Senaste kommentarerna i forumet

Hej igen.

Kan inte beskriva med ord hur tacksam jag är för detta svar.

Jag känner igen mig i allt du skriver. Din beskrivning på vad jag ska vara vaksam över känner jag igen mig i. Jag flyr oftast när något blir för jobbigt, tar itu med det som är svårt och jobbigt för mig själv och har väldigt svårt att prata ut.

Tack för att du idag blev min största stöttepelare. Verkligen.

Varma hälsningar.

Läs här, skriv, gör klart med dig/er själv(a) hur du/ni vill leva ditt/era liv! Det enda liv en har makt över är sitt eget!
/ mt

Kanske inte så stora mängder men samma sak. Långt samtal om gräl vi hade i början av maj i går. Jag har varit nykter sen det grälet för jag vet att det blir dåligt om vi dricker. Jag kan låta bli om jag vill. Blir eg inte full själv på det vi dricker under en helg annars. Den här gången trodde jag verkligen att jag varit övertydlig.
Idag var jag ensam med barnen, sen hade hon "glömt" köpa något viktigt. Tagit bussen iväg, kommit hem, blivit konstig och ofokuserad, grälat med ett av barnen, haft problem med balansen när hon insisterade på att lägga barnen istf att hjälpa och vika tvätt... och lämnat urdruckna småteror inne i andra kartonger i påsen vi har pappersåtervinningen i. Så otroligt trött. Jag tänker vara nykter resten av tiden det bor barn kvar här. Enda möjliga för mig.

Är också uppväxt i en alkoholistfamilj. Min pappa var periodare, och min mamma helgdrickare. Kvällar, helger, semestrar var hemska. Ensambarn är jag också, och ensamt var det. Jag var inte gammal när jag första gången tänkte "bara jag blir stor och får leva mitt eget liv". Mina föräldrar bråkade alltid, deras liv gick ut på att förpesta varandras tillvaro. Du är gammal nog att göra just det - leva ditt eget liv! Lämna dem och låt dem ta ansvar för sina egna liv, det är inte ditt ansvar. En sak ska du vara vaksam med. Med den uppväxten blir man lätt "ensam är stark". Man litar inte på någon annan, släpper ingen inpå livet. Det kan bli problem i en relation. Så jag rekommenderar dig att försöka få samtalshjälp på något sätt. Via vårdcentral, psykiatrin eller privat. Och glöm inte - du kan inte få dina föräldrar att ändra sig! Viljan till förändring måste komma från dem själva. Fortsätt skriv och läsa här så ska vi stötta dig allt vi kan.

Fortsätt skriv här så vi kan fortsätta stötta dig! Ni förtjänar alla ett bättre liv ❤️

I alkoholistfamiljer är det jättevanligt att alla låtsas som ingenting dagen efter misären. Minns det från min uppväxt. Enda sättet att bryta det är att sluta spela teater. Som du gjort nu. Bra gjort! Låt dig inte påverkas i ditt beslut att flytta. Vill han ta tag i sitt liv är det jättebra, men han gör det för sin egen skull.

Du undrar vad som händer med din partner. Jag kan inte ge ett tydligt svar på vad som sker just med honom. Vad jag kan och vill säga är att du har tagit ett viktigt steg då du tydligt visar din partner vilka konsekvenser hans drickande har. Oavsett grad av berusning sårar han dig. Jag vill gärna betona att du är den som är facit i ditt liv, du är den som bestämmer vad som är och inte är okej för dig.

Gällande en onykter hjärna är det just det: en onykter hjärna, dvs vi gör och säger saker vi kanske inte skulle göra nyktra för alkohol bedövar och förvränger delar av hjärnans funktioner. Sanningen ligger inte i vinet så att säga, berusning ligger i vinet.

