Senaste kommentarerna i forumet

Men det följer förstås samma mönster som alltid. Alkoholisten både kräver och får uppmärksamhet. Och den anhöriga får en klapp på axeln av omgivningen. Bra jobbat!

Jag gillar verkligen det här forumet. Alla bidrar med sitt efter sin dagliga förmåga. I brist på att min sambo inte alls vill prata om sin nykterhet är detta ett perfekt forum för mig. Jag lär mig mer om "andra sidan" och kan ge en andra en del de råd som min sambo i sin tysthet inte vill ta emot. Men responsen är verkligen sådär. Om jag ger andra 10-15 kommentarer får jag kanske 1 själv. Kanske. Men det är väl som det brukar vara. Hälsan tiger still.

...för era fina inlägg. Det kändes bra att läsa dem. Idag har jag bokat en fjällvamdring tillsammans med en kompis. Vi åker v 27. Ska bli så skönt att komma ifrån lite. Hon vet inget om min situation och jag tror inte jag vill prata om den utan bara leva utan mina bekymmer för några dagar. Sedan skär det i mitt hjärta att lämna mina barn om än bara för några dagar, men de är stora och klarar sig själva. Det vet jag.
Imorgon ska vi på 50 års kalas. Är lite nervös för hur den ska löpa ut. Blir det en dyngrak karl eller klarar han hålla ihop sig? Vi har bokat hotell eftersom festen är på annan ort. Det känns lite jobbigt, för jag kan inte komma undan om det blir en snefylla. Trist att behöva känna så här inför en trevlig händelse. Så alla, håll tummarna att jag kan få en trevlig kväll!

Det är en enorm sorgeprocess du befinner dig i nu. Du sörjer den man du blev förälskad i, och er framtid ihop. Det gör ont, och det är okej att gråta och sörja. Men det är inte okej att ha dåligt samvete! Han har supit bort er relation. Det är inte ditt fel. Ingen kan "pressa" någon till att dricka. Och tycker han det borde han ju bara vara glad att slippa dig. Lyssna inte på honom!

Nu då han kommit till jobbet levererade han hur otroligt ledsen och sårad han nu blivit av det jag sagt om att hans supande förstört vårt liv.
Och vips, kom mitt dåliga samvete som ett brev på posten.
Det är ju så, men jag kan liksom inte klara av att han blir ledsen.
Fakta är ju att han druckit sönder vår relation, men han vägrar se sin del i det.

Idag har vi bestämt att han åker direkt till sitt hus ikväll efter jobbet och kommer bo där så mycket som möjligt nu fram tills huset blivit sålt.
På ett sätt känns det skönt, men jag känner mig så ledsen över att mitt liv nu känns som i ruiner.
Så ledsen. Mitt liv är förstört.
Vet inte hur jag ska klara det här?

Säg åt honom att han får sova på soffan tills han flyttat. När flyttar han?

Åk hem till dina föräldrar över helgen och andas ut. Kan du prata med dom om det här? Till din man ska du säga "jag vägrar att prata med dig när du eller full eller bakfull, i verkligheten eller på telefon." Sen lägger du på luren eller går därifrån varje gång han tilltalar dig onykter. Ta ingen diskussion med honom, det är som att kasta pärlor till svin. Kämpa! Styrkekram ❤️

Hej, igår var jag hos läkare som sjukskrev mig till 1/9 pga akut krisreaktion och stress.
Då jag kommer hem från läkaren har min man skrivit på kontraktet och hämtat nycklar till sitt nya boende. Som det nu är har vi vårt gemensamma hus till försäljning men det kommer stå stilla antar jag under sommaren.
Nu har min man tydligen fått för sog att vi ska leva typ som vanligt men på varsitt håll. Detta beror enl honom på att jag har en son som förstört vårt liv genom att inte vilja bo hos mig.
Vidare sitter han och skrävlar om vilket psykfall jag är och hur svag jag är som blivit sjukskriven.
Klockan var bara runt lunchtid men han var klappkanonapfull då jag som sagt kom hem.
Jag sa då till honom att jag inte står ut med att vara i hans närhet då han är full.
Testen av dagen/ kvällen var jag instängd i sovrummet och mannen fortsatte sitt fyllerace. Tills han kom in i sovrummet och somnade. Jag kunde inte ligga kvar då det stank av fylla.
Nu är jag så ångestfylld och orolig över att han ska vakna och komma upp med minen " ingenting har hänt, varför sitter du här som ett psykfall?"
Jag brukade tidigare bäras av min ilska och kunde bättre hantera sådana här situationer. Nu är jag bara rädd och trött och orkar inte med hans elakheter och hans förnekelse över vad allt det här beror på.
Jag funderar att packa mina saker och flytta över helgen till mina föräldrar.
Vad kan/ ska jag säga till min man som ju vägrar förstå sanningen och vad och varför?
Han vet såklart innerst inne men flyr in i alkoholen och då går det inte att nå varandra.
Han har tagit kommandot över sanningen och låter ingen annan komma till tals

