skrev Carina i Att inse fakta

Hej på er!
Det är så fint att se hur ni skriver, peppar och stödjer varandra! :-)

Jag har en tanke gällande att "hitta sin grej". När man forskat på olika behandlingar (och det finns många olika behandlingar/program med olika inriktningar) som visar bra resultat, har också hittat att en annan viktig nyckel till att en behandling är framgångsrik. Det är personens eget engagemang i behandlingen och att han/hon själv tror på att behandlingen kan fungera.
Ibland kan personer börja en behandling utan att känna speciellt mycket engagemang eller tro på behandlingen, men efter en tid så börjar detta växa hos personen och det är möjligt att behandlingen kommer att vara till hjälp. Men ibland kommer personen fram till att det inte känns som rätt väg för dem. De känner sig inte engagerade eller tror inte på just den här vägen för dem. Det är en av anledningarna till att vägarna kan bli lite krokiga, för man behöver testa sig fram tills man hittar det man själv tror på.

Önskar er en fin (och kanske solig) dag!
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet


skrev Carina i Hur ska de få hjälp? Alkoholist och medberoende

Vad bra att du söker hjälp och information och det glädjer mig att din mamma uttrycker en vilja till förändring. När det gäller abstinensen så kan den vara mycket svår och i värsta fall farlig/dödlig. Därför bör hon ta kontakt med sjukdvården, så hon kan få medicinsk vård om det behövs och en översyn på hennes hälsa. Om hon är osäker och vill ha mer information så kan hon ringa 1177, sjukvårdsupplysningen.

Gällande din far så finns det också flera olika varianter av stöd, men till att börja med kan han kontakta kommunen och fråga efter vem som är Anhörigkonsulent eller om de erbjuder specifikt anhörigstöd när man är anhörig till någon med beroendeproblematik. Det ser lite olika ut beroende på vilken kommun man tillhör.

Och slutligen, som jag förstår det så är dina föräldrar väldigt viktiga för dig och du engagerar dig för att hitta hjälp till dem. Hoppas de är öppna för dina förslag. Jag undrar också hur du själv mår i detta och vad du själv kan behöva för hjälp pga det du upplevt av att växa upp med beroendeproblematik i familjen?

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet


skrev Bedrövadsambo i Att inse fakta

Alla måste hitta sitt sätt att bli nykter, och att fortsätta vara nykter. För att ventilera ännu mer fördomar tror jag att min sambo likt många andra män inte vill "rota för mycket". Han har haft många tuffa perioder i sitt liv, och han pratar om dem öppet om jag vill. Men inte om och om igen. Han går vidare liksom. Som när han blev sambo med mig efter ca ett års förhållande - han sökte nytt jobb i min hemstad, sa upp sig och flyttade hem till mig (ca 20 mil). Han har inga barn, men han håller sporadisk kontakt med syskon och vänner, mest på FB inte så mycket IRL. Och han verkar lugn och harmonisk. Plikttrogen på jobbet, gör mycket hemarbete, finner sig bättre och bättre tillrätta i sin nya miljö. Han går vidare. Väldigt många män gör det, de är värdelösa på att behålla gamla relationer.


skrev MondayMorning i Att inse fakta

Det finns nog massa människor som känner att dom inte passar in på ett AA möte. Som jag själv. Jag har provat flera gånger och jag trivs inte alls. Jag hade ångestfyllda mardrömmar om AA vid fler tillfällen. Och det finns ju faktiskt andra sätt att behålla sin nykterhet och göra sin personliga resa. Det behöver naturligtvis inte vara en undanflykt för att det inte passar ihop med ens personlighet.

Många som går på AA anser att det är den enda vägen. Det är det inte. Det finns fler metoder. Och det är ju egentligen skit samma hur man håller sig nykter bara man gör det.

Antalet återfall hos missbrukare är lika stort hos AA som de som söker hjälp inom landstigen i t.ex KBT.

Så det är inte min grej heller, men jag har hitta andra stigar att gå på och dessa är både nyktra och innehållsrika.

