Senaste kommentarerna i forumet

Och kommer nog inte andas ut innan jag vet att han är på plats inne i de djupa skogarna. Han har ett möte på jobb nu på förmiddagen och så bär det av. Han var på otroligt dåligt humör i går kväll, stressad och spänd. Tyckte att jag tjatade om saker mest hela kvällen. Idag var han lugnare. Håller alla tummar och tår för att han kommer iväg och också stannar där. Oroar mig nog lite för att han ska tycka att hela upplägget är skit och avbryta. Men ska verkligen försöka att inte tänka på det, det är ju oavsett utanför min kontroll.

Tack alla för ert stöd, det betyder massor! ?

Snarare har det blivit värre. Min sambo får fullständig panik när jag föreslår att göra någon aktivitet, åka någonstans där alkoholen inte är i centrum. I helgen hade jag kalas för min dotter. Min sambo åkte hemifrån och sa att kl 21 måste alla vara ute för att han ska jobba dagen efter (vilket han inte gjorde ändå). Jag har nu sagt till honom att jag flyttar till en liten lägenhet så snart jag kan eftersom jag förstår att han inte vill ta tag i sitt liv, sluta med alkoholen. Vi har haft många samtal och jag märker att han absolut inte vill sluta dricka. Han tycker själv att han inte har några som helst problem med alkoholen. Det är jag som överdriver och så räknar han som vanligt upp mina fel och brister i min personlighet och även mina barns.
Nu har vi knappt sagt ett ord till varandra sedan midsommardagen, jag sover på soffan. Ett bråk på midsommarafton efter att jag glömt släcka en lampa i köket efter att ha lagat mat fick mig att känna att jag nog inte orkar längre.
Jag skickade ett sms till honom eftersom han skriker, sätter på sig hörlurar och överröstar mig när jag vill prata även om han är nykter. Behöver stöttning i mitt ställningstagande. Att kunna hålla fast vid mitt beslut och ännu en gång inte gå tillbaka och leva på de få bra stunderna som ju också finns.

Vad roligt att höra ni nu kan prata med dem omkring er, så mycket lättare för dig att få hjälp och stöd framöver oavsett hur det blir! Att han pratar med andra är också ett tecken på att han inser problemet och förstår att han behöver uppbackning, att det är bättre med stöd än att de närmaste inget vet. Jag hoppas så för din skull att det går bra, men säkert en sund inställning att vara lite skeptisk ifall det kommer hinder på vägen.

Att du klarar dig själv med barnet har jag inga tvivel om ❤️

... som min chef brukar säga "nu är skiten i fläkten". Lika bra att fördela ut det unkna illaluktande på många, då blir det lättare för varje individ. Underbart för dig att ha någon att prata med! Och otroligt bra att han vill ta den här chansen att få ordning på sitt beroende. Och du - allt går som det går och blir som det blir, oavsett hur mkt du oroar dig och grubblar över det. Försök släppa det. Kram ❤️

Ni verkar jobba er fram. Nej tjat går bort. Låter som rätt sätt att "tackla" det. Fortsatt lycka till.

Kontakta kvinnojour om du inte har nån stanns att ta vägen....

Kontakta kvinnojour om du inte har nån stanns att ta vägen....

Helgen har varit ganska lugn. Ingen alkohol, men jag har märkt hur han är orolig i kroppen och vi har båda varit lite nedstämda. Han är orolig för hur det kommer vara, ledsen över att gå miste om vår semester, och inte minst tänker han på hur det ska bli att säga farväl till sin genom alla år så goda vän alkohol.

Men jag är övertygad om att detta är det absolut bästa som kunde hända. Han har ringt både sin mamma och sitt ex (mamman till äldsta dottern) och berättat om sitt beslut och dottern fick veta det idag. Alla tycker såklart att det är ett fantastiskt beslut. Min mamma var också väldigt stöttande. Hade inte berättat om sambons alkoholproblem tidigare för henne, men såklart hade hon redan förstått det. Hon om någon borde ju märka, som själv levt med en missbrukare i många år (pappa). Känns så skönt att äntligen kunna prata om det med andra, har hållit detta så länge inom mig! Har fått ok från sambon på att berätta för några gemensamma vänner som vet om hand problem. Det är nästan så att jag vill ropa ut det från hustaken för alla att höra - nja, inte riktigt, men ni fattar kanske. ?

