Senaste kommentarerna i forumet

Hej Blåklocka! Även om jag själv inte har medberoendeproblematik och förmodligen inte kan förstå din situation så vill jag bara skicka en styrkekram till dig. Jag tycker också att du har agerat med integritet och tydlighet. Man kan alltid belasta sig själv med skuld och skam för att man inte agerat tidigare, men du gjorde förmodligen så mycket du orkade med vid varje givet tillfälle. Dessutom älskar du den nyktra delen av din man, men den sjuke alkoholisten kan du inte leva med, där finns ingen framtid, bara massor med elände och skit. Jag tror ditt liv nu håller på att vända till det bättre, små små steg framåt och kanske något bakåt. Sömn är viktigt, försök sova, kanske behöver du lite sömnmedel? Återigen, stor kram på din resa som från nu går framåt mot en bättre morgondag...

Du har tagit många steg och befinner dig just nu i en för dig ny och ovanlig situation, sorgen efter att mannen flyttat ut, du känner dig ensam och tom. Vreden har lagt sig eftersom han inte är där och du önskar att din son kunde släppa sin ilska nu när du tagit så många steg. Va bra att du fortsätter skriva och berätta här hur det går för dig och hur du mår. Du längtar till när du kommer börja må bättre och jag funderar på vad du kan göra idag för att ta hand om dig själv lite när du mår såhär? Hur ser ditt stöd ut i övrigt, vänner, bekanta, familj?

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nu har det gått 3 veckor sedan min man flyttade till sitt nya hus. Jag bor kvar i vårt gemensamma hus fortfarande och vi har det ute till försäljning. Min som bor hos sin pappa på heltid( alltså min son från ett tidigare förhållande) och jag träffar honom ett par dagar i veckan. Dock vill jan inte sova hos mig trots att min alkoholiserade man inte är här längre. Sonen är arg på mig pga allt jag inte gjort och att jag inte såg och förstod hur jobbigt det var för honom under de år vi bodde med min man som drack på ett sjukt sätt.
Jag känner mig så ledsen och misslyckad som mamma och som människa. Jag trodde att det skulle kännas skönt då han flyttat. Jag drevs av en vrede tidigare. Nu känner jag bara sorg och tomhet. Jag älskar ju fortfarande min man och han är en fin människa som jag tycker om att vara tilsammans med. Men jag hatar att han dricker. Han vill inte och han kan inte sluta välja alkohol. Och då finns det ingen framtid för oss.
Men som sagt, jag lever i ruinerna av ett snart 50-årigt liv där mina funderingar vandrar kring hur kan det ha blivit så här? Varför är mitt liv så svårt?
Först att handikappat barn och sen en alkoholiserad man.
Kan jag bara få sova...

Spännande! Hur gick mötet till och vad var innehållet? Var det i grupp eller individuellt eller kanske båda delar? Din sambo kan ju skratta bäst han vill för detta gör ju Du för din egen skull! Eller hur??? Så bra att det finns såna resurser för anhöriga! Även detta forum är jättebra! Dels bearbetar man själv genom att skriva av sig, man märker att man kan stötta andra, man själv får stöd och så lär man sig massor genom att ta del av andras berättelser! Mitt ex ringde mig igår kväll! Svarade för första gången på lääänge! Han var full :-( För en månad sedan hade sorg och besvikelse tagit över kropp och själ! Jag hade känt mig tyngd av ansvar! Igår kände jag bara "ja stackars dig, det är ditt val!" Kände sådan distans och det var skönt! Mycket tack vare att man i detta forum fått dela andras berättelser! Man känner sig inte ensam, dum och skuldtyngd längre! Tack för att Du delar med dig! Kram

Ja, jag var väldigt nervös innan mötet. Det gick dock väldigt bra, upplevde en väldigt varm stämning och jag kommer gå igen nästa vecka. Har bestämt mig för åtminstone 8 gånger. Flera har ju gått där i flera år, även om deras partner nu är nyktra el om de lämnat. Det verkar vara mycket bra för egen utveckling. Jag rekommenderar alla att prova.
Min skrattade bara åt mig när han frågade vart jag skulle gå och jag svarade, ett möte för anhöriga till de som dricker för mycket. Han erkänner ju ingen form av missbruk. Han brukar alkohol säger han och kan sluta el dra ner om han vill, men han vill inte. Säger att han inte ser någon mening utan alkohol.....Undrar hur denna fredagen blir. Jag tar en dag i taget!

