Senaste kommentarerna i forumet

Det verkar ha blivit 2 trådar, jag svarade dig i den andra tråden. :-)

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vad bra att du tar kontakt och söker kunskap! Jag kan förstå din oro för din mamma och att du vill hjälpa henne.
Så som du beskriver att din mamma blandar alkohol med sömntabletter och att hon då ser i syne, är okontaktbar m.m. gör att jag tänker att det är dags att kontakta vården nu.

Så här kan du göra i den akuta situationen när det händer: Ring 1177 (sjukvårdsupplysningen), berätta vad som händer och de kommer då meddela om du ska ringa 112 för ambulans eller vad du ska göra. Om hon är okontaktbar, verkar svårt att andas eller på något annat sätt agerar så du är orolig för hennes liv, då ringer du 112 direkt.

Vad du kan göra, utan att det behöver vara akut, är att du ringer Socialtjänsten i din kommun. Dit kan du ringa anonymt eller uppge ditt namn och be om råd hur du ska göra. Jag undrar också, har du pratat med din mamma om din oro och rädsla när hon blandar alkohol- och sömntabletter? Om du har pratat med henne om det, hur reagerade hon?

Jag tänker på dig också, det här är naturligtvis en situation som skapar mycket oro för dig. Är det okej att jag frågar hur gammal du är?
Har du någon vän, lärare, annan familjemedlem som känner till din och din mammas situation? Om inte, finns det någon som du har förtroende för som du kan prata med? Det här är en för tung och svår sak att bära ensam och med någon att prata med kan det bli lättare att veta vad man ska göra.

Skriv gärna tillbaka och berätta mera! Här på forumet finns det många kloka medlemmar med egen erfarenhet som kan ge stöd och tips. Du är inte ensam här.

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigforumet

Jag växte upp med min ensamstående mamma som jag såg upp något så otroligt mycke till. Hon hade ett sånnt otroligt driv och trotts att hon bara var 20 år när hon fick mig, skaffade hon sig en karriär och ordnade det alltid för oss. När jag var 10 började hon dricka med sin dåvarande pojkvän och det var många sömnlösa nätter dom 3 åren dom höll ihop. Mycket bråk och även kunde det leda till fysisk misshandel sent in på natten när dom båda var dyng packade! Han lämnade till slut och jag andades ut. Men det fortsatte och hon hoppade mellan olika destruktiva förhållanden och alkoholen var hela tiden närvarande. Idag är jag 30 och för ca 7 år sedan erkände hon sitt missbruk och skulle ta tag i det, vilket bara ledde till besvikelse eftersom hon hela tiden föll tillbaka. Jag förstod inte först då att hon var alkoholist. Eller jag hade ju alltid försvarat henne och trott på alla förlåt och hur det aldrig skulle bli såhär igen. Efter flera vändor på sjukhus (för att hämta hem henne) och efter blivit kontaktad av polisen (också efter henned handlingar på fyllan) fick jag nog och vände ryggen till. Jag flyttade till ett annat land och har idag begränsad kontakt. Problemet är nu att jag lider av stark ångest och ständiga magproblem sedan något år tillbaka och funderar nu på vad jag ska göra. Allt känns ganska hopplöst kring vår relation och jag vill bara må bra med mig själv!

Plötsligt händer det! Du måste ha tillit för det. Ha nu en bra midsommar!

Jag letar nog både hyra och köpa och har även börjat titta på ett större område vilket skulle innebära min son antagligen behöver byta skola, men om det är det som ska till så får vi lösa det. Jag har inga stora krav heller för boendet, mer än att det ska vara beboeligt och att jag har råd med det. Om det är fint eller fult eller nytt eller gammalt eller ens stort eller litet är inte så noga, så tror inte min obefintliga kravlista är nåt problem ? Bara området är inom skolskjutsavstånd så är det bra nog. Har satt ut lite trevare via bekanta och läser alla annonser så hoppas jag nåt lämpligt dyker upp som är utan mögel åtminstone, vilket i stort sett inget av ställena jag sett hittills saknat...

Oj vännen vad jag lider med dig. Förstår om du är helt slut idag! Bra om han fattat du menar allvar, att han förstår han inte kan köra på som vanligt och du bara fortsätter vika dig hur han än betett sig. Han har passerat ett allvarligt stadium när han gett sig på dig, och det ska du inte glömma oavsett hur illa det ändå känns att ni nu tvingas bryta upp. Om han kan bevisa han kan ändra sina dryckesvanor och verkligen förstå vad han gjort dig kanske ni senare kan ha en framtid ihop på lika vilkor för båda, men nu har du som du själv säger redan gett för mycket av dig och det är inte hållbart.

Sänder dig mycket styrka!

