Senaste kommentarerna i forumet

Annonsera efter att hyra ett hus kanske? Tycker så otroligt synd om din dotter som ska behöva oroa sig över sin pappas drickande. Har du berättat det för honom? Det om något borde väl vara en väckarklocka!

Håller med Ullabulla. En sak i taget. Du först. Styrkekram ❤️

Han vill ju inte flytta för han tycker ingen behöver flytta, för han fattar inte vilket problem hans drickande är. Och dom gånger jag pratat om flytt är han väl medveten om hur svårt det blir att hitta en bostad i barnens skoldistrikt, så som utpressning säger han åt mig flytta du bara men att han tänker ta huset. Skulle inte ens vilja ha huset även om jag fick, har så länge funderat på flytt så huset inte ens känns som hemma mer. Har ju smygpackat mina saker och gjort mig av med massor sen ett år tillbaka, jag har varit på väg ut länge utan att jag själv ens riktigt sett det så. Har många år inte haft lust att plantera nåt på gården eftersom jag haft en magkänsla jag aldrig kommer se det färdig vuxet.

Nu på söndag eftermiddag idag ligger han igen och sover då jag och barnen kommit hem från badhuset, antagligen varit så bakis så han dragit i sig resten av drickan han haft hemma och slocknat igen. Alkoholism är lessamt och vad det gör med hela familjen.

Dottern ville igår kväll prata länge om hur hon vill bo när vi flyttar, var hennes ordval När vi flyttar- inte Om vi flyttar alltså. Hon var rädd igår nåt värre skulle hända, att han skulle bli arg och ge sig på oss eller att han inte ska gå att väcka. Så även om han mest sover och smäller i nån dörr och vinglar runt när han är full, upplever dottern ett sånt obehag och en rädsla att nåt ska hända. Säkert spår av helgen för två veckor sen, den vanmakt hon upplevde när han inte gick att väcka och hon var rädd han skulle bli arg när han väl vaknade. Hon ville ha en plan för hur vi gör helt konkret om han går överstyr eller blir jättesjuk, vilken dörr hon ska ta ut, vart hon ska gå, om hon ska ringa nån och hur vi tar oss i säkerhet eller får hjälp till honom. Hon ville veta vad polisen eller ambulansen gör när dom kommer, om man ringt efter dem. Hemskt att en sjuåring ska fundera på sånt men det verkade nödvändigt för henne att få prata om det. Jag vill ju inte oroa henne och tar aldrig upp sånt men samtidigt vill jag inte förneka hennes känsla och funderingar, hon har rätt att bli bemött i sina frågor även om det är jobbigt. Hon verkade lugna sig och kunde somna, när hon fått svar på alla sina frågor och kände att hon kunde ha lite kontroll över situationen även om nåt skulle inträffa. Om ändå alkoholisten skulle fatta att deras barn tvingas växa upp fortare än barn i vanliga familjer, att drickandet sätter spår i barnen som antagligen aldrig riktigt går ur.

och lämna dörren öppen om han tar tag i sitt liv.
Börja bygga upp dig själv och ditt liv med dina egna behov.
Som du säger så kanske du inte heller har gett er chansen,men varför skulle du det?

Om du kan bygga på dig själv och han på sitt håll så kanske ni båda är starka nog att mötas igen om kärleken fortfarande finns där när ni är klar med respektive arbete.
Skitenkelt...men lycka till

Hej!

Budskapet har gått fram, att jag vill separera.
Det har inte försvunnit, negligerats, sopat undan....
Känns ju bra, att slippa föra den svåra och känslomässiga kampen.

Men helgdrickandet har återupptagits..!

Jag har ju därmed vatten på min kvarn, men så oroande och ledsamt!

Jag har inte bara "spelat på hans drickande", när jag tagit upp att gå isär. Det var inget bra år relationsmässigt, även om han var nykter.
Båda tycker så.
Men som påpekats för mig, troligt hans år var "på vita knogar".

Han är just nu trevligare i humöret, i sin "frihet" med alkoholen, nöjdare kanske?
Det kontrollerade antabus-intaget har upphört!
Det varade ett år.

Jag har ifrågasatt mig själv, varför jag inte trivts med oss.

...tänkt att min osociala ådra velat ta makten över mig, att jag inte är kapabel till nära relationer och samliv!

Det har varit svårt peka på ORSAKER som varit starka nog att motivera uppgivenheten om vår relation, tycker jag.

I backspegeln kan jag nu misstänka att vi egentligen aldrig fick vår ärliga chans.

För jag tror vi som parter, båda, måste vilja och vara beredda att utvecklas (och förändra).