Tar sig nya uttryck. Smyger sig in från olika håll och står där och gapar.

Ger mig signaler att jag borde ge efter och unna mig det ena eller det andra.
Jag jobbar med att sakta ta mig bort från dessa begär.

De kan vara små och till synes oskyldiga.
En påse godis,sällskap få höra av mig till en gammal kärlek.

Ge någon ny beundrare chansen att ge mig en självförtroendeboost osv.
Allt i syfte att fylla hålet i mitt inre som ibland gapar stort och aldrig blir fyllt.
Ibland går klyftan i mig ihop. Jag känner mig i balans,nöjd och glad.

Pendlar mellan dessa känslolägen och försöker se vad som triggar mig.

Jag är nu på plats i mitt nya boende och det känns bra.
Jag har också återknyter någon typ av relation med min sista kärlek.
Han frågade om vi skulle resa utomlands tillsammans och jag hakade på.

Resan blev fin och vi fick chansen att reda ut en del gamla saker som gjorde att vi bröt där i vintras.

Vi får se var det tar vägen.
Jag försöker att bara lägga framtiden just i framtiden och leva i nuet.
Ibland går det jättebra,andra stunder känns det svårt.

Då vill jag bara ta fram trollspöt och fixa så att allt blir precis som jag vill.

Så just idag känns det lite svajigt.
Men det är precis så det ska få kännas tills jag har låtit känslan bo hos mig och sen förhoppningsvis sjunka undan och ersättas av en bättre känsla utan att jag agerar på impulserna att döva.

Helt rätt att du är konsekvent och håller fast vad du sagt!

Verkligen en svinbra start! Håller tummar och tår för att det fortsätter så ? En dag i taget!

Vi vill höra allt sen!

Ska bli intressant att höra hur det var! Stark du är som tar sådana initiativ?

Så bra! Jag vill också gärna pröva. Låt oss veta hur det går ?

att du andas lättare och att det är lugnt. Hoppas mannen fortsätter på AA! / mt

Bra att du kunde hålla fast vid ditt beslut! Inled ingen vidare diskussion med honom vad han än skickar till dig, de är världsmästare i manipulation och fortare än du inser är du annars mitt i det igen! Känns säkert bra med ett avslut som du säger, nu är det framåt som gäller!

Det låter som en bra början! AA kan säkert ge honom insikter han behöver. Skönt om det känns lite bättre för dig nu, hoppas vägen framåt fortsätter på ett bra sätt!

Idag är en bättre dag än igår. Han kom hem igår kväll och tyckte att AA-mötet hade varit SÅ bra. Jag kan nästan inte tro det. Han hade till och med stått fram som alkoholist i gruppen och berättat sin historia.Jag måste säga att jag faktiskt är imponerad. Han har aldirg tidigare visat någon vilja eller önskan om att ta tag i sina problem tidigare.

Så nu kan jag andas igen. Vi tar en dag i taget.

Bra att han bad om ursäkt. Fortsätt håll honom kort, även om jag förstår att det gör ont i dig. Det var det bästa, ÄR det bästa!

Han hörde av sig till min 13-åring och bad om ursäkt. Min 13-åring förstod inte riktigt, visste bara att det var slut. Han sa att han var ledsen, och "hej då" och att han tyckte det var kul och trevligt att umgås med hen. Hälsa mamma och hej då igen. Sen fick jag ett SMS där han sa att han var ledsen om han sårat mig, att jag gärna kunde berätta för mitt barn om varför och att han är tvungen att fixa till sitt liv. Det var aldrig hans mening och att han önskat att saker hade varit annorlunda. Han skrev vidare att han älskar mig och "gärna vill prata". Sen att han gör framsteg och att det går åt rätt håll. Jag svarade att jag hörde att han hört sv sig till mitt barn, tack och att jag har pratat med hen och sen bara ett "kycka till". Inget mer. Känns som AVSLUT!! Och, det gör fortf ont men tänker att det var bäst. Ju fler dgr som går desto bättre går det. Suck

Tack! Jag inser ju att ju längre jag skjuter upp det ju mer intrasslad blir jag ju och då blir det ju ännu jobbigare. Sorgen jag känner är ju egentligen mina drömmar om en framtid som inte är på riktigt.

