Senaste kommentarerna i forumet

Du blir bara besviken varje gång det inte blir som du vill. Gå till dina kompisar iställlet. Och prata allvar med din pappa!

Skulle jag nog behöva för att den skulle tåla mina "tjurrusningar"?

Skolan blir som en liten flykt, min pappa stöttar mig så gott det går och han vet att jag är den som mår dåligast av det här. Det enda jag vill är att kunna ta hem vänner på kvällar, kunna ha en mysig kväll med familjen utan att det ska gå överstyr och det känns lixom inte som hon vill ta tag i det som pågår...

Skit också att det är semester och sommarlov, då funkar ingenting i det här landet normalt. Men du behöver en vuxen som hjälper dig med detta! Fundera på vem du kan lita på. Du ska inte behöva dra det här lasset helt själv! Fortsätt skriv här. Att skriva fungerar som en slags självterapi. Man tvingas formulera vad man tänker och känner. Min pappa drack hela min uppväxt, min mamma i perioder. Jag vet precis hur du känner tyvärr. Sommarlov och ledighet är en plåga! Jag var ensambarn dessutom, men du verkar ju inte ha något stöd från din bror. Några tips har jag tills du får hjälp - bli inte mamma åt din mamma. Sluta mörka och städa undan spåren, låt henne stå för sitt eget missbruk och misär. Isolera dig från henne så mycket du kan, och lyssna inte på hennes gnäll när hon tagit på sig offerkoftan. Sköt skolan så gott du kan. Och lyssna på Håkan Hellströms låt "Din tid kommer". Under många år hade jag ett mantra: "Bara jag blir stor så jag får leva mitt eget liv". Det höll mig över vattenytan. Styrkekram ❤️

Sjukt snällt! Det känns som att man är ensam om det men det är för att man skäms så mycket, hon ber om förlåtelse och säger att det aldrig ska hända igen men det bara upprepar sig gång på gång hela tiden... orkar bara inte med sviket som sker när hon börjar dricka... <3

Jag nästan ser Ullabulla hur du baxar runt med din hage runt midjan och krockar med allt och alla ? Måste vara oerhört effektivt för att inte komma någon för nära! Den typen av bildliknelser älskar jag!

Jag berättade för min bästa kompis, och berättade det för sambon. Jag sa "någon måste jag prata med, annars blir jag galen". Givetvis avkrävde jag min kompis full diskretion, och allt annat vore otänkbart för henne. Jag märker på min sambo ett visst avstånd till henne, han vill helst inte umgås med henne. Säkert livrädd för att bli utskälld eller outad offentligt. Men det skulle hon aldrig göra. Hon är klok och skiljer på person och beteende, och hon stöttar mig enormt. Hon vet att den bästa lösningen inte är att slänga ut honom. Även om det kanske vore enklast. Men han sköter sig hittills. *ta i trä*

Fortsätt gärna att skriva här och berätta hur det går! Styrkekram ❤️

http://www.anhoriga.se/anhorigomraden/barn-som-anhoriga/

https://www.drugsmart.com/fakta/missbruk-i-familjen/

http://al-anon.a.se/att-vara-medberoende

http://www.umo.se/Tobak-alkohol-droger/Att-bo-med-en-vuxen-som-dricker-…

Jag öser på med lite länkar som jag hittar. För mig är det viktigast att du 1) förstår att du inte är ensam om detta, 2) lär dig så mycket som möjligt för att till slut söka efter hjälp i din närmiljö.

http://www.anhoriga.se/nkaplay/barn-som-anhorig/barn-och-unga-berattar/

Du måste prata med din pappa. Om han inte lyssnar - har du någon annan vuxen du har förtroende för? Lärare, fritidsledare, kompis förälder, mor/farföräldrar? Så ska du inte behöva leva, men tyvärr är du nog långt ifrån ensam om att göra det. Vet att det finns en förening för barn och ungdomar med missbrukande föräldrar. Ska googla, återkommer.

Jag är en 13 årig tjej som verkligen inte står ut längre!!! Min mamma har druckit hela mitt liv och jag har alltid känt att jag får vara mamma till henne, jag har inte sagt till någon för jag skäms. Min pappa och bror vet såklart det men min pappa är borta ganska mycket och min bror typ flyr från problemet. Hon har blivit inlagd en gång och var nykter i några månader tills hon började igen. Det känns som hon inte bryr sig och det känns som ett väldigt stort ansvar för mig även fast hon är vuxen, hon ramlar, säger elaka (konstiga) saker till mig och jag står inte ut!!! Jag vill prata med någon som har samma problem som mig så snälla hör av er!!

Jag tycker du har helt rätt och har en viktig poäng med att ställa ultimatumet för sig själv, snarare än mot den andra parten. Bra skrivet!

Jag tycker du gör helt rätt! Stå på dig, fast det inte är lätt. Har själv varit där...

Om någon annan härifrån ska dit så kom gärna fram.
Jag släpar runt på två hundar,en liten och en stor?