Du får kanske tagga ner på dina anspråk, men mögelbostad ska ni förstås inte ha. Har du provat att annonsera efter hus att hyra? Väldigt många vill inte sälja hus men kan tänka sig att hyra ut. Eller så får du bara bita ihop och ta vad som helst i en övergång. Allt är bättre än att komma hem till honom!

Det är otroligt sorgligt, men det är det enda rätta. Och du verkar trygg i ditt beslut. Otroligt bra gjort! Sitt nu still i båten och försök att landa. Åk iväg med din dotter över midsommar och försök att pausa från alltihop några dagar. Skratta och ha kul ihop med andra är vad du behöver nu. Styrkekram ❤️

Jo jag har nåt som ni inte har en egen lägenhet men det är tack vare att min alkolist är pälsdjurs allergiker. Och jag vägrar vara djur lös.
Jag kommer tyvärr få praktisera på samma företag som han jobbar. Vet inte hur jag ska mig ur det. Eftersom det är slut mellan oss och han är förbannad på mig

Idag har vi pratat en del. Jag förstår att det inte har riktigt gått upp för honom att jag faktiskt har fått nog och inte vill längre. Tills idag. Idag förstod han. En blandning av ilska och självömkan som nog mest bara var sorg. Sorg över att återigen misslyckas. Han hade fått för sig/hoppats att jag som vanligt skulle ge efter och att vi skulle finna varandra igen. Jag hade ändå sagt till honom att kanske kanske, om han kan bevisa att han kan hålla sig nykter och är motiverad till att leva ett nytt liv, så kan det finnas en möjlighet till att hitta tillbaka till varandra. Mer än så kan jag inte ge av mig själv. Jag har redan gett för mycket. Men det var inte tillräckligt för honom. I hans världr är det lika med att det är slut. Och det är väl egentligen det det är, men jag vågar inte säga det högt. Så förkrossad av att tänka på hur det kunde ha varit. En lycklig kärnfamilj. Men det var ju inte så det såg ut, bara i mina drömmar!

Så efter att han hämtat på förskolan packade han sin väska och drog. Jag vet inte var, han har inte många att gå till, så antingen är han väl hos sin mamma som bor en timme bort, eller så är han på hotell. Svarar inte på sms, men ok, det ska han slippa att tänka på idag.

Är helt utsliten. Dottern somnade fort ikväll som tur var och själv ska jag också lägga mig tror jag.

Tack för svar! Någon sorts samtalsstöd eller anhöriggrupp skulle nog vara bra. Även om jag haft viss kontakt med hans familj så har det egentligen känts mer som en belastning än en tillgång och jag känner mig väldigt ensam och vilsen i situationen.

Han går just nu på nämndemansgården, vilket är gruppterapi med individuella uppföljningar. Han går dit och får "läxor" som han tycker är otroligt jobbiga. (det är ofta då han dricker) Tror han skulle behöva mer hjälp, vet inte om jag kan göra mer på den punkten eller om det är upp till honom att förstå att det inte funkar..

Tack igen för svaret! Mycket att fundera på, det är bra att få lite perspektiv. Att försöka komma ifrån lite och få nått sorts stöd utifrån skulle nog vara bra.

Än en gång så besviken på min man. Skickade ett sms tidig kväll och frågade vad han gör. Inget svar på över en timme och då ett enstavigt svar när det väl kom. Betyder han är full. Hur ska han kunna alls vara nykter när vi kommer hem om det nu andra veckan i rad ska drickas fylla så gott som varje kväll? Och då jobbar han nu ännu på dagarna men det hindrar inte spriten så fort han hinner hem. Blir ledsen och vill inte åka hem i helgen heller. Hur ska man orka i sommar om han ska dricka hela tiden? Letar med ljus och lykta efter boende och har varit och tittat men allt är endera helt för dyrt eller i så dåligt skick så det inte går att bo där (inte för att jag är kinkig men mögel, asbest, konstiga okända lukter och total avsaknad av el och vatten är ett litet hinder för boende med två barn ..).

av det du beskriver är ditt fel, det är hon som är sjuk. Lämna medans du kan, det låter fruktansvärt, hon har ju dragit ner dig oxså i skiten. En sak kan jag säga dig hon är uralkohilst, allt du skriver känner jag igen. Jag är själv alkis, men nykter sedan maj månad, så jag känner till hennes beteende. Hon gör allt för att få behålla vinet i sitt liv, inget annat är viktigt, inte ens du. Kalla fakta, men sant. Hon vet att hon har dig nu, men skulle du lämna vad gör hon då, men det skulle inte vara dina bekymmer. Jag blev så berörd av din rader, och förbannad på alkoholen vad den gör med hjärnan, Jag har haft ett antal återfall, och nu sista gången var det nära, nära att jag inte skulle gå på denna jorden. Men det gör jag ju uppenbarligen och jag är så tacksam, det är ett hårt jobb. Jag finns i tråden Det Vidare livet, om du undrar. Sköt om dig själv och bara dig.
Konstnären