Att börja träna är bra! Låter som du har det otroligt tufft men någon slags hjälp behöver ni, det är väldigt få som kan sluta ett missbruk själv och även anhöriga behöver stöd i sin situation. Han har inte slutat ett missbruk utan han har bytt det mot ett annat, således finns grundproblematiken kvar.

Att inte ta skit från honom, att sakligt o lugnt förklara att "detta vet vi båda att det inte stämmer" tex. om han kränker dig. Små saker kan göra stor skillnad ibland.

Ta hand om dig själv, som träningen, försök att knyta kontakten med gamla vänner, eller leta nya: Du talar inte illa om honom för att du berättar sanningen!

Barnen märker, på något vis, missbruk skapar alltid en otrygghet, även om de inte märker att han är påverkad. Han är elak mot dig, kanske svikna löften, pappa blir annorlunda ibland och kanske är han avskärmad...sådant märker barn av och de far illa av situationen.

Barn klarar en skilsmässa om det nu skulle bli aktuellt, tror det är fler barn som far illa av att behöva stanna i det destruktiva som inte lär bli bättre av sig själv, det ger dem också signaler att stanna, att se till andra och försaka sig själv. Om det var dina barn som var i din situation, vilka råd hade du då gett?

Mycket styrka!!!

Är gjort redan, de har varit och pratat med honom där hemma. Jag har pratat med mamma hur jag känner för alltihopa å vi har kommit närmare varandra å dessutom att vi har gemensamt intresse med hästar å sånt. Vi har aldrig varit en mycket "djup" familj, det har inte pratats om känsliga saker eller djupa känslor men nu när jag blivit äldre så pratar jag nog om det mesta med min mamma.

Kan man ringa polisen anonymt å säga var å när han passerar så de kan ta blåstest på honom? Han kan jobba 14-22 å komma hem, dricka 8,9,10,11,12 öl å gå å lägga sig kl 5 på morgon å sen åka iväg på jobb till kl 14 igen.. Som tur är dricker han bara öl vad jag vet inget starkare men öl på 4,5 % blir ju inte heller bra i längden, dessutom äter han också blodtrycksmedicin å andra mediciner.

Mamma kommer inte att flytta därifrån för "det går inte" säger hon, varken mamma eller pappa skulle klara sig ekonomiskt ensamma.. Med ett huslån på några hundratusen euro är ingen bra kombination med alkoholberoende. Vilken jäkla tur att jag fått lite mera vett i skallen än båda mina päron..
Jag blir bara så trött på att gå runt å tänka på skiten, det har påverkat mig mera än jag trodde..

Tack för alla svar, uppskattas stort!

Någon anhörig skrev att hennes man luktade så gott när han var nykter. Det väckte tankar hos mig. Det påstås att vi människor, som de djur vi ursprungligen är, väljer partner genom doften. Inte enbart förstås, men doften är viktig. Inte bara parfymen eller duschtvålen, utan partnerns egen doft. När jag träffade min nuvarande sambo vet jag att jag verkligen sniffade efter hur han luktade. Och jag gillade det. När jag kommer riktigt nära honom och känner hans speciella doft blir jag helt varm inombords och knäsvag. En hel del andra känslor väcks också till liv då. Tro sjutton då att alkohol i alla former är enormt både avskräckande och avtändande ovanpå allt annat, för att inte tala om stanken av bakfylla. Känner ni också så? Eller är jag extremt doftkänslig? Och nej, jag är inte gravid. Den tiden är förbi sen många år. Just under graviditeten är doftsinnet helt galet överaktivt. Jag trodde det var naturens sätt att se till att man inte fick i sig något giftigt typ. Men det är kanske naturens sätt att se till att man känner igen doften av sin partner, och senare sin avkomma. Doften av bebis är ju ljuvlig, och mina barns doft skulle jag lätt pricka in på ett blindtest. Trots att de idag är 20 och 18 år gamla.

för alla fina kommentarer och för att ni delade med er av er själva. Det känns konstigt nog bra att höra att man inte är ensam med att ha vuxit upp på det sättet. Samtidigt så blir jag lite illa till mods över att det är så många fler som lever i samma helvete.