Jag har dock förståelse och respekterar att andra gillar AA, gillar den gemenskapen som finns och allt det som AA står för.
Men det passar inte mig.

Mvh

MM


skrev Rosa Pantern i Att inse fakta

Hej!

Nu kommer jag här och är lite näbbig, men på tal om AA och "hitta sin grej" vill jag ändå påpeka att jag tycker det luktar undanflykt... Din partner kanske inte är redo för ett starkt beslut, men det är ju en sak. Det är ju inte min heller.. Och AA är "inte hans grej" heller...!

Jag frågade ödmjukt någon en gång vilka som AA egentligen är mest lämpat för? Nu kommer jag inte exakt ihåg vem det var jag frågade, men svaret gav då mig en omedelbar insikt: "nja AA brukar passa, och kunna hjälpa, för vem som helst som ärligt vill ha ett nyktert liv"!

Och inom AA jobbar man med sig själv, ett jätteplus för att kunna utvecklad vidare i bla sina relationer tycker jag! Nu har t ex min man (eller fd man) väldigt svåra barndomsupplevelser i bagaget, som han kanske inte orkar möta - men jag tror ändå det är den nödvändiga vägen!

Jag vet en person som hux flux slutade dricka efter ett missbruk. Hennes sätt var det, rätt imponerande! Inte mera en droppe resten av livet! Men förnekandet av hur det egentligen varit de där åren blev kvar, vilket gjorde att barnen aldrig kom henne nära igen, känslomässigt.

Känner för min del någonstans att jag vill utvecklas - tillsammans med en partner - men min pendlar mellan fylleläge, irritation, normalitet (och ibland skov av "låga" värderingar och ovilja att lära nytt). Det går tillbaka till ruta ett igen, med jämna mellanrum. Och jag har levt på, tröttnat på att bara anpassa mig och städa upp och börjat vilja någonting annat.

Ledsen för honom, han var sig lik när vi träffades, har egentligen inte förändrats. Det är jag som tröttnat på dåligt tilltal o dyl. Därför är det ju lite som svek av mig. Från början var jag bara glad och förälskad och då var det så svårt att ta in att behöva avsluta det vi nyss påbörjat.

Det blev ett långt stycke av min reaktion på att hitta "sin grej".

En låga flammade upp i mig, för jag tänker att om ett nyktert liv är målet, så är visst AA ett verktyg, med gemenskap på köpet, och som inte heller skinnar någon ekonomiskt, som borde vara värt att prova.

Förlåt om jag är "beskäftig"! Ta hand om er! Du är kärleksfull har jag förstått, och det är nog viktigast i livet! Hoppas din man är rädd om dig!


skrev Nordäng67 i Hur ska de få hjälp? Alkoholist och medberoende

som din mamma lider av någon psykisk sjukdom! Kanske är där roten till hennes drickande ligger?! Ångest dövas med alkohol som bara skapar mer ångest! Finns psykiatrisk akutmottagning på många sjukhus! Kan Du ringa dit och förklara den akuta situationen? Din mamma kan då bli akut tvångsintagen och få vård! Vilken jättejobbig situation för dig och även för din pappa! Lider med dig!


skrev AliceAlice i Hur ska de få hjälp? Alkoholist och medberoende

Behandling ska du inte behöva bekosta själv, prata med socialtjänsten, är det första gången så brukar de bevilja det, sen kan det bli svårare o svårare. Nämndemansgården är ett alternativ med bra resultat drygt hälften blir fria från sitt missbruk. Kommunen brukar också ha alternativa behandlingar inom sin verksamhet. Vill din mamma ha en behandling? Om hon vill så kommer det säkert att lösa sig.

När ni kommit så långt som till möte med socialtjänsten är det bra att ta upp din pappas behov av stöd o hjälp, bl.a Nämndemansgården har anhörigveckor. Även om din mamma inte kommer dit så kan socialtjänsten betala din pappas vistelse där under en vecka. Så du kan göra en ansökan för din mamma och en för din pappa (hjälpa till med).

