Senaste kommentarerna i forumet

Jag har också varit ihop med en alkoholist modell din man men har avslutat förhållandet! Nu är jag pigg, glad och energifylld igen i motsats till vad jag var tillsammans med honom! Jag gjorde som så att jag la ganska mycket tid på att skriva ner hur jag vill ha mitt liv, vad som är viktigt för mig mm! Bara skrev allt som kom för mig. När jag hade gjort det rangordnade jag detta: viktigast/går inte att vara utan, viktigt, viktigt men inte nödvändigt osv! Tillit, respekt och trygghet kom på nivån viktigast/går inte att vara utan! Sedan skrev jag ner hur jag hade det/nulägesanalys! Det blev så tydligt att jag hade inte det allra allra viktigaste tillsammans med mitt ex! Var väldigt skönt att skriva blev så konkret! Man blir ju helt "geggig" i huvudet av att vara ihop med en alkoholist, tankarna mal och man får ingen ordning på sig själv och livet! Detta hjälpte mig att få ordning på tankar och känslor och bli medveten om vad JAG behöver och vad jag fick/hade! Kanske något för dig? Något att göra under ensamma och ledsna kvällar? Kram

Välbehövt med en dag som ser ut som vanligt familjeliv! ?

Vi har också märkligt nog haft en ok helg, mannen nykter för ovanlighetens skull men stundvis lite småsur och irriterad men i övrigt på helt gott humör. Så man passar på och andas för en stund.

Vill du ha det så här? Det tycks ju inte hjälpa att du säger åt honom. Han tycker inte att han har problem, eller?

Kram ❤️

Flyttade ihop med min sambo i mitten av januari. Under det dryga året vi hade varit ihop hade vi pratat mycket om hans störda relation till alkohol. Han drack fort, tills allt var slut, och blev rejält onykter. Raglade, sluddrade. Han har tidigare haft problem med alkoholen, och haft långa uppehåll. Detta hade han dock inte berättat för mig. Nu satt jag minst sagt i skiten. Men jag konfronterade honom och sa "sluta dricka, sök hjälp, eller flytta". Sen sa jag också "jag vill leva mitt liv med dig, men då måste du vara nykter". Han sa: "jag ska söka hjälp, och jag förstår nu att jag inte kan dricka någon alkohol alls, och det vill jag inte heller." Han har varit nykter sen dess, 16 veckor imorgon. Så du och din blivande sambo måste prata allvar. Det spelar ingen roll vad du tycker/vill, du kan inte tvinga honom att bli nykter. Han måste vilja sluta själv, verkligen bestämma sig. Och kärleken måste vara stark för att man ska orka, det är verkligen ingen walk in the park för varken den som slutar dricka eller partnern. Oron för återfall finns ständigt närvarande.

Hej,
tack för ditt stöd.
Jag fortsätter läsa din tråd ??

Det här är så pass nytt för mig att jag inte alls vet hur jag ska tänka, därför känner jag att all information från er som har erfarenhet är värdefull för mig!!
Just nu är det bara rörigt i mitt huvud...

Min sambo har ju bl a dämpat alla sina känskor med alkoholen genom åren och är därför som ett stort barn. Detta blev ju ännu tydligare när vi flyttade ihop. Jag tänker att även om han skulle erkänt sitt missbruk så krävs det så mycket kraft och vilja att helt sluta. Det kan jag nog inte vara en del av.

skilj på "att erkänna sitt missbruk" och "att verkligen vilja göra något åt sitt missbruk"! Mitt ex (alkoholist) erkände sitt missbruk och jag var så imponerad och tyckte han var så insiktsfull! Men han hade noll ambition och vilja att göra något åt det! Alkoholister är väldigt manipulativa: de vet att många ljuger om och döljer sitt missbruk! Därför VET dom att man blir imponerad av att de erkänner missbruket! Kan alltså vara ett manipulativt drag helt enkelt! Säger inte att det är så med din man men var medveten om att det KAN vara så! Försök att höra med honom vad han har för plan med sitt missbruk! Och nöj dig inte med att han säger att han skall sluta dricka för det krävs oerhört mycket mer än så! Särskilt med tanke på att han är 40+ och har haft problemet sedan ungdomen! Antabus, terapi, AA-möten och ett livslångt avståndstagande till alkohol! Många alkoholister "ska nu dra ner och bli normaldrickare"! Det KAN dom inte, de måste ha en stark vilja att helt avstå, inget annat funkar!