När man går och lägger sig ihop och sambon luktar gott ❤️

Tack så jätte mycke, känns bra att skriva men jag får en slags ångest, har ju aldrig satt ord på saker o ting utan bara haft mina tankar.
Jag känner mig dum som berättar om min mans dåliga sidor, trots att jag vet att jag inte borde.
Mina barn är 10 och 7, jag vet inte hur mycket dom känner av situationen, han är alltid bra med barnen aldrig elak mot dom, o jag är aldrig rädd att lämna dom med han, men dom har ju hört när han är elak mot mig. Men jag bråkar aldrig tillbaka när dom är vakna, för att hålla dom så ovetande jag kan.
Dom verkar vara lyckliga barn, väldigt kärleksfulla.
Jag har ibland tänkt fråga min älsta hur hon känner, men jag vill inte starta tankar som kanske inte ännu finns där ?

Konstigt nog så har han varit nyckter (eller i vart fall ons o to är osäker på måndag o tis) sedan jag konfronterade honom i söndags.. i går när vi skulle sova lukta han så gott (ingen alkohol) o jag intala mig själv att denna gången klarar han de nog.. men så är de nog inte nu kommer hälgen o jag ska ha semester en vecka är nervös för den.
Jag ska försöka få han o sätta oss ner o prata om allt igen, om han klarar o vara nyckter.

Angående mig själv har jag faktiskt funderat på att börja träna lite.

Din tid på resa har gett dig många bra erfarenheter! Du kan mycket mer än du tror. Jobbigt blir det, men så skönt efteråt!

Härligt att lilla Ullabulla hittat sin plats i livet.

Såhär,snart tre år efter att jag började skriva här.
Jag håller nu sakta på att tillfriskna.
För första gången,på riktigt.

Jag har tidigare trott att jag varit på god väg och det kanske jag bitvis har varit.
Men jag har bara lyft hela medberoendeproblematiken över på andra och annat för att slippa ta itu med grundproblemet,fröken Ullabulla.

I Oktober när jag klev in på Alanon i kombination med min medberoendeterapeut så hade jag fått nog.
Nog av mitt eget agerande,min egen brist på klokskap och sunt förnuft.
Min irritation över bristande kontroll på mitt eget själsliv och mina egna impulser..

Först där och då kunde jag helt och fullt inse att jag hade förlorat kontrollen över mig själv och mitt liv.

Sakta sakta har tumskrivarna dragits åt kring min själ och skruvat ur både tårar smärta och värdefulla insikter.
Sakteligen har jag kunnat införliva en del av dom i mig och mitt liv.
Erkänt hur svag jag egentligen är om jag tar av mig alla mina medberoenderoller som fullständigt kryllade runt mig.
Jag hade stora problem att tom i nära relationer med väninnor eller partners vara bara jag.

Jag var den förstående väninnan,den medlidande släktingen eller den överbeskyddande mamman osv.
Nästan aldrig någonsin var jag bara jag.
För hon fanns inte.
Jag var tvungen att upptäcka henne på nytt och bjuda in henne att ta plats.
Visst fann det spår och stråk av en vettig människa.
Visst fungerade jag bitvis.
Men jag behövde allt mindre för att gå igång.
Liksom i brist på en "riktig" alkis i mitt liv var jag tvungen att spinna garn av lite och ingenting.

Och när jag märkte att garnet brast så brast även jag.
Jag behövdes inte och skulle alltså ta ett eller flera steg tillbaka i de allra flesta situationer där jag tidigare agerat,tagit kontrollen och känt mig duktig och viktig.

Och vilken sorg och smärta det har inneburit.
Vilken abstinens det har varit och vilket tomrum det fanns därinne i mig.
Min egen självbild har fått revideras helt och ersättas av en mindre ullabulla som bara har rätt till sin egen plats och inget mer.
Ska hon ha något mer så måste hon vänta på en inbjudan istället för att kliva in.

