Senaste kommentarerna i forumet

Ni har ju helt klart olika syn på mannens drickande, och miljön ni lever i gör det svårt för honom att avstå. Varför skulle han? Det är nog den frågan du behöver ventilera med honom. Säg inte åt honom vad han inte ska göra, hur han ska bete sig eller inte. Utgå hellre från dig själv "jag tänker/tycker/oroar mig..." Han verkar ju ha respekt för dig, och om den han älskar på allvar är orolig för hans hälsa så måste han lyssna. Tänker jag.

Kära Izzy!
Har läst i tråden hur många år du kämpat med din alkoholist. Själv lever jag med en missbrukande läkare som har varit nykter men börjat dricka igen. Det som jag känner igen från din berättelse är hur den sjuke kan få alla problem fokuserade på sin partner. Hur otroligt manipulativ en missbrukare är. Att från ingenstans hitta förklaringar som låter så rimliga till sitt beteende är de makalösa på. Vet inte hur många gånger jag själv trottt på allt han sagt mig. Det är väl så att det är så smätsamt att erkänna hur lurad man har blivit och blir. Numera tror jag inte ett ord han säger är sant. Utgår ifrån att allt han säger är bara för att lugna och lura mig. På det viset blir jag inte så besviken som jag förstår att du blev i samband med släktfirandet. Min mans drickandeär inte i så stor omfattning men beteendet är exakt detsamma. Det är intemängden alkohol som avgör hur han uppför sig. Jag har också svårt att se det som en sjukdom men du kan vara övertygad om att han kommer inte hålla löften och överenskommelser hur mycket han än lovar. Det är den bistra verkligheten. Jag gick på alanon när det var som svårast i våra liv och var också på en anhörigvecka genom Nämndemansgården. Det var det som fick mig att få ny energi och kraft. Jag skulle råda dig att ta kontakt med socialen och berätta om hur du mår och din dotter. Vi fick hjälp genom kommunen som bekostade både min mans vistelse och anhörigvecka för mig och barnen. Det kanske inte fungerar där du bor men det kan vara värt ett försök. Att träffa andra och se och höra att man inte är ensam om problemet är väldigt läkande. Jag önskar digallt gott och en stor Kram.

Tack för att jag får ta del av din erfarenhet. Känner igen mig i det du beskriver och jag vet att vi måste komma framåt. Hoppas fortfarande att det är tillsammans med min man. Känner mig i stormens öga blandat med att vara i ett riktigt elakt, jobbigt kaos. Hade en vecka med minimalt drickande, inte p g a förändrat beteende utan för att vi inte hade råd. Under de här dagarna fanns glimt av det liv jag trodde vi skulle ha och dela. Han var den omtänksamma och roliga mannen som jag en gång förälskade mig i. När sedan pengarna kom, kom också alkoholen tillbaka. Ingen måtta utan det hälls i sig och somnar långt innan ens den minsta skall gå isäng. Pratat med mina föräldrar, eller snarare berättat hur det ligger till (ett skrap på ytan men ändå öppnat upp). Det var ingen överraskning men vad kan de göra, känns som jag bara lägger en börda på andras axlar. Han var medbjuden på AW med nya jobbet och jag var inte jublande glad men sa att det är klart han skall gå men jag bad att han inte skulle dricka så mycket - blev fel det också. Får dåligt samvete när jag ibland önskar att han skulle visa sitt sanna jag även för andra bara för arg jag skall slippa framstå som värsta
bitchen.

Ska kolla om jag hittar den! Men vad tror ni om att 15 åringen kan även hon berätta hur det har varit här hemma? Kan det styrka det hela om han nekar?