Tack för era kommentarer.
Ja, det är ju just det här med att flytta ihop som är en av de stora frågorna. Jag, och även han, har sett fram emot det så mycket, att skapa något nytt tillsammans.
Jag har hela tiden tänkt att det skulle bli en nystart och göra gott för vår relation. Samtidigt vill jag tro att hans problem går att komma till rätta med om han får hjälp med sina ångestkänslor och att det blir bättre om han hittade andra sätt att hantera ångesten än med alkohol. Terapi, vad vet jag...

Flytta inte ihop under dessa omständigheter. Det gjorde jag och ångrar det djupt. Kram

Vaknade tidigt (lite tidigare än vad jag helst hade valt pga dottern), var helt utvilad efter en god natts sömn. Ligger ute på verandan och solar med en kopp kaffe, sambon är vaken och fräsch och håller på att fylla upp dotterns plaskbassäng.

Ha en härlig första dag i juli alla! ?

Flytta inte ihop! att ha ditt eget boende är en trygghet som gör att du slipper att böi helt insyltad. Och tro mig, det vill du inte bli, både för din egen och din sons skull.

Jättebra att han vill ha hjälp till att sluta dricka. Uppmuntra honom och var ett stöd för honom, men behåll ditt eget boende! Stor kram!

precis som Mulletant att det är bra att han erkänner sitt problem! Man skall inte råda andra egentligen men kan inte låta bli när jag hör din berättelse: flytta inte ihop när han har problem med spriten! Du har ett barn att tänka på! När ni är särbos kan du hålla hans problem på avstånd från ditt barn och även i viss mån från dig själv! Flyttar ni ihop flyttar även problemen in i ditt liv! Min erfarenhet är också att alkoholisten blir mindre motiverad att göra något åt sitt problem när de "har en på kroken"! Det kommer att bli svårare för dig att sätta gränser och ställa krav! Man ser gärna alkolism som ETT problem men det drar med sig massor av andra problem: brist på tillit, brist på empati, egoism mm! Var rädd om dig och din son!

Mannen ifråga är ett lätt dilemma....egentligen. Bryt kontakten, han verkar inte riktig någon stans ärligt talat! Din mamma är det lite svårare med! Mamma är alltid mamma. Känner igen mig i dig! Har också psykiskt sjuk mamma. Har också under hela mitt liv tagit "överansvar" för relationer precis som du gör! Kommer av att man som barn får ta ansvar för sin egen mamma. Rollerna blir ombytta på ett osunt sätt! En gång hade jag ett kort förhållande med en helt vanlig man som tyckte om att ta hand om mig och finnas för mig! Han var trygg och stabil! Han var allt jag längtat efter och kunde önska! Vad hände? Jag blev sååå obekväm och fattade inte vad JAG skulle vara för honom, vad skulle han med mig till? Då fattade jag att något inte stod rätt till med mig! Det vill säga jag fattade med hjärnan men inte med själen! Jag avslutade förhållandet eftersom jag kände att det skulle han ändå göra i framtiden när han "genomskådat" mig: att jag inte hade "någon funktion" för honom! Sen gick jag in i ett förhållande med en alkoholist som jag fick kämpa med! En falsk och från barndomen invand trygghet infann sig! Har din mamma en diagnos och är inskriven inom psykiatrin? Det har min mamma! Numera jobbar den psykiatriska vården även med anhöriga framför allt barnen. Så nu äntligen går jag på samtal där jag får lära mig att ta hand om mig själv (lite förenklat)! JAG kommer först för mig! Jag har problem med att veta vad JAG känner inför saker, tänker automatiskt först och främst på vad andra känner och behöver! Om din mamma är kopplad till en psykiatrisk avdelning så kontakta dem och bevim stöd och hjälp! De är fantastiska och uträttar underverk varje sekund på dygnet! Första samtalet jag gick på började jag av gammal vana prata om mamma! Terapeuten avbröt mig och sa det är dig vi ska prata om! Det stod still i mitt huvud och jag kom inte på ett ord att säga! Men det har lossnat! Jag har avslutat förhållandet med alkoholisten för jag började nånstans känna på djupet JAG VILL HA INTE BARA GE! Sök hjälp med detta för du är precis som jag! Det finns andra vägar att gå än att bara ta hand om andra och deras problem! Stor kram