Det betyder naturligtvis inte att man bör ignorera kränkande beteenden eller acceptera det. För dem som beter sig illa i berusning är det sannolikt en hjälp att låta dem veta det då de är nyktra så länge det i sig inte leder till hot eller våld. För en del kan det leda till skamkänslor eller skuld hos den som druckit. Känslorna är i bästa fall är en signal om att man beter sig på ett sätt som går emot den man vill vara. Att tala om det kan vara avgörande till skillnad från att undvika det. Hur tänker du om detta?

Fortsätt gärna skriv här. Det är ett viktigt och komplext ämne du tar upp.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Min alkoholist fick igår ett samtal från sin läkare, eftersom han varit på hälsokontroll från företagshälsovården som tagit en massa prover. Beskedet från läkaren var tydligt: sluta helt med alkohol, cigaretter och dålig mat genast och börja motionera eller så lever du inte länge till. Dethär verkar på riktigt ha skrämt honom lite att någon säger det så rätt ut, så nu vill han låta bli alkoholen och börja leva sundare.

Nåja, jag tar det inte så hårt. Han har haft fysiska symptom sedan över året tillbaka att allt inte står rätt till, senast höll hälsoivern i sig i typ två veckor och alkholen var borta knappt en månad. Så kanske det hålls lugnt några veckor nu också innan han faller tillbaka och sen mycket sannolikt med allvarliga förestående konsekvenser.

Efter helgens fylleslag orkar jag inte ens försöka vara trevlig med honom mer och jag tror han märkt av en ändring i min attityd. Han försöker vara som vanligt och vara rolig och prata om vardagliga saker, jag orkar knappt svara på tilltal och stirrar ut genom fönstret.

Jag är så trött, så trött på denhär teatern. Att man efter hans fylla inte får kommentera det eller alls prata om det, han tar sig friheten att dricka men vi andra har inte friheten att ha en åsikt om det. Känner det kommer koka över för mig snart igen, och under tiden går bostadsletandet vidare. Ska ägna långhelgen åt att sortera och packa lite mera skåpgrejer, i väntan på nästa steg.

Feghet. Allt skit dom samlar och inte vågar säga nyktra.

Vilket gensvar! Vilka bra texter!

Jodå, hon är tillbaks till flaskan. Hon har en teori om avvänjning. Folköl tills idag. Hon är så elak dagen före (igår) så det är en lättnad att hon däckat när jag kommer hem.
Dagen före vill hon ha beröm, orealistiskt beröm för att hon inte har druckit starksprit på flera dagar. När jag har svårt att bli superpositiv (eftersom vi har haft detta samtal femtielva gånger) blir hon aggressiv och säger att jag alltid är så negativ och klankar ner på henne.

Jag har just läst alla era bra inlägg och ska läsa dem igen och igen ... tack.
Närhet saknar man ju, tänk att komma hem och få en välkomstkram och någon som frågar hur dagen varit.

Jag tar era styrkekramar och försöker/måste börja med att prata med barnen, och någon jag litar på. Jag tror jag vet vem.

Återigen, tack för alla infallsvinklar.

Hej,
En otrolig ärlig och smärtsam beskrivning av att växa upp med missbrukande föräldrar.❤️ Just detta helgmissbruk tror jag är vanligare än vad vi tror. Och hålls det snyggt utåt så är det ju ingen som ser vad som verkligen händer.
Det ger mig motivation och fortsätta ta hand om mitt tillfrisknande då jag också har barn. Att göra upp med sitt förflutna känner jag är den rätta vägen. Jag kan inte ändra det som varit men jag gör allt i min makt för att jag inte ska hamna där igen. Att leva med skulden och skammen är så nedbrytande oavsett om du är medberoende eller den som är sjuk. Och att vi vågar prata om alkohol som den förödande drog det är.
Jag vill skicka massor av styrka till dig, du är modig som delar med dig. Fortsätt skriv.❤️
Kram Ellan

På hur man när man är "på fyllan" eller om jag översätter det till mitt tillstånd: helt och fullt i medberondets makt.
Då man liksom hänger sig åt,lider med eller lider alldeles själv och inte har en normal känsla i kroppen.
Allt är liksom antingen förvridet och uppförstorat.
Eller motsatsen kallt stumt och hårt.

