Senaste kommentarerna i forumet

...vill de prata med barnen också och ev med deras förskola/skola och kanske med andra anhöriga. Det är jobbiga samtal för barnen, därför pratar man inte med dem i första ledet. Är det en bra person du träffar så ta gärna upp detta med enskild vårdnad med fokus på att du säkrar upp för barnens rättigheter och att det inte på ngt vis skulle påverka hans umgänge med barnen, bara lyft och hör hur de svarar.

Även de små barnen märker av hans missbruk men på olika vis och det skapar en otrygghet.

Hoppas det löser sig på bästa sätt!

...som är konstigt och närmast omöjligt att förstå, när det gäller destruktiva relationer! Utan att veta allt för mycket så kanske det inte är konstigt att han har en tjejkompis, men det konstiga är att han ljuger om det och att ni aldrig träffas allihop, er familj och hennes.

Klart han lägger skulden på dig, det är lättare för honom! Missbruk är en förnekelsesjukdom och kontakten med andra kvinnor kan ligga i missbrukssjukdomen... Sen tycker inte jag att man kan skylla allt dumt, alla dåliga beteenden, alla kränkningar, misshandle mm som ngn som dricker kan utsätta sin partner/omgivning för, enbart på missbruket. Personen har dessa sidor inom sig, liksom det goda.

Ju längre du kan låta bli att kontakta honom, desto bättre. Med tiden kommer du förhoppningsvis att märka att du faktiskt mår bättre utan honom.

Varför du älskar honom? Kärleken är inte förnuftig och är det verkligen honom, hela han med gott och ont som du älskar eller är det ngt annat som tryggheten, hur han behandlar dig som en prinsessa...? Dessutom vänjer man sig vid att bli illa behandlad och till slut tror man kanske inte man är värd mer eller så tycker man att relationen fungerar visst det bra.

Mycket styrka och du är värd ngt mycket bättre!

Att du ens finns där är ju hennes räddning! Du kan inte göra mer. Hon måste göra jobbet själv. Verkligen vilja sluta dricka, bestämma sig fullt ut, och ta hjälp. Annars måste du lämna henne. Du måste tänka på dig själv. Var och en har ansvar för sitt eget liv. Och sina barns, så länge de är just barn.

Du behöver inte alls be om ursäkt för att dröjt med att svara? Jag förstår att du kämpar på i den takt du orkar med. Men visst skulle jag önska dig kraft att få till den avgörande förrändringen som kanske handlar om djuren. Det mönster jag ser är de långa uppehållen i ditt skrivande och ibland har jag funderat på vad du gör och vad det händer i 'mellanrummen'.
Skickar en sommarkram, hopp och styrka till dig❤️?? / mt

Kan känna igen mig lite i det du skriver. Jag och min fru har företag tillsammans. Hon är driven, smart, utåtriktad och företagsam. Programmerar dessutom, vilket hon ofta gör på 2.0 promille för att sakta ner sin hjärna (yep, antagligen odiagnostiserad adhd!)
Vad jag känner igen mig i är vetskapen av dennes potential och kapacitet, men framför allt omöjligheten i att kunna styra i rätt riktning...
Tror att det bara är personen i fråga som kan det, tyvärr...

ja, och det är det jag känner att jag gör hela tiden: "Jag känner, jag tycker"... I kväll ligger hon inlagd på BAS, avdelning 7. Hon har sagt till mig så många ggr att om hon hamnar på avd 7 igen så tar hon livet av sig. Övertalade henne att vi skulle åka in till BAS ändå för hjälp, och vad händer.. jo avd 7...Så, nu sitter jag här...allt mitt fel igen, som vanligt...

Har en särbo som är alkoholist och som har en annan sida (nykter) som är så där härligt speciell! Den sidan (den nyktra) är som nån slags drog jag inte klarar mig utan. Förlåter (eller har gjort) också kontakt med annan kvinna som "inte betyder nånting"! Den sista tiden har jag börjat inse att varken hon eller jag betyder något annat än ego-boost för honom. Det som betyder nåt är spriten, viktigare än något annat. Han tar om och om igen risken att förlora mig för att få supa till det. För tre veckor sedan gjorde jag slut. Jag var förkrossad i början och har fortfarande de där stunderna när jag saknar den där speciella personen han kan vara. Men Gud så lugnt och skönt jag har det ändå. Innan var jag ständigt orolig för att han skulle vara svekfull och sms:a HENNE! När oron kommer nu tänker jag "ja just det ja vi är inte ihop längre, han kan sitta där och fylle-smsa henne bäst f-n han vill! En reflektion: om din gubbe har en tjej-kompis (vilket är ok egentligen) så borde hon ju va din kompis också, komma förbi på kaffe som en normal människa. Hon har säkert problem med spriten hon med. Det har kvinnan som min särbo har kontakt med. Vilken normal kvinna tycker det är kul att fylle-snacka med en karl? Ingen utom en som själv fylle-snackar. Håll ut, det blir bättre! Tiden läker och man tänker klarare när man får lite distans och perspektiv! Kram