Så fint att du söker hjälp och så bra att din sambo erkänner sitt beroende och vill ha hjälp! Jag skulle föreslå att han vänder sig till en beroendemottagning eller börjar med att ringa Alkohollinjen. Det finns olika tips här på sidan. Många har också hjälp av AA och Alanon, båda grupper har hemsidor där en kan läsa om verksamheten och deras möten.
Jag önskar er varmt Lycka till! Puss&kram tillbaka / mt

och Välkommen! Jag vill instämma i det svar du redan fått av PP. Jag är också en fru anhörig, när jag läste ditt inlägg tänkte jag direkt att detta kunde jag ha skrivit för ca 10 år sen. Då började jag ifrågasätta min mans drickande och ta upp det med honom. Det visade sig vara ett mycket känsligt ämne och hans beroende hade gått mycket längre än jag då kunde föreställa mig. Min del som medberoende var i det läget helt obekant för mig, även hur svårt det är att bryta både ett beroende, hans utmaning, och för min del mitt medberoende. De närmast följande åren insåg jag det som PP beskriver, att konsumtionen var en helt annan än den jag kände till. Idag vet jag att "smyger, ljuger och gömmer" är ett tecken på beroende - oavsett om det är alkohol, socker, mat, spel, sex...
Jag håller helt med PP om att det inte är fel att skriva och läsa här men jag skulle tipsa dig om att skapa en tråd på anhörigsidan och gärna ta med detta ditt första inlägg dit. För många är det till stort stöd och hjälp att läsa och skriva här på forum, att dela andras erfarenheter och dela med sig. Den bistra verkligheten är antagligen att du inte kan förändra hans drickande, det du kan göra är att ta ansvar för ditt eget liv och välbefinnande. Det kommer också att påverka honom och ställa honom inför valet att förändra sitt liv. Sluta vara offer och ta hand om sig och sitt liv.
Fortsätt läsa och skriva här på forum. För mig har det varit avgörande för att skapa förändring i mitt liv och jag vet att det varit till hjälp för många andra, både anhöriga och missbrukare. Det kan bli ditt livs mest spännande och bästa resa:) / mt - som idag lever lycklig med nykter man
PS Min tråd hittar du under Det vidare livet, den heter Mitt nya år - som nu är ganska många. DS

Tack Ullabulla för att du delar med dig! Du sätter ord på känslor jag så väl känner igen. Tack också för dina ord RP. Så skönt att läsa ... en bekräftelse på att jag inte är ensam. Egentligen vet jag det, precis som ni båda vet, men ändå. I nuläget tar jag mig an mina utmaningar genom att göra saker som länge varit ogjorda av brist på tid. När jag väl har tiden kan jag lätt känna mig ensam och obehövd.... jag ser paradoxen men känslan lever sitt eget liv, triggar hålet inom mig. För att inte säga Helvetesgapet. Där kan jag falla i overksamhet och missnöje och söka sätt att fly som jag själv inte mår bra av. Tack! / mt

Allt tar sån kraft ifrån mig. Jag har en psykisk sjuk mamma som tjafsar med mig oxå. Har legat i sängen nästan hela dan och stirrat in i väggen . känner att jag inte orkar ha det så här

Hej!

Modigt av dig, att vilja stanna i svajigheten! Det finns tillförsikt hos dig, din kloka hjärna leder dig visst där känslorna kan löpa amok. Roligt att höra av dig igen, du skriver också så målande och läsvärt!

Vi är nog många som dövar vår svajighet, förresten, på olika sätt. Men "svajigt" är det väl ofta i livets "heta " ögonblick/tider, då vi t ex står inför val eller är osäkra på framtiden/framtidens förutsättningar.

Och jag, jag har också mina speciella gungflyn... Vad gör jag då? Undviker, tror jag, koncentrerar mig nog ofta på någon uppgift istället. Inte bra, för inte framåt så!

Lycka till med läkningen av ditt inre hål, så att det snart är mycket mindre!!

Det är precis så det är och någonstans måste vi börja. Problemet är också att han inte pratar med mig om det utan en av sina vänner, som jag blev kontaktad av för att vännen är orolig.

