Senaste kommentarerna i forumet

Om han verkligen vill bli nykter så gör du honom en tjänst genom att ställa ultimatum. Min sambo har varit nykter sen jag ställde ultimatum, totalt 12 veckor nu. I början var jag jätteorolig, men det har lagt sig. Sambon sa: "Jag vill inte dricka mer, jag klarar verkligen inte av det, men hade jag inte velat sluta själv så hade det inte spelat någon roll vad du säger." Och så är det.

Puh! Nästan värre innan än efter men nu är det gjort. Han erkände att han har haft och har problem och att det är ett jävla skit. Jag försökte att inte pressa honom men frågade om det inte var skönt att jag konfronterat honom och det tyckte han. Han skulle nu ta kontakt med sin "mentor" eller stödperson så skulle vi höras på telefon imorgon. Jag sa att jag inte vill leva i ett destruktivt förhållande med alkoholproblematik. Han sa inte så himla mycket, verkade mest bara väldigt trött. Och han som var så glad först när jag kom ?

... sig nykter sedan dess? Alltså har det gått bra för er? Tyvärr känner jag på mig att han dels känner på sig något och dels kommer att bli irriterad och lättvindigt typ slänga ut mig. Kanske lika bra men känns ändå hemskt.

... säga varför jag misstänker eller vet om det? Alltså att jag har sett den där flaskan som jag luktade i och att jag har känt att han luktar alkohol på nattennoch allt det mina misstankar harvtyp bekräftat?

... för råd. Jag läser läser och läser här inne i olika trådar. Känner mig bedrövad och mår illa när jag tänker på kommande kväll. Faan helt enkelt!

Ja varje dag är en kamp mot friheten!
Det känns som jag aldrig kommer bli riktigt fri än på ett tag iallafall eftersom jag fortfarande är beroende av honom av vissa anledningar. Jag försöker att lösa det men allt går så sakta från tanke till handling som bekant ? Behöver nån som sparkar mig i baken hela tiden! Känns som jag skulle vilja flytta härifrån o få en omstart om det kunde vara möjligt. Det klart det är möjligt men det krävs så mycket energi o handlande från min sida för att det ska hända nåt o som jag inte har.

Känns som jag vill prata med exet om hur han förstörde den här viktiga dagen som vi samlats med våra familjer för att fira med att svika oss ännu en gång o inte kunde hålla sig. Vill inte att han ska komma undan med det här utan att få veta hur vi känner. Han kommer att bli arg o jag kommer ledsen men vill ändå säga det..
Tänker jag fel? Hur säger jag på bästa sätt för att det ska gå in?

Som du skriver men lättare sagt än gjort. Man hoppas att den här gången kanske det går ?? Men innerst där inne vet man ju att det inte gör det. Nu har jag lärt mig av det här men sorgligt att det skulle behöva hända.

Du är uppmärksam och verkar vara en person som vill andra väl med hopp om kärlek och intimitet. Du avlutar med att be om lite återkoppling inför samtalet ikväll. Jag tror att du kommer långt genom att vara dig själv samtidigt har jag ett tips i detta läge. Det går hand i hand med ovan inlägg! Känns det rätt för dig så ta emot annars ignorera!

Du skriver "Jag kommer att säga att jag tycker att det är väldigt sorgligt för jag tycker så väldigt mycket om honom och därför vill jag inte se honom "gå under"."

Ett annat perspektiv kan vara att i detta läge använda jag-budskap:

"Jag tycker att det är väldigt sorgligt för jag kan se så många fina år framför oss utan alkohol. Jag vet inte hur du ser på alkohol och jag tänker inte sätta en "etikett" på dig men jag behöver vara sann mot mig själv och ta beslut utifrån min upplevelse. Här och nu."

Frasen ovan är naturligtvis inte något facit. Själva "tipset" är att förmedla det du vill utifrån ett jag-perspektiv. Hur landar det i dig?

Hoppas du får fler svar i din tråd och välkommen hit!

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Att han smyger med det är verkligen oroande. Utgå från dig själv "jag tänker/tror/känner..." och se vilket svar du får. Sen är du tydlig med att det inte är okej, att han måste vara nykter om ni ska fortsätta er relation. Det är enda sättet. Så oerhört ledsamt ? Fick samma aha-upplevelse för fyra månader sedan i en ny samborelation. Men han valde direkt att bli nykter, med hjälp av antabus. Han var redo för det beslutet helt enkelt. Fortsätt skriva här!

Du är jätte-modig som vågar skriva här. Att berätta det du gör är svårt och samtidigt viktigt.

Jag undrar om det finns någon vuxen i din omgivning som du sagt detta till? En lärare? En släkting? En skolkurator? Någon annan du litar på?

Ring gärna till BRIS (barnens rätt i samhället). Numret är 116 111. Telefonen är öppen 14-21 alla dagar. Det är gratis och du är självklart anonym om du vill!

Vi bryr oss!
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Och just nu är vi på steg 2.
Det handlar i stort sett om att släppa kontrollen på allt jag inte kan påverka till någon annan,gud alanongruppen eller en högre makt.
Knepigt och svårt,men jag börjar äntligen få greppet om vad som menas,för mig i alla fall.