Och i takt med dessa insikter så lägger sig det nya livet sig på plats. Bit för bit.
En dag i taget.

Jag säger bara,gå till alanon.
Jag gick dit i 20 år,väldigt sporadiskt men ändå.
Först nu med full desperation i mitt liv utan alkoholist,utan medberoenderelationer kunde jag sakta ta till mig alanons fantastiska budskap.
Sent skall syndaren vakna ;)

Beklagar sorgen!

Tror inte det skulle funnits nåt du kunde gjort eller sagt som skulle ha ändrat på hur din pappa ville leva sitt liv. Vi är maktlösa inför alkoholen och bara den som dricker har själv makten att bryta beroendet. Det kan ingen tvinga fram. Inte barnen, inte frun eller maken, inte jobbet, inga hot eller böner. Du har gjort allt du kunnat och mer än det kan ingen begära.

Du har hittat en bra början till hjälp för dig och dina barn genom att hitta hit till forumet! Här finns vi alla i olika stadier av medberoende och frigörelse, skriver våra historier för att hjälpa oss själva genom skrivandet och den värdefulla input andra användare med likartade upplevelser kan komma med. Och framför allt ett stöd och hejarop när det känns svårt och motigt. Skriv om sånt du inte kan prata med någon om, bara att få saker ur sig rätar ut många intrasslade tankar. Och när man läser det man skrivit ser man själv också tydligare hur oresonligt man behandlat sig själv i relationen till alkoholisten, vars behov alltid verkar gå först och ta störst plats i förhållandet.

Om du inte längre är skriven i Sverige så kanske det ändå på närmare håll där du är finns någon stödorganisation där du kunde få åtminstone rådgivning om din och barnens juridiska rättigheter om du skulle välja att lämna. Inte alls sagt det skulle vara lika trassligt i Spanien, kanske mammans rätt till barnen där är starkare om du oavsett honom vill stanna där ni är?

Skriv, läs, samla förståelse om din situation för du är inte ensam! Samla kraft och mod att se vad du vill och behöver göra för ditt och barnens välmående i framtiden. Välkommen hit till oss andra som kämpar!

Lyra: Det du beskriver låter så underbart! Jag vill också ha ett rosa matbord ? Delar helt din tanke om att jag vill ge min tid och energi till mina barn, odelat ge dem min uppmärksamhet. Inte längre tassa på tå runt alkoholistens minsta nyck, rädd för ilska och elakheter om han så är full eller bakis eller har suget påkopplat utan att dricka.

Jag har varit på resa hela veckan, bara jag och barnen och det har varit underbart. Är som att oron i magen lägger sig så fort jag kommer hemifrån. Vi har roat oss, shoppat, ätit och upplevt saker utan alkoholens skugga väntande när vi dragit oss tillbaka för kvällen till vårt sköna hotellrum. Tyst, glatt, lugnt, avslappnat. Allt det vi inte har hemma.

Under tiden har mannen varit full merparten av dagarna, ensam hemma varför skulle han inte supa? Vet alltid när han slutar svara på sms eller när det kommer långa sms monologer från honom om oftast hans jobb, att han slocknat eller är rejält packad. Dethär har hänt nu varje dag vi varit borta så ser inte fram emot att åka hem. Tacksamt nog åker vi bort igen för en vecka till efter en natt hemma, så han kan fortsätta med sitt över midsommar utan oss. Väljer att inte tänka så mycket på vad som händer när vi väl sen måste åka hem utan försöker samla energi ihop med mina glada barn dessa lediga veckor med bara dem. Såhär kunde vi alltid ha det, det jag behöver komma ihåg sen: hur livet kan kännas underbart när det inte är någon annans åskmoln som hänger över en. Utan alkoholistens drama är allt så mycket enklare, inga konflikter eller irritationer finns i övrigt. Jag som nästan trott jag hållit på att bli utbränd pga jobb och hemstress men tror faktiskt det bara är en sak som ska bort så mår jag bra, till och med jätte bra och det är alkoholisten och allt elände det dagligen drar med sig av evigt parerande, planerande ifall att, oroande, analyserande av graden av fylla att vänta, ensamansvar för precis allt fastän man är två och den gnagande besvikelsen och sorgen över hur livet ser ut.