Det där normala med svängningar upp och ned i balans mående och känsla som bara sakta guppar upp och ned i en.
Dvs man är i sig själv och med sina känslor och de får komma och gå utan att man förstorar upp dom eller försöker stöta bort dom.

Om man sammanfattar det,man är i normala gängor.
Och hur medberoendet sätter det där ur spel.
Efter ett tag har i alla fall jag känt skillnaden när jag trillar iväg på mina banor där jag liksom minskar och krymper och mår så fruktansvärt dåligt.
Kan bara se i tunnelseende och har ingen vidvinkel alls.

Men sen,när man av någon anledning tar sig ur den känslan så öppnas världen en smula.
Ungefär som när man haft väldigt ont rent fysiskt och smärtan släpper.

Då öppnas man upp lite igen och vågar kliva ut och se att solen fortfarande lyser och allt är som vanligt igen.

Vilken oerhört skön känsla det är.
Och när man är i en situation med en alkoholist och liksom gör om hela sanningen för att orka leva kvar,eller för att man inte orkar se.
Då får man använda så mycket kraft till just det.
Att mörka och förneka för sig själv den verklighet som råder.
Man har tappat förståndet som de säger i alanon.

Just nu är Ullabulla i verkligheten. Hoppas att jag får bo där ett tag nu,det vore väldigt välkommet att få vila i det.
Jag vet inte om jag vill kalla det sinnesro,mer bara en sorts normalitet som jag ju egentligen vet att jag har inom mig får ta plats

Igår gick jag till vc för att få något att sova på samt remiss till någon att prata med. Jag gick hem med det jag kom dit för samt tre veckors sjukskrivning med ev förlängning.
Var snälla mot er själva och varandra.

Otroligt bra att du skriver här! Dels funkar skrivandet som självterapi, och dels är igenkänningen stor. Hann inte läsa hela inlägget just nu, men inledningen med helgfyllan och att du vill vaka över din bror kändes verkligen i hjärtat ❤️

Ringde advokaten idag vilket stolpskott! Är så arg. Han sa att han ska försöka göra så att jag får bilen och i så fall kanske jag kan köra henne till domstolen och ngn utvärdering man gör så slipper han "för han var trött på att köra henne" (han körde henne förra gången det här hände).

Vi ska till domstolen 17 augusti.. Det finns en risk att mamma får fängelse så han och det skulle fan knäcka henne. Hon har dessutom en gård med djur. Jag ska vittna och berätta vad jag tycker och att jag är med och hjälper till nu och tycker att det ska bli skyddstillsyn istället.
Mår så illa nu. Vet inte hur jag ska berätta detta för henne...hon har försökt att ta sitt liv och jag är så orolig att hon kommer försöka igen nu. Känner mig så jävla ensam. Jag vet inte vad jag ska göra och vilka rättigheter vi har. Jag bara skickas runt...

Ni är viktigast just nu, försök att prioritera om. Du kan inte tvinga honom att bli nykter, du kan inte tvinga honom att söka vård.

Vad kan du göra? Sök stöd och hjälp för dig och barnen, socialtjänsten har ofta olika typer av stöd. Hur gamla är barnen? Om de går i skola finns det skolhälsovård som kanske kan vara behjälpliga. Du kan ringa och prata med Bris föräldratelefon. Alanon- för din del, maskrosbarn, Trygga barnen-för barnens del. Ni är långtifrån ensamma! När jag var en spillra så började jag blogga, tyvärr får man inte skriva ngn länk här men jag tar upp mycket av det du går igenom, har också tre barn... psykiskt misshandlad...all osäkerhet...

Har du någon i din närhet som du kan prata med och som kan vara ett stöd? Du tjänar inget på att dölja hans missbruk!

