Senaste kommentarerna i forumet

Han kan inte svara på varför HAN skickar sms till henne när hon är på väg till eller från jobbet.och inte när hon är hemma hos sin man.
"Måste vara en ren tillfällighet"
Han kan inte svara på varför hans goda vän inte träder in nu och försöker rätta till "missförståndet" man vill väl inte din vän så illa?
Vi har haft två stora rejäla kriser där han haft chans att bryta och jag hade funnits kvar (har aldrig förlåtit det faktiskt)

Jag är nog mest chockad just nu. Å jag vet inte varför jag ens tjafsar med honom.

Men på nåt vis tycker jag att jag är värd att få höra sanningen. Han har ju inget att förlora. Det är ju kört ändå

Tack för allt ert stöd, Bedrövadsambo, InteMera och miss lyckad. ❤️

Jag behöver verkligen höra allt detta från någon utanför. Kan kanske ligga nåt i det du säger om att han bara försöker förhala det hela. Bara trippa på tå och vänta ut att blåtiran ska försvinna, och så kan allt vara glömt och saker och ting kan gå tillbaka till "normalen". Inser mer och mer hur jag normaliserat allt genom de år som detta pågått. Gränserna har förskjutits lite hela tiden. Skulle aldrig i livet trott att jag skulle låta någon behandla mig såhär, men här är jag.

Varför är det så SVÅRT?! Hur ska ett liv utan honom bli, ett liv som ensamstående mamma? Kommer han att supa ner sig totalt eller klara att vända riktning innan det är för sent? Det värsta är att jag känner det som att jag berövar min dotter sin pappa om jag lämnar. Så länge vi är här så har han en anledning till att hålla dig någorlunda på mattan, men om jag säger att det är definitivt slut så är jag rädd för att han kommer gå ner sig helt och hållet. Är så rädd och förvirrad just nu.

Precis så känner jag med: man vill veta hur det ligger till så man kan gå vidare! När inte ord stämmer med handling blir man så förvirrad! Jag är egentligen inte heller svartsjuk men heller inte frigjord på det sättet att jag accepterar att min man har fler än mig! Vill vara den enda för honom och är jag inte det så är det tack och adjö! Så frustrerande när ens man gör sårande saker och sedan avfärdar det med "det betyder ingenting, va svartsjuk du är"! Vidrigt beteende!

Så sant!

Jag har samma problem med min alkolist. Han har kontakt med en annan tjej som är 20 år yngre. Hon skickar naken bilder på sig och när jag frågar om han är kär i "redigerat av admi" så får jag höra att jag är extremt svartsjuk.
I mitt fall så vill jag veta hur det ligger till så jag kan gå vidare med mitt liv. Jag har en känsla av att han vill göra mig avensjuk. Jag är inte svart sjuk av mig men jag tycker att jag är värd sanningen så jag kan få gå vidare med mitt liv. Så nu mår jag jättedåligt av det hela.

man älskar?
Ja,varför är kärleken starkare än förnuftet.
Varför vinner alltid till sist känslan över förståndet?

Vad kan man göra för att komma ur spiralen.
Jag gjorde så att jag började betrakta mitt ex som själva drogen.
Dvs en sorts alkohol stöpt i manlig form som jag av någon outgrundlig anledning inte kunde låta bli.
Det var inget större fel på min alkis.
Han var inte dum,kränkande otrogen osv.

Men jag var fast känslomässigt för honom på ett osunt sätt.
Hans liv var mitt liv och mitt liv var tomt och innehållslöst utan honom.

Att tänka mig ett liv utan att få ha kontakt,leva bo osv utan honom var mycket värre än chansen att faktiskt få till något som liknade ett vettigt liv.
Så för min del så kom sakta insikten att relationen var min drog som jag var tvungen att försöka avstå/minska ned så långt det var möjligt.
Det tog löjligt lång tid,tre år innan jag kunde göra det och hålla fast vid det.
Då hade vi ändå levt åtskilda och utan samliv,men det spelade ingen roll.
Något höll mig fast i samma bojor och jag gick tom in i en ny relation.

Men ändå var det något som höll mig fast i detta gamla.
Så att ta ett beslut att faktiskt på sikt leva ett liv utan just denna relation och jobba aktivt för att komma ur det blev mitt mål.
Men lätt var det inte och smärtsamt på alla sätt var det.

Men det går,om det är vad du innerst inne vill och önskar.

