
Jag och min man levde med "elefanten" i många år och då syftar jag på det stora problemet, mitt beroende av alkohol. Den fanns där och förpestade våra liv men vi pratade inte om den. Jo när jag hade druckit, ljugit, gömt undan, svikit honom och våra barn, då bråkade vi om den. Men vi pratade aldrig om den/det på riktigt. Jag läste din tråd i förra veckan och fick på riktigt ont i magen. Du upplever och står i den situationen som jag utsatte min man för. Jag var sjuk, jag vet det nu, men det smärtar att läsa hur det faktiskt är för er som är anhöriga. Alkoholisten, jag, ville inte prata om det. Det var för skamligt och smärtsamt. Jag blev irriterad, arg och ledsen. Spelade ut hela registret. Min man gick med en ständig oro och vågade inte ta upp det... var tacksam för att det var lugnt för stunden men var på sin vakt och litade inte alls på mig. Han levde med en ständig stress, det vet jag nu.
Jag har nu varit nykter i 15 månader och han har genomgått en anhörigvecka. Vi är fortfarande gifta och vi har kommit långt i tillfrisknandet tillsammans med barnen. Så det går att ta sig igenom skiten. Men det svåra i detta är att det inte ligger hos dig. Du kan inte hjälpa honom, hur mycket du än vill och hur mycket kärlek det än finns mellan er. Elefant-jäveln måste upp på bordet! Den står emellan er, över er och omger er. Tilliten växer fram när han börjar arbeta med sitt tillfrisknande och du med dig själv. Löften och kloka ord räcker inte långt när vi är aktiva i vår sjukdom utan det är vad vi gör för vårt tillfrisknande som bygger tillit.
Alkoholism är en familjesjukdom på så vis att alla blir sjuka, mer eller mindre. Jag skulle inte råda dig till att bli sambo med honom, särskilt inte om det är barn inblandade.
Prata med honom, prata om elefanten som tar plats oavsett om han dricker just nu eller inte. Du kommer bara att göra dig själv illa annars. Berätta ur ditt eget perspektiv. Hur du mår och hur du känner. Det är dina känslor och de kan aldrig vara fel.
Att han kan låta bli och dricka nu när han går på diet är egentligen inget konstigt. Jag blandade oxå in perioder av strikta dieter etc och fick då belöningar i ny form. Vi beroendepersoner hittar nya vägar att belöna oss när ett sätt försvinner.
Jag ber om ursäkt för mitt långa inlägg men jag har hållit inne med mitt svar ett tag. Ditt inlägg berörde mig mycket och jag är ju från den "andra sidan" så jag var lite tveksam till mitt svar.
Önskar dig ALLT gott.
Styrkekram
Ellan!❤️

Just nu sitter jag ensam i sängen med hunden. En tjejkompis skriver att hon är nykär & går med det underbara pirret i magen. ?
Jag vill också ha det! Jag längtar efter att vara kär, längtar efter att längta efter någon,att känna att någon bryr sig om mig, att känna att någon är attraherad av mig, att vara k*t. Jag vill ha allt det där!!!!!

först kommer "normala" sms och man svarar och då drar det igång! Lasta över ångest och skit, man blir en papperskorg! Dan efter brukar mitt ex må finfint och rapportera om allt han gjort! Fått energi av att lasta över sin skit på mig! Jag däremot sitter där med hans ångest och mår dåligt! Tar det inte längre, ångesten får han ha för sig själv! Står emot "gråtande smileys" och sms om att han inte vill leva längre om jag inte kommer tillbaka! Tycker du är stark! Ta hand om dig själv nu istället! Kram

Min mamma är också krävande, men den dag hon ens börjar ringa varje dag säger jag upp bekantskapen! Det finns ingen som irriterar mig så mkt som min mamma. Offerkoftan noga lindad runt kroppen, ingenting är hennes fel osv. Du måste nog markera rejält mot din mamma. Nästa gång hon ringer säg åt henne "det här funkar inte, jag hinner inte prata med dig flera gg varje dag. Vi måste bestämma att JAG ringer dig en viss tid varje dag." Eller ännu hellre en viss dag och tid per vecka!