Kanske vore det bra för dig med ett anhörigstöd, för vi påverkas mer än vad vi tror!

Hoppas du hittar en lösning och att du kan få en ny bra relation till dina föräldrar! Kram


skrev Missan i Medberoende

11 juli, 2017 - 23:44 #2
Missan
En förändring för att det ska ske en förändring...
så sa kuratorn till mig vid ett samtal. Det är så svårt ibland tänker jag att det bästa är om han blir sjuk då behöver jag inte göra något.Jag blir troligen jätteledsen då,vi har trots allt levt ihop i 37 år snart. Jag var bara 18år. Jag har semester nu han jobbar än.Sitter ensam på kvällarna när dottern jobbar kväll. Påtar i trädgården o är ute med hundarna.Han säger till mig att han slutat dricka sprit. Men jag har hittat nya gömställen. Han fyller upp en flaska på lunchen o dricker sen ur den under kvällen 350 cl. Det märks inte på honom... Sen kör han bil 6.45. Är det verkligen okej ?Jag har bokat en Gotlandresa i sommar med en övernattning. Får se hur det blir troligen gömmer han ett par flaskor i sina kläder. Klarar sig inte utan sprit. Får se hur resten av sommaren blir. Vi har inget sexliv längre. Jag har tappat lusten o han bryr sig inte längre.. Kan kanske inte?Men vi lever ihop o träffar våra barn o barnbarn. Jag försöker vara glad o glädja mig åt livet... Men har en sorg inom mig varför det blev så här. Att jag inte kunde säga ifrån i ett tidigt skede. Nu är det försent. Antingen får mitt liv vara så här annars måste jag gå...


skrev Missan i Medberoende

11 juli, 2017 - 23:44 #2
Missan
En förändring för att det ska ske en förändring...
så sa kuratorn till mig vid ett samtal. Det är så svårt ibland tänker jag att det bästa är om han blir sjuk då behöver jag inte göra något.Jag blir troligen jätteledsen då,vi har trots allt levt ihop i 37 år snart. Jag var bara 18år. Jag har semester nu han jobbar än.Sitter ensam på kvällarna när dottern jobbar kväll. Påtar i trädgården o är ute med hundarna.Han säger till mig att han slutat dricka sprit. Men jag har hittat nya gömställen. Han fyller upp en flaska på lunchen o dricker sen ur den under kvällen 350 cl. Det märks inte på honom... Sen kör han bil 6.45. Är det verkligen okej ?Jag har bokat en Gotlandresa i sommar med en övernattning. Får se hur det blir troligen gömmer han ett par flaskor i sina kläder. Klarar sig inte utan sprit. Får se hur resten av sommaren blir. Vi har inget sexliv längre. Jag har tappat lusten o han bryr sig inte längre.. Kan kanske inte?Men vi lever ihop o träffar våra barn o barnbarn. Jag försöker vara glad o glädja mig åt livet... Men har en sorg inom mig varför det blev så här. Att jag inte kunde säga ifrån i ett tidigt skede. Nu är det försent. Antingen får mitt liv vara så här annars måste jag gå...


skrev Nordäng67 i Vad ska jag göra?

