Senaste kommentarerna i forumet

... när det får vara så där. Och så grattis till 13 veckor. Önskar er all lycka.

Mycket på gång nu, på jobb och fritid. Har inte hunnit ägna oss enbart åt varandra. Men allt är i grunden bra hos oss. Idag sa jag: "du får välja - dammsuga och städa badrum, eller tvätta fönster och bädda rent". Han valde det första alternativet. Efter 24 år som sambo med barnens pappa är jag inte bortskämd med att man hjälps åt med hushållsgöromål. Vi tjafsade om det i 20 år, sen gav jag upp och gjorde 99 procent. Med min nya sambo är det 50/50, jag kanske till och med ligger i underkant vad det gäller matlagning och disk. Bäst av allt - det är inget vi bråkar om alls, vi hjälps åt.

Diskuterades på alanonmötet i Torsdags.
Ett exempel gavs på hur man tex stämmer möte med en person man vet alltid kommer försent.
Ändå dyker man upp i tid och har redan innan byggt upp lite harm som då förstärks när personen kommer försent.
Vilken förslösad energi.

Och just så gör i alla fall jag ofta.
Bygger upp en förväntan,ett hopp och sen en harm när mina förväntningar inte infrias.
Vem är det som är korkad i det?

Jag eller den som gör mig besviken.
Så nu ska jag försöka se hur ofta jag bygger upp såna små berg för mig själv istället för att låta de plana ut och bara ta ett stort kliv över det som jag vet kommer att bli som jag inte tänkt mig.
Kanske blir det lättare och bättre att leva då?

...
Tack för viktig input.
Känner mig rätt egoistisk just nu. Vill bara vara med honom. Skriver mer när jag orkar.

Du måste berätta hur du känner "jag tror/tycker/tänker/oroar mig för..." Börja där.

Leva med oron och vanmakten, eller bryta upp. Din man verkar inte vilja sluta dricka, bara slippa ditt tjat.

Han säger att han inte vågar utan alkohol.

12 veckor är ju en evighet, så starkt av dig att klara av så mycket "bekymmer" med din sambo.
Grattis också att han valde dig, men ännu mera Grattis till honom för att han har en sån fin sambo som du! ?

Och jag som trodde att smygdrickandet i garaget var över. Men nu har jag kommit på honom två gånger på en vecka. Hittade massa tomburkar i garaget och insåg att han smygdricker trots att han lovade att inte göra det. Hur kan man bli så dum att man litar på en alkoholist......
Sa till honom idag att det inte är ok att smygdricka men han blev bara förbannad och irriterad på mig som lägger mig i. Nu en långhelg och det kommer bli fylla varje kväll. Jag hill inte umgås med honom när han dricker och då blir det en ganska trist och ensam helg. Han drar sig också undan mig när han dricker för han vill inte höra mitt tjat. Så fina helger så sitter vi i vars ett rum. Såååå trött på detta. Nykter är han en bra man, men hjälper det? Fan jag trodde på honom, att han inte stod i garaget längre men tji fick jag.

Det är inte lätt att få någon som själv inte ser det som ett problem att sluta. Min man drack varje dag under nästan ett år. Lite mindre på veckorna men betydligt mer på helgerna och semestern. Han stod ofta i garaget och försökte dricka så jag inte såg. Jag konfronterade honom om och om igen och till slut lovade han att inte dricka på veckorna eller i hemlighet. Det har han gjort ganska bra. Händer i te lika ofta att han dricker starköl på veckorna, men idag insåg jag att han fortfarande står i garaget och dricker. Konfronterade honom och han blev bara skitsur. Jag sa att vi har ett problem och han instämde. Men han menade att jag var problemet som lägger mig i. En öl är väl i te så farligt. Nä men det är aldrig bara en öl.....
Så mitt tips är att du funderar på om du vill leva med detta, annars måste du göra något åt det. Han kommer inte sluta frivilligt. Kanske för ett tag som min man gjorde. Då sa han att han drack för att det var dåligt mellan oss. Nu frågade jag om det var den anledningen igen men då sa han nej. En alkoholist hittar alltid en anledning till att dricka. Hoppas du får det att fungera. Det får inte jag och jag är för feg för att sticka därifrån. Min man är så bra nykter, men inte full. Tyvärr är han ju alltid full när vi är lediga och har tid att umgås.

Det som stör mig är att mannen i mitt liv inte kan säga rakt ut att han ska till sin kompis i grannstaden . jag vet att han blev upplockad av en supar kompis för ett par timmar sen. Så jag vet vad som kan vänta mig i natt fylle samtal. Min mamma sa till mig att nu vet du att han ljuger för dig. (Hon såg honom kliva in i bilen) och jag svarade ja det tillhör alkolismen att undanhålla saker. Jag hoppas bara på en lugn natt ....

Och oerhört tacksam är jag för att han valde mig och vårt gemensamma liv framför alkoholen!