Det låter även som att han har depressiva inslag, det är vanligt att man får det som missbrukare. Men det kan inte behandlas utan att han varit nykter ett tag.

Vilka förändringar kan du göra för att säkra för dig och barnen? Ni mår inte bra och ni ska inte behöva leva så här, dessutom beskriver du en sida hos honom som gör mig rädd för er säkerhet.

Jag fick nog och kastade ut min man, det var otroligt svårt, nu många år senare är han svårt sjuk pga sitt missbruk men jag räddade mig och barnen, tror inte jag levt om jag stannat men livet är fortfarande inte lätt för hans missbruk påverkar oss på många sätt fortfarande. Det är bara ett år sedan han erkände sitt missbruk på ett möte m socialen efter en orosanmälan. Nu kan vi prata om missbruket och han vet att han kommer att dö ganska snart om han inte slutar, ändå slutar han inte, för han kan inte. Ju mer man läser om missbruk ju mer komplicerat är det.

Med detta vill jag ha sagt att din man inte kommer att kunna sluta själv! Han måste få hjälp och idag finns det läkemedel som kan underlätta om man inte har en svårt sjuk lever.

Barnen, ingen gillar soc men du har ett ansvar för barnen och ser du inte till deras bästa i detta så kan du anses som olämplig som förälder, de arbetar för att stötta barnen och dig som förälder, så var inte rädd för dem. Man hamnar i en konstig situation som anhörig med hela ansvaret för allt tom för missbrukaren (enligt sjukvård o myndigheter) men det är svårt att själv få stöd. Kan skriva en hel roman...

Mycket styrka!!!

Allt är fortsatt bra. Vi har det bra ihop. Delar varandras vardag och trivs ihop. I helgen tog vi med oss fikakorg till havet och njöt av sol och fågelsång. Idag hjälptes vi åt att städa, handlade och lagade mat tillsammans. Vi bråkar aldrig om sådana vardagsgöromål. Vi hjälps åt och gör ungefär lika mycket. I mitt förra samboskap bråkade vi massor om just det. Tills jag gav upp och gjorde 98 procent av hemmaarbetet. Separation och varannan veckas boende för barnen var enda sättet att få en hyfsat jämställd relation. Mitt ex fick verkligen steppa upp, och det gjorde han. Väldigt skönt att slippa sådant tjafs i alla fall.

namnlös bricka i ett spel. Utan istället en person som faktiskt har både hadnlingskraft och mod.
Då har man kommit e bit på väg.
Men det tog mycket mycket lång tid innan jag kom dit.
Så det låter bra med små delmål. Det är alldes tillräckligt när taket nästan ramlar ned över huvudet på en.
Att just där och då göra det enda rätta,packa ihop sina pinaler och dra blir en utopi.

Jag har först nu tre år efter separation börjat skönja ut vem jag är igen.
och då hade jag ändå en "snäll" alkoholist som inte alls bröt ned mig.
men själva drickandet i sig och att man låter sig själv vara kvar i det bryter ned vett och sans i en.
man blir så försvagad så vad som är sant och riktigt glider alltmer utom kontroll för en.
De normala referensramarna förskjuts så långt från en att man inte längre får fatt i dom.

Något som hjälpt mig när det varit som djävligast är just de små delmål du beskriver.
Om man målar upp ett troligt scenario (han blir full,ramlar och slår sig eller kräks i soffan eller vad det nu är) så ska jag göra såhär: och så har man liksom en färdig plan som man sätter igång oavsett hur man känner sig invändigt.

Det kan vara ett första steg mot att känna att man har kontroll på en omöjlig situation.
Du ser...nu ger jag råd igen ;)

Och sluta inte Ullabulla med dina uppriktiga inlägg, att sockra sina svar gagnar inte den som bett om åsikter eller råd! Du säger ofta sånt man behöver höra men det kanske svider, likväl behöver man höra det för att det är enda sättet framåt att se saker från olika vinklar, genom andras ögon och med botten i de erfarenheter som du har med många viktiga insikter som mognat på färden!