Han skulle behöva ta sig ann AA, för han behöver socialt stöd.
I hans bransch är drickande så normaliserat, tyvärr.

Nu en rätt omöjlig fråga:
Hur skulle jag kunna hjälpa honom att ta steget?
Vad kan jag säga/göra??

Jag har ju sagt vad jag tror, att han behöver AA.
Men får ett instämmande hummande och inget mer (...dagen efter).

Jag tror som Ullabulla att du ska filma, fotografera och skriva ner allt han gör i den vägen. Om det ska behöva användas. Varför kan inte han flytta? Det är ju han som missköter sig ? Styrkekram ❤️

Så vaknar han och upptäcker vi redan ätit middag medan han sovit. Han försöker vara rolig och får en trött blick tillbaka av mig, jag är inte ett dugg road av honom idag. Då frågar han om jag är sur och jag svarar ja, med påföljd att han stormar ut smällandes i alla dörrar medan han muttrar nåt om jävla surkärring...Enligt honom har jag tydligen ingen rätt att visa vad jag känner, för han har ju inte druckit enligt sig eller åtminstone får jag inte visa att jag märkt det.

Jag har slutat släta över och inte visa vad jag tycker, han får smälla i hur många dörrar som helst. Det enda som man trots att det är många år sen sist är orolig för är att han kan ge sig på en när han är full. Vis av erfarenhet så har jag gömt bilnycklar, telefon och plånbok så jag fort kan komma iväg om det skulle bli nödvändigt, men gaaaaah att man ens ska behöva fundera på sånt en vanlig lördag.

jag känner beundran över din kamp.

Ja att jag måste lämna vet jag. Jag mår själv fysiskt illa dagar som idag, är så arg lessen besviken beslutsam och samtidigt så villrådig hur detta nånsin ska gå att lösa så inte barnen kommer i kläm. Känner mig bara så bruten som mänska, har levt så många år med så svåra bekymmer så bara tanken på en ny skilsmässa från helvetet med allt vad det innebär kan vara mer än man orkar med. Men samtidigt vet jag, att när jag är som värst ansatt så samlar jag all styrka och mod för just de stunder där det behövs till exempel i rätten. Sen kan jag falla ihop i bilen utanför i en gråtande sörja men det drabbar då inte sakfrågan eller behandlingen av den. Måste vara stark för barnens skull, försöka se till att vi kan få tillbaka glädjen i livet, utan alkoholistens skugga. Jag måste ge barnen en framtid där de inte behöver tassa tyst för att nån sover spriten av sig och vaknar rabiat om han väcks, de måste få ha ett liv där deras vänner kan komma hem till oss utan att vakta om nån druckit och är pinsam eller värre.

Jag vet vad jag måste, försöker mitt i kaoset inom mig bara uppbåda struktur och en vettig plan. Just nu i stunden känns det bara övermäktigt.

Filma,samla bevis när han inte märker det. Ha dagens tidning eller nått bredvid och filma med mobilen när han ligger utslagen. Berätta för någon som tror på dig och där du kan samla bevisen tills den dag du orkar.
Då tror jag att du gentemot soc har såpass mycket på fötterna att han kanske bara får ha samvaro med sällskap från dom tills han visar att han kan sköta sig.
Det är det enda tips jag har.
Pluss förstås att du ska lämna honom oavsett konsekvenserna,men det vet du redan.

Det var nåt som brast i mig dendär helgen för två veckor sen, när jag blev tvungen att rusa hem från enda helgen på åratal jag försökt ordna nåt trevligt för bara mig, för att han druckit sig redlös och dottern inte kunde väcka honom. Har försökt prata med honom i veckorna sen dess och han tycker att det räcker att han minskat på drickandet sen februari när jag satt ner foten och sa jag flyttar om inget ändrar. Att han för bara två veckor sen drack sig redlös ensam hemma med dottern tycker han är överdrift att jag ens påstår, han var ju bara förkyld enligt sig själv...

Så händer det idag igen. Jag åkte med barnen på lite shopping och var inte borta mer än knappt två timmar och under tiden hae han dragit i sig vem vet vad eller hur mycket men han somnar sittande på en stol. Vaknar efter en halvtimme o raglar runt, slagsar i sig nåt i köket och raglar vidare till sovrummet för att slockna igen. Hann på vägen säga åt honom "vilket snyggt skick du är i igen" och han frågar "vaddå då?" Som att det inte skulle märkas han är i typ 2 promille som han beter sig??

Nu sitter man här och sväljer sina tårar och försöker fungera normalt för barnens skull. Det är inte lätt. Vill bara gråta och skrika och väcka honom och skälla ut honom. Nog för att jag vet det inte gör någon skillnad, han undrar bara vad jag är arg för när han inte gjort nåt...

