Senaste kommentarerna i forumet

Jag har faktiskt ingen, vare sig hämma eller här. Båda mina föräldrar har alkoholproblem, min pappa sa jag upp kontakten med för snart ett år sedan för att han ringer bara när han är full o dum, min mamma o jag har bra kontakt men hon har också problem så jag har inget o hämta där..
Jag har aldrig talat om för någon om våra problem (jag känner mig hämsk som talar illa om han) o han sköter han sig när vi har besök.. alla älskar min man han är så fantastisk o jag har de sååå bra, tycker dom. O de är han när han är nyckter o mot alla andra, jag tror kanske vissa misstänker för vi är sellan med på saker o ting, hittar alltid på ursäkter..
Jag har inte många vänner vare sig här eller i sverige, jag har med tiden dragit mig undan alla o vänner försvinner när man inte håller i dom..
Jag vill absolut inte tillbaka till sverige :/
Jag skulle absolut vilja åka på en sem, men de har vi inte ekonomi till jag har bara råd till två veckor sem/år pga. Våra skulder övriga året jobbar jag massa övertid för att få de o gå runt. De samma med att söka hjälp finns en grupp här för skandinaver som jobbar med alkoholism men dom får stöd via sverige o försäkringskassan, jag är utskriven från sverige o får därför inget stöd därifrån och har inte pengarna att betala ur egen ficka, därför kom jag in på denna sida:/

över människan. Du har skrivit så fint, öppet och ärligt. Jag är en mamma som är alkoholberoende. Jag är nykter sedan 1,5 år. Ska snart separera från barnens pappa som också är a-beroende men orkar/vill inte göra så mycket åt det. Din historia gör att jag får än mer kraft i mitt beslut att flytta. Att inte vänta för länge.. Detta är verkligen facit av a-beroendets följder. Barn som skäms, vuxna barns och föräldrars dåliga relationer pga alkohol. All skam, skuld och sorg över familjens liv. Tack för en sann berättelse...Kram..

Du kunde inte gjort mer och hans liv var hans ansvar. Med sorg kommer också anklagande, skuldkänslor och tankarna "tänk om" "vad kunde jag gjort annorlunda"? det följer med i de flesta sorger. Kanske så att du i ett senare skede behöver hjälp i ditt sorgearbete för att komma vidare och ur sorgen. Ta inte dina tankar och anklaganden på för stort allvar, de är inte sanningen även om det känns så!

Minnet av din systerdotters dop kommer säkert att bli ett starkt fint minne att bära med.

Var rädd om dig!

...kan ni prata om detta och kan ni söka hjälp för er situation som anhöriga, tillsammans? Håller helt med lizzbet, det är inte ditt ansvar, du har försökt och med risken för våld bör du verkligen ligga lågt. Om du/ngn annan anhörig vet att han kör rattonykter, ring polisen. Om det är dina föräldrars gemensamma bil, så kan hon bestämma att det ska sättas in ett alkolås, det kostar några tusen.

Att vara konsekvent och inte låta honom förminska er, utan konflikt kan man säga typ att "detta vet du inte stämmer, jag går nu". Många små saker kan på sikt (lång sikt) leda till att han kanske inser sitt missbruk. De flesta missbrukare lägger skulden på andra, det är enklare så, för många gånger (även om vi anhöriga inte tror det) så brottas de med dåligt samvete.

Hoppas du kan finna styrkan att ta tag i ditt liv och göra det bästa av det, trotts din pappas missbruk! Kram

Tack så hemskt mycket för svar!
Det är så otroligt svårt att bara stå bredvid å titta på när allt bara är åt helvete å man bara vill skrika å slå om allt skulle bli som förr då!
Jag är bara så less på att höra om vad som försiggår där hemma å jag vill bara stänga ute allt dåligt men vissa gånger går det bara inte å jag blir deppig av att känna mig hjälplös å hopplös..
Men jag ska verkligen vara egoistisk å tänka på mig själv när det kommer till detta, jag orkar inte heller bära det på mina axlar.
Helst av allt önskar jag att det skulle hända nåt om det skulle gå upp för honom å han skulle tänka "va fan har jag hållit på med!?", det låter ju inte så trevligt att jag tänker så men det vore det bästa som skulle hända just nu..