Det är en förhalningsmetod tror jag. Att du ska bo kvar. Låter som en bättre lösning att du tar en lägenhet. Han kan "leta" lägenhet länge och inte "hitta" någon passande. Jag kanske låter hemsk men, skulle du vilja att en man behandlade din dotter på det viset som du blir behandlad? Ofta så tar barnen efter hur föräldrarna löser gräl. Flickor blir slagpåsar och pojkarna slår. Det är väldigt vanligt. Ditt liv är värdefullt och om inte du själv tycker det, så tycker din dotter det. Det finns tusentals kvinnor i landet som blir slagna och i värsta fall mördade av sina män. Snälla du, du är värd ett gott liv och en frisk relation. Styrkekramar <3

Dionysa han är snäll och omtänksam i vanliga fall. Vi har haft det jättetrevligt dom senaste veckorna. Men nu har det brakat igång igen.
Igår kväll så var allt bra men idag så brakade det lös och jag har fått en massa otrevliga sms.
Jag är bland annat extremt svartsjuk och nekar honom att ha kvinnliga vänner.
Jag har inte nekat honom att ha det. Det enda som jag inte vill är att en av hans tjej kompisar skickar naken bilder på sig till honom.

Jag förstår precis hur du menar. Jag har också ett sånt jobb där jag sopar banan för allt och alla, för att fasaden till kund ska vara perfekt oavsett vad som pågår i kulisserna. Det brukar vara mig alla vänder sig till när de har glömt att ordna nåt och det är panikbråttom för de vet att mitt trollspö är dugligare än de flesta andras ? Sällan om nånsin får man ett tack eller att någon uppmärksammar ens ansträngningar och dendär ena gången någon på riktigt "ser" en och säger ett uppriktigt tack lever man länge på. Och självklart gäller detsamma även på ett forum, att få ett svar är en bekräftelse på att någon ser en, hör en. Om så bara en kort kommentar så värmer det och ger tillbaka. Hela iden är ju att detta ska vara en dialog, på vars och ens vilkor, för monolog till döva öron har vi säkert nog av hemma allihop som är här!

Hälsan tiger still. Jag vet ju det. Vi pratade om det på jobbet häromdagen. Mitt jobb går ut på att fixa och dona och serva andra, så att de ska göra bästa möjliga jobb. Hur ofta får jag cred för det? Hur ofta får jag ett tack? Hur ofta verkar någon ens bry sig? Inte så ofta, men jag blir lika glad varje gång det händer. Jag vet ju hur viktigt mitt jobb är, och att de flesta tycker att jag gör ett bra jobb. Men jag behöver höra det ibland också. Det blir annars en obalans som skaver om man bara ger och ger och och inte får tillbaka. Så ditt bekräftande inlägg var precis vad jag behövde nu! Kram ❤️

Tråkigt att du upplever du inte får så mycket respons på det du skriver, men du ska veta vi är många som läser allt klokt du skrivit! Känns ibland lite svårt att kommentera och komma med råd eftersom du är i den lyckliga sitsen att din sambo insett sitt problem och slutat dricka. Vi som ännu är mitt i eländet har kanske inte så mycket input att komma med för vi har ingen aning om hur man ens ska ta sig till din sits, du är liksom nivån över oss andra här nere i träsket med våra alkoholister ?

Men är jätte glad för dig och er, att nykterheten hållit i sig och jag är säker att ett bakslag kommer du att ta som just det, bara en tillfällig svacka. Önskar dig en trevlig fortsättning på söndagen!

Finns det nånstans han kunde bo tills han hittar en lägenhet? Du ska inte ta risken detdär händer igen eller värre! När gränsen är passerad så är det sannolikt värre nästa gång, han tycker sig ha rätt att behandla dig sådär. Även om det inte i stunden känns akut så vet du inte när han nästa gång väljer att dricka och då får kort stubin för att han är arg på dig som "kastar ut honom". Se till att hålla dig och barnet i säkerhet med alla medel och jag känner så väl igen din reaktion att dom må slå sönder dator och annat men tar dom telefonen som är ända livlinan till hjälp så känner man sig tvungen att slåss tillbaka den nästan till vilket pris som helst. Nästa gång han blir sådär ska du inte bara gå och lägga dig, ta barnet och ut ur huset så fort som möjligt och ta er därifrån. Kan du ha en nödväska packad nånstans, i källaren eller bilen eller hos en granne så ni bara kan åka? Se till att ha extra bilnyckel och lite pengar i den också så du bara kan dra! Att ens försöka argumentera eller prata sans när dom blir sådär är bara att sätta sig själv i fara och inget gott kommer ur det.

Var rädd om dig!