Hej!
Har varit ihop med en alkoholist och precis avslutat det förhållandet, jag gav upp. Har inte själv börjat dricka för mycket snarare att jag blivit mer avhållsam. Däremot känner jag igen det där med ilska. Blev arg som jag aldrig varit förut, skrek som jag aldrig skrikit, sa saker som jag aldrig sagt förut till någon. Kände inte igen mig själv till slut och kände mig förändrad. Trivdes inte med att vara sådan och var det heller inte mot någon annan, bara mot honom. Blev också kallad agressiv fast alla andra känner mig som lugn och snäll. Blev kallad sjukligt svartsjuk fast ingen man tidigare har uppfattat mig sådan. Kände mig väldigt svartsjuk och det var obehagligt. Förstod till slut att det inte hade med mig att göra egentligen utan med att jag helt enkelt inte var trygg med honom och inte litade på honom. Vilket var väldigt befogat att inte göra. Vet inte alls hur det är med dig men det behöver inte alls vara så att Du är psykiskt sjuk (från början) däremot är jag helt övertygad om att man kan bli det ihop med en alkoholist. Dra dig ur och rädda dig själv.

Jag har blivit diagnostiserad med depression, men en terapeut jag gick hos ett tag talade faktiskt om Ptsd, så du har helt rätt. Känner även igen mig mycket i kriterierna för den diagnosen. Tack för ditt svar!

Du skulle för din egen skull behöva ha ens en vän som vet vad du går igenom, för att du ens med en person ska kunna vara ärlig och kanske den vännen kan vara ett stöd och en tillflyktsort om läget skulle bli akut igen? Välj någon som inte pratar med din sambo i vanliga fall heller, nån som kanske till och med inte gillar honom så du kan vara säker på att han inte vet om vad ni pratat? Var tydlig till den du väljer att anförtro dig åt att du absolut inte vill att han vet du berättat för att du är rädd det kan leda till värre saker. Tror säkert en god vän förstår det och respekterar att hålla er diskussion för sig själv. Men du behöver avlastning för att inte hjärnan ska koka över av alla tankar! Om du nu inte skulle hitta någon vän så använd forumet här och ös ur dig allt, vi är många här som stöttar så gott vi kan för vi vet och förstår exakt vad du lever med!

Jag har också väldigt få personer omkring mig som vet hela sanningen om oss, andra har jag bara berättat bitar av till som att han dricker men att han förut varit våldsam vet inte alla. Man kan välja att berätta saker i bitar och se hur motparten tar det, jag har också mötts av tomma blickar och bytta samtalsämnen med vissa bara man ens nämnt nåt om alkoholproblem så man får försöka hitta de personerna man verkligen vågar lita på. Ibland kan man hitta ödesvänner bland personer man inte skulle trott man har nåt gemensamt med alls!

...är manipulativ och kanske har sociopatiska/psykopatiska drag. Man blir insnärjd, manipulerad, sakta så man inte märker, du var glad förr, nu är du ett nervvrak, varför? hur gick det till? Är man sårbar med ångest och utmattning är det lätt för den typen av människor att manipulera.

Kanske ska du lägga mer energi på att läka detta än att fokusera på hans alkoholkonsumtion. Kanske ska du vara glad att du kom ut med livet i behåll, även om det inte känns så just nu. Även denna typ av relation måste få sörjas men ta hjälp att bearbeta så du kommer ut hel och glad på andra sidan!!!

Kram!

För dina ord.

Tja, det bästa som skulle kunna hända är ju att jag får stöd och någon mer som vet exakt vad som pågår. En extra trygghet.

Det värsta å andra sidan, hade varit om sambon fick veta att jag berättat hela historien för min vän och hennes man. Kanske han hade blivit rasande och vem vet vad han hade gjort? Jag tror egentligen inte det (såvida han är nykter) men jag trodde å andra sidan aldrig att jag skulle ligga här med ett blått öga heller. Känner att jag måste ta det lite försiktigt vad gäller vad jag ska dela med andra. Min sambo är extremt negativ till att dela saker om våra relationsproblem och hans a-problem med andra. Pratar om att bränna broar och att hans anseende blir skadat. Ja, tro fan det....

