Senaste kommentarerna i forumet

Om din vilja och tanke är att du vill vara kvar i relationen.
Men att ställa villkor och krav mot en människa som är sjuk för att du ska kunna leva kvar i det kan bli för tufft för er båda.
Han kämpar säkerligen,mer än du kan förstå.

Dessutom ska han då möta de krav på förändring som du har för att inte gå.
Det är inte synd om honom,men han är i en sjukdom där han har tappat kontrollen.
Att i det stå på sidan och se de välja samma lösning om och om igen är ingen lek.
Men så länge han aktivt inte söker hjälp så kommer han förmodligen att välja alkohol som lindring och medicin.

Så sätt dig på din kammare och känn efter vad du är beredd att offra och hur länge.
Och framför allt,om du orkar och vill.
Det kommer ingen belöning för att du stått ut.
Ingen miljonvinst,eller plats i himlen.

Men du kan välja att gå och du kan välja att stanna.
Och det valet är ditt och ingen annans

Att jag inte kommer kunna påverka hans handlingar eller hans vilja till förändring.
Det känns fruktansvärt.
Framför allt är jag ledsen för att jag inte märkt att något var fel tidigare. Så otroligt blåögd trots att allt borde varit alldeles tydligt. Nu ser jag. Nu förstår jag sammanhangen, nu när det kanske är för sent. Hans alkoholproblem har eskalerat sedan han började bo hos mig, det har han sagt rätt ut.
Men jag vägrar tro att det bara är mitt fel att det gått såhär i vårt förhållande.
Hoppet om en lycklig vändning börjar falna. ?

Det är ursvårt att släppa taget om en människa man älskar,om inte omöjligt.
Dessutom en människa som man vet skulle må så mycket bättre om hen tog till sig de råd och förmaningar och insikter man själv gjort om deras beteende.
Men det låter sig sällan göras.

Att kapa band till den man älskar och hitta igen sitt eget fokus är också jättesvårt.
Men det går och kan göras om du förstår viktigheten av det.
Att helt enkelt låta honom göra exakt vad han vill,hur han vill och låta honom ta effekterna av sina egna handlingar.
Och du gör detsamma,tar egna beslut och konsekvenserna av dom.

Jag i mitt fall levde med en alkoholist i 20 år.
Vi hade ett gott liv på många plan men kom alltmer i en osund symbios till varann.
Hans liv blev mitt och tvärtom.
Hans mående blev mitt mående osv.

Sen träffade jag en ny man som inte lät sig påverkas av mig och mitt kontroll och medberoendebeteende.
Det slutade med att vi bröt eftersom jag hela tiden stötte på patrull med att få honom att "lyda"

Jag trodde inte att det var jag som var problemet,men förstod det den period som kom efteråt.

Jag insåg hur sjuk jag var och hur mycket i mitt eget beteende som behövde förändras.
Alla runt mig sa,du vill ju inte acceptera denna nya man,hans liv hans förutsättningar och vilja.
Du vill ju att ditt sätt att tänka och leva ska styra er båda.
Ja,jo sa jag men förstod det inte förrän efteråt.

Nu har jag fått en ny chans,vi har börjat umgås igen och jag känner hur jag än så länge har kontroll på mitt sätt att försöka styra upp det mot vad som passar mig och mitt tankesätt.
Men det är svårt,mycket svårt.

Så mitt enda råd till dig är,klipp bort alla tankar på att du har någon som helst rätt att tycka något om din partners handlingar,beteenden tankar och liv.
För i princip har du inte det,det är bara ditt eget handlande du ska och bör kontrollera.

Tack för ditt inlägg!
Det du skriver med utgångspunkt från ditt perspektiv är jättevärdefullt för mig!!!
Jag har ju upptäckt att det inte är lätt att sätta sig in i hur någon annan tänker och jag förstår att situationen inte heller är lätt för personen som missbrukar.
Min sambo vill helst inte prata om det, oklart varför, men i morse mer eller mindre tvingade jag honom. Ställde mig i vägen för ytterdörren när han skulle till jobbet. Som på film. Jag ville prata medan han var nykter, vilket jag vid min Gud hoppas han var eftersom han kör till jobbet.
Han sa att han VILL och att han KAN sluta, men jag vet ärligt talat inte om han menar det eller bara säger det för att få tyst på mig.
Jag märker ju på honom att han tycker hela situationen är jobbig, men samtidigt har han ju haft problemen i många år utan att göra något åt det.