Just nu är jag full av förhoppningar, samtidigt som jag skulle önska att jag hade noll förhoppningar. Går detta åt skogen blir falllet ner extra hårt tror jag, för oss båda.

Visst blir det en tuff sommar, ska resa en del ensam med lillan, men vi klarar oss - det vet jag!

Ja han har nog insikt om att det är något han inte kontrollerar. Han är en mycket kärleksfull och omtänksam person som har haft en jobbig uppväxt med en alkoholiserad mamma och en pappa som inte var helt frisk, så det stämmer att han hade mycket att bearbeta. Jag har lyssnat på medberoendepodden och läst på lite. Tror att det är mycket jag behöver jobba på själv. Och som du säger göra ett val och ge honom en chans.

Ja han har nog insikt om att det är något han inte kontrollerar. Han är en mycket kärleksfull och omtänksam person som har haft en jobbig uppväxt med en alkoholiserad mamma och en pappa som inte var helt frisk, så det stämmer att han hade mycket att bearbeta. Jag har lyssnat på medberoendepodden och läst på lite. Tror att det är mycket jag behöver jobba på själv. Och som du säger göra ett val och ge honom en chans.

Hur går det för dig Dis, hoppas det varit lugnt hemma? Är det behandlingshem imorgon ännu som gäller? Skriv gärna några rader om du orkar och hinner, så vi vet du är okej!

Verkar ändå någonstans ha koll på läget och vara medveten om problemet. Skönt att han inte dricker hemma och på det sättet månar om dig och era barn. Förstår din oro, när kommer nästa fylla mm. Är man ihop med en alkoholist, nykter eller inte, får man nog leva med den oron. Ett val man får ta ställning till. För har man en gång haft problem med spriten så ligger problemet där och hotar och stör anhöriga och säkert även alkoholisten själv. Det där med dåligt spritsinne och aggressivt beteende under fylla har jag funderat på hur mycket som helst! Har fått för mig att det är obearbetade saker som kommer upp till ytan. Kanske din man kan gå på helt "vanlig" terapi som inte bara fokuserar på hans förhållande till alkohol? Mitt ex (alkoholist) blev som förbytt ofta när han drack. Arg, elak, spydig, manipulativ! Han hade upplevt svåra saker både som barn, ungdom och vuxen. Hade heller aldrig gett sig tid att bearbeta och jobba med dessa upplevelser. Tror detta var anledningen till hans extremt dåliga spritsinne. En del blir ju bara löjliga, aldrig elaka! Försökte få honom att gå i terapi men han tyckte bara att "hjärnskrynklare" inte var hans grej! Kanske din man är av en annan sort? Bara en tanke eftersom han ändå i grund och botten verkar måna om familjen och vara en medveten man!

Tror Du har en jättepoäng i det Du skriver, väldigt väldigt klokt! Det är mot sig själv (och eventuella barn) man har det största ansvaret! Att inte svika sig själv (och sina barn)! Konsekvenser snarare än ultimatum!

Påtvingat allvarsprat brukar aldrig leda någon vart, om det inte är akut för då är det ju nödvändigt. Men jag har ju redan sagt vad jag tycker och vill, liksom han har gjort. Och då behöver man inte älta det så länge inget förändras i tanke och vilja. Jag har tålamod. Den sjukliga tröttheten är borta, och energin, drivkraften och lusten att hitta på saker kommer nog tillbaka så småningom. Jag är nöjd så länge han deltar på det jag hittar på åt oss, det är ju verkligen inte självklart. Minns själv hur min alkoholiserade pappa aldrig ville göra någonting kul. Ingenting. Alla förslag mottogs med pust och stånk och "Måste vi det? Nej jag vill inte, en annan dag." Från att städa förrådet till att åka till Ikea och köpa nya möbler. Biobesök, teater, restaurangbesök - allt! I alla år. Otroligt deprimerande att leva med en sådan sambo!

