Senaste kommentarerna i forumet

Tack för svar från "andra sidan".
Nog kan jsg förstå men när man som vi inte har något långt förflutet har man ju mycket frågor som hur länge han varit sjuk, hur sjukdomen är för honom (förutom att jag förstås förstår att det är en för jäklig sjukdom), hur hans perioder ser ut, hur länge nykter om ens mm. Just nu är det väldigt svårpratat över huvud taget. Han vet att jag bara vill ställa frågor. Jag tassar lite och låtsas som allt är som "vanligt" fast ändå inte. Ibland slänger jag in en fråga som om det är den naturligaste sak i världen som nyss när vi pratade i telefon. Han sov dåligt inatt och jag frågade då när han sover bäst, med eller utan alkohol. Ja sa han då :-0
Får se hur allt går. Ska ta mig till ett öppet AA-möte för att försöka sätta mig in mer.

Det är svårt att förstå, det är som man spelar på vars en planhalva, vi mot dem!
När jag har berättat för mina vänner om mina festhelger och allt tokigt jag har gjort har de som också är glada för alkohol (VI) bara skrattat åt det. De som är mer ordentliga och kan hantera alkohol (DOM) tycker att det är fruktansvärt och är fördömande.
DOM kan dock ge oss en tankeväckare tror jag (även om det är jobbigt att ta till sig) att en del saker Vi gör när vi är fulla ÄR faktiskt inte normalt! Och inte särskilt roligt eller snällt heller.
Och oftast väldigt korkat!!
I alla fall gäller detta mig! ?

Som alkoholist så skäms man över det man gjort och att man sårat folk i sin närhet. Detta är jobbigt att prata med anhöriga om. Jag har svårt att prata med min fru om detta eftersom hon är dömande och gärna vill veta varför det blev så. Varför gjorde du så? Hur dum kunde du vara egentligen? Fattar du inte bättre? Kanske är det vanliga frågor som absolut är befogade men det finns ju inga enkla svar på dessa. Då tror jag att man blir sur, förnärmad och inte vill prata om dessa frågor. Historien kan man inte ända men man kan påverka framtiden. Som sagt så förstår jag de anhörigas frustration men det är svårt att prata med anhöriga om sina misstag.

... tack för både välkomnande och berättelse om möten. Ska ta mig till ett så snart som möjligt. Jag tror också på kunskap och förståelse. Om inte annat för min egen skull. Nu iväg till jobbet efter två dagars hemmavarande och sörjande.
Önskar dig och alla andra här en bra dag (här i regnet)

Välkommen! Jag har inte sett ditt första inlägg, på det sättet är det också smart att hålla sig i en tråd så finns hela berättelsen där. Det är bra att kunna gå tillbaka, inte minst för att se sin egen process.
Jag har varit på öppna AA-möten, mest på s.k konvent med många deltagare men även mera 'vardagliga' möten med färre deltagare. På ett möte, vilket tolvstegsmöte som helst, så 'delar' den som vill om sig själv, sina tankar, känslor, erfarenheter.

Mötet börjar med att en deltagare hälsar välkommen och läser en välkomsthälsning och nån text. Därefter är ordet fritt. Den som vill talar, börjar med att säga 'Hej, jag heter xx och är alkoholist'. Sen talar hen i anslutning till vad den lästa texten handlat om eller mera fritt. Ingen avbryter eller har synpunkter. När talaren är klar säger hen Tack. Sen är det att fortsätta för den som vill. När tiden är slut brukar de som inte talat få säga sitt förnamn och eventuellt något mer om en vill. Ofta 'Tack för fina delningar', eller så. Sen brukar man gemensamt läsa Sinnesrobönen, ibland så att deltagarna håller varandra i handen och bildar en ring.

Det är väldigt enkelt att delta, bara att följa vad ledaren säger. I slutet av mötet går en burk eller hatt runt bland deltagarna, dit får man lägga en frivillig slant men första gången lägger man inget. Förresten frågas ofta inledningsvis om nån är på sitt första möte och då blir en särskilt välkomnad och kan få en kort introduktion.