Jag tar till mig rådet att åka själv på semester. Det jag är rädd för är att jag inte kommer kunna slappna av en sekund medan jag är borta av rädsla för vad jag ska komma hem till.

Jag tror säkert han själv fattar att en festival kommer innebära lockelse men att det där är lika illa som annars att ta ens dendär första ölen. Jag tror det kommer gå bra ? Men för att lindra din oro är det säkert bra om ni kan prata om det innan, så inte hela evenemanget är förstört för dig med en klump i magen hela tiden både före, under och efter!

Jag är inte särskilt vidskeplig men hade fått ett mail från någon horoskopsida som varnade mig för att juli kommer bli ett oförutsett kaos. Nåja, kör hårt karma säger jag - har hunnit vila och samla energi nu några veckor så kom elände och höga vågor nu då. Jag är redo att ta itu med det.

Man har väl invaggats i en falsk tro att det håller på att ordna upp sig när jag inte sett honom full på några veckor men det brukar sluta med ett bryskt uppvaknande till verkligheten när han då man minst anat slår till med en kanonfylla på typ en tisdag förmiddag. Jag ger det max till första semesterhelgen innan han är full, och till och med den tippningen har jag en känsla av jag förlorar.

Hej!
Förstår din sits, tyvärr. Jag är från den andra sidan - en sån där som gömmer flaskor, blir påkommen, ljuger och som verkligen vill sluta. Vad vill din sambo? Här på anhörigsidorna beskrivs alkoholister som troligtvis vill fortsätta att dricka. Många förnekar att de har problem och skyller sitt drickande på andra, på den dåliga relationen, på GudVetVad. Inne på beroendesidorna finns vi som vill sluta, som skäms ihjäl för att vi dricker, som kämpar och återfaller. Mitt perspektiv på att han drack när han skulle städa är för att det fanns tillgängligt. Hans intention kan mycket väl ha varit att slänga allt, men att han inte förmådde det. Pinsamt är det! Jag tror att det är bra för honom att prata om missbruket. Vill han sluta helt? Att dricka ibland som jag gör är en balansgång som är oerhört svår och jag misslyckas med den ibland - dricker så att familjen inte ska märka, men det gör de tyvärr kanske ändå ibland. Jag var nykter länge innan detta dock och dricker inte så ofta nu. Mår bättre utan, MEN det räcker inte. Beroendet och vanan är starkt! Om jag ska ge dig ett råd så är det att aldrig acceptera drickande hemma. Han kommer inte att kunna ha det tillgängligt. På beroendesidorna kan man läsa om våra "geniala" sätt att dölja drickande. Pinsamt är vad det är! Han dricker för att dämpa ångest skriver du. Alkohol är det sämsta botemedlet för just det. Det skapar ångest, sömnsvårigheter, gör en personlighetsförändrad och det är ingen trevlig person som skapas. Det måste man veta.

