Senaste kommentarerna i forumet

Jag blir så arg på mig själv. Jag är så velig jag är så ambivalent jag är så osäker jag är så full av skuldkänslor jag är orolig jag skäms osv osv
Jag tycker inte alls att det är lätt att ffatta beslut. Jag vill inte leva så här, jag längtar efter känslan av frid och ro. Men jag har varit gift med min man i 45 år, vi gifte oss väldigt unga.
Jag har dragit ett tungt lass förstår jag i efterhand. Han orkade inte med stor familj under en period av sitt yrkesliv. Flyttade helt enkelt ifrån oss. Jag hade fullt upp med våra barn och deras liv. Jag fattade verkligen inte då att jag inte behövde ha det så. Jag skämdes och vi var en härlig familj utåt. Vi är fortfarande en härlig familj, men lite naggade i kanten. Han dricker i perioder och nu är jag orolig eftersom han också tar värktabletter. Han är nöjd med sitt liv, han älskar mig men han vägrar inse att han har stora problem. Han vill INTE höra talas om det.
Varför ser inte doktorn på blodprover att han har ett missbruk?
Jag vill inte vara medskyldig om han blir sjuk eller rent av dör. Levern tar ju skada av medicin och värktabletter.
Jag fattar att ingen kan fatta beslut åt mig men jag behöver göra av med mina tankar.

Hur kan ni ta emot så mycket skit, oavsett om han är full eller nykter? Ni är värda något bättre! Jag säger som Grynet: Ta ingen skit!

Får höra hur bra och villig hans ex var i sängen, hur snygg och kåt hon är, hur mesiga mina barn är (inte gemensamma) och mycket annat som gör så ont! Brottas jämt med tankar om huruvida han går runt och tänker så även i nyktert tillstånd! Gör mig hämmad i sängen, kallsvettas när jag måste träffa hans ex, tycker inte om att ha honom ihop med mina barn (fast han är trevlig mot dom)! Han minns inte vad han har sagt och säger bara att det är spriten som talar! På fyllan skriver han sms till sitt ex med familj hur jävla mycket han saknar dom! Känner mig utlämnad och förtvivlad för det han samtidigt säger till ex med familj är ju att hans nya tjej och hennes familj suger! En kär man sitter ju inte och skriver så! FAST vi har det underbart när han är nykter, jättebra sexliv, roligt tillsammans, min familj tycker om honom och är trevliga! Vad är det som händer i hans hjärna?

Jo visst är det så "där spriten går in går vettet ur"! Så är det väl till viss del för alla, man får sämre omdöme mm! Men att förvandlas till en renodlad psykopat.... Måste ju bero på nåt! Man har ju hört att från fyllon och småbarn får man höra sanningen! Och är det sanningen han får ur sig när han är full är det inte kul att vara jag! Han säger själv, i nyktert tillstånd, att det absolut inte är saker han tänker på och tycker annars! Han vill helt enkelt såra mig och använder de medel som krävs! Helt sjukt att man tar risken och dricker när man vet att man blir sån! Och varför blir man sån att man vill såra den man älskar? Om jag dricker så blir jag mer kramig och kärleksfull möjligen! Alla förändras ju av att dricka alkohol! Kanske inte är lönt att fundera över varför! Det kanske inte finns något svar på det! Du har rätt i att man själv får ta ansvar och höjd för det! Det ska ju ingen annan behöva göra!

heter det ju. Det gäller att ta höjd för det, ta ansvar och se till att man inte försätter sig i ett tillstånd som gör att man skadar sina nära och (förhoppningsvis) kära. Hälsa honom gärna det!

Jag glömde säga att dina svar gör mig så glad. Hoppas det fungerar lika bra för er ävenfortsättningsvis. Och glad för din skull att du betyder så mycket för honom att han valde dig.