Så starkt av dig att sluta dricka och skönt att du inte känner något sug!
Det där med att din karl inte slutar beror nog faktiskt på EN enda sak: att han innerst inne inte vill! Har nyligen avslutat ett förhållande med en man som är alkoholist! I efterhand med lite perspektiv så har jag insett att det var så! Skillnaden mellan dig som har slutat och mitt ex och din karl som inte har gjort det är nog helt enkelt att du ville starkt inom dig för ditt eget bästa medan de vill sluta för andras skull, inte förlora andra mm! Det räcker inte, man måste vilja starkt för sin egen skull!
Du undrar vad vi andra skulle gjort! Jag räddade mig själv till slut och avslutade förhållandet! Sorg har jag fortfarande men mer energi, oroar mig fortfarande men slipper ansvaret på nåt sätt! Precis som du oroade jag mig för hur dagen skulle sluta, så jobbigt! Ju mindre kontroll man hade desto större kontrollbehov fick man. Kan inte råda dig men var rädd om dig och din "alkoholfria status". Mitt ex sa också alltid att han inte ville förlora mig! Han slutade inte, förlorade mig, super fortfarande! Ville inte sluta helt enkelt! För mig som inte är alkoholist är det en gåta att man väljer ett sånt miserabelt liv med fyllor, ångest och bakfylla! Men det är starka krafter som man verkligen måste vilja stå emot! Ställde också ultimatum men hade inte kraften att verkställa, blev som tomma hot! Sista gången jag gjorde det hade jag verkligen kommit till vägs ände fast det fattade inte mitt ex! Han trodde jag skulle förlåta och överse för det hade jag ju gjort de andra gångerna! Men jag gick när han inte slutade! Innerst inne trodde jag då han skulle sluta för att "få mig tillbaka"! Gjorde han inte utan super värre än någonsin! Nu ringer HAN och ställer ultimatum: kom tillbaka annars vill jag inte leva längre (underliggande hot om självmord)! Men sluta supa verkar inte va aktuellt! Som sagt var jätterädd om dig själv och låt inte din man ta din kraft. Du undrar hur länge du ska orka, så länge du vill själv! Precis som du valde bort alkohol så kan du göra ett val med detta! Med perspektiv undrar jag vad jag höll på med när jag var ihop med mitt ex, är ju inte så ett förhållande ska vara! Kram


skrev Carina i Vad ska jag göra?

Hej på dig Emmie 89 och välkommen till forumet!
Vilken fantastisk förändring du själv har gjort gällande din alkoholkonsumtion. Grattis! Hoppas du vill fortsätta läsa här på anhörigstödets forum, många andra partners har stångats med samma eller liknande frågeställningar som du. Skriv gärna mera, men ha tålamod. Ibland kan det ta lite tid för en tråd att komma igång.

Du har många olika funderingar, just det här med ultimatum - om de fungerar eller inte - finns i flera trådar, men här är exempelvis en där du kan läsa mera: https://alkoholhjalpen.se/node/38032

Du undrar också hur länge du ska orka. Det är en väldigt viktig fråga! Klokt att du börjar fundera på den. Tyvärr är det ingen annan som har svaret än just du. Hur länge VILL du orka? På vilket sätt påverkar alkoholkonsumtionen dig negativt i ditt liv och hur skulle du vilja att din relation såg ut i stället? Om ingen förändring händer, hur vill du då hantera det? Jag vet att det är svåra frågor, och tänker inte att du ska ha ett färdigt svar. Men det kan vara bra att fundera på dem, om du vill förstås.

Du undrar också varför han inte söker hjälp, det finns 1000 olika anledningar till att många inte söker hjälp. Vad säger han själv om detta? Vad tar emot och vad hindrar honom? Ibland kan Alkoholhjälpens forum vara ett utmärkt första steg då man kan skriva här och vara anonym.

Hoppas du vill fortsätta skriva och läsa på forumet! Det finns så många kloka och inspirerande medlemmar som delar med sig här.

Önskar dig en fin dag!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet


skrev MondayMorning i Hur ska de få hjälp? Alkoholist och medberoende

Och visst finns det bra behandlingshem, det gör det.
Kolla detta: http://www.namndemansgarden.se
Har bara hört bra om dem.


skrev MondayMorning i Hur ska de få hjälp? Alkoholist och medberoende

Vilken svår och jobbig sits. Vad händer om du gör en orosanmälan till ?
Behandlingshem låter som ett bra alternativ då det verkar har gått väldigt långt och din mamma behöver vård både psykiskt och fysiskt. Hoppas fler kan läsa ditt inlägg och ge råd till dig. Fortsätt skriv så kommer din tråd igång.

Kramar

MM


skrev Missan i Vad ska jag göra?