Vet inte om det blev en bra beskrivning men det är mycket enkelt att vara med. Om du vill säga något så presenterar du dig 'Hej, jag är xx och anhörig'. Ofta hör man att nån är Vuxet barn, då har en vuxit upp med missbruk. T.ex min pappa var alkoholist och man är numera nykter alkoholist så jag brukar säga 'Vuxet barn och anhörig'.

Jag tycker det är en bra idé att du går på öppet AA-möte, det ger en bild av vad missbrukare kämpar med. Jag har lärt mig oerhört mycket värdefullt på möten men kanske ännu mer av att läsa på 'andra' sidan här. Jag har fått en helt annan respekt för missbrukare men också för drogernas, eller drogandets kraft. Och jag är inte längre godtrogen men mer respektfull. Tror jag.

Fortsätt skriv här, det hjälper en själv att se klarare. Och det är faktiskt bara sig själv en har makt och rätt att förändra!
Allt gott och Lycka till / mt

Men det finns speciella grupper för anhöriga också, minns inte namnet dock.

... Bedrövadsambo. Jo jag försöker hålla mig till den här tråden fortsättningsvis. Det dyker ju hela tiden upp nya frågor och funderingar.
Har du eller någon annsn som läser varit på ett öppet AA-möte och kan berätta lite om hur det går till.

Jag håller med Mulletant. Om du ska konfrontera ditt ex ska du göra det för att du behöver göra det. För att lätta på trycket. Förvänta dig ingen förändring eller aha-upplevelse från honom, då är bara risken stor att du blir besviken.

Du får gärna sprida dig i flera olika trådar om du vill. Vi är olika som sagt. Men det vanligaste här på forumet är nog att man har en egen tråd där man skriver typ "dagbok" och får respons på det man skriver. Har man ett specifikt ämne kan man bryta loss det till en egen tråd. Men det är nog svårt för dig själv att hitta alla svaren om du har för många trådar.

Min sambo ville inte heller prata om det efter de första inledande diskussionerna. Jag märkte direkt att det inte var läge att "tjata". Jag fokuserade på att boosta det positiva med hans nykterhet, bidra till en trevlig vardag ihop. Därför har jag läst mycket i forumet för att försöka förstå "andra sidan". Jag bearbetar genom att skriva, en del vill prata, andra vill kanske bara göra och se framåt istället för bakåt. Vi är alla olika. Han var också extremt trött och lite nedstämd inledningsvis, vilket tydligen är vanligt.

Ser nu att jag liksom har spridit mig i en massa trådar men förstår nu att jag kanske bör hålla mig till en.

Nåväl. Har en fråga. Är det vanligt att den beroende inte vill prata och dela tankar, känslor och allt med den anhöriga (mig)? Han säger att jag kan gå på ett öppet AA-möte vilket jag redan hade tänkt göra men tillsammans med honom. Han sa också att det finns anhöriggrupper vilket jag också har läst mig till. Men, jag vill ju höra hans version. Höra hur det började, när han insåg att han hade problem, hur mycket hjälp han sökt och fått, hur han ser på framtiden, vill han ens sluta eller vill han "bara få kontroll" för ett tag. Ja frågorna är oändliga men han är ovillig att prata. Eftersom vi bara har varit ihop i knappt ett år så vet jag ju inte så mycket.

Kan jag bara gå in på ett öppet AA-möte vilket som helst. Han säger att ingen som inte har varit där kan förstå och att de bara vill prata med varandra (sponsorn från AA), det är ingen ide att prata med någon annan för de kan inte förstå. Jag behöver inte förstå men jag vill veta mer och framför allt hur han ser på sitt (förhoppningsvis) tillfrisknande.

Tack <3

Du måste ta hand om dig själv! Din sjukdom är ett heltidsjobb nog , utan att du ska behöva försvara din trötthet för en person som borde vara den som stöttar, bygger upp och tar hand om dig! Du ska fokusera på att bli frisk, försök se det som så att om han bryr sig så lite om hur du mår när du har cancer, hur mycket tror du han då skulle anstränga sig när du är frisk? Sänder dig en varm kram, alkoholism är en vidrig sjukdom men ta hand om dig själv i första hand.