Har letat bostad med ljus och lykta i rätt skoldistrikt, med tanke på att jag inte vill tvinga barnen byta skola om vi flyttar, men det är svårt såhär i glesbygd där det knappt finns hyresbostäder. Men jag fortsätter leta. Såhär kan jag inte leva.

Men hur ska man på riktigt kunna flytta när jag vet att all världens myndigheter kommer tycka att dottern minsann ska vara åtminstone helger hos pappa, om inte mer? Han har ju bevisat han inte tar notis att han har ansvar för ett barn när han är ensam med henne. Samtidigt är hon inte gammal nog att ha tillräcklig talan i familjerätt att själv säga hon vägrar vara hos honom. Han har ju bra jobb och fast ekonomi, det finns inga bevis att ta till om att han är olämplig som förälder. Hade samma helvete med min förra man som är alkoholist, det tog 5 år och otaliga vändor med soc och rätten innan nån brydde sig i att han drack, och i det fallet fanns det till och med bevis men ändå hette det alltid att jag måste samarbeta och han måste få vara pappa på sitt sätt. Pappa i 2 promilles fylla, men det får man åtminstone tydligen i min trakt vara "för alla vuxna dricker ju". Så fort han nyktrat i så ansågs problemet löst. Tills nästa incident. Och nästa. Och nästa. Är så rädd det ska gå likadant denna gång, ingen kommer ju tro mig att jag lyckats få barn med två lika odugliga individer. Kommer vara jag som stämplas som svår och osamarbetsvillig. Har aldrig träffat en enda mänska hos myndigheterna som varken fattar vad alkoholism är eller hur det är att vara offer för familjevåld. Alltid som att man är minst lika skyldig och oduglig som den som dricker eller slår. Och det gör mig så arg! Och samtidigt rädd, för det kan på riktigt innebär nån galen soc person får för sig att dottern ska bo hos pappa för mamma har samarbetssvårigheter och är paranoid!

Snälla sig nån klok att det ordnar sig, för flytta måste jag för annars blir jag galen på riktigt med min alkis till man!

Det kan vara som mulletant skriver. Det kan också vara så att din man har en förhoppning om att kunna börja att dricka lite i sociala sammanhang. Och att han ville testa dig, om du tycker det är ok att han börjar ta en öl ibland.

Jag, och flera andra här på forumet, som har lång erfarenhet av alkoholism då vi utvecklat det själva, är övertygade om att det inte går att bli en "normalkonsument" av alkohol. Om man en gång utvecklat ett beroende och sjukdomen alkoholism, så är det ett livslångt tillstånd. Man kan hejda den genom att helt sluta dricka, men aldrig bota den med viljans kraft och försöka bli en småkonsument av alkohol.

Om din man har denna förhoppning, så har han inte slutat med alkoholen, utan gör bara ett uppehåll. Det är jättebra om ni kan prata om detta, för har han varit vit så länge så finns det goda möjligheter för ett fortsatt nyktert liv om han kommer till insikt om att han inte kan bli en normalkonsument. I synnerhet då han avstod ölen när du sa ifrån.
Även om situationen blev pinsam, så tyder resultatet på att det finns goda möjligheter för fortsatt nykterhet för din man.

Hoppas det går bra för er.

kan i bästa fall bli en lärdom för honom själv. Och även för dig, jag antar att det kändes pinsamt. Kanske också sänkte stämningen? Som jag har förstått det gör många som 'erkänt' sin alkoholism - och/eller socker- eller annat beroende - ett dagligt val att vara nykter/välja bort drogen. Adde och flera andra har skrivit om det här på forum.
Kan du fråga din man vad som hände? Jag skulle gissa att han drabbades av ett starkt sug och inte kunde stå emot.... Jag har många gånger berättat här att min man drack sig berusad efter ett och ett halvt års nästan total nykterhet. Det var en chock men också den avgörande insikten för honom.
Jag antar din man inte alls skulle ha fixat att dricka en öl till maten utan att den skulle väckt ett oemotståndligt begär efter mer. Det är beroendets kraft. Med tanke på det är det bara att gratulera till att han frågade och tydligen accepterade svaret och är fortsatt nykter. Om ni vill leva tillsammans framöver kan den här situationen vara en bra ingång till ett samtal om den resa ni är på, var och en för sig och tillsammans. Jag önskar er lycka till! / mt

Fick en present när jag fyllde år på krogen i Stockholm/ min man fick följa med om han klarade av att stå emot alkoholen/ väl där frågar han mej/ får jag inte bara ta en öl till maten?nej tvingas jag å säga inför servitören 0 tolerans. Varför frågade han mej?? Kände mej riktigt dum just då han har varit nykter sen augusti förra året? Bara undrar?? Varför? Han visste ju svaret själv??