Någon som tror att ens drömmar försöker säga en något eller är drömmar bara en bearbetning av dagens händelser? Det var det snurrigaste och otäckaste drömmar jag varit med om. Är nu helt slut, jätteledsen och känslan i kroppen är så "sann" från drömmarna. Blir en tuff dag men jag ska kämpa, dricka en massa kaffe och försöka hinna gå ut på lunchen i det fina vädret.

Önskar alla här inne en fin och lugn dag ❤️

Förstår att det är svårt för dig att prata om detta med någon. Min mamma mörkade min pappas missbruk i alla år. Vägrade prata om det. Jag däremot pratade om det helt öppet redan från tonåren. Det är inte mitt fel att min pappa var alkoholist. Lika lite som det är ditt fel att din man dricker. Samtalshjälp är kanon! De har betalt för att lyssna. De ger dig cred om du tänker/agerar "rätt" och får dig att öppna ögonen om de tycker att du hanterar situationen fel. Förhoppningsvis får du hjälp med att agera i nuet, och möjlighet att reflektera över vad som hänt. Ångest är svår att bemästra helt på egen hand första gången man upplever det. Andningsövningar kan dock funka.

Tycker Du ska söka professionell hjälp, någon som Du kan prata i förtroende med och som kan ge dig råd och stötta. Att Du hade en strulig tonårstid gör inte dig till en dålig mamma! Är väl många människor som har en turbulent uppväxt och tonår men som blir jättebra föräldrar och människor som vuxna. Han kan inte ta dina barn ifrån dig utan anledning (och struliga tonår är ingen anledning). Känns mer som HAN skulle få begränsad vårdnad. Har Du bra vånner runt dig i Spanien? Har du bra personer (familj, vänner) hemma i Sverige som kan stötta dig? Försök tänka ut vilka du har som är bra och som du kanske kan prata med. Jo skilsmässor kan va hemska för barn, särskilt om föräldrarna inte kan hantera situationen. Men att leva kvar i nåt destruktivt är inte bra för dem heller. Finns stöd att få även under en sån process. Trivs du i Spanien och vill vara där? Låter ensamt på nåt sätt eller bor övriga familjen där med? Kanske du kan låta gubben va kvar i Spanien och ta med barnen hem till Sverige på lite semester och få lite andrum och vila? Kram

Bra att du söker hjälp för stickningar och domningar och andra kroppsliga besvär. Du kan googla på 'andas i fyrkant' så hittar du konkreta andningsråd. Hoppas du möter en 'bra' lyssnare som kan ta emot det du har att berätta när du börjar släppa ut din mörka hemlighet i ord. Det är tyvärr inte alltid kunskapen om våld är vad den borde vara. Det är fortfarande ett alltför dolt problem fast det skapar så mycket lidande och ohälsa, ofta i vida ringar runt den närmsta utsatta. Har du varit på Alanonmöte? Det är också ett tips.
Jag känner igen det där om att förlora sig själv. Hos oss har det varit så paradoxalt ibland sen mannen blev nykter att han har sagt ifrån när jag faller in i att bortse från mig själv för att först fundera över vad han 'klarar av'. Anpassningen, medberoendet kommer så smygande och är så försåtligt. För min del är jag invuxen i det eftersom min pappa var alkoholist. Mycket har jag kommit till insikt om nu sent i livet.
Jag hörde nyligen om tre steg i att göra sig fri ur en våldsam relation, jag klistrar in en länk här där de beskrivs http://www.somaya.se
- ser att länken trasslar, klicka på 'om våld' och sen 'våld i nära relation'. Den här länken borde vara tillåten här.
Hoppas du fortsätter skriva om din väg vidare i ditt liv. Det är hjälpsamt för en själv och för andra som kan känna igen sig. Hoppas din dag blir bra, du är på väg framåt! Kram / mt

Tack för råden om vad som kan hjälpa. Ska försöka komma till VC imorgon.
Paradoxalt nog känns det mycket jobbigt och svårt att tala om denna hemligheten som varit så dold. Kan man göra någonting själv vid dessa ångestattacker?
Tack och sov gott ni som kan

Det har jag sagt till mig själv så många gånger jag har två val, och jag har sagt till han att han har två val och vi måste då båda acceptera varanndras. Då menar han att han aldrig skulle välja alkoholen före oss..
Men jag är rädd att jag skadar barnen om jag är kvar, också att dom kommer hata mig om vi går.. dom älskar sin pappa innerligt tänk om dom vänder sig mot mig? Jag har läst i andra trådar att man har inga rättigheter..
Han har vid riktigt dåliga perioder hotat att ta barnen ifrån mig, för jag har ett dåligt förflutet, men dett under min tonårstid, kan de skada mig idag?
Jag vet verkligen varken ut eller in, men önskar ju i de sissta att han ska klara o sluta, han klarade ju sluta spela men med hjälp av behandling på slutet hem.. han vill inte gå i behandling igen..