Jag tycker att du ska ta chansen att prata med din gudmor. Berätta precis hur du har det. Om hon haft samma problem kan hon hjälpa din mamma genom att tipsa om hur man ska gå till väga.

Så fort du svarat "hör av dig igen när du är nykter" ska du inte svara alls. Bra att du är tydlig med dina gränser!

Så bra att du står på dig, håller fast vid din gräns! Det kommer även honom till godo fastän han knappast förstår det nu.

...det är ju det viktigaste. Att han tror att han dricka öl nu är ju lite problematiskt. Och jag håller med Pi om två saker, dels att du kanske inte borde dricka framför honom och med honom, även om han säger att det är okej. Och dels vill jag också tacka dig för vad du gör på forumet, du ger mig alltid kloka svar och hejarop!
Kram

Jag har under de senaste 4 veckorna få jag haft semester för första gången sedan jag flyttade ihop med min man för 6 år sedan kännt mig lugn och avslappnad.
I början av sommaren då vi bestämt att vi skulle bo separerade, men fortsätta vara ett par, då trodde jag det skulle gå. Jag kände mig djupt olycklig och rädd då vi hamnat i detta läge.
Det har nu istället visat sog för mig att då vi har haft kontakt via sms eller då vi träffats de få ggr , tre för att vara exakt? Under dessa 4 veckor så har jag fått sådan oro och ångest av hans ångest som direkt hamnar hos mig.
Nu har jag då vi senast sågs, för 6 dagar sedan, sagt till honom att jag inte vill få några sms eller prata med honom då han druckit. För jag mår dåligt av det och vägrar hå med på detta längre.
Det förstod han och har inte hört av sig.
Förrän idag. Han började skriva lite vardagligt om ingenting speciellt men så fort jag svarade och önskade honom en trevlig kväll så kom spydigheterna, elakheterna, martyrskiten.
Då skrev jag kort och gott:
" du får höra av dig då du är nykter. Vi hörs".
Som svar blev det något spydigt.
Det gäller verkligen att inte hamna i hans sjuka argumentation och hans fyllesnack! Jag vet ju det här. Detta är några timmar sedan, så han har ju säkerligen druckit hela eftermiddagen .
Detta hjälper mig att hålla motivationen och att stå gast i mitt beslut.
Jag har under så lång tid trott och känt att det är mig det är fel på att jag är en värdelös psyksjuk pms-kärring...
Det är i slla fall det min man brukat skrika åt mig då jag protesterat mot hans sätt att dricka dagarna i ända under ledigheter...

då sker en dialog och en process fortskrider. Förhoppningsvis kan det utmynna i något fungerande och bra för er båda.

Hoppas att ni får en bra andra dag på festivalen.
Vill också passa på att tacka både för att du delar med dig, och att du är så engagerad här på forumet, Bedrövadsambo.

och du kommer inse att man inte kan få en alkoholist att inse problemet och inte långvarigt få honom att sluta! Han/hon måste komma till insikt själv och själv verkligen vilja sluta! Och ultimatum brukar funka mindre bra för ofta orkar man inte stå fast vid sina krav! Man ger vika, förlåter och då blir det som tomma hot! Bättre de får ta konsekvenser av sitt drickande! Så inser de förhoppningsvis hur mycket de förlorar! Om du söker hjälp hos socialtjänsten så visar du ju att du är en ansvarsfull mamma! Att ta barnen från sina föräldrar är nog verkligen en sista utväg och det är nog också mer om bägge föräldrarna missbrukar.