Är att rent fysiskt tänka mig ett staket runt mig själv. Ett likadant runt min partner.
Eller en hage kanske är en bättre metafor. S
Sen får man då lov att baxa runt på sin egen hage bäst man vill.
Släppa ut sig själv och möta sin partner i en frizon. Men aldrig ha rätten att kliva in i den andres hage...typ

...

är du. Det är många som lever kvar i relationer som dränks av alkohol och dess sunkiga konsekvenser. Det ångrar man oftast senare, att man inte tog sig ur sitt destruktiva liv. Din son kanske är besviken och arg nu, men tror att det går över med tiden. Ta en dag när du känner dig stark. Få med honom till ett fik eller en park eller liknande. Berätta för honom hur du har haft det och hur du tänkte på ett sätt som han förstår. Jag har också haft arga barn pga alkoholen. Relationer till barnen kan läkas med kärlek och ärlighet. Detta är en jobbig process. Så vila när du är trött, unna dig godsaker och färdigmat om du har möjlighet. Umgås med vänner som kan stötta dig...Grattis till ett friskt val för dig och framtiden..Styrkekram..

Full pott på den fyrklövern: 1) berätta för någon är bra och viktigt, 2) skönt att sambon var nykter igår, 3) att du fick sova gott, 4) att du förstått att du måste släppa kontrollen.

Min bror och hans flickvän är på besök. Jag har berättat för min bror om sambons problem, det kändes som jag svartmålade honom. Men det kanske är bra att berätta åtminstone för någon närstående?

Min sambo var nykter när han kom hem igår kväll. Ett steg framåt!
Vi hade det mysigt och jag har sovit en hel natt för första gången på jag vet inte hur länge. Oron har släppt något. Det här skulle kunna vara början på vår resa framåt, men jag tänker tvinga mig själv att ta en dag i taget. Jag inser ju att vägen inte kommer vara rak.
Det svåraste just nu är att acceptera att jag måste släppa kontrollen.

Jag har i min närhet liknande morföräldrar som du har. Dom har barn-barn som dom passar ganska ofta. Jag har sagt till mamman till barnen att hon måste skaffa en backup till barnvakt. Det har hänt flera gånger att morföräldrarna varit fulla eller påverkade när dom har haft barn-barnen. Skulle du anställa en barnvakt som är full? Jag förstår att det är svårt när det är mamma och pappa till dig. Det skulle betyda mycket för din självkänsla om du satte gränser mot föräldrarna, men då måste du ha en plan B. Ofta förvärras a-intaget med tiden. Så tror tyvärr inte att dina föräldrar kommer att sköta sig bättre med tiden. I stället går dom över gränser som omgivningen accepterar. Det är dina barn som blir "passade" av fulla eller bakfulla personer. Du kan välja hur du gör, men inte barnen.. Det är jättebra att du funderar över situationen. Prata med någon du litar på. Så kanske ni hittar en lösning. Stor kram till dig..

Jag kan bara hålla med i det sagda. Problemet är svårlöst, samtidigt som det bara finns en väg ur eländet och den har beskrivits bra och tydligt här ovan!

att hans svar på ditt sms med bl.a 'vi klarar det tillsammans' egentligen säger dig ingenting förrän du sett konkret vad han tänker göra. Just meningen 'vi klarar det tillsammans' väcker varnande vibbar hos mig. Det är han som måste välja bort alkoholen ur sitt liv och klara av att hålla sig nykter - vilket är en helt annan sak än att sluta dricka eller ta ett tillfälligt uppehåll.
Du har fått många svar av mänskor som vet vad det handlar om och som vill er båda och inte minst barnet väl. Läs och begrunda. Gå gärna på Alanonmöte om det finns i din närhet. Fint att du skriver, kan bli bra för dig att kunna läsa bakåt när du kommit en bit längre på väg. Hoppas du och ni får en bra och konstruktiv kväll! / mt

Håller med Bedrövad... Det är det bästa du kan göra både för honom och dig själv. I den här sortens kamp är man i grunden ensam även om stöd kan finnas. Kanske de närmaste inte är de som kan ge bäst stöd eftersom de är de mest drabbade.

Var och en har ansvar för sitt eget liv. Och sina barns, tills de blir vuxna och klarar sig själva. Bit dig i tungan och sluta "fixa". Låt honom fixa själv. Lättare sagt än gjort, jag vet. Men väldigt viktigt för ditt psykiska mående.

Vet inte hur gamla barnen är men tycker det är en helt rimlig gräns du sätter! Bara en sån sak som att något skulle hända så kan de ju inte köra till akuten! DIn pappa skriver att du ska lita på att de gör rätt bedömning! Tycker detta är DIN bedömning då det är dina barn! Och så får de respektera det eller för den delen låta bli! Men då förlorar de den stora förmånen att umgås/passa sina barnbarn! Hoppas du har fler alternativ till barnvakt så Du kan stå fast vid vad du tycker känns rätt i hjärta och mage!