Att tjata leder sällan till ärlig diskussion så jag tror du gör helt rätt, låt honom ta första inledningen när han är redo. Och så är ju inte alla män kända för sin djupsinniga samtalsförmåga heller oavsett vad det gäller ?

Låt känslan skölja över dig, snart tar förnuftet över igen så tillåt dig att vara ledsen om det är så det känns just nu. Försök gör nåt som du gillar, kanske det kan skingra tungsinnet för en stund. Styrkekram!

Vill först av allt ge dig en stor kram! Och vet du, jag tror inte alls på detdär att du inte kan nåt, inte vet nåt. Bara det du skriver visar ett stort mod, ett ännu större hjärta och framför allt en otrolig förmåga att ta sig igenom saker ingen borde behöva leva med! Din framtid behöver inte alls vara präglad av hur din uppväxt sett ut och jag tror du kan ha en lysande framtid i många yrken med de erfarenheter du har. Du är starkare än du själv tror!

Finns det någon alls i din närhet som vet hur du har det? En enda vuxen mänska som du kan prata med? Du kan inte fixa dina föräldrar själv och du måste ha hjälp till dem, det är inte du som ska ta hand om dem när situationen ser ut som den gör. Försök samla mod att prata med socialkontoret, säkert kan ni tillsammans försöka göra upp en plan som är bra både för dig och dina föräldrar. Och kom framför allt ihåg att du inte ska skämmas för dina föräldrar, det är deras ansvar hur de beter sig och alkoholism är en sjukdom som gör grymma saker med även de snällaste mänskor vilket du också vittnar om dina föräldrar är när de är nyktra.

Fortsätt skriv här så ska du se att du inte är ensam och att det finns stöd och råd att få!

Jag kan bara hålla med er ovan. Att ställa ultimatum till nån som dricker tror jag dessutom inte gör någon skillnad för den som dricker. Viljan att sluta måste komma från dem själva och inte som nåt påtvingat. Självklart ska man vara tydlig med att man inte trivs med drickandet, hur det påverkar en och vad man känner. Göra det klart att man i långa loppet inte vill leva så.

Jag gjorde beslutet för mig själv istället och ställde ultimatum till mig själv. Jag har gett mig själv ett år att ta mig ur förhållandet om inget ändrar hur han dricker. Till mig själv kan jag ställa krav och tidsgräns, men sitt drickande måste han själv förstå att sluta med. Jag har gjort det klart för honom att jag inte vill leva med den mängd fylla vårt hem är fyllt av och att jag inte kommer stanna om inget ändras. Har förklarat hur illa jag mår rent fysiskt för att inte tala psykiskt av att han med jämna mellanrum allt tätare blir stupfull. Har inte hotat med flytt eller satt tidsgränser, bara sagt i klartext hur jag känner och hur jag inte vill leva. Sen får han dra sina slutsatser och som vuxen mänska ta ansvar för om han tycker min åsikt är viktig nog för honom att han väljer att sluta för att han vill ha sin familj kvar. Jag tycker jag därmed satt ansvaret för mitt mående på mig själv genom att ge mig själv en rimlig tidsplan innan jag bryter och honom en möjlighet att ändra på den riktningen om det är vad han vill och han har då hela ansvaret för sitt drickande.

Nånstans måste man ändå acceptera att det är svårt nog att ändra sig själv, så hur svårt ska det inte då vara att ändra på någon annan?

Ett ultimatum är ju just ett ultimatum. Har man sagt en sak måste det gälla, annars blir det bara tomma hot. Så på den punkten måste man verkligen ha tänkt klart innan man ställer ultimatum. Är jag beredd att driva igenom detta till vilket pris som helst? Men personligen tror jag att det är det enda som funkar, om man ska överleva själv.

Men någon måste hjälpa dig! Soc? Annan anhörig? Så kan du inte leva! Inte dina föräldrar heller. Hur gammal är du? Du måste ta dig därifrån på något sätt.

Välkommen hit till forumet! Vad bra att du skriver här. Du verkar ha en väldigt tuff situation med dina föräldrar och jag kan tänka mig att du är väldigt orolig.