Stickningar och domningar beror på ytlig, eller för snabb andning. Försök att djupandas. Fyll magen med luft medan du andas lugnt till fyra, håll andan räkna till fyra, andas ut och töm magen på luft medan du räknar till fyra, håll andan och räkna till fyra. Upprepa tio gg. Då signalerar du till din hjärna att allt är lugnt. Kan hjälpa. Ring vårdcentralen imorgon och berätta att du har panikångest. För det är sannolikt det du har om du inte får luft, och om det sticker och domnar.

Du behöver samtalshjälp, och kanske även ångestdämpande medicin. Antar att du inte sover så bra heller. Att inte kunna sova leder till ångest. Hjärnan blir uttröttad. Att hålla garden uppe så länge som du har gjort är utmattande! Ibland kommer tröttheten ikapp när man väl fattat beslutet eller när det värsta lagt sig. Du behöver vila både kropp och hjärna!

Du behöver samtalshjälp, och kanske även ångestdämpande medicin. Antar att du inte sover så bra heller. Att inte kunna sova leder till ångest. Hjärnan blir uttröttad. Att hålla garden uppe så länge som du har gjort är utmattande! Ibland kommer tröttheten ikapp när man väl fattat beslutet eller när det värsta lagt sig. Du behöver vila både kropp och hjärna!

Att det där rådet om att prata med den sjuka när hen är nykter, det suger... Vissa sjuka är ALDRIG nyktra eller kanske någon enstaka dag under månader, och just den dagen kanske man inte råkar träffa hen och missar "det rätta tillfället".

Det finns inget du kan göra och det är INTE ditt ansvar! Vet att det låter hårt o tufft, men nu när du hittat hit har du säkert börjat läsa massor av trådar och så småningom kommer du att förstå... Lev ditt liv och fokusera på DIG, du är så ung och ska inte bära detta ok på dina axlar! Kram

Idag har jag haft riktig ångest. Det är som om jag inte har några försvar kvar, att allt som jag fått stå ut med och alla kränkningar jag utsatts för pga min mans supande nu kommer upp till utan och slår till med full kraft. Jag har under vårt liv tillsammans varit så stark, parerat så många svåra händelser som alla lagrats i min kropp och i mitt psyke. Nu då jag eg borde känna mig lättad och tillfreds eftersom vi nu ska skilja oss och jag slipper hans supande inte känner annat än ångest.
På allvar har jag under stunder idag inte vetat hur jag ska andas.
Det krampar och gör ont i hela kroppen. Stundtals har jag ingen känsel i händerna.
Vad är det som händer?
Vad ska jag göra?
Vart vänder jag mig?

som Du delar med många inklusive mig är att man älskar en person som är som två personer. Den nyktre som man älskar och den onyktre som man avskyr/tycker synd om/måste ta tonvis med skit från. Sorgligt och destruktivt! Jag har lagt ner för jag vill va ihop med en man som jag kan lita på och som inte gör mig ledsen och otrygg! Du och era barn förtjänar bättre! Och många är dessa alkoholister som vill bli "normaldrickare" och inte vill söka hjälp. Ungefär lika rimligt som att en ägg-allergiker skall lärs sig att klara av att äta en viss mängd ägg. Jag klarade inte av att älska den nyktre och hata den onyktre. Berg och dalbana som man blir helt utmattad av. Sätt dig själv och barnen i första rum!