Förhoppningsvis blir det inte svårt att hitta lägenhet för honom. Känner i dagsläget inte att det är fara för mig eller min dotter. Men varje gång jag ser mig i spegeln så inser jag ju hur långt det har gått. Insåg redan för 2 år sen att han kan bli aggressiv på fyllan och såg våldsamma tendenser då också.

Är det svårt att hitta lägenhet för honom? Låter som ni måste separera nu, innan det händer något ännu värre.

Jag förstår att du är en jättefin syster och dotter, som önskar att familjen skulle få det bättre. Men din pappas chef är skyldig att vidta åtgärder om misstanke om alkoholproblem finns. Om du mailar så har du bevis. Annars finns det väl någon högre upp än pappas chef? Alkoholism klassas idag som sjukdom. Det är som att företaget struntar i att någon har brutna armar och jobbar ändå, fast betydligt värre. Jag har förstått att denna möjlighet är bäst, för att den är lagstadgad. Googla på det så får du mer information. Angående din bror, så prata med honom om problemet. berätta vad du vet om missbruk. Annars är det vanligt att barnen tar till föräldrarnas metoder för sitt eget dåliga mående för sin barndom, alltså alkohol/droger osv osv. Bra att du skriver på forumet, här finns mycket att hämta...Kram

Vi har blivit eniga om en lösning på kort sikt som innebär att han ska hitta en lägenhet i närheten medan jag och dottern är kvar i vårt gemensamma boende.

Nej, du ska flytta därifrån. Helst igår. Har du någonstans att flytta lite akut? Föräldrar, syskon, god vän? Du ska inte behöva bli slagpåse för hans frustration över sitt alkoholintag, som han vet är destruktivt. Det är jättebra att han vill bli nykter, men vägen dit är svår och den ska du och dottern inte behöva uppleva. Ta ingen mer skit!

Startade en annan tråd för specifika råd vid separation från alkis med små barn. De sista månaderna har jag haft ett starkare hopp än någonsin om att min sambos problem ska lösa sig, men samtidigt har jag varit nere i de djupaste av dalar. Han har sedan några månader slutat helt att dricka på vardagarna (hemma). Det har varit underbart att slippa se alla dess ölburkar, går nästan inte att beskriva den lättnaden av att slippa höra en burk som sprätter upp (jo, men nu är det i så fall av en Cola eller en alkoholfri öl). Samtidigt har hans onyktra aggressivitet nått nya höjder.

Jag kom hem sent fredags efter sommarfest med jobbet. Upptäcker en tom vinflaska och 3 ölburkar i soporna. Blir förbannad men tänker först inte göra nåt. Upptäcker snart att vår dotter ligger på golvet i vårt sovrum (har rullat ur sängen men inte vaknat) och ser inte hennes napp nånstans. Lägger henne inne på hennes eget rum och försöker sen väcka sambon eftersom jag tror att han kanske ligger på nappen. Efter att jag skakat honom en stund vaknar han och är förbannad för att jag väcker honom. Hittar till slut nappen (utan hjälp av honom) och går och lägger mig inne på dottern rum. Då kommer han efter mig och vill prata. Märker att han är aggressiv och går ut i vardagsrummet för att inte väcka dottern. Han skäller ut mig och när han börjar knuffa runt mig så känner jag att det är fara på färde och går och lägger mig igen. Hör honom gorma från vardagsrummet att han ska slå sönder min jobbdator, något som han också gör. Ignorerar honom men han kommer in igen och häller ett glas vatten över mig i sängen och tar min mobil och säger att han ska förstöra den också. Då blir jag rädd att han ska förstöra alla mina möjligheter till att kommunicera med omvärlden, så jag följer efter honom och försöker ta den. Det slutar med att han slår till mig med telefonen i ansiktet. Idag har jag en gigantisk blåtira runt ena ögat som bara blir värre.

Igår var första gången som han sa att han ska sluta dricka helt.

Jag kan inte leva såhär. Nu har vi en gång för alla passerat alla gränser för vad som kan tolereras. Ska jag vänta till nästa gång för att se om jag hamnar på sjukhus?

Kära Mamma till 2. Känner igen mig mycket i det du beskriver. Har ett barn tillsammans med min sambo som också är alkoholist. Din fråga är en som jag ställer till mig själv dagligen. Hur vet man när han fått tillräckligt många chanser? Alla vill vi ju in i det längsta hoppas på en förändring.

Hur har det gått sen du skrev sist?

