Senaste kommentarerna i forumet

Ta din tid att fatta ditt beslut, ge din magkänsla tid att hjälpa dig till det du känner är rätt för dig och er. Du ska inte känna dig dum att du inte sett det tidigare, många av oss har det tagit betydligt längre tid att öppna ögonen till vad vi har att göra med.

Och självklart ska du inte ta våra berättelser och råd som någon sanning för dig, din sanning och väg framåt är det du som bestämmer över! Vi vill bara belysa din sits genom våra egna erfarenheter, andra bra men andra dåliga och vi skriver i bästa välmening. Du är ingalunda ensam med tvekan om vad man kan gå miste om ifall man bryter ett annars bra förhållande, därför har nog de flesta av oss här gett våra alkoholister fler chanser än de förtjänat innan man valt att lämna. Fortsätt skriv här så kanske du ser nån reda i dina tankar när du läser tillbaka, vårt stöd härinne har du oavsett vilket beslut du fattar för din och er framtid! Det ger dig bara så mycket bättre förutsättningar att hjälpa honom nu när du vet vad som kan krävas av både dig och honom om ni väljer att kämpa tillsammans, du går åtminstone in i det med klar blick!

Det betyder så mycket att inte vara ensam i den här eländiga situationen.
Allt är så nytt för mig och jag har så svårt att hantera allt som händer. Jag hade trott att det skulle kännas som en lättnad att han flyttade ut, men det är bara värre. Nu känner jag inte igen honom längre och blir bara skrämd av hans beteende på telefon och sms. Han har precis påbörjat behandling av egen vilja och har nästan en ny personlighet för varje samtal. Innan behandlingen påbörjades var han mån om att jag skulle må bra och var ångerfull för att det har blivit så här. Nu är han istället ilsken och anklagar mig för att vara den sjuka av oss och att jag har behandlat honom på ett sätt som lett till hans missbruk. Han är som förbytt och jag har ingen aning om vad han gör, vilka han umgås med eller i vilket skick han är. Det känns så otryggt att inte veta något om hans tillstånd och att inte kunna skydda barnen från honom. Han är ren och nykter säger han, och då måste barnen och han få träffas. Eller?

Förnuftet säger ju att det inte kommer bli annorlunda sedan, hjärtat önskar nåt annat. Jag tror gott om människor så det här har verkligen rubbat hela min tillvaro, "dragit undan mattan" och fått mig att tänka att jag inte känner den man jag lever ihop med. Samtidigt faller bitarna på plats. Att han vid flera tillfällen varit så "sjuk" att han inte kunnat gå ur sängen, ofta när jag kommit hem efter att ha varit borta över en helg tex. Extraväskan som han haft med sig till jobbet, har ju alldeles säkert innehållit flaskor som han druckit innan han kommit hem på kvällen.

Jag hör ju hur det här låter och vilket naivt litet spån jag är som ändå hoppas.

Det värsta är ju ovissheten, hade man bara vetat hur det kommer bli så vore det nåt man kunde förhålla sig till och agera utifrån det. Lämnar jag honom nu så ger jag ju oss ingen chans. Och jag tror att chansen finns att det ska bli annorlunda även om den chansen säkert är mikroskopiskt liten.
Men jag tänker också att jag vill låta det gå en liten tid innan jag bestämmer mig (och älta och älta under tiden) för att processa alltsammans, det är ju bara ett par dagar sedan jag överhuvudtaget fick veta något.

Något som många skriver här i forumet är "gör inte samma misstag som jag" och det har jag full respekt för. Råd från er andra som varit i liknande situation hjälper mig enormt för att försöka förstå, det vill jag verkligen säga!
Men är det så att man själv måste göra misstagen för att komma till insikt? Kan det vara så brutalt?

