Senaste kommentarerna i forumet

Jo jag vet . jag har försökt få remiss till psykolog men jag är inte välkommen .

Vad jag njuter av livet när jag inte är hemma! Inte på jobb heller just nu vilket säkert hjälper ?. Mannen verkar på riktigt tycka det är tomt hemma när jag och barnen är borta, kanske en bra läxa för honom också att få prova på hur det skulle vara om vi flyttat på riktigt.

. Försöker att inte oroa mig nu redan, försöker njuta av lugnet så länge som möjligt och problemen får vi ta itu med sen. För jag vet att fyllebomben kommer gå av igen, frågan är bara när och hur illa.

Min sambo blir också helt personlighetsförändrad när han dricker. En tvättäkta Dr Jekyll/Mr Hyde. I början blev jag jätteledsen, men nu har jag slutat upp med att ta illa vid mig. Han får kalla mig vad han vill. Jag tror inte på honom. Jag bryr mig inte. Han är patetisk och löjlig och ingen riktig man. Jag vill tillägga att han aldrig blivit våldsam. Om han hade varit det hade jag säkert levt med en större oro eller skräck. Det jobbigaste med min man är att han inte låter mig sova när han går igång. Det har jag löst genom att komma överens med en vän om att sova där när han dricker. Just nu är han nykter, men jag är inte säker på att det varar så länge.

Jag förstår att du lider, men behöver du verkligen människor som stjäl din energi? Glöm inte att alkoholister är väldigt manipulativa både när de dricker och när de är nyktra. Att få dig att må dåligt, för att sedan vara ånger- och kärleksfull är del av ett spel som gjort för att göra dig osäker och beroende.

Du har något som många av oss andra avundas dig. Ett eget hem, en egen ekonomi och ett eget umgänge. Många av oss sitter fast med hus och lägenhet, lån på banken, barn och husdjur. Se möjligheterna du har. Skapar han mer lycka än oro? Behöver du honom i ditt liv?

Jag minns när jag röjde för en bekant att jag trodde att mannen jag just då träffat hade alkoholproblem. Han tittade på mig och sa: spring, spring nu medan du kan. Det kommer inte att bli lättare..

Oj, vad jag har tänkt på de orden genom åren.

Det Carina skriver stämmer så väl. Min man har varit likadan somdin Blåklocka och förväntat sig att alla ska vara som vanligt så fort han nyktrat i. När jag liksom du började känna igen mönstret bröt jag det. Jag har slutat spela teater och visar vad jag känner. Ibland blir han sur och smäller i nån dörr för att jag öppet säger jag är sur på hans drickande och inte skrattar med hans "försöka släta över" historier dagen efter. Men det har känts bra och han har märkt att jag inte valsar med, vilket åtminstone stundvis nykter gjort att lite mer av hans tidigare mysiga jag krupit fram. Jag har i februari sagt i klartext jag flyttar om han inte slutar dricka och i maj när vi hade en större incident varit tydlig med att det han försökt med att minska drickandet inte är nog. Jag kan inte leva med en alkoholist.

Jag har liksom du också en son sen tidigare som bor med oss och också min man har tidvis använt honom som skuld till att vi inte har det bra. Alkoholisten tar nog till alla medel för att slippa medge de själva förorsakar sprickan i förhållandet med sitt drickande.

Så dina reaktioner är helt normala men låt dig inte påverkas och ifrågasätta dina egna känslor för att han säger du har fel. Spelar det ens nån roll varför han för sig motiverar separationen, huvudsaken är väl att du och barnet slipper fyllan? All styrka till dig i den tuffa tiden!

Kan du inte ta dig råd att boka hos någon privat psykolog? Eller gå på ett Al-Anonmöte?