OM du ska kunna hantera detta, så kan du inte ta ansvar och vara orolig för hans drickande. Han måste vilja sluta. Att det kommer att vara svårt är en sak, att han kanske återfaller är en sak. Det finns hjälp att få om han vill sluta. Skicka honom till beroendesidorna. Där skrivs nykterhetens lov! Men DU måste bestämma dig. Han måste bestämma sig. Vill han sluta? Ja, då har ni en chans, men då måste du också släppa ansvaret. Det är inte ditt. Han har levt med sitt missbruk i många år. Du har inte ens märkt och förstått. Nu är han inne i en period. Kanske är det därför relationen haltar. Kanske har han återkommande depressioner och hanterar dem med alkohol. Kanske perioder av stress som han hanterar med a. Alkohol är en usel lösning på problemen han har. Vill han sluta så kan det fungera för er. Men gör då som bedrövad sambo säger. Nolltolerans! Jag å andra sidan har blivit påkommen vid 3-4 tillfällen, med rätt långa perioder emellan (halvår minst). Jag vill inte smygdricka, men gör det för att jag absolut inte vill dricka öppet hemma heller, eftersom jag vet att det lätt eskalerar. Det är mitt sätt att ha kontroll. Jag kan inte lova min sambo att det aldrig ska hända igen. Det jag kan lova är att jag aldrig tänker låta det skena iväg till ett dagligt missbruk, att det endast i så fall sker mycket sällan och att jag inte dricker mig full inför honom och barnen. Han har svårt att förstå, vilket jag förstår. Jag har svårt att förklara, för jag förstår inte mitt eget beteende. Jag mår bättre utan a, men det är ibland som att man är radiostyrd åt ett annat håll. Sen ser våra missbruk olika ut, vi som kallas alkoholister. Så det är omöjligt att förklara hur du kommer att ha det med den du valt att leva med. Det enda är att du inte ansvarar. Du har ingen kontroll. Kan du leva med det?

Jag ska fråga honom om han fortfarande tar antabus, och sen fortsätta fråga hur han tänker inför festivalen nästa vecka.

Vi kan skatta oss lyckliga som hittat varandra ❤️ Han är 51 och jag 47 år, och vi träffades för 1,5 år sedan. Förhoppningsvis kommer vi att ha många fina år framför oss. Så det är verkligen värt att satsa på. Han har så enormt många fina sidor, nykterheten kändes som den sista viktiga pusselbiten som fattades. Jag efterfrågar inte festandet ett dugg för egen del, tvärtom.

Hitta en lämplig vit lögn så slipper du prata om det här med släkten. Den här typen av sanningar ska man berätta om först när man känner sig mogen. Skyll på hans jobb, eller sjukdom. Utmattningsdepression är väldigt vanligt, och då ska man hålla sig hemma. Och han är ju sjuk, så det är bara en halv vit lögn. Man måste inte prata med alla om sånt här. Mycket därför att omgivningen är snar att döma också. Jag berättade endast för min bästa kompis.

Tänk på dig själv nu i första hand. Res själv, låt honom ta ansvar för sig själv. OM han väljer att supa i två veckor så blir beslutet enklare när du kommer hem. OM han väljer att söka hjälp, bli nykter, och "tända av" så har ni kanske en chans. OM ni reser ihop och ska hålla "masken på" trots att ni har så mkt osagt mellan er så blir nog semestern en katastrof. Så tänker jag. Vägen till beslut är alltid svårast. Skriv plus- och minuslistor över båda alternativen - resa ihop, du reser ensam. Då klarnar det nog.

Ännu en sömnlös natt. Det enda jag ligger och tänker på är att jag inte litar på honom.
Fan. Fan. Fan.
Varje kväll de senaste dagarna så har jag mer eller mindre brytit ihop framför honom och varje kväll har vi sagt samma saker till varann; vi har konstaterat att vi har problem i förhållandet och att alla våra svårigheter hänger ihop.
Vi har också pratat om att skaffa proffesionellt hjälp, eftersom vi ändå vill vara tillsammans men att vi inte hinner innan vår planerade semesterresa till mina gamla hemtrakter om en vecka. Det är så sanslöst dålig timing på allting. Om bara jag åker iväg, så vi får en liten paus från varann, vilket vi har haft som ett alternativ så fasar jag för vad han kommer göra i två veckor när han har lägenheten för sig själv. Å andra sidan så förstår jag att han under omständigheterna inte är så sugen på att umgås med min familj i två veckor, samtidigt som vi kanske skulle må bra av miljöombyte. Jag kan inte ta några beslut, känner mig helt blockerad.

Hittade just din tråd och har snabbläst den - det inger hopp! Förstår att det väcks oro inför semestern och att det kan kännas obekvämt att prata, men ni tycks ha utvecklat en väldigt fin öppenhet under alla dessa nyktra veckor. Jag håller tummarna för att det går bra! Är precis som du uppväxt med en alkoholiserad pappa och förstår såväl den stora sorgen som det svåra medberoendet.