Älta på du, det är så man får klarhet i virrvarret till sist! Jag vill också som dom andra varna dig för att flytta ihop i hopp om att han då ska må bättre och sluta dricka. Dom funkar tyvärr inte så. Jag gjorde exakt samma misstag med min man, trodde gott om honom och att drickandet innan vi flyttade ihop bara var en svacka för att det fanns många problem just då. Jag gick emot magkänslan och sitter nu åratal senare med en man som druckit alltmer längs åren och nu sitter vi fast med huslån och barn och allt detdär. Han lovade också sluta, bara för att smygdricka istället. Hittar flaskor på de märkligaste ställen, när jag konfronterat har han sagt han ska minska drickandet men alltid bara med följden han flyttat sina gömmor. Att sluta dricka kan dom bara själv göra, det räcker tyvärr inte att älska dem och hoppas på det bästa. Och att skylla på en svacka eller problem i stunden är nog inte lönt, det kommer alltid också längre fram finnas press, dåliga tider, problem och bekymmer och har man alkoholen som ventil så lär inte den försvinna om man inte på allvar medger problemet och söker hjälp. Säkert jätte bra om din man kan gå till AA eller en terapeut för att jobba med sig själv, att sluta dricka själv när man redan börjat gömma flaskor tror jag inte på.

Önskar dig all lycka till, ingen lätt sits och man vill såklart att allt ska lösa sig!

.

Kan inte sova, tankarna far runt likt yrväder i huvet och oron klumpar sig i magen.

"Tillfällig svacka" var mitt ordval eftersom jag upplever att det är en sån vi befinner oss i nu. Det är så många omständigheter som gör att inte någon av oss mår bra i förhållandet just nu.
Och det är hela situationen som "utlöst" hans missbruk. Enligt honom. Hans version är att han kan klara sig långa perioder utan överdrivet intag av alkohol, men att det är det enda sättet han kan döva hopplöshetskänslorna när de kommer, i och med våra problem så har det eskalerat senaste tiden.

Min magkänsla säger att han missbrukar alkohol mer än så och att det faktum att han gömmer alkohol är ett indicium på att han har allvarliga missbruksproblem som kommer bestå.

Mot det så vill jag så gärna tro att han gömmer spriten för att han skäms över sitt sätt att hantera ångest, att han tycker det är pinsamt och att han är villig att gå i terapi för att hitta andra sätt att hantera demonerna.

Jag kan heller inte släppa tankarna på att allt kommer bli bättre när vi flyttar till ny lägenhet, och kan börja bygga vårt gemensamma liv utan de problem vi har nu.
En uppåtgående spiral!

Förtvivlan mot hopp.

Jag märker att jag beskriver samma sak om och om igen, och att jag upprepar mig i mina inlägg. Förlåt. Det är som sagt inte lätt att få ordning på tankarna...

Det viktiga är väl att stå fast vid sin upplevelse och sina gränser för vad som är acceptabelt. Partnern som dricker behöver antagligen tid att landa och agera därefter. Att göra klart för sig vad som är acceptabelt eller inte och vara beredd att hålla fast vid det, skapar ett visst lugn och en arbetsro mitt i stormen i bästa fall. För det här är ju ett stort arbete att ta itu med som kräver både tillit, kärlek och tålamod!

att han kallade det en "tillfällig svacka". Han har ju haft problemet sen ungdomen. Är nog mycket, mycket mer än en tillfällig svacka! Och ta din egen tveksamhet på allra största allvar, lyssna på dig själv!

Mitt barns pappa är likadan. Har nyligen separerat och just nu är han djupt nere i träsket. Alkoholmissbruk som övergått till tablettmissbruk. Frustrationen över att inte kunna lita på honom, mår dåligt så fort barnet ska vara hos honom (då han varit nykter) jag står själv inte ut med att vara orolig. Du får försöka leva ditt liv med barnen så fridfullt som det går. Det försöker jag.

Inte han heller. Men han har ett sjukt beteende. Man måste skilja på person och beteende.

Om du ska lita på honom måste han berätta allt, ta fram allt i ljuset. Om man gömmer flaskor har missbruket gått långt. Faktiskt. Jag tycker nog att han verkligen får bevisa sin vilja och beslutsamhet och vara nykter en tid innan ni flyttar ihop. Det hade jag gjort om jag hade vetat vidden. Nu satt jag plötsligt där med skiten i knät. Den fördelen jag hade var att han flyttade till min lght. Han flyttade 20 mil, sa upp sig från sitt jobb och fick nytt jobb i min hemstad. Men att slänga ut honom hade förstås ändå varit svårt. Men jag hade tvingat honom att flytta om han inte hade blivit nykter. 17 nyktra veckor idag. Jag krävde total transparens i början, tvingade honom gå till läkare och få antabus. Tyvärr har jag efter min uppväxt med alkoliserad pappa en enorm "onykterradar". Jag märker direkt om han skulle ta ett återfall. Behövs ingen alkomätare här hemma.