Du undrar om alla alkoholister blir egosister och saknar empati. Läs runt här så inser Du att ja så är det. Tror supandet förstör både kropp och själ. Vet inte men tror t.om de kan dra på sig fler diagnoser! Supandet ger psykisk ohälsa och dessutom är alkoholism en psykisk sjukdom om inte jag har fattat fel. Mitt ex stämmer klockrent in på border-line! Han kunde göra och säga de mest gränslösa saker och han fattade aldrig, ens i nyktert tillstånd, varför jag blev så ledsen. Det var ju bara "spriten som talade" hette det då, inget att bry sig om! Vet inte hur din bror agerar men så här kunde det vara för mig: min gubbe gjorde mig djuriskt ledsen när han var onykter när han sen var nykter var det sååå synd om HONOM!!! JAG var elak som var besviken, ledsen, arg! "Han mådde ju redan dåligt måste jag nödvändigtvis spä på det då"! Befriad från empati? JA! Egoist? JA!

Du kan inte få honom att vilja sluta dricka! Han måste komma till insikt själv. Ofta ska det till en hemsk händelse som att frun lämnar, åker dit för rattfylla eller något. Vissa är nog hopplösa fall, beror nog på vilket medfött psyke man har. Det är min erfarenhet, har en före detta särbo som är alkoholist! Jag gjorde allt och lite till: jag bokade tid på beroendefnheten, vårdcentralen, samtalsterapi, ringde AA och fick stödsamtal för att hantera, peppade, satte gränser, visade kärlek mm mm. Han fick antabus utskriven som han struntade i att äta. Jag var arg, ledsen, frustrerad över att han inte fattade att han och vi skulle få det så mycket bättre om han inte drack. Och inga konsekvenser verkade vara hårda nog: hans dotter vägrade träffa honom, han blev utesluten ur ledningsgruppen på jobbet (pga fylla på personalfest) och slutligen lämnade jag honom. Han dricker fortfarande! Det är starka krafter. De vill nog innerst inne sluta men måste ha en stark vilja och övertygelse för att lyckas. Blev helt utmattad till slut och fick problem med sömn och koncentration. Mitt råd till dig är att släppa ansvaret till honom, finnas där för honom och om han en dag verkligen vill sluta så stötta och peppa. Men spar på dina krafter för du kan inte få honom att sluta det måste han göra själv.

Hej, det är klart att det känns som om din värld har rasat samman. Du har ju lagt ned så mycket tid och energi på den mannen i flera år. Han har varit en sådan stor del av ditt liv så nu när han väljer någon annan så blir ditt liv tomt och halvt. Det blir som när barnen flyttar hemifrån.
Men han är inte ditt barn och ingen vuxen människa ska behöva ta så mycket energi ifrån en.
Jag tror säkert att ni haft fina stunder. Om det bara vore ett helvete med en alkoholist så skulle vi förmodligen inte stanna. Men du valde att lämna honom och du gjorde det av ett skäl. Du lämnade honom för att du inte orkade, för att du inte ville längre och för att du inte mådde bra. Och trots att ni fortsatt att umgås så har du inte gått tillbaka. Tänk på det. Det finns en orsak. Närens ex hittar någon annan så kastas man tillbaka, i tid och i sina egna känslor. Men det går över. Andas djupt, det går över och du kommer att upptäcka att du gjorde det enda riktiga.

Jag ser att du inte fått någon feedback på ditt inlägg som du önskade så jag hoppas att mina tankar kan ge lite input. Du undrar hur din man tänker som lägger skulden för separationen på din son, att när han är onykter och du har varit borta någon timme så behöver du redogöra vad du gjort och att under de nyktra stunderna förväntas du vara som vanligt.

Min tanke är att du känner honom förmodligen bäst. Vad tror du själv är anledningen? Sedan tänker jag att du har gjort en (medveten eller omedveten) kartläggning av hans beteendemönster. Så smart! Det ger dig ett försprång och möjligheten att fundera på hur du ska förhålla dig i de olika lägena/tidpunkterna. När du nu vet hur han agerar i olika situationer – hur vill du använda den kunskapen?