Har avtalat att äta middag med en annan väninna på fredag. Hon vet att vi har det svårt men ingenting om varför. Vill gärna anförtro mig åt henne, men sambon kommer ju att bli galen. Har inte berättat för honom att jag ska träffa henne ens, men det måste jag ju. Är så viktigt för mig att få lätta på mitt hjärta, men vill inte heller att mina vänner ska vara oroliga för mig.

Tack för att du delar med dig!

På det du berättar låter det mera som att du egentligen inte är psykiskt sjuk men du har levt med omständigheter som pressat dig så hårt så du blivit ilsken och till sist själv missbrukande för att orka med. Knappast helt ovanligt. Att leva med någon som dricker är en oerhörd påfrestning och gör ofta att man inkräktar så långt på sina egna värderingar, känslor och självrespekt så man riskerar bli sjuk. Att länge gå emot allt man själv vill för atta hålla alkoholisten nöjd tar på och att ständigt tjata att nån annan borde bli nykter är tärande.

Hoppas du kan se detta själv också, för du verkar ha alla förutsättningat att må bra igen även utan alkohol men kanske flickvännen om hon ännu dricker inte borde vara delaktig i din framtid för attdu ska kunna bli frisk? Bara några reflektioner på det du skrivit, önskar dig styrka och glädje framåt på vägen!

...för din berättelse, ja det är allt för lätt att bli sjuk som anhörig, på olika vis. Jag hoppas att det är du som vinner kampen mot demonen!!! Har man tittat på andra diagnoser för dig? PTSD? Det är inte lite man utsätts för som anhörig!

Håller på dig! Mycket styrka!!!

Låter som om han kan ha en depression, det är vanligt att alkohol ger detta, signalsubstanserna förändras. Han bör söka hjälp hos en läkare antingen beroendeklinik eller distriktsvården.

Inte fören han mår bra kan man se hur det blir, men för att komma till rätta med orsaken till missbruket så borde han ha hjälp och även du, så ni tillsammans kan klara detta och att det blir bra i slutändan, kan ni söka på familjerådgivningen om ni inte vill ha stöd som är direkt kopplat till missbruket?

Du är inte ensam om att känna så, men ofta beror det på att något stöd har saknats längs vägen.

Mycket styrka!!

Så härligt med en avslappnande semester för dig och barnen. ❤️ Äntligen kunna släppa ner garden och andas ut. Bara fokusera på sitt eget och barnens välbefinnande. Hoppas att ni får några fler härliga dagar innan det är dags att åka hem! Kram!

Att vara anhörig är otroligt svårt och många gånger ser vi lättare till andras behov än till våra egna.

Du orkar inte mer och det ska du ta på allvar, jag har skrivit en tråd om att bli sjuk som anhörig, vilka val kan du göra för att må bättre? Både gällande er relation och även utanför den, vänner familj, behöver du samtalsstöd (rekommenderas), behöver du ngn anhörig grupp? Att fatta beslut när man mår som du är svårt och ofta inte så lyckat, å andra sidan, om det är hans missbruk=beteende som tar orken ifrån dig, hur ska du då få orken och livslusten tillbaka.

Du har inte två pojkvänner med två olika sidor utan du har en och han är allt detta!

Vad gäller hans beteende så låter det lite dubbelt, en viss insikt har han kanske men för vems skull gör han detta? Varför? Det är vanligt att öppenvårdsbehandling inte räcker, speciellt om det är ett långvarigt missbruk. Vilken typ av behandling och är det en bra terapeut. MI i all ära, som många behandlingar i öppenvård bygger på, att motivera, inte konfrontera, fungerar för en del men inte för alla. Ibland händer det att missbrukaren gör ansträngningar för att anhöriga ska vara tysta och nöjda men de gör det helhjärtat.

De flesta behandlingar kräver att klienten är drogfri för man kan inte med framgång behandla någon som fortsätter sitt missbruk, hjärnan är inte klar, däremot kan man köra med motiverande samtal för att hen ska hitta sin motivation men detta kan inte anses som en behandling mot själva missbruket.

Vad är det för behandling han får? Har du varit med någon gång? Går han verkligen dit?

Kan du ta hand om dig själv om du är kvar i relationen? Kan du sätta ngn form av tidsaspekt? Finns det andra alternativ, särbo, att du åker bort ngn vecka i sommar utan honom......?

Mycket styrka!!!

Jag kan tipsa om diakonerna i Svenska kyrkan. De har ofta utbildning i samtalsterapi och coachning. Du behöver absolut inte vara rädd för att de ska börja tala om gud och religion om du inte själv vill. Gratis är det också!

Tack för svaret. familjen är bortflyttad redan och han fortsätter supa. Det är nog som du skriver han måste nog inse det själv, har som börjat acceptera det. Synd att man inte kan tvångsinta i vissa situationer när man vet att dom är en fara för sig själv och andra:(

Tack