Jag har haft en stor klump i magen i flera dagar. Ena halvan av mig vill bara avsluta förhållandet och inte ge mig in i detta, men samtidigt vill jag tro på hans förklaring att missbruket beror på en tillfällig svacka och att han är lättad över att jag vet om det.
Jag har rotat runt bland hans grejer, hittat flaskor och boxar, och berättat för honom att jag sett allt. Känner mig som en otroligt dålig partner pga detta.
Vi har pratat om hans missbruk ikväll och han säger att han vill rensa ut allting men att han vill göra det själv eftersom han tycker det är pinsamt.
Just nu tror jag honom.
Samtidigt är jag rädd att han bara kommer gömma flaskorna på andra ställen istället för att rensa ut.

Jag vet inte hur jag ska hantera alla känslor och tankar.

Välkommen till forumet, Nea!

Jag kan absolut förstå din känsla. Att leva ihop med en missbrukare är svårt.

Många kramar och hoppas att du fortsätter att skriva här.

Tack för stöd och bekräftelse på att mina känslor är normala!
Du tolkar mig helt rätt - jag vill inte se honom död egentligen. Men frustrationen över hans lögner, svek, manipulation och förvanskning av vad jag säger leder till en så enorm uppgivenhet att jag ibland tänker att det skulle vara lättare för mig och barnen att sörja honom och hitta ett stilla lugn än att ständigt få såren upprivna. Jag hatar vad hans missbruk har orsakat vår familj och skulle vilja skicka missbruket och alla dess konsekvenser långt bort i en mörk håla.

tycker jag! Man är en lejonhona när det gäller att skydda sina barn! Det är ju just bara en känsla du har, Du har ju inte försökt mörda honom! Tycker det är en ganska rimlig känsla! Du kan ju inte styra honom och eftersom han är pappa till dina barn inte heller klippa kontakten! Den som borde skydda barnen tillsammans med dig utgör instället en fara! Har tre barn ihop med en väldigt skötsam pappa men däremot har vårt samarbete gnisslat rejält emellanåt! Har kanske inte önskat honom död men känt "åh kan du inte bara försvinna"! Är man i din sits är det nog inte så konstigt att man till och med önskar honom död! Kram

Jag och barnens pappa har varit separerade i snart fyra år. Vi kan inte leva ihop, men givetvis bryr jag mig om honom och vill att han ska må bra. Har man en gång älskat så är man för evigt förbundna. Men man behöver inte leva ihop för det.

Och känn dig inte dum! Inte så konstigt att du skickade sms, kärlek är ju inget som går att stänga av bara så där! Nya tag nu och försök låt bli att kontakta honom! Kram

Faan,
Längtan blev för stor och jag skickade iväg ett SMS som jag (så klart) inte har fått svar på där jag undrar hur det går. Känner mig dubbelt ynklig som inte kunde motstå och igen inser att jag inte har betytt något för honom. Fan fan fan. Varför kan jag inte bara släppa och gå vidare ???

Klok är nog det sista jag skulle benämna mig som. Jag känner mig oftast som ett frö för vinden som söker en plätt jord att få sätta rötter i.

Men tack! För uppmuntrande ord. Jag försöker precis som du beskrivet inte mera,att värdesätta mi egen tid och fylla den med bra innehåll. Det funkar ofta men inte alltid.

Du säger så mycket klokt Ullabulla, du har kommit så långt!

Jag tror knepet är att använda all den energi du tidigare lagt på att få andra att må bra, till saker som får dig själv att må bra! Göra själviska saker för dig själv, saker som får dig att må bra utan att någon annan ska behöva godkänna eller ha en åsikt om det. Plantera nåt fint, läsa en god bok, åka nånstans eller vad som helst som triggar den samma kicken och nöjda känslan som att gotta sig i elände. Andras eller eget. Du kommer lyckas slå dövörat till även om andra försöker dra in dig i sina dramer, och du kommer kunna göra det med ett nöjt leende!

Önskar dig solsken på vägen såhär på en vanlig sommarsöndag!