Det lästes upp en text från någon an böckerna vi har tillgång till i gruppen.
Där beskrevs en kvinna som försökte ta ansvar för allt och alla i hela världen.
Hon höll såklart på att dräpa sig,men hade inte förmågan att sätta stopp för sig själv.
Kontentan var,att när hon hade räddat alla så var hon ändå inte nöjd..

Och just så är det på något sätt.
Om jag lyckas nå och hjälpa och rädda någon från en situation eller känsla så är jag inte nöjd där.
Då ska jag utvidga min cirkel till att omfatta även en annan person,mina cirklar räcker liksom inte till.
Jag blåser upp dom större och större tills de spricker.
Schplätt så ligger alla känslor och all frustration för mig att beskåda.
Antingen mina egna eller den jag så förtvivlat försökt hjälpa.

Allt i en god ambition förstås.
Att det ska vara så svårt att sätta sunda gränser för sig själv.
De här linjerna på vad som är rimligt och inte blir utsuddade och blir liksom alltmer osynliga.

Men när och om jag lyckas backa tillbaka och in i mig själv och inte flyr från min egen inre övertygelse så kommer det sakta lite blyertsstreck runt mig som jag kan se.
Jag hoppas jag kan fylla i de med bläck så småningom.

Jag skriver precis som de andra har skrivit! Så som du har det ska ingen ha det, och absolut inte när man är 10 år. Prata med en vuxen, nån lärare eller nån annan som du litar på. Gärna skolsköterskan eller kuratorn. Lova det och skriv och berätta hur det går för dig. Du måste få hjälp!
Kramar / mt

Allt är fortsatt bra med oss. Det enda som haltar är sexlivet, sambon verkar helt ointresserad. Inte alls öppen för mina pyttesmå inviter, och då tappar jag lusten direkt. Att alkohol funkar som bränsle till en viss gräns förstår jag, men är ointresse vanligt när man blivit nykter? Fast det kan förstås lika gärna bero på att vi numer delar varandras vardag, tidigare träffades vi bara en-två gg per månad och då är det förstås annorlunda. Jag får fatta mod och prata med honom om det helt enkelt.

Du kan absolut inte ha det så här. Du måste berätta för någon annan vuxen. En kompis mamma kanske eller en lärare. Soc är inte heller något farligt som en del tror. Socialtjänsten är till just för att hjälpa och ta hand om barn som har det tufft i livet. Lova att du pratar med någon så snart som möjligt.

Du ska prata med någon vuxen som du litar på. Din lärare eller tränare kanske? Berätta precis som det är så får du hjälp. Du ska INTE behöva ha det så hemma.

jag var 5 när min pappa började med arkolist han slår mig varje dag vad ska jag göra vill bara dö och är 10 år

Hej! Jag kan ju som sagt inte forumet så bra så jag svarar med en kommentar till alla. Jag måste bara skriva att jag blev fruktansvärt rörd av era kommentarer, och tack så mycket för att ni ens tog er tid att skriva. Det kändes oerhört bra att skriva den här texten men ännu bättre att någon faktiskt läste den, jag kan inte beskriva känslan riktigt.

(Till bedrövadsambo).Det är verkligen som självterapi och speciellt när jag får kommentarer som denna. Det gjorde din kommentar med vill jag lova. Tack så mycket <3

(Till Ellan) som skrev att detta ger dig motivation, inget glädjer mig mer. Att jag ska fortsätta skriva betyder mer än vad du kan ana och jag uppskattar det så mycket. Det är nog absolut vanligare än vad vi vet om med helgmissbruk inom familjerna, om min skola hade vetat om hur mina helger sett ut så hade jag nog varit omplacerad för längesedan. Fortsätt vara stark. <3

(Till Blanchett) Hej! Att du skriver att du är glad över att jag existerar känns rakt in i hjärtat. Det är fruktansvärt och barn borde verkligen aldrig behöva stå ut med något sådant. Nu vet jag att jag aldrig är ensam iallafall, tack för det. Kram! <3

(Till missC) Tack för din kommentar, även om man aldrig ska jämföra sina upplevelser med andra så verkar du haft en mycket mer hemsk tillvaro och jag är ledsen för det. Men jag blir helt ”stum” och vet inte vad jag ska skriva förutom att jag hoppas att du är okej och fortsätter att vara så stark. Så sant det du skriver, bara kärlek till dig. <3

Så därför skriver jag :)
Allt känns rätt och bra just nu. Min flytt till ny bostad är påbörjad. Exet är inne på behandlingshem. Mitt nya ex och jag umgås lite som vänner.
Mitt gamla arbete håller på att nedrustas och avslutas och jag känner mig bitvis som pånyttfödd.

Säkert ramlar allt över mig igen om någon/några månader.
Men jag har iaf påbörjat en möjlighet för mig själv att starta på ny kula.
Känns bra.