Nästan otäckt likt min livshistoria som nu är över och förbi sedan ca tre år sedan med min förra man.
Bara åren som skiljer sig åt.
Annars otrohet under många år,svek, brutna löften och hans sjuka svartsjuka.
Allt pågick som värst sista fyra åren när jag var som ett vrak.Men alkoholen och flirtandet med andra tjejer på fest och på krogen har alltid funnits mer eller mindre under våra 28-år vi hade tillsammmans.Idag lever jag ett lugnt och harmoniskt liv och har ett särboförhållande sedan tre år.Livet är underbart igen?Nu lever jag MITT liv och inte genom någon annan som får en att må dåligt. Som det borde vara för alla i ett förhållande.Respekt,tillit och förtroende är viktiga grundstenar i ett sunt förhållande.Hoppas du finner rätt väg i livet för att må bra igen.

Din man har fått många fler chanser än han förtjänar! Han har betett sig som ett svin rent ut sagt. Ge honom inte en chans till! Skaffa eget boende, och bo kvar hos syrran tills dess. Ge honom inte en chans att försöka övertala dig. Prata inte med honom på telefon och sms, träffa honom inte. Ta ingen mer skit!

Det är otroligt bra att du kan sätta ord på vad du tänker och känner. Det är ett friskhetstecken! Är man riktigt illa däran känner man "ingenting". Men det gör du! Bra kämpat - ta ingen mer skit!

Förstår precis din känsla. Kände likadant. Man ska lita på sin magkänsla! Men det är inte du som gjort fel - bara han!

Jag känner mig så jäkla naiv, blåögd, dum och lurad. På SJU månader har jag inte fattat att karlen är alkoholberoende!! Magkänslan har dock talat till mig ett bra tag. Faan vad jag känner mig dum ?

Det är jobbigt och tungt men det låter som du ser ganska sunt på vad som är vad! Styrkekramar!

Det är självklart bra om det finns ett större barn som själv kan berätta, det styrker att det inte bara är du som förstorar,hittar på eller är allmänt onödigt beskyddande om barnen. Prata med 15 åringen innan så det inte för hen känns som press att berätta, förklara bara varför det är viktigt att hen ärligt berättar hos soc hur ni haft det hemma.

Vad bra att du kan stötta upp men också kan lägga över ansvaret!

Vårdcentralen är det ofta bäst att börja med, följ med om du kan så att missbrukaren inte avbokar eller gör detta till en bagatell. Om det är en bra Vårdcentral tar de prover och gör en uppföljning för att planera vidare, kan hen skötas på vårdcentralen eller ska de remittera till beroendemottagning? Man bör också starta en utredning om hur mycket personen druckit, det kan vara förenat med livsfara att sluta tvärt och utan hjälp, vart ska hen i så fall få denna hjälp.

Alternativ kan vara att vända sig till socialtjänsten, eller beroendemottagning/psykiatri, lite beroende på hur det ser ut.

Den stora frågan är ju om missbrukaren vill ha hjälp och hur hen vill att hjälpen ska se ut? Du kan också ringa beroendemottagning och höra hur ni kan gå vidare på bästa sätt och vilka alternativ som finns där ni bor, på många håll har man också öppenvård som oftast ligger under socialtjänsten.

Hoppas det löser sig!

Ja, det är så allting känns- det känns svårt och tungt.
Allt dåligt mående och dåligt beteende som jag låtit min man hälla rakt över mig under våra år tillsammans. Som alla gånger jag tvivlat på om saker och ting verkligen händer, hur jag fått höra om jag bara vore mindre egoistisk, lite mindre sur och grinig, lite mera av ditt lite mindre av datt.
Jag har känt mig så ledsen och ensam och skämts över det jag är med om. Gråtit mig till sömns på kvällarna samtidigt när livet pågår för alla andra alltmedan min man glatt haft sina " härliga" stunder med vinboxen. Precis som om han haft en älskarinna där jag och min son varit jobbiga hinder och glädjedödare.
Jag vet att det inte leder framåt att hålla på med ältandet nu är jag ju trots allt på väg bort till något som är på mina villkor.
Men jag är ledsen och trött och känner djup sorg över att han tillåtits att behandla mig och min pojke så dåligt som han gjort.
Och inte får jag den minsta ursäkt eller ens att han kan se hur det blivit för mig pga hans alkoholism. Nej, han är den som mår dåligt, jag har förstört vårt liv tillsammans och han kommer förmodligen supa ihjäl sig- det är iaf vad han säger då jag berättar att jag är orolig för honom.