Känns som om jag är beredd att kasta in handduken. Gör ju bara ont att inse att jag inte kommer på första plats i vårt förhållande. Det "stora pratet" gick så där. Stolpigt, hackigt och stapplande. Har så svårt att sätta ord på hur jag känner och vad jag vill. Han säger att han vill och tänker sluta men jag inbillar mig att det ska vara en bestämdhet som innebär helnyktert från och med nu men icke. Vi umgicks på dagen. Åkte runt lite till fina ställen. Tog en lunch, en fika och njöt av dagen så gott det gick. Sen hem till honom. Förstod att han ju bara längtat hem till sina "gömmor". Känner och märker direkt att han druckit. Går upp på natten å dricker men är "skärpt" och inte full. Jag vill inte konfrontera honom på natten när det är mysigt, lugnt och sovigt (i alla fall för mig). Har härlig morgonsex men jag känner snart att jag vill åka hem. Vill inte, orkar inte. Vill inte "tjafsa" eller tjata. Är inte min sak. Jag tycker att det är så mycket lättare att skriva så jag skrev ett SMS om hur jag känner och vad jag vill ha. Har inte fått någon respons än. Nu ligger det på honom. Jag förklarade att jag inte vill gå omkring och vara ledsen och känna att jag hamnar så långt ned på hans prioriteringslista.

Jag brukar:
– avbryta samtal när min "alkoholist" vill prata full. Ber att få återkomma när han är nykter. Så vänligt... som möjligt. (Jag vill inte moralisera över en ovana som utvecklats till en sjukdom.)
– Låter honom själv se och ta konsekvenserna av spill, flaskor, fastbrända matrester, skamfyllda uppträden inför omgivningen...
– Jag påminner regelbundet om att jag också bebor detta hem och har rätt till en god, spritfri miljö (kämpar själv mot a.)
– Gör upp gemensamma överenskommelser om vad och hur vi bör ha det här hemma. Städning, mat, nöjen! etc.
– Lockar med honom på meningsfulla, roliga, arbetssamma... etc. aktiviteter där a är uteslutet. Förlänger på så sätt de nyktra timmarna.

Forts. följer nog...

Tack. Läste det på aa:s sida. Dvs:

Vi får ofta den här frågan om vad man som närstående kan göra för att hjälpa en alkoholist. Även nära anhöriga, vänner och arbetskamrater till en alkoholist påverkas. Förmodligen tycker man om personen i grund och botten men tycker illa om drickandet. En del väljer att tiga och lida för att inte bli osams och samtidigt ha ett hopp om personen en dag ska sluta dricka. Man blir en del i gömmandet av problemet, man blir en möjliggörare. Eller också blir man en tydliggörare, dvs en nära person som säger vad han eller hon ser, tycker och tänker och sätter gränser för umgänget och står upp för dem.

Vårt svar på frågan är att, för oss alkoholister är det mycket bättre med tydliggörare, eftersom det leder till smärtsamma konsekvenser. Det är just konsekvenserna som får oss att till slut inse att vi behöver hjälp.

Och tänkte mer på försöka förstå mer om "hur" man bör agera som just en "förtydligare".

Läser vidare, tack ❤️

Skriv och läs här på forumet för att få kraft att kämpa. Men beslutet att sluta dricka är hans beslut, du kan inte tvinga honom. Det där med tydliggörare och möjliggörare fattar jag inte alls faktiskt. Hoppas någon annan vet mer.

Lediga dagar sov sambon lätt till kl 11-12 om vi inte hade några planer. Gäspade sig igenom tv-kvällen och somnade lätt vid kl 22-23. Just tröttheten dagtid/kvällstid, inklusive håglöshet och inget driv för fem öre, kändes rätt trist. (Men jag klagade givetvis inte, jag lät honom hållas.) Han följde med på mina idéer, men ville nog helst inte göra någonting. Hänger nog ihop med att dopaminnivåerna sänks när man slutar dricka och det tar ett tag innan de stabiliseras igen.

Först efter 8-10 nyktra veckor tyckte jag att hans trötthet blev lite mer normal faktiskt. Han somnar lätt och har nog god sömnkvalitet, jämfört med tidigare. Och då behövs inte lika mkt sömn kanske. Dels tror jag att både kropp och hjärna behöver läka, och sömn är bästa medicinen. Och dels tror jag nykterheten tvingar dig att känna "på riktigt" och inte bara döva, och det kan ta tid att vända. Jag kan jämföra det med när jag själv pga närståendes sjukdom levde under anspänning lång tid. När vi väl fick ett avgörande positivt besked var det som att bli klubbad bakifrån. Jag kunde nästan somnat stående. Att stressa kroppen med alkohol kan nog ge en liknande anspänning både i kropp och hjärna. Håll ut, det blir bättre - lyssna på din kropps signaler. Just nu behöver den sova mycket, var snäll mot dig själv.