Många gånger har jag faktiskt min lillebror med mig men han vill vara med sina kompisar för det mesta. Det är förståeligt också eftersom det ändå är 15 år skillnad på oss. Han är mycket förståndig å har bondförnuft fast han ändå är så liten.
Socialen har varit på besök men inte tyckt att det varit något extra eftersom pappa då låtsas att allt är bra och normalt. När soc varit på besök har han gått ut å fixat upp eld så att de får varmvatten å huggit mera ved, fixat å trixat ute på gården och en massa sånt bara för att det inte ska verka som om något är fel. För det mesta sover pappa på dagarna och får inte gjort nåt hushålls arbete som att hugga lite ved eller plocka i diskmaskin eller nåt sånt så det lämnar då kvar tills mamma kommer från sitt jobb så att hon får göra precis allt. Ska det va så om man har hus tillsammans å bor under samma tak?
På hans jobb vet de om att han dricker sen flera år tillbaka, men ingen gör nåt. Pappa har fått skjuts till jobbet otaliga gånger för att han inte varit nykter å han kör stora maskiner som man borde vara i körskick för att sitta i. Hela företaget får väl böter ifall nån högre makt får reda på att han är onykter.
Att prata om det med min lillebror har jag tänkt på också för å få veta vad han tycker å tänker å känner men jag har bara inte gjort det än. Tillika så vill jag inte prata om nåt negativt med honom då han väl är med mig men å andra sidan så skulle vi ju kanske komma närmare varandra å han skulle märka att han kan komma till mig med sina bekymmer, i framtiden också.

Tack så hemskt mycket igen för alla svar!

Det verkar inte som om du kommer någon vart med att din mamma ska separera, men du kan faktiskt göra en oros-anmälan till socialen om din bror. Barn får inte leva i hem där det förekommer hot/våld. Det påverkar människor oerhört mycket. Ett missbruk blir bara värre med åren. Så din bror har förmodligen jobbigare än vad du har haft... Jag är själv en kvinna med a-beroende men nykter sedan 1,5 år. Jobbat i psykiatrin där nästan alla personer med psykisk problematik/missbruk kommer från hem med hot/våld eller har ärftlig psykisk sjukdom. Jag tror du har hjälp av forum som detta. Men det finns ju anhörig-grupper även i Finland. Blir berörd av ditt brev. Min dotter mailade min chef om mitt missbruk och chefen samtalade med mig om det. Jag har en tråd på "förändra mitt drickande". Tänker att du kan kontakta din pappas chef. Han får inte sparken, utan chefen har skyldighet att vidta åtgärder som hjälper personen med sitt missbruk. Hoppas det ordnar sig för din familj. Kram..

Du precis som alla andra har mycket klokskap att dela med er av. Ni är bara ovana sannolikt. I huvudsak skriver man förstås för sin egen skull. Att någon sedan läser och kommenterar känns jättebra. Det är i "samtalet" som det blir bäst, när man har någon att bollplanka med. Men jag fortsätter skriva för egen del förstås. Jag är en skrivande människa, och jag har skitsvårt för att inte tycka och tänka och ha åsikter om det mesta. Om man är sådan är det svårt att förstå att inte alla är sådana. Och eftersom min sambo, som är fortsatt nykter, inte alls verkar ha behov av att prata om det här med mig så är det bra för mig att "prata" med andra som har alkoholproblem. Den förståelsen kan jag sedan applicera på min sambo OM eller när han tar ett återfall. Förr eller senare kommer det nog, och jag vet inte just nu hur jag kommer att hantera det.

Ledsen att du känner så. Antar att jag är en av dem som inte ger andra så många kommentarer. Sitter ofta och läser vad du och andra skriver men är så rädd att ge råd eller tycka "fel". Vet att det ju är dumt då inget är fel och man bara ger varandra stöd men det är ändå så svårt. Alla andra känns så insiktsfulla och kloka och jag har inget vettigt att säga. Sannolikt ett utslag av min kraschade självkänsla....

var jag bara jag.' Så fantastiskt exakt precis mitt-i-prick du fångat en dimension i medberoendet Ullabulla! Det du skriver om din frigörelse berör mig. På djupet. Tack! Kram / mt

Hej!
Tycker precis som andra att det inte är ditt ansvar! Det går inte få någon annan att sluta dricka utan att personen vill! Däremot, eftersom du är vuxen och din lillebror är liten, tycker jag att du ska ta lite ansvar för honom! Din bror är helt utlämnad på nåt sätt. Kanske kan du låta honom komma och hälsa på dig och sova över?! Jag har vuxet upp i en vanlig familj där det inte förekom missbruk men jag vet att min yngste bror ändå kände sig lite "övergiven" av mig när jag flyttade hemifrån. Tror din lillebror behöver dig. Inte så att du ska känna dig huvudansvarig men bara va en bra och tillgänglig vuxen för honom. Kanske du redan är :-) Det var min reflektion på det hela.