Här är det mer så att jag säger att du måste komma och träffa barnen men han kommer inte. Hör av sig då och då och säger några ord till de små.
De är 3 1/2 och 6 år sen finns det även en på 15 år som inte är hans biologiska men ändå har varit pappa till i 10 år. Hon har inte hört ett ljud ifrån honom. Fast att hon mår jätte dåligt för allt som hänt och det vet han..
Pratade med soc idag och de hade pratat med honom på morgonen. Han påstår att jag inte låter honom ha dem men hon hade bara sagt att det var min skyldighet att skydda dom. Men att det är viktigt att han träffar dom. Jag har varit på ett enskilt möte och nu skulle han dit på ett.
Jag har skrivit ner allt som hänt och fyller på hela tiden..

för ditt långa svar o förlåt att jag inte har svarat förrän nu. Du skriver så mycket tänkvärt och sant men jag kan inte riktigt tänka klart när jag är i den här "karusellen" Jag har inte pratat med honom än o vet inte hur jag kommer göra.
Det är bara för att jag är beroende av honom pga våra djur som jag inte kan släppa taget. Jag har inga känslor för honom längre o vill inte ha honom
tillbaka! Jag önskar så att jag kunde komma på nåt sätt att lösa det så jag inte behöver ha någon kontakt längre.
Stor kram ??

... blir jag förbannad och andra blir jag ledsen ochvtycker synd om. Håller en viss distans men saknar oss, saknar närhet och vill bara ha en nykter glad och välmående särbo.

Hur mår du? Släppte sjukhuset bara hem dig? Du måste ju få hjälp på något sätt. Urusel på att veta vilken hjälp som finns att få, men om du startar en egen tråd under "förändra mitt drickande" så får du nog massor av tips.

När jag läser min tråd från början känns det som ett helt annat liv, eller som det handlar om helt andra personer. Jag tror knappt att det är sant, hur kunde det gå så lätt? Min tidigare erfarenhet av alkoholism är ju baserad på min pappas drickande, och jag kan inte komma ihåg hur ofta han slutade dricka. Och alltid började igen. Ofta i samband med semestrar. Eller när han jobbade utomlands. Nästan alltid i smyg, precis som vi var idioter och inte hörde/märkte det direkt ändå. Och det spårade alltid ur katastrofalt. Till slut slutade jag hoppas. Egentligen är 14 veckor ingenting i sammanhanget. Så jag vågar inte ropa hej än. Men jag väljer att inte oroa mig. Allt är bra just nu, och jag njuter av det. Eventuella återfall får vi hantera när de väl kommer.

Tyvärr,... jag kan bara säga att jag känner igen mig i det du beskriver. Ingen tröst, kanske, men ändå. Vi har ett tungt sorgearbete framför oss, men det är det värt. Att avsluta, gå vidare. Det finns inget annat.

Tack för era kommentarer och pepp! Det är märkligt ändå detta med förnekelse. Jag läser igenom alla inlägg jag skrivit och de började för ett år sedan i början av semestern. Jag känner en sådan befrielse nu då vi kommit så långt som att han får fortsätta utan mig nu då han på alla sätt och vis gjort det valet nämligen att fortsätta dricka sina förbannade vinboxar.
Som en person som inte dricker speciellt mycket är det så svårt att förstå att detta faktiskt händer!
Han är så ledsen och olycklig över att jag framhärdar i detta med vår separation. Han kan inte förstå hur jag kan slänga bort det vi har.,, bla bla bla.
Vaddå?!!! Jag slänga bort? Det är ju för faan han som plötsligt är som en tvååring som surar. Det är jan som på allvar dricker ljummet vin efter frukost då jag är inne i tvättstugan. Han har sedan i onsdags ( idag är det söndag) druckit 4 vinboxar, 12 starköl och precis nyss dragit i sig en flaska prosecco då jag var ute och gick en promenad. Nu är allt slut och jag hör hur han skruvar runt i soffan av otålighet och frustration över att inte kunna bli plakat även ikväll.
Får man inga abstinensbesvär av en sådan konsumtion?
Åh vad jag längtar till mitt eget boende!