Visst är det bra, – alla får prata efter eget behov; djupt, brett, eller hur man nu vill ha det! Ingen blir dissad för det så länge man är seriös.

Forumet är så bra för alla som vill prata, det är många som lyssnar. Själv talar jag inte så mycket om känslor och tankar jag har men det känns skönt att skriva av mig här och få någonting tillbaka från folk som förstår :)

...att det är större risk att man själv hamnar i missbruk om man är barn till en missbrukare. Det har jag alltid varit orolig för och tänkt på. Morfar var alkoholist också. Jag skrev i min dagbok när jag var typ 10 att jag ALDRIG skulle dricka alkohol. Tänk att man var smartare då. Man borde aldrig ha testat. Ja, ett par vin på helgen är ju ingen fara men jag förstår att man aldrig kan sluta att utvärdera sitt eget bruk av alkohol när man har erfarenheter i barndomen som vi har av det. Nästan så att man får lite skuldkänslor när man dricker, eller nästan, typ alltid, för att jag vet hur mycket jag egentligen hatar vad denna dryck gjorde med min mamma och många andra som lider. Väldigt intressant... du kan nog slappna av lite, inte kul att gå och oroa sig hela tiden. Som du säger så vill du ju släppa kontrollen och din sambo gör ett bra jobb. Ett återfall kanske kommer down the road men då får ni ta det då tycker jag.

Om jag hade vetat om hans bakgrund med riskdrickande så hade jag aldrig festat med honom givetvis! Men jag hade ingen aning. Reagerade bara på att han drack snabbt, tills allt tog slut, och blev skitfull. Sen eskalerade det och utmynnade i katastrof. Men det har gått bra hittills, och jag är SÅ tacksam för varje dag ihop. Har näääästan slutat oroa mig för återfall. Nästan.

Som barn till missbrukare ska man vara extra försiktig. Min sambos pappa var alkoholist, flera av hans syskon också. Min pappa var det, och flera syskon till honom. Min sambos nykterhet har gjort att jag ifrågasatt mitt eget drickande förstås. Tidigare kunde vi festa till det rejält, men det gör vi förstås inte längre. Och jag saknar det inte ett dugg. Jag är inte helt nykter, tar gärna två-tre glas vin fre-lör och på kalas. Och sambon är nöjd med att köra. Han vill inte tala öppet om sin nykterhet för alla än, bara de närmaste på hans sida vet och min bästa kompis. Mitt ex och mina barn vet inget, och det är lika bra. Min sambo tillhör inte sorten som talar öppet om sina egna problem för att indirekt hjälpa andra. Det gör däremot jag, som pratar om min utmattningsdepression, och vägen tillbaka, med allt och alla som vill lyssna. Man är olika, och det är okej ?

Hejhej, Bedrövadsambo, har nu läst din tråd för du har kommenterar så fint i min några gånger. Ärligt talat blev jag förvånad (kanske pga hur andra trådar ser ut), det har ju gått jättebra för din sambo! 4 månader och inget återfall. Bra jobbat, både han och du som ställde ultimatum. Hoppas det fortsätter såhär!
By the way, min mamma var alkoholist och pillermissbrukare. Hon var nykter från alkohol ett tag, typ 5-6 år efter att mamma och pappa skilde sig. Men då tog hon piller istället för alkohol, typ ett återfall en/två ggr om året. Hon dog tillslut av en överdos när hon var 61, då hade hon också tagit återfall med alkoholen ett par månader tidigare. Vi vet fortfarande inte om det var självmord eller en olyckshändelse... ibland skulle jag vilja veta, men ibland inte. Hon hade många perioder av depression och låg i sängen i flera månader. Usch. Nu blev det långt i din tråd. Men ville bara säga att jag har den erfarenheten också.

Ja, jag tror nästan att han trodde att det skulle vara som på TV! Som ett spa-uppehåll med träning, massage och psykologsamtal dagarna i ända. Hehe, inte riktigt så kanske, men detta stället var nog ungefär så långt från det som man kan komma, även om det är ett privat behandlingshem.

Idag har han varit i kontakt med en annan klinik som också erbjuder poliklinisk behandling och har ett möte där på måndag för att se om det är en bättre lösning. Och as we speak är han faktiskt på ett AA-möte! Första någonsin. Spännande att se vad han säger när han kommer hem.

Tack igen till alla för ert stöd! ?