Jag hörde nyligen en kvinna som jobbar på kvinnojour som berättade om frigörelseprocessen.... för de flesta som lämnar är det en lång process där kvinnan flera gånger går tillbaka. Det är svaret att lämna. Du kämpar bra och du har kommit långt. Glöm inte det!
Så skönt att du kunde lämna och fara hem till ditt. Och njuta av det.
Kram och ha en skön söndag ☀️?? / mt

Hoppet är det sista som överger en människa. Men jag tror att om du litar mer på förnuft än känsla så låter du exet ha så lite inblandning i ditt liv som det bara är möjligt. Tänk att du föregår med gott exempel för dina barn! Du skulle aldrig vilja att de godtrogna blev "blåsta" av kompisar eller framtida partners, vad det än handlar om. Så tänker jag. Genom att ta mitt liv på allvar och inte "ta skit" är jag en förebild för mina barn. Lev som du lär liksom.

Han håller aldrig vad han lovar när det gäller Alkoholen! Jag borde verkligen ha lärt mig det men nu var det sista gången!!!

Så skönt att du och barnen kunde åka därifrån! Tycker inte att han höll sin del av dealen så nästa gång ska han nog inte vara med på kalaset.

Tack för att du delar med dig av din historia och tyvärr så är vi många som upplevt liknande i våran barndom.
Jag är själv ett Maskrosbarn det är inte fören nu i vuxen ålder jag öppet kan säga lite av det jag vart med om. Det var ofta som jag också var hemma under helgerna när jag var i tonåren,inte pga av något syskon utan för att min mamma fick stå ut med en kaskad av elaka ord,hot om våld och saker som slås sönder eller kastas runt. När jag väl la mig i och menade att nu får det vara nog,vart då ett hatobjekt för min styvpappa. Han började hota mig till livet,mamma och jag fick fly mitt i natten till någon släkting. Hon förstod honom och hur han hade det,glömde bort sig själv i mer festade och med åren tabletterna.
Ingen ska behöva uppleva detta i sitt hem,sin familj,den som ska ge en trygghet mot omvärlden och älska en för den man är.
Starkt gjort av dig att dela med dig till oss många här inne!
Mvh MissC/Maskrosbarnet

Hej på dig.

Jag måste bara säga att wow vad skönt det känns att läsa historier som påminner om ens egna. Jag är så glad för att du existerar och har tagit dig modet till att dela med dig av detta!

För mig har mina föräldrars drickande främst eskalerat under helgerna, från 15-16 på Fredag eftermiddagen till sent in på natten, för att sedan fortsätta under dagen på Lördagen och eventuellt en och annan stänkare på Söndagen. Det som jag känner igen mig extra i är det här med att ens föräldrar får en speciell attityd och fruktansvärt bemötande när de dricker. Så det går ut över en själv eller att dom bråkar och kränker varandra så att man själv får höra på dom höjda rösterna och utbrotten.

Det vi inte får glömma är att detta inte är vårt ansvar. Vi är heller aldrig ensamma.

Kram på dig! <3

Det slutar aldrig och jag lär mig aldrig!! Varför??
Varför tror jag o hoppas på en förbättring hos mitt ex. Vill väl så gärna att vi ska kunna fira speciella familjehögtider tillsammans för barnens skull men det går inte!!! Han kan verkligen inte låta bli!! Han är otroligt sjuk!!
Skulle försöka fira en speciell dag tillsammans i huset med släkten. Jag talade om vad som gällde. Ok lite vin till maten men så " ingen" blev berusad. Vem försöker jag lura, det är väl såå självklart att det inte skulle gå! Hur jan jag va så dum. Han gick ner i källaren o jag gick ner efter en stund men hör redan i trappen att han fyller på ett glas. Jag säger åt honom att det räcker nu o påminde honom om vad vi kommit överens om. Men du vänder det o jag känner paniken precis som när jag bodde där. Han blir alldeles svart i blicken o skriker åt mig att jag ska ge fan i honom o hans liv. Det går inte att säga något så jag försöker undvika det men då är han redan så uppretad så det är på gränsen hela tiden att det ska spåra ur o spänningen känns i hela huset och jag vill bara få med mig barnen o komma därifrån. De andra gästerna börjar droppa av o jag vill inte att vi blir själva med honom men det går inte att undvika men lyckas ta oss därifrån innan det brakar lös ordentligt. Såg under tiden vi var där hur han blev fullare o flummigare hela tiden. Sa en massa konstiga skämt som ingen fattade o mumlade så man inte hörde vad han sa.
När vi åkt kommer de spydiga sms:en som jag självklart inte svarar på. Dagen efter låtsas han som ingenting o är sitt trevliga jag.
Såå skönt iallafall att kunna åka därifrån o hem till mitt eget. Han kommer aldrig bli frisk för han fattar inte att han är sjuk!
Usch!! Var bara tvungen att skriva av mig det här!!

Tack MT för ditt inlägg o det stämmer väldigt bra det du skriver att jag tänker alldeles för mycket innan jag agerar om jag gör det alls. Så jobbigt att vara sån ?
Ha en fin lördag ??