Gör en prioriteringskarta över personer i ditt liv. De viktigaste personerna är ju din man (som är underbar), dina barn och barnbarn. Med de viktigaste personerna i ditt liv har du det bra. Kosta på dig (ofta) att tänka på det, njut av känslan att Du har lyckats skaffa dig en familj som Du har det bra med. Då blir det nog lättare att förhålla dig till de personer som finns utanför det (din mamma, din alkoholiserade pappa med flera). Och också fundera över vad som är ditt ansvar. Ditt ansvar är inte din pappas drickande, din mammas val att leva kvar i det mm! Man måste inte hälsa på sina föräldrar om det får en att må dåligt. Bättre att lägga tid på ex barnbarn. Tänk mer på nu och framtiden än det som varit. Du var barn då och kunde inte påverka. Men här och nu kan du påverka och ha det bra! Låt inte personer utanför den "innersta ringen" förstöra och förgöra! Din mamma kan väl komma och hälsa på er istället? Din pappa har ju under decennier visat vad som är viktigast för honom (dricka), kan han ju va hemma och ägna sig åt det! Kram

Min pappa drack hela min uppväxt, och även efter att jag hade flyttat. Mamma stannade hos honom, mot slutet var det mest för att hon var rädd att han skulle hamna på en parkbänk. Det sista halvåret hade jag brutit med honom helt, för mina barns skull. På begravningen kände jag lugn, för att han funnit frid. Och sorg över att ingen lyckades nå honom i tid, medan det fanns tid för honom att räta upp sitt liv. Han ville nog hela tiden faktiskt vara nykter, men hade bestämde sig aldrig på riktigt. Hjälp fick han i massor, men han tog ständiga återfall. Jag tror att han var kroniskt deprimerad och självmedicinerade. Oavsett fanns det ingenting jag kunde göra, varken för honom eller mamma. Han är död sen 16 år, och därefter har jag hjälpt min mamma massor.

Nu har det gått för långt. Legat på behandling, skadat mina anhöriga, sjukan ett flertal gånger & i fredags blev det återfall & jag hamnade på psyk & tillnyktring.... Jag drack till & med sjukhus sprit, vilket jag blev påkommen. FYFAN VA PINSAMT!!

Det värsta är abstinensen...svettningar, skakningar. ingen matlust & det där smygandet innan.
Nu får det vara nog, men rädd för att falla tillbaka. Min motivation är tanken på hur jag mådde när jag levde nyktert, Rädsla är vad som står i journalen då jag har minnesluckor. Jag var på sjukhuset för att göra en undersökning efter en våldtäkt & blev så jävla nervös.... Mins inte äns va som hände på sjukan... jag skäms & är besviken på mig själv..... NU FÅR DET FAN VARA NOG!!

Efter en natt på sjukan & dem skulle släppa hem mig fick jag blåsa igen..... FUCK över 3 promille.... Skamligt!! Personalen tyckte att det var lite läskigt att jag tålde så mycket då jag hade varit så himla trevlig mot personal & pat.....

Nu måste jag bara hitta styrkan igen, bort med rävgiftet, men ångest över att släppa flaskan, men det måste göras PUNKT!!
Någon som känner igen sig? Behöver allt stöd jag kan få nu <3 PUSS