Beklagar sorgen

Min pappa söp också under hela min uppväxt, vilket ledde till konstanta bråk hemma. Redan som 10-12-åring hade jag ett mantra: "Snart är jag stor och får leva mitt eget liv". Han slutade dricka och började igen, fler gg än jag kan minnas. När mina barn var 2 och 4 år gamla bröt jag med honom helt. Min uppväxt kan jag inte göra något åt, men mina barn skulle slippa uppleva det. Ett halvår senare dog han, levern var helt söndersupen. Det är 16 år sedan, och han var strax över 60 år. Efteråt kände jag bara en lättnad. Han hade fått ro. Han ville inte leva längre, och han kunde inte sluta dricka för gott. Det allra sorgligaste är att ingen, och inte jag heller, lyckades nå fram till honom. Så att han kunde sluta dricka för gott. Men 40-45 års supande hade skadat honom för mkt, inte bara organen utan också psykiskt. Han vågade inte tro på sig själv, han isolerade sig osv. Så otroligt sorgligt. Men absolut inte mitt fel. Och din pappas död är absolut inte heller ditt fel! Beklagar sorgen❤️

Har ju liksom försökt prata med honom men fast han är nykter så bara förnekar han allt och stänger in sig. Jag har blivit hotad av honom när han skickat konstiga meddelanden och ringt när han varit upp stressad och säger att jag är precis som min mamma, men faktum är att jag är extremt mycket lik honom..

Det hela började för snart 10 år sen när min mamma var "otrogen", kan inte riktigt kalla det att vara otrogen men.. Sen dess har det bara gått utför. Mor min är inte heller den svagaste personen när det kommer till känslor och sång å hennes far i sin tur hade också alkoholproblem å var nära att dö. Därför är hon väl inte så finkänslig när det gäller alkohol å över konsumtion av den..

Jag är bara rädd att han ska köra ihjäl nån eller sig själv när han kör till jobbet. Jag tror inte att han skulle kunna leva med att ha kört ihjäl en människa på sitt samvete. Han är nog väl medveten om att han dricker FÖR mycket men vill kanske inte inse det. Det tär på hela vår familj fast jag nu inte bor där mera å skulle inte kunna det heller.
Har nog pratat med andra runt omkring mig om detta men det blir inget gjort, det känns som att allt står å trampar på samma ställe hela tiden å inget händer. Har ingen aning om hur jag skulle gå till väga för att få honom att må bättre. Vet inte heller vad jag skulle säga åt honom.

Tacksam för svar!

Du berättar att din pappa har haft och har alkoholproblem sedan många år tillbaka. Han blir aggressiv och du är rädd att han blir våldsam eller hotfull om du skulle välja att prata med honom eller sätta gränser på något sätt. Du flyttade hemifrån redan du var 18 år och detta låter som en av orsakerna till det.

Du befinner dig i en tuff situation och det är bra att du tar kontakt utåt för att få stöd kring det här. Att börja berätta och läsa hur andra gör kan vara ett steg på vägen. Har du fler runt omkring dig att prata med, vänner eller professionella?

Det finns flera typer av stöd professionellt att få utöver att skriva här på forumet om du skulle vilja det. Det kan vara klokt att prata med honom när du känner dig säker på att han är nykter, alltså inte påverkad av alkoholen varken onykter eller bakfull. Det är bara ett generellt tips som du säkert själv redan tänkt på. Vad tror du själv att du mer skulle vara hjälpt av?

Fortsätt skriv och läs här, och igen, välkommen!

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen och anhörigstödet

Välkommen hit! Ett bra ställe att tvingas sätta ord på vad man tycker och känner, och få input på det. Vilket liv vill du ha? Att din man skulle klara av att dricka måttligt mer än korta perioder har han redan bevisat gång på gång att han INTE kan. Vill han inte sluta dricka helt så får du bestämma dig. Leva med det, eller bryta upp. Kan låta tufft, men tyvärr är det så.

Jag blir väldigt berörd och känner igen mig inså mycket. Har flera gånger den sista månaden trott att vi är eniga om att vi ska separata. Men han kommer alltid tillbaka, ångerfull över hårda ord, säger att han vill göra "allt" (vad det nu innebär) för att få det att funka mellan oss. Jag vill egentligen separera. Är färdig, inget mer att ge. Jag har gått sönder så många gånger att jag inte tror att det går att reparera igen. Men det fattar han inte. Allt ligger på mig - också ansvaret för hans mående vid en eventuell separation. Vet att han skulle hantera det extremt dåligt. Har också ett litet barn mitt upp i allt.

När jag läser ditt inlägg. Kan riktigt känna din lycka och framtidstro. Glad för din skull.