Jag tänker också på vi på denna sida som inte har ett kemiskt beroende av alkohol.

På hur vi i många fall är lika sjuka som alkoholisten.
Beroende av att vara behövda,vältra oss i elände och misär osv.

Hur i alla fall jag också har ett kemiskt beroende av detta.
Om jag träffar en person som får mig att "gå igång" och känna mig duktig eller värdefull så söker jag gärna upp den personen igen.
Det kan vara en olycklig väninna,en drickande partner osv.

Jag tycker mig ju hjälpa,men hjälper ofta egentligen mig själv att underhålla mitt eget kemiska beroende,dvs få en kick.

Och som min terapeut frågade mig tidigare i våras-vill du bli frisk?
Så kanske jag precis som alkoholisten svarar,nej helst inte.
Jag vill fortsätta få min kick,känna mig lite rusig av att ha fått hjälpa till,eller få kontroll eller rent allmänt få känna mig lite förmer än andra.

Att helt frivilligt gå ned till den neutrala känslan där varken ebb eller flod finns och bara följa med strömmen är för mig förmodligen som för alkisen som ska avstå alkohol och den framtidsutsikt det ger honom.
Känslomässig och torftig öken utan hopp.

Nu svarade jag faktiskt ja och förstod vidden av hennes fråga.
Sakta har jag tagit de nödvändiga stegen.
Men helst hade jag sluppit.
Helst hade jag fortsatt med mina berg och dalbanor som gav mig innehåll och stadga.

Nu måste jag förhålla mig till miss neutrum som inte är så värst kul att hänga med.
Men vi får väl skoja till det hon och jag,vrida upp volymen och ta oss en glass såhär i sommargasset.

hej
familjerådgivningen borde självklart kunna ta upp detta. de ska hantera ALLA problem som kan uppstå i ett parförhållande. riktigt vad en familjecentral pysslar med vet jag ej. hoppas du får hjälp snart.

Känner igen allt.
Min man och jag har sms-konversationer då han inte vill prata om hur jag känner för hans alkoholvanor.
Vi har precis varit på semester och då drack han 6 öl totalt från em till kväll. Radar upp tomflaskorna på hotellrummet och det ser ju inte direkt snyggt ut. Jag ber honom via sms att sluta dricka öl som om det vore vanlig läsk. Han svarar inte utan snäsar ifrån till mig när jag frågar hur han tänker om mitt sms. "Löjligt, så jävla överdrivet!".
Eller hur ..., vår 15-åriga dotter var med på semestern så hon är ju inte blind.
Så trött ...

Skönt att höra att det går bra! Det ger mig hopp, även om jag förstår att oron alltid finns där.
Jag vill ju så gärna tro att vi ska klara det här och kunna leva tillsammans.

För visst kan jag känna när jag pratar med dom vanliga människorna utan dessa idiotier att jag är just det,en idiot.
Som har så mycket motstridiga och korkade känslor som sticker upp sitt tryne.
Men jag har börjat försöka välkomna dom och säga,men se där, nu var det du igen.

Och de är inte ett dugg välkomna förstås,förbannad blir jag och irriterad.
Inte nu igen,var jag inte klar. Men herregud! nu får det väl ändå räcka med trams.

Men det hjälper inte.
De står där och bjuder in sig själv och jag får bara lov att öppna dörren.
Och när jag gör det,slår upp dörren på vid gavel och bjuder in dom så stannar dom inte så länge.
Det var väl inte så kul när hon inte slogs längre tanten..

Och som mulletant beskriver det,helvetesgapet.
Där det bara är jag som bor,ensam obekräftad obehövd obrukbar och outnyttjad.
Jag villl bara skrika till alla runt mig som tjurfäktaren i ferdinand.
Stånga mig,spring över mig,gör något med mig.
vad som helst,så jag får visa min tapperhet.
Men arenan är tom och publiken har gått hem.

Och ibland där och då,kan jag slå mig ned,pilla lite i sanden vända upp ansiktet i solen och känna att:
Ja,det här är gott nog. Nu fick jag en ensamstund som inte gjorde ont,skavde eller jagade upp mig.
Kanske är precis vad jag behöver.
Bomull som sakta lägger sig i och runt mig och gör mig bättre rustad för nästa känslopjunkomgång.