Emmie 89 förlåt jag trodde mitt inlägg skulle hamna i min egen tråd.


skrev Missan i Vad ska jag göra?

så sa kuratorn till mig vid ett samtal. Det är så svårt ibland tänker jag att det bästa är om han blir sjuk då behöver jag inte göra något.Jag blir troligen jätteledsen då,vi har trots allt levt ihop i 37 år snart. Jag var bara 18år. Jag har semester nu han jobbar än.Sitter ensam på kvällarna när dottern jobbar kväll. Påtar i trädgården o är ute med hundarna.Han säger till mig att han slutat dricka sprit. Men jag har hittat nya gömställen. Han fyller upp en flaska på lunchen o dricker sen ur den under kvällen 350 cl. Det märks inte på honom... Sen kör han bil 6.45. Är det verkligen okej ?Jag har bokat en Gotlandresa i sommar med en övernattning. Får se hur det blir troligen gömmer han ett par flaskor i sina kläder. Klarar sig inte utan sprit. Får se hur resten av sommaren blir. Vi har inget sexliv längre. Jag har tappat lusten o han bryr sig inte längre.. Kan kanske inte?Men vi lever ihop o träffar våra barn o barnbarn. Jag försöker vara glad o glädja mig åt livet... Men har en sorg inom mig varför det blev så här. Att jag inte kunde säga ifrån i ett tidigt skede. Nu är det försent. Antingen får mitt liv vara så här annars måste jag gå...


skrev Tofslan i Att inse fakta

Åh, okej! Ja, då har man ju nästan inget val, om man inte vill må dåligt. Tror absolut att det är jättebra för många i början, att bryta vanan. Man måste ha viljan och motivationen att sluta... jag har inte kommit dit än. Men en paus är bra för mig. Sen får vi se.


skrev Bedrövadsambo i Att inse fakta

Med antabus kan man absolut inte dricka. Det är en hjälp för många att veta det. (Och jag vet ärligt talat inte om han tar dem längre.) Men att gå på AA-möte tex är inte hans grej alls. Alla är olika - alla måste hitta sitt eget sätt!


skrev Tofslan i Att inse fakta

Läste om tråden med de där operationerna, att man kan bli känsligare för alkoholberoende efter en sådan. Att prata öppet om det... ja, det skulle nog vara svårt för mig också. Det kommer nog efter ett slag.


skrev Bedrövadsambo i Att inse fakta

Han sa bara "jag har insett att jag inte tål alkohol så jag slutar dricka helt" och sen har han inte sagt något mer. Efter sin GBP-operation tål han väldigt lite, och det slår väldigt olika. Vi har bråkat massor om det. Sen kom han väl till botten helt enkelt. Jag frågar inte, han verkar ha slagit det helt ifrån sig. Vill dock inte prata om det öppet heller än, så han kör typ alltid bil överallt. Enklast att skylla på liksom.


skrev Tofslan i Att inse fakta

Skönt att inte behöva oroa sig konstant, han verkar ha koll på sin nykterhet! Snackar han med dig, om han får sug typ? Eller kommer det helt naturligt för honom nu?


skrev Bedrövadsambo i Hur ska de få hjälp? Alkoholist och medberoende

Vilken misär dina föräldrar lever i känslomässigt. Får de inte hjälp kommer de att supa ihjäl sig typ. Usch, jag har inget konkret att råda dig till, vill bara skicka dig en styrkekram ❤️


skrev Bedrövadsambo i Jaha och nu då?

Ofta är det just så. När man studerar andras beteende får man ett kvitto på att man är på rätt väg. Överlag behöver vi alla mer tid för reflektion i våra liv, inte bara köra på och "allt blir som det blir". Agera, analysera, prova nytt, analysera osv. Det är då vi utvecklas som människor ? Skönt att helgen gav dig just den bekräftelsen! Att du gjort och tänker rätt och är på god väg.


skrev Blåklocka i Alkis?! Han vill inte se problemet.