Inför den sista julen ringde min pappa och sa att han och min mamma tänkte komma och hälsa på över julen, precis som de brukade göra. Jag svarade "det beror på, om du har tagit tag i dina problem med alkoholen eller inte?" Då svarade han "vadå problem? Jag har inga problem!" Då nekade jag honom att komma, och sa att mamma fick komma själv om hon ville. Så det gjorde hon. Hon var så trött på hans drickande att hon körde 35 mil i snudd på snöstorm. Min pappa satt ensam den julen. En månad senare, den 24/1 för 15 år sedan, dog han. Levern var söndertrasad. Det sista hade han mixat 10% öl med alvedon. Långsamt självmord. På begravningen kände jag lättnad, han hade äntligen fått ro. Det enda jag egentligen sörjde var att ingen, trots många försök, hade lyckats hjälpa honom att bli nykter innan det var för sent. Det enda jag ångrade var att jag inte hade ställt ultimatum tidigare. Visst hade jag dåligt samvete för att jag nekade honom att vara med oss sista julen, men jag kunde ju inte hur dödssjuk han var. Vi hade inte setts på ett halvår. Det dåliga samvetet gjorde sig påmint varje jul i minst tio år. Men det enda jag riktigt ångrar är som sagt att jag inte ställde ultimatum tidigare. Genom att jag och min mamma mörkade och inte pratade om det gjorde vi att han kunde fortsätta dricka. Så mitt råd är att du ska prata om det. Med anhöriga och vänner. Då får du själv möjlighet att bearbeta också.

Det låter som en bra plan! Och så skönt att du kommit till insikt om att du måste tänka på dig själv och barnen i första hand. Fortsätt skriva här och berätta om hur planen fortskrider. Vi ska stötta dig allt vi kan!

Känns som att jag kommit till ett viktigt beslut, en insikt om vad jag vill göra. Mannen är som bäst igen ute i garaget och dricker "i smyg" och min enda känsla av det är att jag är trött på dethär. Inte arg, inte lessen, inte uppgiven. Bara färdig med dethär. Färdig med att trycka undan min vilja, mina känslor, min självrespekt. Trött på att låta honom köra över mig, oss, barnen med sitt eviga smygdrickande och förnekelse därav.

Jag ska bryta upp och göra saker annorlunda. För en gångs skull göra saker rätt och inte med hjärtat först. Se till att barnen får det bra, att jag får det bra. Ska inte slänga mig huvudstupa i förändring, utan planera uppbrottet ordentligt och inte göra en värre röra av allt än det behöver vara. Han vill inte sluta dricka och jag vill inte leva med en som smygdricker, blir ganska enkelt att fatta beslut då. Ska prata med mäklare, banken och en advokat innan jag gör nåt. Prata med en terapeut för min egen skull. Se till jag går stark ur dethär, orken är nästan slut men med struktur och förberedelse kanske jag klarar det. Ska se till jag får ordnat ett bra boende så vi slipper flytta runt, barnen ska få känna de kommer till ett roligt nytt hem och inte nåt tillfälligt. Känns som det är viktigt för dem, de mår ganska bra just nu och vill inte äventyra det. Vi har ju inte panik bråttom att flytta men jag har som tidsmått för mig själv bestämt att flytten ska ske senast om ett år. Låter kanske som en konstig plan, så lång tid, men jag känner att jag för min ork är tvungen att bryta det i bitar som känns hanterliga och jag vill inte krascha min ekonomi för lång tid framöver pga uppbrottet så därav denna plan. I sommar har jag bokat bort mig och barnen på resor och roligt program borta hemifrån så mycket som möjligt, så vi kommer mest vara utan honom redan nu när hans semesterfylla hägrar och det känns bra vi slipper se det. Skulle det bli akut och saker eskalerar får jag väl ändra planenmen såhär känns det bäst just nu för mig. Och jag har äntligen fattat att jag faktiskt får göra saker som känns bra för mig med ?

Exakt det som stör mig mest också. Jag märker ju på honom när han druckit och ändå kan han blåneka och säga jag är hysterisk. Även när han är så full så han vinglar och sluddrar kan han neka, bara för att han druckit i smyg i garaget så tror han inte heller fyllan ska märkas. Kan man liksom inte bara medge? Som bäst står han ute och grillar, kikade ut i smyg genom fönstret lagom för att se honom tömma det sista ur en vinflaska i sin plastmugg som han gick ut med med vatten i. Flaskan smusslades bort innan han trodde jag sett nåt. Blir så less på hans smygande, han dricker alltid så mycket så det inte finns nån tveksamhet i att han druckit för han blir uppenbart full varje gång och ändå ska han skylla på mig att jag hittar på, att det är jag som är galen? Som du Fnurr säger, som ett litet barn som haft sönder nåt och vägrar medge.

Om en timme snarkar han slocknad men nej han har då inte druckit nåt, jag inbillar mig väl saker jag själv sett nu också.

jag blir desto svårare har jag att formulera mig men jag gör ett försök.
I början av min nykterhet hände så fruktansvärt mycket inom mig att jag helt enkelt inte hade tid med mina närstående. Jag var tvungen att ta hand om den viktigaste personen i mitt liv, dvs mig själv. Fungerar inte jag fungerar inget annat heller. Det är inte av elakhet eller misstänksamhet jag gjorde så utan helt enkelt för att jag inte klarade att lösa det på egen hand. Och samma sak gällde de som jag kände, de fick vänta på sin tur. AA rekommenderar att "Behålla byxorna på" det första året för att på så sätt inte trassla in sig i relationer som inte kommer att fungera och som kan leda till återfall.