Jag vågade inte låta honom se brevet utan sprang och tog bort det när han kom hem. Blir så trött på mig själv. Men efter den här midsommaren som inte gick så bra för min man berättade jag om det i efterhand. Jag sa att jag ångrade mig att han inte fick läsa det men berättade vad det stod i det. Vet inte om det bet, tror inte det.
Fyllan på midsommarafton var för min mans del ingen rolig historia. Jättefull. Vår son skulle hämta oss tillsammans med sin flickvän på natten. Skämdes för min man och led med min son. Jag blir så besviken. Jag bad honom sluta dricka innan midnatt då han och hans svåger skulle skulle spela golf dagen efter och någon av dem skulle köra bil. På morgonen vågade ingen av dem köra så de bad mig köra dem till golfen. Jag totalvägrade. Är man så full ska man avboka sin tid. Jag skulle bara gräva min egen grav om jag hade kört dem. Då frågade de min mans syster och hon sa ja. Men till slut blåste min mans svåger och han kunde köra. Jag var så arg. Ingen vet ju om min mans alkoholproblem så de fattar inte riktigt varför jag blir så arg. När han kom hem från golfen hade han redan druckit öl igen och fortsatte hemma. Jag tog med mig mina söner+ flickvän och åkte på bio så kunde han sitta där själv med sina öl. Sa jag att detta dessutom var midsommardagen hans födelsedag? 49 år och beter sig så här. Hoppas han fick en tråkig födelsedag. Jag har inte dåligt samvete för att han satt själv. Han kunde ju varit nykter och följt med, men icke sa nicke. Blev rejält arg dagen efter. Nu har han försökt skärpa sig, men det går inte längre än till torsdag, sedan börjas det så smått firas att snart är det helg.

Svårt att säga något om hur stora intagen är och hur länge det pågått. Problemet finns i och med att du lider av detta, och generellt brukar det kunna vara större mängder än det som de anhöriga lägger märke till. Inte sagt att din make ljuger eller du inte har koll, men det ligger i beroendeproblematiken att gömma smussla och smyga. Det stora problemet är nog att ni har olika syn på vilken typ av förändring som bör göras?! När din man säger att han vill reducera sitt drickande (och det verkligen stämmer) är det ju en bra start. Tyvärr är det så att det ofta - med tanke på att det fortgått länge, kanske även i smyg - en oerhört svår uppgift för den som har utvecklat ett beroende. Det som är en bra start är att helt avstå från alkoholen en tid, lämpligtvis en månad för att se hur det går. Är det inte möjligt att hålla sig nykter en månad, så har ni ett större problem. Din man för att han har utvecklat ett beroende, och du för att din man har utvecklat ett beroende. Det är bara han som kan ändra på den saken. Du kan vara tydlig med dina önskemål, men säg bara det som du sedan kan oc vill stå för. Du kommer säkert få massor av svar. Inte fel att läsa både här och på anhörigsidorna. Så får du en helhetsbild av problematiken med beroende och medberoende.
Lycka till

//PP

Hej Blåklocka!
Håll ut det blir bättre! Har också just avslutat ett förhållande med en alkoholist! När separationen väl är ett faktum är det lätt att bara tänka på det som var bra med den "nyktre personen"! Men man KAN inte leva med en person som är som två personer, en som man älskar och en som man nästan hatar! Snart har du ett nytt och eget hem där ni inte har bott tillsammans, skönt för dig! Tror du inte att din son så småningom vill stanna då och sova över? Där du bor nu sitter "skiten i väggarna" säkert även för din son! Och det är så lätt som mamma att anklaga sig själv och skuldbelägga sig för hur saker och ting blir! Men man gör ju alltid det man verkligen tror är bäst just nu. Tyvärr (eller kanske lyckligtvis) har man inte facit på livet! Märks att du är stark och medveten, kommer gå bra för dig! Kram

Det låter skönt att du kände distans. Jag har också kommit en bit på den vägen, att slippa att sorg och besvikelse tagit över kropp och själv, som du säger. Blev för ett tag sedan helt paralyserad och oförmögen att tänka på något annat. Fruktansvärt jobbigt.

De följer en manual som de strikt håller sig till. Meningen är att man ska kunna gå på detta var som helst och när som helst och ändå känna igen sig. Det är nog likt AA tror jag. Allt är i grupp och man vet ju från start inte hur många som kommer och man anmäler sig inte. Det är ju anonymt och man använder bara sitt förnamn. Man "delar" sin historia el tankar inför gruppen om man vill. Flera gånger om det finns tid och utrymme.
Jag har också fått otrolig hjälp i detta forum, nämnde också det på mötet igår. Så skönt att skriva av sig med människor som vet vad man talar om. I al anon upplevde jag att fokus ligger mer på att prata om sig själv och inte så mycket vad alkoholisten gör och har gjort, men det är ju svårt att veta efter första gången och beror kanske på vilka som är med på mötet. Det är ju en hjälp att kunna släppa och inse enligt sinnesrobönen.