Du måste flytta. På en gång!
Nu kan du tycka att jag är hård men så so du beskriver ert liv med din man så far både du och dina barn mycket illa. Du är vuxen och har ett val det har inte dina barn. De är utlämnande till er som mamma och pappa. Du måste ta ditt och dina barns rätt till en trygg tillvaro på allvar. Det är du som är ansvarig för att göra det i detta läge för barnens pappa- din man gör det inte.
Han är sjuk och dessutom farlig.
Fundera inte längre utan ring din syster, dina föräldrar och säg att " Nu kommer vi. Ni måste låta oss bo hos er".
Detta kommer att lösa sig, fin man kan försöka jävlas med dig och kommer att höra det till en början men socialtjänsten kan och ska hjälpa er i detta läge.
Hur spm helst, du kan inte stanna en dag till i detta. Se till att din man åker iväg någonstans, packa ned det allra viktigaste och åk sen bara därifrån, med hjälp av din syster och helst också att du kontaktar polisen. Jan har ju faktiskt uttryckt att han önskar dig död. Du kan inte bätadetta längre nu. Du och dina barn är värda någonting Annat.
Lucka till och jag tror på dig!


skrev Ullabulla i Jaha och nu då?

Det var rätt tungt att vara på konventet.
Det var så många som var både friskare och sjukare än jag.
Både i alkoholberoende och medberoende.
Och där stod man då någonstans i mitten och visste inte riktigt var man skulle lägga ribban för sig själv.
Det slutade med att jag lyssnade rätt mycket.

Både på kloka utlämnande delningar som gav en hel del.
Också andra delningar som handlade mer om hur länge de varit nykter och inte beskrev resan så värst som kanske i alla fall för mig är det intressanta..

Och jag känner någonstans att jag visst är på rätt väg.
Stannat upp mitt skenande tåg och försöker stå på stationen istället för att kliva på i farten när det rusar förbi.
Men visst är det svårt att avstå det som för mig varit essensen.
Att istället stanna i det mediokra och slätstrukna.
Där jag inte får belöning,bekräftelse eller reaktioner på vad jag säger är eller presterar.

Att jag inte ens ska försöka spegla mig i andra utan enbart handla utefter eget huvud.
Och om och när jag går in för att lyssna,agera eller ge råd så bör och ska jag göra det utifrån ett medmänskligt perspektiv och inte med mitt eget självhävdelsebehov som grund.

Så svårt,nästan omöjligt att pricka in alla de kriterierna.
Men jag kämpar och kämpar och lyckas faktiskt ibland.
Och när jag lyckas,så kommer sinnesron glidande in i mig och stannar som den belöning som jag aldrig bad om.

Att önska istället för att förvänta sig saker.
Vilken milsvid skillnad.
I förväntan så lägger man så mycket kraft och energi på ett önskat resultat,så även om det kommer så är det liksom redan förbrukat.
Så lägger man förväntan ytterligare ett pinnhål upp.

Och motsatsen som ju minst lika ofta inträffar,utdelningen uteblir.
Vilket ras det kan bli beroende på vad för sorts förväntan man målat upp.

En önskan är mer lågmäld.
Ber inte så mycket om poäng,utan mer en stilla röst som ställs inom en som ett försiktigt behov.
Och ibland så tillfredsställs då denna önskan utan att man ens öppnat munnen och " krävt" den av sin omgivning.

Och så det där med att göra det enkelt.
Att stanna upp när man känner att det darrar i en.
Mammar,mästrar eller manipulerar jag om jag säger eller gör såhär?
Och då faktiskt kunna backa eller omformulera vad det nu än handlar om.
Ytterligare en läxa som jag ska försöka lära mig.
Och framför allt,vad ska jag ge mig själv denna dag som ger mig glädje?
Sådärja,det var dagens reflexion efter helgens begivenheter.
Må väl därute i sommaren :)


skrev Nordäng67 i Vart går gränsen?

medberoende...Om du inte var det innan på grund av uppväxt eller tidigare förhållanden så tar du dig nog snabbast ur det genom att helt undvika den som skapade det! Kanske gå på samtal också? Man tappar bort sina egna gränser och behov tycker jag när man är i ett sånt förhållande! Så man ska nog också undvika att gå in i något nytt förhållande innan man har "hittat sig själv" igen! Annars är det nog lätt att gå in i nåt liknande!