Tack för förståelse och att du delar din erfarenhet.
Det är precis där jag står nu. Är det värt att ge sig in i det här? Han har idag SMSat mig att han ska träffa sin kontaktperson/mentor och börja gå på AA-möten igen och ta en dag i taget "som är så viktigt". Han skulle ringa ikväll och jag får se om han vill öppna sig något mer. Är rädd att han säger att han älskar mig mest för att det är bekvämt att ha "någon" vid sin sida. Han skrev också att han föstår om jag inte vill. Faan!! Jag som var så glad och lycklig (men på sista tiden med en liten orosklump i magen).

Jag lät mig också luras i början av mitt förhållande med min alkoholist. Trodde på bortförklaringar om att han haft vänner över när det fanns tomflaskor i köket nån kväll när jag varit borta, att ölburkarna i förrådet var tonårssonens, att hans hemkomst full från resor var nåt som aldrig hänt förut och att det berodde på stress över allt nytt i livet efter en uppslitande skilsmässa och flytt mm. Har sedan genom åren visat sig inget av det var sant, och har bara fortsatt och eskalerat. Konfronterade honom till slut när jag fått nog av att hitta tomflaskor på de konstigaste ställen och han hade nog trott jag inte märkt eller förstått. Fortfarande tror han jag inte märker han är full om jag inte sett flaskorna eftersom han smygdricker.

Han har lovat sluta, minska, få det under kontroll. Vi fick barn och hus ihop längs åren och läget är likadant som förut. Nu sitter jag här med barn som mår dåligt av hans drickande och ett behov av att flytta och riva upp familjen. Trots löften har inget från hans sida ändrat och tror inte jag skulle tro honom mer vad han än sa.

Om ditt förhållande är ganska nytt och ni inte har ens flyttat ihop än, skulle jag be dig tänka efter om det skulle räcka för dig att han älskar dig men fortsätter dricka om ni lever tillsammans? Är kärlek nog för att stå ut med alkoholism för dig och barnen? Du är ännu inte tvungen att dras med i hans sjukdom, priset för dig och dina barn kan bli högt om du väljer att fortsätta tillsammans. Jag lät mig också luras av orden jag älskar dig och det kommer att bli bra-löftena men sjukdomen alkolholism kan kidnappa den underbaraste person och det är bra om man som i din situation förstår vad man ger sig i kast med. Jag önskar någon hade varnat mig när mitt förhållande var nytt och min värld färgad i förälskelsens rosa.

...AliceAlice. Jo det är nog som du säger. Jag får försöka ta en dag i taget. Svårt, är van att höras flera ggr varje dag och typ bo ihop när jag inte har mitt barn hos mig men även då ibland.

Känns som jag lurar mig själv på något sätt. Så "lätt" att lämna och inte gå vidare efter ett så pass kort förhållande. Borde vara lätt att göra valet och välja bort ev elände i framtiden. Än har jag inte sett det men gissar att det skulle bli annorlunda nu och korten så att säga ligger på bordet. Kan undra varför. Är det behovet av att känna mig älskad, behövd? Eller älskar jag honom verkligen? Känner mig förvirrad men är då glad att jag hittade det här forumet att läsa i, lära mig en massa och få skriva av mig.
Tack för fina reflektioner.

Känner igen den nattliga ångesten! Man vrider och vänder på scenarion och funderingar tills man tror man ska bli galen. Och när det kommer till morgon är svaret ändå ganska enkelt: vad vi medlevande gör eller inte gör har egentligen väldigt liten påverkan på den drickande. Så länge de inte själv inser behovet av nykterhet kan vi fortsätta köra huvudet i väggen till ingen nytta.

Ta hand om dig och de dina, han måste ta sina egna beslut om sin framtid! Styrkekram från en till som kämpar, utan sans och riktning känns det som vissa dagar men med hoppet kvar om ett bättre liv nånstans i framtiden.