Jag ger ett exempel så du förstår hur jag menar:

Situation: Han lägger skuld på sonen och att du är svag och ger vika för utpressning.
Hur vill du ge respons på sådana situationer så att det blir det bästa för dig (ex spar energi, minskar risken för konflikt eller annat). Då kanske man exempelvis väljer att svara: ”Jag är ledsen att du känner så. För mig är det viktigt att min son får växa upp i en trygg miljö och därför gör jag det här valet.” Hur din man skulle reagera på det, det vet du bättre än jag. Du får hitta dina svar och förhållningssätt som passar dig, hålla sedan fast vid dina uttalanden utan att lockas in i andra diskussioner.

Jag tror det viktiga är att lyfta blicken och se framåt mot ditt slutmål, att ni ska separera och inte fastna i att försöka tvinga någon till en insikt de inte vill inse. Det är risk att det bara leder till frustration och onödig energiförlust.

Kanske får du mer input av andra forum-medlemmar nu när jag har puttat upp tråden.

Skriv gärna mera och berätta hur du tänker att du kan använda ditt försprång du har genom att du så tydligt ser hans beteendemönster.

Önskar dig allt gott på din nya väg!

Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Först vill jag bara säga att jag blir så varm i hjärtat när jag läser era inlägg, hur ni stödjer, växer och hjälper varandra.

Dis! Du går från klarhet till klarhet och det känns som att du håller på att samla på dig stryka nu. Visst är det svårt med separation speciellt när det är våld inblandat, och du är ingen idiot! Du är klok och ansvarstagande som tänker på din dotters och din hälsa, som du nu måste prioritera som nr 1.

Alla andra har skrivit så kloka saker så jag har egentligen bara några små saker jag vill lägga till:
* Kvinnofridslinjen kan du ringa till anonymt (020-50 50 50). Det kan vara skönt att få en första vägledning av personer som är insatt i just våldsproblematiken.
* En fråga, vad skulle hända om du släppte fasaden och faktiskt åkte iväg till dina vänner med dottern till lantstället i helgen? Vad är det värsta som kan hända? (Att jag frågar efter det värsta är för att om det ökar risken för våld igen så behöver man tänka på säkerheten först.) Och vad är det bästa som skulle kunna hända? Att bryta isoleringen är ett stort, viktigt steg. När man inte är ensam längre i en sådan här svår situation blir allt lite lättare.
* Ett tips som många andra har funnit värdefullt är också att man gömmer en laddad mobiltelefon på toaletten. Så om det uppstår en våldsam situation kan du låsa in dig och dottern på toaletten och ringa polisen.

Kom ihåg; Du är värdefull!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigforumet

Jag tror själv att man får mer tolerans nivå när man är uppväxt i en dysfunktionell familj.

Jag vet egentligen inte vad som är normalt .

Jag vet att det är han som är psykiskt sjuk. Han äter en massa psyk mediciner .
Han har knarkat en gång i tiden amfetamin och har hepatit c.

Själv så mår jag nu psykiskt dåligt och känner mig deprimerad på grund av hans beteende.
Jag skulle själv behöva gå till en psykolog och prata.

Fick ett akut läkar besök inbokat idag .
Men läkaren vägrar att skriva remiss.
Enligt honom så lider jag inte av någon depression . utan att jag är bara ute efter förlängd sjukskrivning.

Det känns hemskt att inte bli tagen på allvar när man har nått botten och mår pyton.
Så jag vet inte vad jag ska göra.

Typisk alkoholistkommentar, försök att inte ta åt dig.

Så trött ikväll. Solen lyser ute och här inne ligger jag med min blåtira. Går jag ut på terassen måste jag ha solglasögon för att grannarna inte ska se det. Blir väl en dag till hemma och så satsar jag på att den går att sminka över på torsdag.

Tänk om jag bara kunde somna och vakna upp och så var allt en dröm! För var dag som går glömmer jag lite av det som hände på lördagsnatten. Och det är inte bra. Sambon har inte sagt nåt om vad han ska ta sig för, men nämnde nu ikväll att han reser bort med jobbet några dagar nästa vecka. Sen är det bara en dryg vecka till semester. En semester som vi sett fram emot så länge (men om jag känner efter så vet jag också att semestern skulle inneburit rädsla och oro för hans drickande och kanske också några mindre trevliga incidenter).

