Senaste kommentarerna i forumet

, och det känns rimligt, även om det just i denna stund inte gör mig mindre orolig eller på något sätt får situationen att kännas bättre eftersom jag fortfarande inte vet vad han tänker göra"

Skriver du och det samlar också ihop känslan av att vara inne i aktivt medberoende.
Alla tankar snurrar och man ser ingen början och slut på tankarna.
Om bara om vore så skulle problemen åtminstone vara hanterliga.
Då skulle vi kunna börja jobba med relationen istället för att hela tiden fastna i det här med alkoholen.
Osv osv.

Men om du istället tänker om så bara för en minut.
Detta är inte mitt problem att lösa eller lägga energi och faktiskt känna det inifrån och ut att det är sant.
Då kanske du får en liten frist i plågan.

Det kan vara början på en ny väg för dig att gå,oavsett om du sen väljer att leva kvar i relationen eller inte.
Fokus på dig,inte på relationen eller alkoholen.

Givetvis har du rätt att be dem låta bli att dricka alkohol, likväl som du ber dem att inte ge dina barn Cola/läsk på vardagar tex. Men du kan inte tvinga dem att låta bli förstås. Vill de inte är det förstås okej, med konsekvensen att du står utan barnvakt. Påbörja inte en sådan sak utan att fullfölja är mitt råd. Alkoholister tycker alltid att de har koll, även när de kör rattfulla. Tyvärr.

Du berättar att du satt en gräns gällande alkoholen till dina föräldrar på grund av oro för dina barn. Modigt och starkt! Nu funderar du på om du gjort något fel samtidigt låter det som att du vet att du har rätt att sätta gränser. Du förklarade vad som gjorde att du satte denna gräns vilket ofta är hjälpsamt, det visar att det inte är mot personen utan ett beteende, klokt!

Vad tänker du att du skulle vara hjälpt av just nu?

Läs gärna runt och skriv på forumet, hoppas du hittar något som blir hjälpsamt för dig här.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

Eftersom jag vet att han bara blir på dåligt humör om jag försöker prata med honom om det här på morgonen innan han åker till jobbet så skickade jag ett långt sms där jag skrev att jag vill hjälpa och stötta honom men att han själv måste vilja sluta dricka om vi ska kunna vårda vårt förhållande.
För sanningen är ju att även jag måste jobba med vissa saker för att vårt förhållande ska fungera, alkoholen är ju inte det enda problem vi har även om det just nu kretsar mycket kring det.
Jag fick ett bra svar tillbaks där han bl.a. skrev att "vi klarar det tillsammans". Det kändes bra, men åter igen, det säger mig egentligen ingenting förrän jag med egna ögon kan se en förändring hos honom. Att han är nykter när han kommer hem ikväll exempelvis.

Tänk på dig själv i detta också, inte bara honom. Bäst, mest och enklast hjälp får han nog via sin arbetsgivare, som har skyldighet att erbjuda honom hjälp via Företagshälsan eller dyl. En annan väg är att kontakta vårdcentralen eller kommunens beroendemottagning. Bor ni på en stor ort brukar det finnas privata alternativ också.

Jag är beredd att ge honom en chans, kanske fler, att visa att han kan sluta dricka, som han sagt att han kan och ska. Klarar han inte att hålla sig nykter nu i ett par dagar så vet jag ju åtminstone att vi inte kommer någonstans så länge han inte söker hjälp och det tror jag inte han är beredd att göra i nuläget.
Jag tror det bästa sättet för mig är att ha så mycket erfarenhet i bagaget som möjligt för att komma till klarhet och kunna fatta ett redigt beslut. För min egen skull. Att veta att jag faktiskt har gett honom flera chanser så jag slipper känna att jag gett upp för lätt, slipper ha dåligt samvete. Att jag har gjort allt jag kunnat och att jag inte kan tvinga honom hur mycket jag än skulle vilja.