...så får han bevisa om det går att lita på honom, du behöver inte bestämma det idag. En distans så du inte äts upp i förhållandet är bra, gör saker som du tycker om, träffa dem du gillar.

Jag var gift i 15 år men jag vet egentligen inte med vem...så hur ska du kunna veta i en ny relation? Hur vet vi om någon älskar? Det vet vi inte, vi kan bara tro och den andre får visa, säga, bekräfta men vi kan ju aldrig med 100%säkerhet veta, vi har olika sätt att visa kärlek, vi tolkar in olika, allt beroende på våra tidigare erfarenheter.

Jag har fått höra hur tråkig jag är som ligger o sover på soffan vilket jag gör för att cellgifter tar på en. Jag har både fått strålbehandling och håller på med cellgifter så det vore konstigt om jag var som jag brukade. Därför dricker han lite mer nu säger han för att jag är tråkig. För att vi inte gör ngt tillsammans.

Varav jag fick nog nu. Jag har inte haft tid att vaa sjuk själv för dessa konflikter äter upp mig. Har sagt till honom att varje morgon är en kamp. Är trött på att han klagar runt min sjukdom hela tiden som påverkad och dagtid är jag det bästa.

Han gör dessutom inte ett kungens skit här hemma så jag som mår som jag gör ska sköta hemmet handla m.m.

Därför fick han ett val nu. Att sluta dricka elller gå

Tack för du lyssnar kram

Kan du hitta ett sätt så du minskar konflikterna, att inte argumentera emot men säga klart vad du tycker, punkt! Det är hemskt att vara beroende men ännu värre att vara anhörig. Jag har sett min man välja bort oss, mig och barnen, hur kan man välja bort sina barn? Här någonstans kanske man kan börja förstå hur komplex missbrukshjärnan är och så otroligt svårt att acceptera men endast med acceptans kan man gå vidare för ingen anhörig kan göra sin missbrukare nykter.

Konflikter skapas också ibland för att kunna lägga skulden på dem, typ du bråkar då måste jag dricka för att orka... detta är ingen sanning men de tror på det själv, initialt. Missbruk är den stora förnekelsesjukdomen, både för missbrukaren och anhöriga!

Tack jo jag har försökt att blunda för det men på sistone har han blivit förändrad. I oktober hade vi detta snacket och han höll sig till helgen. Det fungerade bra men störde mig ändå för han blev som ett barn på julafton för då kunde han dricka några öl. Sen blev jag opererad och var inlagt i 2 veckor. Där har han säkert druckit varje dag då han var själv för efter det har han inte slutat.

Jag märker också att han vill skapa konflikter så han kan gå iväg ett par dagar o dricka utan att där är ngn som påpekar det eller så lägger han sig i vårt sovrum och gömmer det under sängen. Och för att vaa ifred så gör han så vi bråkar.

Det som sårar mig sååå mkt är att han ger upp vårt förhållande, vårt familjeliv med min dottern m.m för att kunna dricka några öl om dagen.

Det är en hemsk sjukdom att vara beroende. Jag hatar verkligen alkoholen

...vet du att du har rätt. Missbrukaren gör anhöriga osäkra och du är långtifrån den enda som känner så här. Missbruk är så otroligt svårt att förstå sig på, hur alkoholen strukturerar om hjärnan, hur de börjar prioritera annorlunda, alkoholen hamnar alltid i topp och alla andra långt därefter.

Med tanke på din sjukdom tycker man att en frisk partner skulle reagera annorlunda, det är tydligt att han har ett missbruk och du blir lidande.

Konflikter leder ingenstans och kanske kan du välja en annan väg, ibland är man så trött som anhörig att adrenalinkicken man får vid bråk, gör att man orkar en stund till, fundera på hur det är för dig, eller om bråken tar energi.