Sambon säger att han inte vill dricka hemma, och att han inte vill dricka vin utan bara öl. Vad som egentligen hände då i februari kan han inte förklara. Han bedyrar att det aldrig ska hända igen (jo, tjena). Jag ska nog bli helt nykter själv en tid. Det är inte lika kul när man inte kan dricka ihop. Och jag vet ju att jag periodvis dricker för mycket och destruktivt. I fel sällskap och av fel orsak. Och kan jag inte vara nykter en månad så har jag också problem. Och då är det bra att komma tillrätta med det innan det går för långt. På min "hemmagjorda skala" någonstans högre upp i min tråd ligger jag själv på nivån "bråkar med anhöriga om alkolintaget, tål mer och mer, dvs ökad tolerans". (Inlägg #14, nivå 2-4.) Jag har i perioder bråkat massor med ex-sambon om att jag dricker för mycket på fester tex. Blir väldigt högljudd och livlig, cyklar i diket på väg hem etc. Just nu känns dock tillfällena att festa till det ytterst begränsade. Och jag saknar det inte.

när det gäller åren som gått och som kunde ha blivit bättre! Så lätt att fastna i det och så går det ännu fler år! Tror de flesta människor har saker som de hade velat göra annorlunda! Så du är inte ensam om det! Kanske ingen tröst och inget som förändrar din situation! Men ändå! Försök va lite förlåtande mot dig själv! Och hade du nu avslutat för 15 år sen så hade du säkert undrar nu om du gjorde rätt! Kanske har ni barn och just dom barnen du har hade du inte fått med någon annan än honom! Tänk mer på resten av ditt liv, alla år som du har framför dig! Vad vill du fylla dem med! Om du har kämpat med hans problem i tjugo år kan man nog dra slutsatsen att inget kommer att förändras! Hur vill du att resten av livet ska se ut? Vill du ha tjugo likadana år till eller tjugo helt andra år? Att han rasar överlever du även om vetskapen är fruktansvärt jobbig! Men det är HANS liv och HANS ansvar....

Allt är bra med oss, om än lite förvirrat. Ingen av oss blev fulla igår, och ingen av oss är bakfulla idag. Vi hade ett bra prat igår, och ett bra prat idag. Vi ser fram emot dag två på festivalen. Av olika skäl ska sambon dessutom köra ikväll. Och jag vill verkligen tro att han har kontroll! Men den bilden när han kommer raglande ur bilen mitt på dagen, två timmar efter att han bedyrat att han aldrig ska dricka mer, förföljer mig dag som natt. Det var som om hans hjärna blivit kidnappad av en sluddrande utomjording. Jag vill aldrig, aldrig hamna där igen.

Hej!
Håller med " föregående talare". Jättetråkigt att ni fick ett så tråkigt avslut på er kväll. För mig kommer ett igenkännande i det att man liksom är på olika mentala platser där det enda som kretsar i bådas tanke, i hela ens medvetande är ALKOHOLEN.
Precis som du, har jag också en man som är alkoholist. Under de senaste 1,5 året har vårt liv kretsat kring detta att han dricker. Jag är på helspänn och försöker anpassa mig på ett sätt som fått mig att bli sjuk. Han å sin sida har förnekat, blivit arg, lovat bot och bättring, hållit sig helt nykter i perioder men alltid börjat dricka sådär " normalt som alla andra" och det har såklart slutat med katastrof och vi får det ännu värre i vår relation.
För ett år sedan la jag fram ett ultimatum där jag talade om att jag inte står ut med hans drickande och att jag inte kan eller vill bo med honom om han inte gör någonting åt det.
Detta har han inte brytt sig om utan tycker nu att jag är då elak och behandlar honom som skit eftersom vi nu bor separerade.
Jag trodde i början av sommaren att det skulle fungera då jag iaf skulle slippa eländet då han dricker men nu har jag bestämt mig. Det jag vill säg till dig är:
Överlåt till din man att sluta dricka eller fortsätta.
Starta ett eget liv och bry dig inte om hur jan väljer att göra med sitt.
Du har bara ett liv och du är värd sann kärlek både själslig och kroppslig. Du kan inte nöja dig med smulorna dom din man ev ger dig och bara då han är full.
Jag känner mig ju ledsen över att vår relation är på väg att dö ut, men det är ju inte upp till mig längre. Min man går ta ansvaret över ditt drickande och som det verkar så är alkoholen viktigast.
Och jag tänker inte komma på andra plats. För det blir ingenting över då alkoholen tar alla platser i en alkoholists liv.