Men nu först, helg. En väninna som jag haft ytterst lite kontakt med (mycket pga alla problem här hemma) bjöd mig plötsligt med till familjens lantställe. Skulle önskat att jag och dottern kunde följa med, hade varit så skönt att komma bort lite, men jag vill inte att hon och hennes man ska se mina blåmärken i ansiktet. Vet inte om jag vågar eller vill berätta så mycket. Känner mig som en sån idiot som stannat så länge.

Måste bara reflektera över en sak du skrev i en annan tråd. Din mamma är psykiskt sjuk. Det är min mamma med. Och jag har det väldigt likt med min särbo (före detta rättare sagt) som du har med din. Kan det vara så att man blir tolerant på fel sätt när man har en psykiskt sjuk förälder? Mina tjejkompisar har sagt åt mig länge att dumpa men jag har fortsatt åka berg och dalbana! De har undrat hur tusan jag kan va kär i honom efter allt jag gjort. Man är lite van vid berg och dalbana på något sätt och så är man van vid en "mörk sida". Har också dumpat och tänker tusan inte ta tillbaka. Bra och starkt gjort av dig, du förtjänar mycket bättre! Kram

Nä han var nykter. Men har en massa psykiska diagnoser. Upptäckte att han var trevligare som onykter. Och det är tragiskt

Nä han var nykter. Men har en massa psykiska diagnoser. Upptäckte att han var trevligare som onykter. Och det är tragiskt

Han är borta ur mitt liv nu. Jag har inte hört något i från honom idag. Det sista jag hörde var att han skulle blockera nr för att jag är så psyk sjuk

Hittade din tråd och läste lite tillbaka. Du har verkligen gjort en imponerande resa. Det verkar inte ens vara svårt för dig att avstå från a? Märkligt ändå att det som för vissa verkar enkelt, är nästintill omöjligt för andra. Men det kokar väl helt och hållet ned till motivation, tänker jag.

Så spännande med nytt hus, ett helt nytt liv! Alla möjligheter öppna.

Många tecken på medberoende hos mig. Jag vet att det kommer att vara viktigt att jobba med mig själv framöver. Ska undersöka vilka möjligheter jag har, förutom privat psykologhjälp....blir fort dyrt.

Stor kram tillbaka!

Jag vet att det känns obegripligt, att han "väljer" att fortsätta dricka. Men SLÄPP det nu, helt. Du kan inte få honom att sluta. Kärleken han har till sina barn och till dig kommer inte heller få honom frisk, det funkar inte så. Alkoholism är ingen lätt sjukdom, hjärnforskare världen över har ju inte lyckats lösa problemet... Blanda inte päron och äpplen; alkoholism är en sjukdom, kärlek är ett tillstånd. Han har en livslång, komplicerad sjukdom som han kanske med hjälp periodvis kan hålla i schack. Oavsett, som det ser ut nu finns inga val för dig och din dotter, ni kan inte leva under samma tak!

När det som jag brukar kalla incidenten inträffade för 15 veckor sedan var jag helt uppgiven. Min uppväxt med alkoholiserad pappa hade fått mig att tro att det aldrig skulle funka. Återfall på återfall var bara att vänta, förr eller senare. Då sa en kompis till mig: "Så behöver det inte bli. Min svärfar drack en sjuttis om dagen i många år. En dag bestämde han sig för att sluta, och efter det drack han inte en droppe på 47 år". Hennes ord gav mig hopp. Och på samma sätt hoppas jag att min tråd ska kunna ge andra hopp, både anhöriga och beroende. Det kan gå bra!