Jag vet att du vill väl Ullabulla och det är väl en av anledningarna att man här på forumet på riktigt tar till sig de kommentarer man får. Att nån alls engagerar sig och kommer med råd är nåt nytt för mig, jag har sällan känt jag fått hjälp nånstans ens när jag bett om det men här på forumet finns massor med kloka, insiktsfulla, varmhjärtade och hjälpsamma mänskor som med egen erfarenhet kan ge kloka råd eftersom ni gått igenom liknande processer själva. Så tack för att du bryr dig!

Men ja likväl gör det ont att veta jag är en del av problemet hos oss. Jag försöker göra så gott jag kan för att varje dag komma närmare målet, men det är tungt och svårt och känns ofta övermäktigt. Jag försöker vara nådig med mig själv, för att deppa ihop fullständigt hjälper oss inte. Ett litet steg i rätt riktning varje dag, det får räcka just nu. Försöker bryta ner processen i mindre praktiska bitar för att känna jag kan ha ens lite kontroll, men ja vissa dagar är det enklast att stoppa huvudet i sanden och låtsas allt är bra. Vilket det verkligen inte är. Inte på nåt sätt. I skillnad till dig Ullabulla har jag dessvärre inte mycket gott kvar att säga om min man ens när han är nykter, dithän har vi kommit att all kärlek och tillgivenhet är som bortblåst. Finns inget med honom jag kommer sakna längre, så långt är gapet både mentalt och fysiskt mellan oss att jag redan vet jag är en gladare person utan honom.

Jag bröt mot min egen regel nummer ett.
Lägg dig inte i andra människors liv och tro att du vet hur de ska lösa sina problem.
För det vet jag inte.

Jag är ledsen om jag gett dig mer obehag än du redan har pga mina hårda ord.
Men nu är de redan skrivna och lästa av dig.
Jag hoppas att det kan finnas någon enstaka rad som kan tala till dig.

För mig har Alanon varit till stor hjälp då jag sakta men säkert vänt fokus mot mig själv och hur jag kan påverka min situation till det bättre.
Före det så blev det precis som du beskriver ovan ett virrvarr av olika komponenter som talade för och emot att lämna.
Situationen är ju så svår och man gör det man tycker är bäst i stunden.

Att kunna backa från en svår livssituation när man är mitt inne i den är i princip omöjligt.
Men med alanons hjälp har jag sakta kunnat se mina egna möjligheter till förändring och också bitvis knagglat mig framåt på en ny väg.
Vilken din väg är vet bara du och i vilken takt det ska gå.
Så återigen,jag ber om ursäkt om jag strödde en massa salt i öppna sår.

Och samtidigt är det sådär vi håller på.
Jag har låtit mitt ex ta hand om min förståndshandikappade dotter när han varit full(utan min vetskap) kommit på det och ändå förlåtit och stannat. Så tro inte att jag inte förstår,för det gör jag.
Det handlar inte bara om brist på mod och kraft.
Det handlar om en massa andra praktiska saker också,plus det du beskriver. Blir det verkligen bättre sen?

Han var en fantastisk plastpappa när han var nykter. En jättefin livskamrat och gav mig otroligt mycket avlastning.
Men som jag tolkar dig så finns varken glädje eller något vidare föräldraskap kvar.
Ville ge dig en extraknuff även om jag vet att den biter under bältet.

Jag vet inget om ditt liv,vem du är och vad som driver dig att stanna eller gå.
Jag har inte dina skor på mig.

Jag hoppas i alla fall att det finns någon vettig lösning för dig och din dotter inom en snar framtid.
Och slå inte på dig själv bara för att jag gör det.
Det är det sista du behöver.

Men det finns ofta vägar ut och de kan man kanske inte se förrän det är riktigt,riktigt illa.
Kanske du är där nu,kanske du kommer dit.