Jag var tvungen att jobba med mig själv i "De tolv stegen" för att lära mig att komma tillbaka till ett hyfsat normalt liv och det är en viktig "skola" för den som vill ha en nykterhet med sinnesro och inte gå på vita knogar. Och viktigt i sammanhanget är att jag är nykter för min egen skull !! Du som anhörig/medberoende ska inte ta något ansvar för mitt tillfrisknande, det ligger helt på mig.

Gå gärna på öppna AAmöten men glöm inte dig själv !

http://www.al-anon.se/

När man växer in i en beroenderelation så utvecklar man en liknande sjukdom fast som medberoende. Det kan vara som barn, partner, vän, arbetskamrat el likn och det är viktigt att, liksom alkoholisten, ta sig ur denna sjukdom och gå in i ett tillfrisknande. Tyvärr är inte kunskapen om detta speciellt utbredd och många medberoende reagerar starkt över att de är sjuka. Att övertyga en medberoende om att de behöver hjälp är betydligt svårare än att övertyga en alkis.
Tyvärr har jag sett många medberoende som slängt ut sin alkis bara för att efter en kort stund huvudstupa kastar sig in i en ny relation som bara leder till skit efter ett tag. Jag måste ha en bra självkänsla för att kunna ge av mig själv.
Mitt råd : Släpp din alkis tills han förtjänar din respekt och ägna din kraft åt att läka dig själv !

Kram ♥

Totaljuger

Sånt som gör mig småknasig är när en vuxen människa blåljuger. I det här fallet var det en liten flaska Madeira jag hade sparat. När jag kom hem efter en helg och frågade varför den var borta fick jag svaret att hon inte rört den... sånt är så sjukt när båda är vuxna. Det är som att fråga något av barnen varför något gått sönder. Det var längesen nu men sitter kvar i minnet för det var så konstigt.

Tack för ditt svar.
Jag ska prata med honom. Jag tänker inte ställa några ultimatum utan ha en diskussion. Man måste ju börja i någon ände. Precis som jag har han ca ett 25-årigt äktenskap bakom sej. Men den här känslan vi har för varandra har vi inte upplevt tidigare. Det är sån kärlek som man inte tror finns.

Är inte där ännu... har däremot funderat på det... men är inte där känslomässigt än

Grattis till 12v och en kommentar från andra sidan. Vilken support du ger din sambo. Tacksam ska han vara. Alkohol och tex sex dämpar ångest tänker jag. Mindre alkohol ger mindre ångest. Tycker du ska ta detta på en gång med din sambo. Viktig fråga liksom.

Om du är oroas över hans drickande så är det ju något som inte känns bra för dig.
Men bara du kan avgöra hur du vill leva och vart din gräns ligger.
Men man är alltid två i ett förhållande.
Förnekande och manipulerande hör till alkoholens baksida.
Vet inte hur allvarligt hans drickande är,men om du redan oroas över hans drickande bör du försöka berätta för honom dina upplevelser hur du påverkas och känner ,det kan han aldrig förneka.
Men du kan aldrig få en annan människa att sluta dricka om den inte själv vill.
Man kan ställa ultimatum,men hur mycket man än vänder ut och in på sig själv så måste personen själv inse och ha viljan att inte dricka.

Skönt att jag själv inte känner någonting inför beslutet att vara nykter dock. Jag har haft en period när jag satt fast i riskbruk men kom ur det genom att avstå helt några år. Nu tar jag några år till och det är inte något problem. Känns mer skönt. Lärde mig att bekymmer inte försvinner när man dämpar med substanser. Att veta att det är bättre att möta vad fanskap livet än har i beredskap nykter än att försöka dämpa det är skönt.

för svaret.

För det mesta vet jag ju att jag har rätt att välja bort honom. Och han har ju alla möjligheter att välja att ta tag i sitt beroende och att då ta upp kontakten. Men det är ju tydligt att beroendet är så mkt starkare än önskan än längtan efter oss barn och barnbarn.. Så jag tror att det kommer att bli så att han dör och jag undrar då, eftersom du upplevt det, blev det dåliga samvetet värre och ångrade du att du brutit kontakten? Jag pendlar mellan att ha panik för att han ska dö, och att tänka att det vore lättare att sörja någon som är definitivt borta(död) än att det finns den här spillran utan en enda älskvärd egenskap kvar att ändå kalla för pappa..?
Jag undrar också vad du, och andra förstås, tänker om övriga relationer.. Jag tror egentligen att jag skulle behöva prata mkt mer med alla som står mig nära för att dela sorgen. Det är bara så obehagliga känslor att jag nästan alltid istället lägger locket på.. Hur gör man för att våga öppna sig? Jag har varit på g till amhöriggrupp men det är mkt undanflykter.. Tråkigt att vara borta från barnen.. Och mkt det här att alla andra haft det så mkt värre, att jag kanske ändå överreagerar..