Jag har levt med en alkoholist och han är fortfarande alkoholist.. Jag flyttade för snart 2 år sedan och det har jag inte ångrat en sekund!
Honom kunde jag ju inte förändra (det var hans planhalva) Men jag kunde bestämma hur jag själv ville att MITT liv skulle se ut! (det är MIN planhalva) Så istället för att begära att han skulle förändras, så böjade jag sakta ta kommandot över mitt liv! Vad var jag intresserad av (UTAN honom) Vad ville jag göra?
Ja i början ville jag bara ha en dörr att stänga om mig, kunna träffa vänner utan att bli utfrågad, läsa en bok, utan tjat om att det störde och han inte kunde sova för att min lampa lös.. Se ett HELT program på TV utan att nån satt och muttrade över skitprogram och zappade sig igenom en hel kväll.. Jag anmälde mig till ett par kurser och insåg att det blev mina "vattenhål" och att jag inte ville ge upp den delen..
Jag insåg också att hans löften och bekännelser "under galgen" och med munnen inte betydde ett dugg, så snart bolaget öppnade på måndan.
Höll han sig nykter under veckan med hjälp av folköl/lättöl, så tyckte han att han kunde unna sig lite mer till helgen..
För en alkoholist kan tom ett par dagars nykterhet (i synnerhet påtvingad) te sig som en evighet..
De förstår inte alls varför man reagerar/blir sur, för de tycker ju att de hållit sin del.
Och vad gäller ultimatum, så gäller det verkligen att ha en plan och inte bara kasta ur sig hotelser som aldrig blir verklighet.
Hotar du med att flytta så se till att du verkligen kan göra allvar av hotet ifall alkoholisten inte gör något åt sina problem!
Ibland är det bra att separera under en period, för att låta alkoholisten ta ansvar för ett fortsatt nyktert liv! (tyvärr är facit att de många gånger ökar sin konsumtion istället, då de inte behöver "smyga" längre..)
VI är inte ansvariga för att hålla dem nyktra!
Inse, att alkoholisten också kan välja att INTE se sina egna problem, utan väljer att fortsätta dricka!
Min alkoholist kunde lova "vita" veckor och månader, När han själv märkte att det han druckit mer än i överkant, framåt lördag söndag.. (fast på lördag förmiddag så lät det oftast.. Men jag tar bara det här som jag har hemma sen får det bli slut..) Grinig framåt söndag kväll av abstinens och ärkeågren om det var röd dag på måndan och bolaget hade stängt..
En halvtimme efter att bolaget öppnat var i regel första glaset upphällt, med motiveringen att det måste smakas av..(bara en "liten snutt", som i regel innebar att ett halvt glas formligen kastades ner i halsen..) Och sedan den där nästan ljudlösa sucken av lättnad..
Varpå jag insåg att framåt halv 6 skulle karln vara snörfull, ta en tupplur på kanske en timme och sedan fortsätta med nåt fylledille.. I sämsta fall kunde han hålla igång och älta och tjata till 3-tiden nästa morgon.. När han sedan vaknade, kunde han iofs ha ågren över sitt beteende, men ändå förneka sin del i det hela.
Han kunde med hängande huvud lyssna på både förmaningar och utskällningar, Och allvarligt lova att det vara "absolut sista gången".. Vilket bara gällde till nästa gång. En öl eller bara ETT glas vin var aldrig nog. Han tillhör dem som inte kan sluta dricka förrän flaskan är tom! När han var för full att hälla upp i glas, så halsade han direkt ur flaskan..
Det du måste göra, är att börja inrikta dig på DIG SJÄLV! Vad vill du göra? Hitta på något själv, istället för att sitta och vänta på att din alkoholist ska vilja umgås.. (för det kommer inte att hända)
Du är den enda som kan forma ditt liv! (annars blir alkoholisten bara en ursäkt, för att inte ta tag i det!) Se till att skaffa nya vänner om du inte har.. Umgås med dem, gå på bio, utställningar, teater.. Låna böcker.. Gör en resa antingen själv eller med någon kompis och strunta i hur alkoholisten mår! Den biten är han faktiskt ansvarig för själv! Precis som du och endast DU är ansvarig för ditt liv!
Börja med att sätta gränser för det som rör DIG (och håll dem!)
Önskar dig massor med lycka till, för jag vet att vägen inte är lätt.. Men allt börjar med det där första steget! Och det har du ju tagit i och med att du började skriva här (det är ju ett ifrågasättande av den egna situationen)
För det finns i regel bara två saker du kan göra!
Antingen förändra DIN situation, eller acceptera situationen som den är!
Den andre kan du aldrig förändra, med mindre än att förändringen kommer från personen själv!