Ja, men hur kan man få tag på socialtjänsten i sin kommun? Min pappa har varit väldigt strikt med mamma men hon köper ju hem och gömmer så hon ska kunna ta lite då pch då.... jag ska upp till min gudmor som bor i Umeå några nätter, hon har haft samma problem men går nu på antabus och mår superbra!!! Men jag vill att min mammma bara ska förstå min situation, nästa vecka lovade hon mig att hon skulle söka hjälp, och jag ska se till så hon gör det också :) tack för alla tips hörni. Även fast jag inte känner er så känns det som ni har hjälpt mig något enormt!!!

Jag inte varit så aktiv här på ett tag. Vi är på semester och sambon har inte druckit på snart två veckor. Officiellt är det för att han börjat med strikt diet eftersom han vill gå ner i vikt. Han håller sig till dieten och jag tror också att han använder det som ett sätt att få bättre kontroll på tillvaron.
Vi har fortfarande inte pratat om vår situation. Det känns som vi går runt i nåt slags vakuum, vi låtsas som om inget har hänt, som att allt är som vanligt och att det inte påverkar oss.

Det stämmer inte, vi känner båda två en förändring. I mitt fall är det en konstant oroskänsla som inte vill släppa.
Det värsta är att jag inte litar på honom sedan jag fått reda på saker som han undanhållit. Hur han ljugit om sitt missbruk bl.a.
Jag har fallit i den klassiska misstänksamhetsfällan, och vet inte om jag någonsin kommer ta mig ur. Hur gör man för att få tillbaka tilliten?

att din sambo fick ett återfall. Men som mulletant skriver, och som du säkert läst i många trådar bland oss som utvecklat alkoholism, så är något eller några återfall mycket vanligt under vägen fram till ett nyktert liv.

Det här att din sambo "föreläste" om, "ditt destruktiva drickande", var säkert kraftigt överdrivet p.g.a. upprördhet. Och dåligt mående för att han drack igen. Men, det kan ju vara så att han, utan att ha sagt det, tycker att det varit jobbigt när du tar något vinglas samtidigt som han försöker leva nykter. Många av oss alkoholberoende har mycket svårt för alkohol i vår närhet, i synnerhet i början på nykterheten.

Sedan ska jag vara lite rakt på, och hoppas att du inte tar illa upp. Hur har du det med ditt eget drickande? Har du det under kontroll?
Många av de som utvecklar alkoholism, har under inledningen av karriären kunnat dricka normalt (vad nu det är), men sedan har det eskalerat senare under livet. Man vet ju aldrig på förhand om man har förutsättning för att utveckla ett beroende senare.
Ett alternativ skulle kunna vara att du avhåller dig från alkohol, åtminstone i närheten av din sambo, för att både stötta och underlätta för honom.
Jag tror inte att du har några problem med alkoholen. Då är det inte så svårt att avhålla sig en period. Dessutom får du då känna på en minimivariant av hur det är att avstå från alkohol för en som utvecklat alkoholism.

Jag hoppas att det här utvecklar sig till något positivt för dig. Med lite distans kan även negativa händelser ge nyttiga erfarenheter.

Kramar

Ge dig några rader,bedrövad sambo.
Att som du haft en nykter sambo i rätt många veckor och fått känna lugnet lägra sig lite grann.
Och nu rycks allt bara bort som i en handvändning för en festivals skull.

Som MT skriver så är ju återfall väldigt vanliga.
I mitt fall så var ju min sambo "nykter" i 1.5 år medan han i verkligheten endast var det i 6 månader.
Men någonstans valde du denna man med hans missbruksproblematik och gick in i relation ändå.

Kan du någonstans och på något sätt välja en egen väg där hans missbruk inte får ta den stora plats det tar idag?
Ett där du har en egen agenda,en egen livsplan som inte innefattas av viet och därför också behovet av hans nykterhet?