Här på resa ser jag ju att jag orkar engagera mig, njuta av roliga saker och god mat, vara nyfiken på nytt och bry mig om hur jag ser ut. Bara för att jag har utrymme mentalt och kan göra det utan spydiska nertryckande kommentarer som skulle ta livslusten av vem som helst. Är rätt tacksam jag nu insett det inte är nåt fel på varken min ork eller psykiska hälsa, det är surkartet därhemma som lagt sig som en våt filt över allt jag är och vill med sitt drickande, ljugande och förmåga att vända slla sina egna brister till mitt fel.

Nu börjar jag stämma in i kören med Bedrövadsambo: Ta ingen skit! Det tänker inte jag göra mer!

Du berättar att din man har alkoholproblem, det påverkar hela familjen, han själv, dig och barnen och du har gjort massor för att försöka nå fram till honom. Du har hittat forumet då du letat efter stöd att få och börjat skriva och läsa här, det märks att du är en utforskande person, jättebra och modigt av dig att berätta här!

Ni bor i Spanien och du funderar på vilket stöd du har möjlighet till. Utöver professionellt stöd skriver du att du inte har många vänner. Finns det kanske ändå någon du skulle kunna tänka dig att prata med?

Att prata kring sin situation är för en del hjälpsamt, för andra kan det vara andra saker som hjälper, att börja ta hand om sig själv för att på så sätt samla kraft och kunna se på situationen med lite klarare ögon. Kanske lättare sagt än gjort samtidigt kan det vara vanligt att glömma sig själv om man levt i en sådan situation en längre tid och att börja ta små steg för att ge sig själv något för att komma tillbaka kan vara hjälpsamt för alla.

Vad tror du att du skulle vara hjälpt av?

Jag vet inte hur gamla dina barn är, kanske skulle BRIS kunna vara något för dem?

https://www.bris.se/om-bris/press-och-opinion/pressmeddelande/2017/bris…

Bris har öppet för barn och unga via telefon (116 111), chatt och mejl varje dag kl 14-21.
Bris vuxentelefon om barn har öppet vardagar kl 9-12 på 0771-50 50 50.

Fortsätt gärna skriv och läs här på forumet!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag vill börja med att beklaga sorgen. Detta är något som du väntat och samtidigt dyker det såklart upp mycket tankar och känslor kring att din pappa dött efter många års drickande. Vad modigt att du skriver och berättar, det ger oss chansen att ge dig stöd samtidigt är det hjälpsamt för andra när du visar att du kan sätta ord i en tuff situation som denna och få flera fina svar här från andra användare. Det kommer hjälpa andra att våga skriva. Tack!
För dig just nu, hur ser ditt närverk ut vänner och bekanta eller kanske professionellt stöd?

Om du skulle vilja ringa för att prata med någon professionell om det som hänt finns en stödtelefon, Nationella hjälplinjen via 1177, 0771-22 00 60
https://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/

Fortsätt gärna också skriva och läsa här på forumet, hoppas du finner något här hjälpsamt.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du berättar att du har ångest och önskar att du kunde få koppla nu då ni bestämt att skiljas men just nu mår du väldigt dåligt på flera sätt. Det är en stor förändring i ditt liv och kanske en form av krissituation för dig. Du har också funderingar kring symtom i kroppen med att det kan kännas svårt att andas, kramper och tappar känsel i händerna.

För tryggast svar kring vad det beror på är det som flera skriver här bra att ta kontakt med någon inom vården, tveka inte ringa exempelvis 1177 om det fortsätter.

Vill du prata kring din situation kan du ringa till Nationella hjälplinjen 13-22; 0771-22 00 60
https://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/

Eller Alkohollinjen 12-19; 020-844448

Bra att du skriver här och berättar hur det är för dig. Fortsätt gärna läsa och skriva!

Vänliga hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag är uppvuxen med alkoholist föräldrar där pappa var väldigt dum och flyttade som 16åring där ifrån.

Som dom andra skriver så är de inte ditt problem, men jag förstår att de e svårt att låta det vara när din lillebror är kvarbi skiten..
Försök nå din mamma, tala om för henne hur du mått o försök få henne att lämna pappan för din brors skull. Jag tror inte du kommer fram till din far de gjorde i vart fall inte jag..
Försök stötta din mor o hon dig o ni kan hjälpas åt.
Jag klarade inte helt o bryta med min far fören nu när jag är 34 o inser att jag behöver inte ta hans skit.
Jag tycker verkligen synd om dig o önskar dig alla lycka.