Jag begriper ju att han också mår skit av hela situationen och visst är det jävligt lätt för mig att komma med pekfingret och säga att han måste sluta, som om det skulle fixa alla våra problem men jag ser inget annat sätt.
Nu ligger bollen hos honom, och det känns rimligt, även om det just i denna stund inte gör mig mindre orolig eller på något sätt får situationen att kännas bättre eftersom jag fortfarande inte vet vad han tänker göra.

det är skönt att slippa den fulle och elake men jag saknar den nyktre personen som var en helt annan person än den fulle!
Ja din sambo vet hur han ska göra och så verkar du va bra på att hantera det hela! Rädslan för återfall får man nog göra ett väldigt aktivt val att leva! Ju längre tid som nykter desto mindre rädsla!

I bästa fall har han ju druckit på parkeringen hemma innan han kliver ur bilen, men med den mängden borde det ju vara kvar i kroppen och påverka omdömet långt efteråt. Vilket betyder att han inte kan ha varit nykter på länge och egentligen inte nån gång under alla vara samtal.
Enligt er erfarenhet, hur är bästa sättet för honom att få snabb hjälp?

Ja, det är säkert möjligt att dricka så mycket utan att vara nämnvärt påverkad. Om han spridit ut det under dagen och tränat mycket innan. Han har allvarligt passerat många gränser din sambo. Frågan är om du ska skvallra för hans jobb så att han kan få hjälp och tvång. Han visar inte alls att han vill vara nykter just nu, trots att ert förhållande står på spel. Tror att han behöver hjälp. Han klarar det inte själv. Och dricker han så mycket som du beskriver så tar han inga nyktra beslut på ett tag.

Mängden starksprit drucken på en dag är nog tyvärr inte ovanligt. Och med lång tids drickande bakom verkar dom inte ens särskilt fulla om dom druckit en hela lite i taget under en eftermiddag. Att han valt att dricka och köra, efter den mängd du tror, är extremt allvarligt och visar på en total omdömeslöshet från hans sida. Tror tyvärr hans missbruk kan vara betydligt värre än du insett och vägen till nykterhet blir än mycket längre. En normal person dricker ju inte 70cl starkt en vanlig eftermiddag på jobbet och kör hem, du hör själv hur det låter.

Skönt ändå att du slipper bo ihop med dina fulla, elaka särbo! Och vem vet, han måste kanske nå botten innan han kan vända uppåt? I min sambos fall har jag efteråt förstått att det inte är första gången han blivit nykter. Han har sannolikt ett långt alkoholmissbruk från och till bakom sig, som förvärrats i och med hans GBP-operation för 8-10 år sedan. Han visste precis hur han skulle göra för att bli nykter, och att han verkligen ville bli det. Och det är jag SÅ tacksam för ❤️ Samtidigt får jag lära mig leva med risken för återfall. Tar han ett återfall är det kanske droppen för mig. Men den dagen, den sorgen.

Nä, jag är nog också övertygad om att han inte ska dricka ens en enda öl på festivalen. Ska bara ta reda på vad han tänker/tycker också. Igår öppnade jag upp för möjligheten att han kan köra dit, så vi slipper passa busstider och det slipper bli så många timmar. I fjol blev det för många timmar, det kände vi båda. Jag har märkt att just bilkörning är ett argument han gärna "gömmer sig" bakom. Då är det alltid "legitimt" att inte dricka om vi träffar på bekanta på festivalen. Vi fortsätter diskussionen ikväll sannolikt.

Din sambo har grava alkoholproblem om han dricker i bilen och kör onykter. Om ni hade problem innan i er relation har jag egentligen bara ett råd: Tack och hejdå! Eller så visar din sambo på riktigt att han bestämt sig för att bli nykter, söker vård, får antabus, och sakta men säkert kan du återfå tilliten. Så blev det för mig. Men oron för återfall får jag lära mig leva med. Och tar min sambo ett återfall är det kanske droppen för mig. Den dagen, den sorgen.

Precis så var det när jag fick se min sambo ragla ur bilen, jag trodde på allvar att jag skulle få hjärnblödning. Jag började vrålskrika på honom, på p-platsen mellan hyreshusen. Sen tog jag bilnycklar och hans mobil, föste honom inomhus. Ringde upp hans syrra, "här får du prata med din bror, han är asplakat". Sen fick han sova ruset av sig. Först därefter pratade vi allvar.

Ja, detta är ett ett riktigt wake-up-call för er bägge. Avvakta ändå med allting, vänta och se. Nu är det din partner som måste göra nästa drag, göra sina val. Du hjälper honom bäst med att lyssna till dig dig själv och vara tydlig inför dig själv och honom med vad du vill.