Ett där du och bara du väljer innehållet i dina dagar och han får vara en medåkande aktör.
Där du kan koppla loss hans vagn när han inte är nykter?

Dvs inte ta så stora och snabba beslut i stundens hetta.
Eller är den rätta vägen kanske att gå på det beslut du tog där och då,inte tillåta ett återfall.

Ett särboskap eller separation där han återigen får visa sin goda vilja till nykterhet och et val av dig.
Jag har egentligen inga goda råd att ge dig.

Att leva på hoppet och tro att någon ska ändra sitt beteende för relationens skull är tufft.
Både för den som väntar på "rätt" uppförande.
Också naturligtvis för den som dricker och som hela tiden får kämpa med sitt missbruk.

Jag önskar er ett ärligt och bra samtal med goda chanser till möte och samförstånd över detta tråkiga återfall.

Men kanske nödvändigt och en möjlighet till nästa vända i er relation? Det kan vara så att han hållit sig nykter på s.k vita knogar och ändå lyckats hålla sig på och/eller visa sig (mestadels?) på gott humör - men festivalen blev för stor utmaning. Så som du beskrev i dina tidiga inlägg verkade hans alkoholberoende vara allvarligt och då är det en jätteutmaning att sluta. Att han började med Antabus och verkligen varit nykter alla dessa veckor kan ju tolkas som att han verkligen vill satsa på en gemensam framtid. Efter denna incident har ni en ny erfarenhet som startpunkt att prata om vad ni vill med ett gemensamt liv. Och om ni vill, båda.

När min man valde nykterhet tog det mer än ett år innan nykterheten genuint blev hans egen. Under det året var det flertal tillfällen som var starkt förknippade med alkohol som han inte ville delta i, bland annat en festival som vi ofta besökt och gillat. Fortfarande är det situationer som varit som vi inte talar om. Det känns inte som ett förnekande eller sopande under mattan. De finns och jag vet att han vet hur det har varit. Också att jag inte kan dela den erfarenheten, har inte den insikten i beroendets makt. Jag har hört honom tala om det med andra alkoholberoende, t ex när vi deltagit i konvent, och jag har respekt för att det inte hör mig till. Likaså är mina erfarenheter mina, dock har jag ju överöst honom med dem som hör missbrukstiden till då i uppbrottets tidevarv. Många insikter har jag fått efterhand när jag lärt mig mer och de viktigaste handlar om mig. Om detta har jag skrivit mycket i min tråd här i Det vidare livet.

Jag valde ju att helt sluta med alkohol, dels av respekt för honom men mest för att jag såg ingen glädje i att dricka själv. För mig är/var det roliga med alkohol det gemensamma, festligheten, och det fanns ju inte längre. Det tog faktiskt ganska länge innan vi hittade tillbaka till just det, den gemensamma upplevelsen av god mat, festlig dryck i vackra glas och känslan att nu-det-fest-samvaro men vi har hittat det igen. Duka lite fint och goda A-fria drycker. Ingen oro och klara tankar. Och klara minnen.

Vill ännu tillägga att återfall nästan hör till på vägen mot stabil nykterhet. Nu när han nyktrat till har ni en gyllene chans att ta ställning till vad ni är villiga att satsa på er relation och ett gemensamt liv. De frågetecken du haft om hans fysiska 'avstånd' och ovilja att prata fick kanske en samtalsöppning nu? Jag har djupaste respekt för de ställningstagande du gjort, jag har också vuxit upp med en alkoholiserad far och ville aldrig leva i detsamma. Det var en chock för mig att inse hur det stod till och mitt beslut att lämna var urstarkt när jag kom så långt - i det fanns också en av nycklarna till förändring.