... jävla skitas!!! Är så förbannad just nu att jag inte vet vad jag ska göra med all ilska och frustration. Känner för att slå, skrika och bara få ur mig allt. Hur kan det laddas upp så mycket igen efter gårdagens gråtattack?! Kanske jag orkar baka för att få annat att tänka på. Känns som jag håller på att bli galen.

Dålig kontakt med far

Jag satte mig ner och pratade med min man på nationaldagen för att han då druckit fre, lör, sön, mån. Jag berättade att det är väldigt tråkigt för mig när han är onykter alla lediga kvällar. Jag berättade om att jag sitter själv alla lediga kvällar för han hittar på massa anledningar för att vara i garaget, altanen eller källaren för att kunna dricka. Han lovade återigen att så ska det inte vara. Han skulle verkligen skärpa sig och inte vara full alla lediga kvällar. Då kommer vi fram till nästa helg, alltså denna helgen. Full fredag och full lördagen. Varför gör han inte ett försök åtminstone en av kvällarna? Han lovade ju. Igår kväll satt jag tillsammans med min 20-årige som som bor hemma och vi pratade om situationen hemma. Han var så ledsen för att jag var olycklig. Jag tyckte det var skönt att prata om det med honom samtidigt som jag får dåligt samvete för sonen som är så ledsen för min skull. Han vill att jag ska vara lycklig och han ser ju att jag inte är det. Jag har sagt att jag ska finnas här för dem (mina barn) så länge de bor hemma, men när de har lämnat hemmet för att leva sina egna liv så kommer jag troligtvis, om inte min man skärper till sig, också lämna hemmet. Problemet är att jag kommer lämna samhället vi bor i för jag har inget som binder mig här. SKulle jag flytta nu skulle jag få lämna även mina barn och det kommer jag aldrig göra. Men de är inom ett år på väg mot högskolor och egna liv. Kanske flyttar jag efter någon av dem. Vi får se. Men stanna här kommer jag troligtvis inte göra eftersom inget händer.

Tvivla aldrig på att det är fel på dig eller din son. Vi med beroende agerar på detta vis för att få försvara vårt intag. Din man verkar ha utvecklat periodisk alkoholism, periodare. En periodare kan ha väldigt svårt att inse att han/hon/vi är just alkoholister. Vi är ju nyktra under långa perioder för att sedan dricka kopiöst. Förstår också att detta beteende kan vara svårt att förstå för anhöriga. De dåliga perioderna kommer fortsätta tills din man förstår till 100% att han är alkoholist.

Jag har varit den perfekta mamman under 2-3 månader för att sedan dricka ner mig totalt. Perioderna har dock blivit kortare och kortare, senast så låg perioderna på 3-4 veckor. Även periodarens förlopp är fortskridande och det eskalerar.

Jag önskar dig lycka till till dig och din son

Du kan gå tillbaka och läsa om/när du vacklar, du har beskrivit så klart hur det är! Men också farhågan att ibland sviktar du och 'tror honom nästan'. Det är tungt att vara fokus för den press han utsätter dig för. Så klart är det tungt för honom också, han håller på att förlora 'allt' men klarar inte att välja bort alkoholen. Det är mänskligt att försöka hitta orsak till förluster och tillkortakommanden hos andra och han måste göra den svåra vändningen och se sig själv.
Skriv här och hoppas du har nån du kan prata öppet med! Hoppas husaffären snart är klar, att du får ditt eget hem och kan börja leva ditt eget liv! Håll taget, håll ut! Du är inte ensam! / mt