Nu var du Ullabulla på riktigt ganska grym ? Det du skriver går rätt in.

Jag vet jag måste skydda min dotter, och det är väl egentligen därför jag stannat. Min man har så många gånger sagt och hotat att om jag flyttar ska han se till att dotterns boende blir med honom och inte med mig. Med en alltid oviss vårdnadsprocess vet jag mycket väl att tillräckligt kallräknad och cynisk och dolt hämndlysten kan han ordna det slutar så. Och då ska jag leva med mig själv och vetskapen att min dotter istället för att ha mig med sig ska leva 90 % av sin tid ensam med honom. Han full, otillräknelig, noll intresserad eller insatt i hennes liv. Höra henne ringa och gråta och vilja komma till mig men pappa säger nej. Jag är livrädd för detta. Inte för att jag är paranoid, utan för att jag gått igenom det redan en gång med min son och hans pappa, mitt ex. Det är hemskt och vrider hjärtat ur kroppen på en och jag vet det kunde hända igen, jag har ingen tilltro efter det att myndigheter på riktigt klarar av att se till barnets bästa. Mitt ex var känd för sina alkoholproblem och hotfulla beteende, ändå talade rätten till hans fördel av orsaker jag aldrig kunnat förstå. Först efter flera år insåg myndigheterna sitt misstag när sonens mående kollapsat. Under tiden kunde man bara driva på hos myndigheterna men samtidigt bara se på när barnets mående tog en spiral neråt. Och det skulle nog vara värre för dottern än som vi har det nu. Så av två usla alternativ har jag hittills valt det jag sett som det mindre onda, tills hon nu åtminstone är stor nog att berätta själv vad hon upplever och vill.

Kanske inget vidare försvar, men när alla alternativ har svåra konsekvenser är det inte lätt och jag förstår helt att det som utomstående kan vara lätt att fördöma det jag valt hittills. För visst är det uppenbart vi måste bryta situationen, men vill bara försäkra mig om att även dottern på riktigt också slipper bort från eländet och inte istället hamnar än djupare i det.

inte mera: Du skriver:"Om ändå alkoholisten skulle fatta att deras barn tvingas växa upp fortare än barn i vanliga familjer, att drickandet sätter spår i barnen som antagligen aldrig riktigt går ur"

Om du vänder på perspektivet och sätter dig själv i fokus. Vad händer då?
Dvs du sätter honom i fokus som problemet som orsakar din dotter lidande.
Men han är sjuk,du kan gå därifrån och skydda din dotter.

Jag vet att det är fruktansvärt svårt.
Men det är egentligen det enda du borde prioritera just nu.
Inte tänka på olika alternativ,vilket hus som blir bäst,vad grannarna ska tänka.

Flytta till första bästa kyffe och lös ett permanent boende sedan när allt lugnat sig.
Du kan läsa runt i trådarna om du inte redan gjort det. Anhöriga som bor kvar trots att barnen tom lämnat boet och fortsätter tro att allt ska ordna sig.
Det gör inte det i de flesta fall.
Så gör något nu medan dottern är liten och hinner reparera sig på ett bra sätt.

Om han vill och kan så reser han sig och blir nykter och ni kan starta om på en bättre kula än den ni har nu som inte leder någon bra stans alls.

Jag har berättar för honom vad dottern säger och funderar, men till och med det lyckas han förneka. Han tror inte hon ser eller förstår eller tänker. Han bryr sig inte. Vill inte eller kan inte förstå barnets påverkan. Han tycker jag överdriver och hittar på, även när hon själv står bredvid och säger samma sak. Han förmår inte förstå.

Hyra hus blir nog enda möjligheten. Vill inte annonsera flr i våra knutar vet då hela världen om det och orkar inte svara på illvilliga nyfikna frågor från ovidkommande mänskor. Men kollar annonser varje dag på uthyres, tyvärr hittills bara alltför dyra hus men förr eller senare ska det väl nappa.