Oj, ja då tänker jag att det nog inte det enda han inte vågar, tror sig klara osv utan alkohol... Han skulle nog må bra av samtalsterapi, men det är ju bara han som måste ta det steget i så fall... Hoppas det löser sig i alla fall!

Du har helt rätt. Så kan du inte ha det. Stå på dig! Allt praktiskt löser sig på något sätt.

Det är jätteviktigt att du under "det stora pratet" utgår från dig själv. Säg "jag tycker/tänker/vill oroar mig för..." etc. Min sambos instinktiva reaktion var också "jag flyttar direkt, du ska inte behöva ha det så här". Men jag svarade honom gång på gång "jag vill leva med dig, men du måste vara nykter". Och sen bestämde jag mig för att inte bestämma mig angående framtiden i stundens hetta. Och det har gått bra för min sambo, med sammanlagt 13 nyktra veckor i går. Och jag är så glad och tacksam över att han valde mig framför alkoholen. Jag förstår att det är svinsvårt, men han har verkligen bestämt sig tydligen. Det är stor skillnad på att vilja sluta dricka och att verkligen bestämma sig.

Jag är på andra sidan i en relation där jag är den som supit och min stackars sambo fått stå ut med att jag sovit mycket, glömt saker, inte hjälpt till hemma osv. Man vill ju aldrig något illa med sitt drickande men har inte kontrollen. Pratat med min sambo nu och även med barnen om mitt problem och enda lösningen är ju att aldrig dricka något igen. Hoppas jag kan hålla vad jag lovat och att det löser sig för er också. Visa kanske vad du skrivit i forumet någon gång när han är nykter?

Samma här visst blir man väl så trött det är en helt annan person full/ han gullar ja inte alls längre/hur mycket vet man dom dricker har ingen aning men vi har småbarn/jag är ocksp nykter i hemmet/ får se om vi måste seperera?

Jag vet att du har rätt, han vill inte sluta dricka. Jag trodde verkligen att allt hade blivit bättre. Det hade det säkert, men nu med all ledighet så fixar han det inte längre. När jag kommer på honom i garaget så blir han arg och undrar vad det gör om han dricker en öl, är det så himla farligt. Nej det är det inte, men det är ju inte bara en öl. Det är en av flera öl. Han tror inte jag vet om alla de andra han har druckit under kvällen. Nu har han två kvällar i rad sorterat strumpor i tvättstugan. En pingstafton. Allvarligt! Har aldrig hänt förut. Jo han har sorterat strumpor dessa kvällar, men han har ju druckit där nere samtidigt. Som om jag inte fattar. Jag är ju inte dum. När han lagar mat så gömmer han ölen bakom kaffebryggaren, som om jag inte skulle se den. Suck! Känner hur min stressmage kommer tillbaka. Ni som läst min tidigare tråd vet varför jag inte bryter upp just nu. Men jag vet heller inte om jag orkar med detta. Det går inte att prata med honom när han är nykter heller. Han ser inte problemet. Han tycker jag har problem som inte kan låta honom ta en öl eller två. Alla gör ju det..... ja kanske men alla tar inte alla de andra i hemlighet också. Sitter alla lediga kvällar ensam för han håller på och smygdricker. Helt plötsligt ska han gå och lägga sig vid 22 en lördagkväll. Det tar några minuter sedan hör jag honom snarka högt. Usch jag bara gnäller, men är så ensam i detta. Här kan jag ventilera lite och det är skönt att skriva av sig sin frustration.