Nu har vi kommit till den tidpunkt då hus ska säljas och vi kommer att bo på varsitt håll. Den ursprungliga anledningen är ju att jag inte står ut med min mans drickande. Han har haft perioder under våren av att hålla upp, att inte dricka någonting under 10-12 veckor. Därefter har han börjat igen, att dricka som han säger " normalt gör att det är så han vill kunna dricka".
Men han kan ju inte det. Nu under de senaste 3 veckorna har det gått helt överstyr! Han dricker en vinbox per dag, varje ledig dag! Dessutom har han gjort om sanningen, anledningen till varför vi ska separera, sälja vårt drömhus och inte längre leva tillsammans. Hans " sanning" är att min son orsakat detta. Pga mannens supande vill min son inte bo hos mig så den självklara konsekvensen blir ju att jag ska flytta till eget boende så snart vårt hus blivit sålt.
Min man tycker så synd om sig själv och ut uttjatar detta som en ursäkt att dricka på ett helt sjukt och skadligt vis.
en har han mage att ömsom vara ledsen och nere pga att han nu " tvingas ge upp sitt livsverk".
Vadå?!! Det är ju hans supande och ingenting annat som är anledningen.
Vad kan jag göra för att hålla min psykiska hälsa i behåll?
När det är som värst så tror jag honom nästan.
Men så igår, då kom jag åter på varför. Han söp hela dagen och blev bara mer och mer utmanande och provocerande. I allt jag sa hittade han små öppningar för att starta gräl.
Jag orkar inte mera!

... Bedrövadsambo och Mamma till 2,
Nu känns det lite bättre. Skriva av sig här, läsa lite, gråta ut, bryta ihop och komma igen. Får se vad han vill säga imorgon när vi ska träffas. Skulle vilja vara starkare. Kram alla kämpar <3

Min sits är väldigt annorlunda jämfört med din. Vi träffades i december 2015 och träffades någon gång per månad under ett år. Sambos sen mitten av januari. Vi har inga barn ihop, och han har flyttat in hos mig. Det första han uttryckte i samband med vår konfrontation var "jag flyttar, du ska inte behöva ha det så här." Jag svarade gång på gång "jag vill inte att du flyttar, men jag vill att du är nykter". I början var jag väldigt orolig för återfall. Innan jag träffar honom och hör på hans röst att han är nykter. Sen bestämde jag mig för att sluta oroa mig. Jag vill inte vara en person som oroar mig för allt. Det som sker det sker, och jag får hantera återfallet när/om det kommer. Under tiden njuter jag av vår gemensamma vardag ❤️

för oss idag! Du kan läsa min tråd om du vill, den finns under Det vidare livet och heter Mitt nya år. Det första året hade jag en annan tråd, den finns inte längre tror jag men den aktuella innehåller många tillbakablickar. Länge hade jag behovet att skriva om sånt som varit, en slags bearbetning. Det har inte varit lätt alla dagar men så värt. Nu hade vi ett långt liv bakom oss när problemen med A blev stora och det har förstås betydelse. AA och Alanon har varit till stor hjälp längs vägen och dessutom har vi deltagit i tolvstegsgrupp inom Katarina församling. För min del har det varit jättebra att skriva här. Att skriva för min egen skull, fritt dela mina egna tankar, men ändå så att det funnits mottagare, en riktning. Många gånger har jag börjat skriva 'ut i tomma intet' och sen har jag kommit till viktiga insikter om mig själv.
Jag kan nämna att jag vuxit upp med en far som var alkoholist och hade en önskan att mamma skulle lämnat honom. Därav har jag ett engagemang för barn som lever i förhållanden där missbruk och olika former av våld pågår.
Allt det bästa / mt

Vad skönt för dig/er, bedrövadsambo att det går framåt för er och att han håller i sin nykterhet!
Jag ger honom den här chansen nu att ta tag i sitt liv och så länge han följer det vi bestämt så står vi vid hans sida.
Han är ju en underbar make och pappa så länge ingen alkohol är i hans kropp.
Men, hur har du hanterat det här?
Som jag känner i mig själv, så har jag satt mig själv och mina intressen/mitt liv åt sidan pga honom och alkoholen.. Jag har fått en ångest och oro som jag aldrig förut haft och tappat bort mig själv i allt..
Hur har du gjort? Jag vill kunna må bra igen och samtidigt orka stötta honom i det här..
Kram