Att leva i en ensam tvåsamhet gör att man dör lite varje dag. Besvikelserna staplas på varandra och egenvärdet naggas i kanten och utplånas till sist och man känner sig maktlös och vet inte vart man skall börja för att lösa situationen. Kom ihåg att du inte är ensam. Du har fått jättebra tips att göra saker för dig själv, som du mår bra av och som ger dig energi. På så sätt kan du också bygga upp ditt egenvärde. När du känner dig starkare blir det tydligare vad du måste göra för dig för att du ska må ännu bättre.

Du har underbara barn som vill att du ska vara lycklig. Om du är lycklig så hjälper du dem, tyvärr kan du aldrig förändra alkoholisten. Han har en annan förälskelse och kärlek som alltid kommer att komma först i hans liv. Ställ dig frågan om du orkar vänta på att den kärleken skall gå över och han ska göra slut med den. Jag har ställt mig frågan vad jag skulle säga till min dotter om hon befann sig i samma situation. Hade jag uppmuntrat henne att stanna att härda ut, att leva för de dagar som en liten ljusstrimma syns mellan molnen eller hade jag sagt till henne att hon är värd att ha solsken varje dag. Det fick mig att se min situation i ett annat perspektiv och uppvärdera mitt egenvärde och lämna ett liv som inte gav mig det jag vill få ut av livet.

Hur situationen än kommer att vidareutvecklas så är du värd all lycka och kärlek.

Styrkekramar i massor till dig

Åhh tack snälla för tippset.... ny här o håller på att lära mig <3

... ju inte hunnit bli sambor än tack och lov men det var ju vad man hoppades på. Inte nu :-(

❤️

Borde kanske förvänta mig mer, kräva mer av livet, för det brukar bäl vara då saker händer? Man triggar igång sitt eget liv. Med positiva förväntningar är man en positiv människa, som får positiva svar tillbaka. Men - utan att skylla på min man - jag kan känna mig ganska otillgänglig och avslagen, som en apparat utan anslutningar.

Kärleken som jag väntade på så länge i mitt liv kom till slut, och nu vill jag inte ha den!! Känner mig ensam igen, som jag gjort så mycket i mitt liv tidigare. En annan kärlek, på ett annat sätt, för mig, finns den??

Man måste orka vara medskapande antar jag. Orka, våga, tro. Vilja, hoppas.

Men jag går händelserna i förväg nu med dessa funderingar, sprungna ur tvivel och ensamhetskänsla.

Det som måste hända nu är vår separation, och det i hans nykterhet. Full kan han ju inte ta itu med någon flytt. Ska inte förutbestämma ett återfall, men mentalt är jag inte med längre hur som helst.

Du behöver luft och lugn och ro för att hitta tillbaka till din livskraft och initiativkraft. Hans beteende är typiskt missbrukarbeteende, och ingen som inte är medberoende skulle acceptera det beteendet. Man blir lätt hemmablind. Men nu verkar du se hur felaktigt både ditt och hans beteende är, och det är ett friskhetstecken!

Tack för era svar! Känner mig ensam. Vi är nog överens om att han ska flytta, men han har ännu inget nytt boende. Nu är han nykter igen, och har varit världens frommaste och bästa ett tag. Och där står jag och är sammanbiten och lite bitter... Och väntar på att få starta om, inte för att jag tror det blir dans på rosor.

Jag har börjat förstå hur fast och medberoende jag är i min mans alkoholism. Från att innan jag träffade honom vara en självständig och initiativrik person med intressen har jag nu blivit så fast och i behov av att anpassa mig till det min man har på agendan. Nu då jag bestämt mig för att lämna och börja återta mitt kiv fullt ut tvingas jag inse hur handlingsförlamad och ängslig jag blivit. Minsta tecken på negativa känslor/ reaktioner från min man ger mig ren och skär ångest.
Som i helgen då jag bestämt mig för att ta en joggingtur i skogen, vilket drog ut lite på tiden då jag stannade och njöt av en härlig stund vid en insjö. Inget konstigt med det kan man ju tycka. Men jo, jag fick genast ångest ochvkänse mig ertappad då mannen uttryckte hur länge jag varit borta, hur ego jag är som bara drar hemifrån och att han inte kan förstå att jag kan skuta så i honom!
Tilläggas ska ju att han under det att jag varit borta dragit i sig en vinbox och var sådär grälsjuk som han blir då han dricker.
Jag struntade i hans provokationer och gick bara därifrån och läste en bok. Så brukar jag inte göra utan mitt vanliga beteende har alltid varit att försöka förklara, gå med på och hålla med om att han nig har rätt osv.
Men, då han blev sittande kvar i sitt fyllerus ja, då somnade han plötsligt pga fyllan.
Idag såg han skamsen ut och klagade på tryck över bröstet och satt och såg ut som en ledsen hund...

Det är förstås en enorm sorg för dig, du sörjer den nyktra glada sambo du tidigare hade. Men han finns inte mer, och du kan inte göra något åt det. Det är bara din sambo som kan göra det jobbet.