Håller helt med om det InteMera skrivit ovan. En sådan situation med starksprit och uppenbara lögner var den avgörande punkten i vårt liv, åtminstone för mitt vidkommande. Det var då jag gick och det blev den första vändpunkten. Många insikter har följt därefter.
Och ja, den som dricker kontinuerligt ökar toleransen och tål ofta ofattbart höga promillenivåer.
Trots att det är sorgligt så är det bra att situation har blivit så uppenbar innan ni sitter i ett gemensamt boende. Nu har ni verkligen chans att välja. Både han och du. Det är ett stort jobb att välja nykterhet (det inser du om du läser på de sidorna här) och det låter som om det är hans enda val. Det är ingen lätt resa men så värd om han är beredd att välja det. Och du att lämna ansvaret till honom.
Dock - vänta med att flytta ihop. Även om han säger att det är en förutsättning för att han ska bli nykter. Det är hans resa.
Puss&kram igen då:) / mt

Jag har en fråga, är det möjligt att hälla i sig en hel flaska, 70cl vodka på en gång utan verka särskilt påverkad? Jag tror nämligen han druckit hela flaskan idag eftersom jag vet att den var oöppnad igår.

Blir lite avundsjuk (fast inte missunsamm) på dig! Din sambo verkar ta sina problem och ert förhållande på största allvar! Gjorde slut med min särbo för sex veckor sedan! Mest för att han äntligen skulle fatta allvaret och ta tag i sina problem! Men han började supa ännu värre och blev ännu elakare under fylla! Gick inte alls som jag tänkt mig! Kände mig stark den första tiden och kände att jag hade fått ordning på mitt liv! Men nu känner jag mig så himla sorgsen och bara gråter! Över allt som gick förlorat och på grund av vad? Den J-vla spriten som han inte kan låta bli! Och han har noll kraft att göra nåt åt det! Låt inte din sambo unna sig några öl på festivalen för då kanske ni är tillbaka på ruta ett igen! Det hände mig och min särbo otaliga gånger! Han skulle "bara ta en öl till julmaten" efter en nykter höst! Sen var helvetet lös.... igen! Tror inte en alkoholist kan unna sig en enda droppe tyvärr! Kram från deppigt ex till alkoholist

Då har du just sett prov på alkoholistens ultimata tålamodstestare för oss anhöriga: att totalneka även när ställd inför bevisat faktum. Jag har varit med om exakt detsamma. Det är just det beteendet som får en att explodera, dom må så vara onyktra, för just där och då med den tomma flaskan framför dem och man får ett "vad är detdär" till svar gör att hela skalan av ilska, oro, ångest och uppdämd sorg väller ur en okontrollerat.

Jag tror att ett sådant hysteriskt utbrott som du kallade det är sunt, att man ännu kan lätta på trycket inför den andra visar att man bryr sig och ännu nånstans inom sig finner hopp om att kunna nå fram till den andra, få dem att förstå nivån av smärta man lider med bara för att bli dumförklarad även när fakta ligger på bordet. Det känns skönt för en själv man sagt sitt, varit tydlig med sin känsla och vad man vill. Hur allvarligt den mottagande parten sen tar det kan bara tiden utvisa, om svaren är genuint menade eller bara nåt som sägs för att lugna för stunden.

Lider med dig, det du nyss varit med om är tungt och jobbigt!

Jag har gått och oroat mig hela dagen inför vilket skick han skulle vara i när han kom hem. Han ringde medan han satt i bilen och redan i telefon anade jag att han hade druckit, att han kör onykter. När han kom hem kände jag direkt lukten så fort han klev innanför dörren. Han gick direkt till badrummet och borstade tänderna. När jag gav honom en puss så höll han andan, alla bevis jag behövde. Jag fick ett hysteriskt utbrott. Han nekade bestämt. Jag sprang ut till bilen och hittade såklart en tomflaska under sätet. När jag drämde den i bordet så var hans första kommentar: "vad är det där?" Jag blev så arg! Jag bara skakade, fyra dagars samlad ängslan och oro vällde ut.
Tillslut erkände han.
Det utvecklade sig såklart till ett samtal om vårt förhållande och att det inte är vad vi hoppats på. Så småningom om sa han själv att han var alkoholist och att skulle berätta det för alla och att han ska sluta dricka. Och att han klarar det. Jag vet att man inte ska ha såna samtal med någon när han är onykter, men nu blev det bara så. Jag vet inte om han kommer stå för det han sa i morgon när han vaknar, om han ens har tänkt nyktra till eller om han fyller på under natten. Annars är det tillbaks till ruta ett igen.