Jag tillhör dem som hade en "lycklig" separation, för 3,5 år sedan. Så lycklig att jag själv knappt tror att det är sant. Men där var varken våld eller alkohol inblandat. Och lätt var det givetvis inte ändå, det var en enorm sorg att både komma fram till beslutet och genomföra det. Men vi bestämde oss för att vi för barnens skull skulle fortsätta driva Familjeföretaget AB vidare, fast från två adresser. Våra barn har i allra högsta grad både en närvarande mamma och pappa, om än inte fysiskt varje dag. Men vi mår bättre idag, tillsammans var vi olyckliga. Med facit i hand skulle vi gjort det tidigare, men vi tvekade för barnens skull. Vi separerade när de var 14 och 16 år gamla. Äldsta dottern sa: "Du sa en gång mamma att alla människor har bra och dåliga sidor, och så länge fördelarna överväger så håller man ihop. Nu har nackdelarna vägt över för både dig och pappa. Ni är inte bra för varandra längre." Att just det fastnat i henne värmde mitt hjärta. Och jag hoppas hon påminns om det även i sina egna förhållanden.

Jag har en tråd som heter "Äntligen på rätt väg". Jag har ett a-beroende, men är nykter sedan Nov-2015. Min sambo(snart ex) har varit beroende i väldigt många år. Jag själv började dricka mer och mer och blev också a-beroende. Mina stora barn har sett mycket gräl och bråk, men ändå haft en nykter mamma. Sonen som är 13 år har dom sista åren haft båda föräldrarna som a-missbrukare. Utåt har det sett bra ut, men beroendet är varken mysigt eller glamoröst. Nu har sambon sagt att han inte vill vara nykter längre. Han hade uppehåll nästan ett år? För mig är ett a-fritt liv enda alternativet. Ett glas kan rasera hela nykterheten.Man kan som a-beroende tro och dricka några gånger och det går bra, rätt vad det är så är man i precis samma beroendespiral som man lämnat. En drogmissbrukare kan inte bara ta droger 1 gång i veckan om han drogat varje dag tidigare. Det är samma med alkohol.. Det är bara jag som kan hålla mig nykter.. Inte mina barn, eller vänner, ingen mer än jag själv! Jag ska köpa mig ett hus. Varit och tittat på 2 stycken, men dom var inte rätt. Jag har lånelöfte på banken, folk omkring mig som stöttar och förstår. Arbetskamrater som också peppar. Ett skyddsnät jag skaffat mig för att må bra. Du verkar vetgirig och införstådd med mycket om a-missbruk. Använd kunskaperna till dig själv. medberoende? Det är vanligt bland anhöriga. Allt kanske inte stämmer men vissa saker. När du förstår dig själv så blir besluten lättare att ta.. Stor varm kram.. Skickar styrka till dig...

vid att du skriver att det bara är han som har makten att ändra på saker. Och så funderar du över varför han inte gör något åt problemet. Vet du, det är just så vi medberoende ofta fungerar, vi riktar fokus mot andra. Vilken anledning har han egentligen att göra något åt sitt beteende? Det händer ju ingenting fastän han fortsätter dricka och misshandlar dig nästan sönder och samman. Alkoholens makt är oerhört stark, det har jag lärt mig genom att läsa här. Det är ett ofantligt stort steg för de flesta att bryta ett missbruk.
Vet du, jag är ganska säker på att du måste fråga dig själv de frågor du här riktar till honom.
I bästa välmening! / mt

det finns pratgrupper för anhöriga som kallas Alanon. De kör på engelska på flera platser i Spanien. Det är gratis och helt anonymt.

http://www.alanonspain.org/meeting_list.php

Man behöver inte säga ett knyst, bara sitta tyst och ta in att man inte är ensam om att ha det som man har det. Jag grät oavbrutet i 90 minuter första gången jag var där.

Kram och styrka till dig!

Hur gammal är din son? Och hur ser dina planer för separationen ut? Har sett dig i lite olika trådar runtomkring men det är väl omöjligt att söka härinne så har inte klarat av att se om du har en egen tråd.

Och JA, alla har ansvar för sitt eget liv! Att säga de orden högt och faktiskt ta in vad de betyder, gör att det dåliga samvetet lättar en aning.