Vill ändå förmedla ett handtag av hopp... det finns de som valt nykterhet och hittat grund för ett gemensamt liv.
Önskar er båda ärliga och konstruktiva samtal och varmt lycka till! / mt

Vad tråkigt att höra att din mamma fortsätter på samma sätt, och jag kan tänka mig att du känner dig besviken då du var så modig och samlade kraft till att berätta för henne vad du känner. Tyvärr är det ofta så, när det gäller beroendeproblematik och förändring att det tar tid. Att man snubblar på vägen.
Och tyvärr är det ju så att du och dina syskon påverkas och mår dålig av det. Du verkar vara en mycket klok tjej och jag är så glad för att du skriver här och att du är beredd att söka hjälp. Förhoppningsvis kommer det hjälpa hela din familj långsiktigt.

I ett tidigare inlägg skrev jag till dig att ta dessa kontakter, vad tror du om det?
* BRIS (Barnens rätt i samhället) också har telefon, chatt mm. där du kan söka hjälp anonymt. Kolla här: https://www.bris.se/for-barn-och-unga/just-nu/
* Trygga barnen som där barn och unga som växer upp med en mamma eller pappa med beroendeproblem kan få hjälp och träffa andra ungdomar i liknande situation. Se här: http://www.tryggabarnen.org/ De har också en chatt där du kan få kontakt med dem.

Finns det någon annan vuxen du kan prata med? En moster, farmor, morfar eller annan släkting? Någon lärare, elevhälsa eller kurator på skolan? Och, naturligtvis kan du kontakta socialtjänsten i din kommun. De kommer då försöka prata med din mamma och se om hon vill ha hjälp gällande alkoholproblemet och de kommer också prata med dig och syskonen för att se hur ni mår.

Fortsätt gärna skriva här och berätta vem/vilka du kontaktar och hur det går!
Kom ihåg, du är inte ensam! Vi är med dig!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Oj nej! Detdär med festival blev för stor lockelse till ölen då. Lider med dig och förstår det känns jobbigt nu. Hoppas ni kan prata om det när han är nykter, kanske han då känner annorlunda själv också. Att han kanske själv upplever det som ett misslyckande och har ångest. Klart han som full tyckte han inte har några problem och att rikta pratet mot dig är nog bara ett försvar. Hoppas han inte nu bara tycker han är "botad" eftersom han kunde dricka några öl utan att bli aspackad. Även om det ju inte är därför han hålli sig nykter så länge men minnet kan bli kort, speciellt om dom just redan druckit några öl. Styrkekram till dig!

Hej Lollos! Min pappa blev alkoholist när jag var ungefär i din ålder, det är typ 20 år sen nu. Jag känner så med dig. Jag tycker inte att varken du eller din bror ska behöva ta ansvar för din mamma. Att "fly" till kompisar tror jag är en bra ide, när din mamma dricker och din pappa inte är hemma. Det din mamma gör och det som ev blir konsekvensen är hennes ansvar. Jag undrar igen vad din pappa säger, om du har pratat med honom. Själv ångrar jag allra mest att jag inte bad andra vuxna om hjälp när det gällde min pappa. Så som flera andra sagt, försök hitta nån vuxen som verkligen tar ditt mående på allvar att prata med. Om din pappa inte klarar det, finns någon annan? Sen tycker jag kontakta socialtjänsten i din kommun, de har ju hand om både behandling av missbrukare, och stötta barn som mår dåligt. Min egen erfarenhet när det gäller min pappa är att ingen annan kan påverka hans drickande. Därför har jag givit upp om att försöka påverka honom, och fokuserar nu istället på att själv försöka må så bra som möjligt. Jag vet inte om detta är nån hjälp för dig, men jag vill iaf skicka en stor kram till dig, och att du ska veta att jag tänker på dig.

Svårt att erkänna att han har problem just i stunden kanske, när han är lite lullig redan. Men han har ju börjat med antabus! Det tar man ju inte om man inte har problem med att avstå från alkohol. Hoppas ni får en bra konversation imorgon eller söndag. Ni måste bara på samma sida i alla fall. Jag är ingen expert men finns här om du vill prata i alla fall. Det där med att du skulle ha problem är nog absolut en försvarsmekanism, och att dra upp din pappa är lite lågt tycker jag.
Godnatt och sov gott nu!