Fortsätt skriva och reflektera. Din sambo kan skatta sig lycklig som har dig :)

♥️

Styrkekram ❤️

Detta var ju bevis på att min magkänsla var riktig. Det känns skönt att veta, att det inte bara var spöken i min hjärna. Nu vet jag ju iallafall lite bättre var han står, även om jag inte vet vad det kommer innebära för framtiden.

gör sig av med förrådet så går det att köpa ett nytt förråd! Din man måste verkligen vilja sluta! Och när han vill det slänger HAN förrådet och köper inget nytt! Att han (enligt honom själv) dricker på grund av att ni har problem är också en typisk alkoholist ursäkt! De uppfinner alltid skäl att dricka: fira något, sörja något, koppla av mm! Det är snarare så att era oroblem BEROR på hans drickande tror jag! Håller med flera andra: lyssna på din magkänsla.... snarare än din man! Var rädd om dig!

Han hade druckit också visade det sig i efterhand. Trots att han förnekade när jag frågade. Fast på ett sätt känns det bra att jag upptäckte det och att jag berättade för honom så han vet att jag vet! Oron har faktiskt lättat lite, konstigt nog.

Jag har följt dina inlägg och känner så väl igen mig i dina tankar, även om våra historier skiljer sig en del åt. Kärlek, hopp, misstro och oro i en enda röra. Jag är verkligen ledsen över att du har hamnat i den här sitsen! Och i all välmening vill jag bara berätta att när jag konfronterade min sambo var han till synes ärlig och erkände allt och gjorde sig av med allt direkt. Tyvärr visade det sig att han bara la sig platt för att få lugn och ro från mitt tjat, och att han gjorde sig av med en bråkdel av sitt förråd.
Jag säger inte att din partner gör likadant, men det KAN vara så, och jag vill inte att du ska bli lika lurad som jag.

Flaskorna är bortrensade. Känns skönt att han gjort sig av med dem. Ett steg i rätt riktning!

Säkert bra som du tänker, att lufta det på förhand så det inte blir några obehagliga överraskningar. Tar han fortfarande antabus och hur har det fungerat för honom? För om han gör det så tänker jag att det bör vara en trygghet för dig?

Oförändrat lugnt hemma hos oss. Nästa vecka börjar semestern. Då ska vi på festival två dagar. Buss dit och hem. I fjol blev vi typ asplakat fulla båda två. Så blir det INTE i år. Måste kolla med sambon hur han tänker inför detta. Tror han att han efter så många nyktra veckor kan "unna sig några öl"? Och "missunnar" jag honom det? Usch vad svårt! Oron gör sig påmind igen. Svårt att prata om det när han så tydligt visar att han inte vill prata om det.

Den har nästan alltid rätt.

Innehåller inte behandlingen prover? Då kan man ju få svart på vitt om det skulle vara nåt. Jag har sagt nu att proverna ska vara rena innan han träffar barnet. Mitt ex. går också en frivillig behandling och har totalt skitit i den senaste veckorna. När man är tillsammans med någon som missbrukar, blir man ju automatiskt lite av en kontrollmänniska (helt normalt tänker jag) och när man separerar så kan man inte ha den kontrollen längre. Men vad gäller barnen så MÅSTE man ju ändå ha det. Man är skyldig enl. lag att se till så att de inte är med någon som är påverkad. Är soc inblandade på något sätt?

Det värsta är klumpen av oro i magen som tagit över hela tillvaron. Jag mår så illa att jag inte kan äta och vet inte var jag ska ta vägen. I svaga ögonblick funderar jag på om jag skulle testa hans variant av ångesthantering och dricka upp all sprit så han kunde få hitta mig redlös på soffan när han kommer hem...

Idag har han bett om att få en stund själv i lägenheten när han kommer hem för att rensa bort alla gömda flaskor och vinboxar och Gud vet vad. Jag tänker ge honom den chansen. Men jag är smärtsamt medveten om att anledningen till att han vill vara själv skulle kunna vara att han vill gömma dem på nytt.
Vad han väljer att göra kommer ju visa hans inställning och om han menar allvar med att försöka bli kvitt beroendet.
Jag är beredd på det värsta men hoppas på det bästa!