Att sätta gränser, mycket för sin egen skull, du har säkert gett med dig och accepterat mer än vad du vanligen skulle göra. Att han väljer alkoholen framför dig är ett tydligt tecken på missbruk/beroende. Han kan inte sluta själv och kanske tycker han inte det är ett problem och därmed lägger han över skuld och ansvar på dig, vilket du inte ska ta!

Det är svårt, otroligt svårt att bryta, kan du göra listor på för och emot, bara för att få en överblick? Vad skulle du vinna på ett liv utan honom?

Hoppas du hittar ett sätt att må bra i allt detta, du har det minst sagt jobbigt och jag önskar dig allt gott och mycket styrka!!!/ Kram Alice

ord "släppa taget"
Triggar igång mina tankebanor.

Varför är det så svårt att släppa en missbrukare?
Vad är det med dom,eller oss som skapar förbund så starka så att vi nästan inte förmår att klippa.
Varför sitter jag här nu efter tre år och har äntligen en känsla inifrån och ut att nu äntligen är det gjort.

Det är inte han som har legat på,tjatat ringt vädjat.
Det är jag som har haft ett inre tvång att kolla,höra visa omsorg.
Är det någon sorts modersinstinkt,att annars dör han?
Likt att man vårdar ett sjukt barn,eller försöker ge en vän sitt stöd.
En drunknande som sjunker om vi inte är där och håller de vid vattenytan?

Jag ska klura lite på den.
Jag förstår mig inte på mig själv och långt efter att själva kärleken mellan mig och mitt drickande ex tog slut så var jag där och petade och pillade.
Kanske inte agerade så regelrätt medberoende längre.
Men kunde likafullt inte hålla mig helt ifrån kontakten.

Precis som du skrev först så vill du att han ska få veta hur vi (skrev du) eller åtminstone du känner. Fundera på om du ska ha barnets/barnens känslor med i det du säger. Jag skulle föreslå att du pratar för dig. Du skrev också att du inte vill att han ska få komma undan.... Jag har all respekt för dig och dina känslor, det har jag verkligen, men gör klart för dig om ditt största behov är att tala om vad du känner eller att han inte ska få komma undan.
Jag håller helt med Bedrövadsambo om att du ska tala utgående från dig, berätta om dina känslor, din besvikelse. Försöka undvika att han känner sig angripen.
Du skriver att han kommer att bli arg och ledsen, men du vill ändå säga det. Antagligen blir han arg och/eller ledsen. Klokt om du inte förväntar dig nåt annat. Det är helt rätt (tycker jag) om du vill tala om vad du bär inom dig. Undertonen, att du vill komma åt honom, förstår jag - och det kan jag tro att du gör, kommer åt honom på nåt sätt, men du har själv skrivit hur du tror han kommer att reagera.
Du är på helt rätt spår, tror jag, när du i början skrev 'Varför lär jag mig aldrig?' Fundera över det. Jag skulle önska dig att du kunde släppa taget!!! Inse och ta till dig det smärtsamma. Du kan inte ändra på honom och hans missbruk.
Det du kan är att jobba med är dig själv. Din frihet. Skapa ditt liv utan förhoppningar och förväntningar på att han ska vara och bete sig som du önskar.
Det låter säkert hårt men jag menar inte att göra dig illa. I mina ögon ser jag bara att du har så svårt att släppa taget om honom - så som de flesta har efter en lång relation.
Till sist: du vill tala om vad du känner. Gör det. För din skull. Förvänta dig inget av honom. Säg det du har på hjärtat, för att du behöver säga det, och sätt punkt sen. Eller skriv. Även om han inte läser, eller du inte får veta om han läst för att han inte svarar, så har du fått säga ditt. Då handlar det om dig och ditt behov att säga vad som hände i dig. Inte vad du vill med honom. Ser du skillnaden?
Jag önskar dig verkligen frihet och allt det bästa trots att det kanske inte känns så när du läser.
Tisdagskram och allt det bästa / mt

Jag ska absolut lägga fram det på det sättet o chansen är större att han tar till sig det jag säger då. Tror ändå han blir arg hur jag än säger men men..