Vi träffades för första ggn sedan konfrontationen i lördags. Var på ett sedan tidigare inbokat event med show, middag och party. Jag hade bestämt mig faö att köra vitt. Inte så mycket för hans skull men för min egen. Har ju blivit en del vin sedan vi träffats och jag har blivit lite orolig över min egen konsumtion. Han sa att jag absolut inte behöver avstå för hsns skull. Jag sa att jag onte ville ha och att det var för min egen skull och mitt beslut när han var lite påstridig. Nåja. Det hela var mycket trevligt och bra. Vi drack alkoholfri öl till maten. Sen har vi pratat i telefon så klart. Vi hade bokat in igår som "stora pratdagen". Pratet där jag förhoppningsvis skulle få lite svar. Pratet där vi tillsammans skulle prata om hur vi känner, vad vi vill mm. Nu blev det inte så. Han bestämde sig istället för att åka på ett AA-möte. När vi pratade i telefon på kvällen var han typ omtumlad. Snuddade vid att vi inte skulle vara tillsammans om han dricker för det är inte bra för mig. Jag frågade om han inte VILL vara med mig. Han säger att det vill han och jag säger att det är bättre om vi träffas och pratar. Nytt försök idag. Det är som om vi båda drar oss lite inför det. Det är jobbigt och det suger. Jag försöker luta mig mot någons kommentar härifrån att jag inte behöver bestämma mig nu. Så klart vet jag att det vore det allra allra bästa att vi inte går vidare med detta förhållande. Men vad faan. Jag tänker att så länge som han håller sig nykter så kan vi väl fortsätta som (nästan) vanligt. Han verkar trött, lite uppgiven och luttrad. Han har gått igenom det här förut. Hur många ggr eller hur länge vet jag inte. Jag vill absolut inte "bråka" med honom. Det är hans val hur han vill och bestämmer sig för att göra med sitt drickande men jag kommer bara acceptera helnyktert om vi ska fortsätta. Hoppas han vill det så som det skrivs här inne krävs. För hans egen skull och på riktigt. Får se om vi får till något bra prat idag. Båda har ju snuddat vid att inte fortsätta med varandra för att det typ "vore rätt". Samtidigt vill vi båda vara med varandra så mycket som möjligt. Saknaden är stark.
Kram och återkommer efter "stora pratet".

Åker å kastar hans öl idag på morgon/ han säger att jag har problem å då frågade jag honom om han trodde att jag ville hålla på så här/ jag visste inte att han var alkoholist innan vi träffades nu har vi ett barn å 12 år senare. För barnens skull bryter jag nu å han ska ut

Välkommen hit till forumet och tack för att du delar med dig! Hoppas du kommer hitta input här bland alla andra forum-medlemmar som har så många erfarenheter från liknande situationer!

Du verkar ha bra koll på mängden han dricker och att du och barnen upplever att det leder till problem för er. Jag ser att ni alla har ansträngt er för att försöka hjälpa honom att göra en förändring. Det låter också som att du och sambon har en fin relation när han är nykter.

Du frågar efter tips. Jag ska inte lassa på dig massor, men jag skriver några idéer/frågor som du kan fundera på och använda dig av om du tycker det passar dig eller strunta i dem om de inte passar dig. :-)

- Jag undrar, finns det aktiviteter/situationer när ni är lediga där han absolut INTE skulle kunna tänka sig att dricka? Kan man göra mera av det?

- Hans barn verkar också oroliga för sin pappa. Det är ofta viktigt för barnen att få prata om sina upplevelser och känslor med någon annan vuxen och att de blir lyssnade och bekräftade i sina upplevelser. Där tänker jag att du redan fyller en väldigt viktig roll. Det finns också föreningar med stödgrupper och aktiviteter för barn och ungdomar som har en förälder med alkoholproblem om du tror att det skulle kunna vara till hjälp.

- När han är onykter (när ni är lediga), har du och barnen möjlighet att göra något annat roligt då så ni i alla fall får en bra dag?

Du lyfter också upp frågan om du ska ge upp. Det svaret är något du behöver hitta inom dig själv, ingen annan kan svara på det för det kan bli så fel och leda till beslut man ångrar.

Hoppas du vill fortsätta skriva och dela med dig här!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vad härligt med 13 veckor och det verkar som det är en bra och klok man du träffat.
Men du är ju själv bra och klok och du verkar veta vad du gör och vill!
Du är värd att ha det bra! ?
Jag hejar på er!

.

Hittade podd på P1 om kvinnor som druckit. Sjukt bra. Bara tre som berättar om sina liv i två avsnitt. Rekommenderas varmt.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/821299?programid=909

Lugnt nu. Mycket har med stress att göra och en bit in i en ledighet är ofta bättre. Många av ölarna på semestern var alkoholfria och det vin som dracks varvades med vatten och läsk. Skönt. Bara en kväll på en semestervecka med märkbar berusning.