Vägen till beslutet är svårast, men ta inga förhastade beslut. Tala om vad du vill, ungefär som jag gjorde med min sambo: "jag vill inte att du flyttar, jag vill leva med dig, men då måste du vara nykter och du måste söka hjälp för att bli det." Låt sen det landa och mogna hos honom, och hos dig. Har ni ett bestämt flyttdatum då ni ska flytta till gemensam lght? Finns det någon annan deadline som stressar fram beslutet? Fortsätt skriv och läs här, så klarnar det efterhand. Läs mycket på sidorna där de alkoholberoende skriver också, det kan indirekt hjälpa dig att förstå din sambos svårigheter. Just nu är hans inre sannolikt ett totalt kaos, och han behöver hjälp att reda ut det via samtalshjälp hos kurator/psykolog, eller kanske AA. Många talar sig varmt om just AA.

Det kommer du troligen inte att få veta.
Den saken och det problemet är hans att ta ställning till.
Han vacklar säkert,speciellt om han vet att du är nära att gå.

Man lyfter liksom över sin egen vilja i försök att kontrollera situationen.
Istället för att ta kontrollen över den själv och säga att,nu går jag.
Då tycker man sig ha rätt att lämna relationen( och det har man förstås)
Att gå om den man älskar och egentligen vill leva med inte söker hjälp/slutar dricka.

Men egentligen är det en tankevurpa.
Personen man älskar och lever med är en missbrukare.
Därför kan det bli nästan omöjligt att söka hjälp eftersom de är missbrukare och varken kan eller vill sluta dricka.

Men de kan fortfarande vilja vara i relation.
Då har de liksom fått både och.
Slippa förändra sitt drickande och få behålla sin kärlek.

Så visst tänker du rätt.
Att frivilligt utsätta sig för ett liv med en missbrukare kan vara både idiotiskt och farligt för den psykiska hälsan.
Men att gå för att den andra inte söker hjälp och rättfärdiga beslutet med att de minsann också hade ett val.
Det kanske de inte har, i alla fall om de är för långt nere på skalan i sitt missbruk.

Att säga att vi anhöriga har ett val är ju också ett lika "dumt" påstående.
Visst kan vi gå.
Men att lämna den vi älskar för att de är sjuka i en beroendesjukdom är inte enkelt.
Hoppet finns ju alltid att de ska vakna till och förstå och se det vi ser.

Men kanske han inte gör det.
Var står du i det?
Lycka till med dina grubblerier och i alla fall jag har varit väldigt hjälpt av Alanon.
Där har jag fått lära mig att fokusera på självet och förstå mer av innebörden alkoholism och hur lite eller rättare sagt noll makt eller kontroll jag har över den sjukdomen.

Glad that you think this is helpful even though its all in Swedish. Maybe its hard to get answers if you don´t write in Swedish but if its helpful for you to read others stories here thats good ofcourse.

Again welcome, and please if you feel like it tell us more about your change of alcohol habits.

Kind Regards
Rosette
Alkoholhjälpen

Jag villinte offra mitt välbefinnande för att leva i en osund relation, så mycket vet jag iallafall. Redan nu känner jag att oron och ångesten tagit över hela tillvaron. Och det är pga osäkerheten, jag vet inte hur det kommer bli, hur han tänker eller vad han vill med sitt missbruk.
Hade jag bara vetat så hade jag kunnat bryta ihop och gå vidare. Det har jag gjort förut med livet i behåll!

Jag vill vara kvar eftersom vi älskar varandra och vill leva tillsammans i en fungerande relation. Men jag inser att det inte kommer fungera om han inte söker hjälp för sitt missbruk. Om han inte gör det så vet jag ärligt talat inte hur jag ska göra.