Dina föräldrar är väldigt viktiga för dig och du gör en otrolig ansträngning för att hjälpa dem. Men så som du beskriver det så tror jag att de behöver mer hjälp. Det här ingenting som du själv kan bära på dina axlar, utan att som du skriver "gå sönder inombords". Har dina föräldrar någon utomstående hjälp redan?
Och har du någon att prata med? Om inte, vem/vilka finns runt omkring dig som du känner förtroende för? En vän, släkting, annan?

Är det okej om jag frågar hur gammal du är? Bor du med dina föräldrar eller bor du i eget boende?

Vad du kan göra är att kontakta kommunen och göra en "orosanmälan" gällande dina föräldrar. Det kan man göra om man är orolig för en persons liv och hälsa vilket du verkar vara gällande dina föräldrar. Det kan du göra anonymt om du vill. Då kommer socialtjänsten utreda om dina föräldrar behöver och vill ha hjälp.

Här hittade jag information om orosanmälan som Täby kommun skrivit som du kan läsa om du vill (men samma sak gäller över hela Sverige, de hade bara sammanfattat det bra.): http://www.taby.se/Omsorg-och-hjalp/akut/Anmala-att-nagon-far-illa/

Hoppas du vill skriva mera här på forumet! Här finns det många med erfarenheter och insikter.

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigforumet

Flyt bara med. Se till att få i dig bra mat, motion och vila, och försök distrahera tankarna. Efter regn kommer alltid solsken. Kram ❤️

Hej på er!

Det är så fint att ser er stödja och peppa varandra för att ni (och era barn) ska få leva som välmående människor där ni inte behöver styras och påverkas av alkohol.

Jag har lite funderingar kring det här med ultimatum. Ser ofta att man tipsar varandra om att ställa ultimatum "Sluta drick eller jag lämnar dig". Det finns många olika perspektiv på huruvida ultimatum är en framgångsrik väg eller inte. Så jag tänkte tillföra ytterligare några tankar om det, men det är naturligtvis alltid ni som behöver hitta den vägen som passar er bäst!

Det är lätt att känna in den frustrationen som man som anhörig har när man ställer ultimatum. Däremot finns det vissa problem med ultimatum, precis som Nordäng67 skriver. Tack för att du delar den erfarenheten!

Det kan hända att om personen dricker så är man inte redo att lämna och man stannar kvar ändå. Risken är då att med slutar tro på sig själv, för man bryter mot sina egna ord. Så ultimatum kan man ställa om man vill, om man är supersäker på att man kommer hålla det. För det gör att man känner självtillit. Om man däremot inte är redo för att ställa ultimatum kan man i stället berätta hur man påverkas negativt av alkoholkonsumtionen, hur man önskar att det var i stället och att man själv vill leva på ett annat sätt (och berätta hur).

Ett annat sätt att se på ultimatum är att det är ett ultimatum, eller löfte, man ger till sig själv hur man själv vill leva i sitt liv. Som SkåneTösen är inne på. Man kan inte styra och tvinga någon till förändring, men man kan ta ställning till hur man själv vill leva och vilken miljö man vill att barnen ska växa upp i och agera utifrån det.

Hoppas ni vill fortsätta dela mer er! Det är fantastiskt att läsa era erfarenheter och insikter!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Idag är det tuuungt. Känner mig ledsen, kränkt, liten, ratad och liten. Idag är tydligen förnuftet (hjärnan) bortkopplad helt och hållet och bara känslor (hjärta) härjar fritt. Vill inte det, är allt för jobbigt. Hoppas på att hjärnan och förnuftet vill koppla på senare idag ??.

Tack för att du delar med dig av den här sjukdomens mer brutala baksidor och kanske också slutskede. Tycker så synd om dig på många sätt och vis, men för mig var det ytterligare en väckarklocka och en påminnelse. Ser tragiska bilder när jag läser dina rader. Hur illa det kan bli för en hel familj. Hoppas många läser ditt inlägg, och framförallt vill jag skicka en stor styrkekram till dig!