Har du undersökt möjligheten att flytta? Naturligtvis måste du inte leva med din alkoholiserade man om du inte vill. Jag antar att han på något sätt har vårdkontakter som måste agera om du inte finns kvar och "vårdar" honom.

Min man dricker varje dag fast han haft en stroke 2009 och höll på att dö vi var gifta då men skilde oss 2014. Orkar inte med honom längre han är halvsidesVarför får man ingen hjälp förlamad på vänster sida jag jobbar heltid för att ekonomin ska gå ihop vi har delad ekonomi men jag betalar det mesta.Har varit hans personliga assistent sedan han blev sjuk,men nu vill jag ej bo med honom längre hatar honom han kommer aldrig sluta dricka finns det någon hjälp att få honom härifrån mina barn orkar inte heller längre.Mina barn försöker vara hemifrån så mycket dom bara kan.Varför hjälper inte samhället till ? En som ej orkar mer varför ska jag må så jävla dåligt medan han förstör allt.

Måste ju behöva det då..
I alla fulla fall. Lååångt samtal med nyaste exet igår.
Fina reflexioner om livet och han ledde mig lite grann in på spåret om ett vi igen då vi båda tycker om att fantisera om vad vi ska göra när vi blir stor.
Vi är i samma läge att vi faktiskt just nu står i vägskäl och kan välja en ny bana/väg.

Kontakten var fin,men jag har lovat både mig själv och honom att inte lägga in förväntningar på relation om vi håller kontakten.
Nåväl..i morse fortfarande inne i ett litet rus av det fina samtalet så skickar jag iväg ett mail med lite mer surr om vad vi pratat om igår. Kände mig så nöjd med tonen i brevet och det kändes riskfritt och bra att skicka det.

Sen kommer då insikten under em att nu har jag gjort det igen..
Manipulerat och smugit in mina kärleksbudskap,blottat mig och visat var jag står igen.. som att han inte redan vet det?
Jag såg det inte då och det tog visserligen bara några timmar så insåg jag mitt misstag.
Och jag har gjort det så snyggt,liksom smugit in små liknelser eller tankespår som leder till en viss riktning.
Insikten slog mig i magen och jag blev först så arg på mig själv för min brist på impulskontroll.

Sen tänkte jag,är det kanske han som triggar och manipulerar mig egentligen?
Han visste precis på vilka strängar han skulle spela så att han fick sin bekräftelse på att han fortfarande är älskad.

Att vara i relation till någon vare sig det är en avslutad eller pågående relation är trixigt och snårigt.
Kärleken är en stark drivkraft och lurar av oss vett och sans ibland.
Jag hoppas att det ska återkomma och tvinga mig ned på basicnivå där jag egentligen befinner mig för det mesta.

Men detta med förnekelse och behovet av att liksom sätta dimmer på de vi är eller vad vi upplever.
Just för att verkligheten är för tuff ibland och därför väljer vi att lägga lite softare eller tom helsvart mörker på den så att vi slipper konfrontera oss själva.

Jadu,den var fin..
Visst kan det vara så.
En intensiv människa kan nog vara för mycket tom för sig själv.
Därför söker jag svalkan och kanske tom lite likgiltighet i min partner för att kunna bromsa in och stanna upp.
Men visst,känslan av att vara vald och självklar måste få finnas där.

Om du visste vad jag känner igen mig.
Det okloka i att ni båda är i en omöjlig sits.
Han som inte kan sluta dricka för att han har sjukdomen alkoholism som mer eller mindre omöjliggör att han slutar dricka.
Dvs han har inget val i dagsläget även om vi utomstående som inte dricker tycker det.

Ditt val,att inte känna skuld för det som inte är ditt att bära men ändå gör du det.
Det är din sjukdom,medberoende som du inte kan göra något åt.

Mer än det du redan gör,sakta men säkert ha dina brottningsmatcher med förnuftet som ju upprepar samma sak.
Han har ett val och eftersom han inte väljer rätt så blir konsekvensen det du gör.
Dvs väljer bort livet med honom så länge han dricker.

Håll fast vid den enkla sanningen.

Nu tre år efter separation med mitt ex så är han på behandlingshem.
Han har hela tiden egentligen varit fullt medveten om sitt problem.
Men ändå valt att fortsätta dricka trots viljan och ambitionen att låta bli.
För han har inte haft kraften och modet att göra annorlunda pga sin sjukdom.

Till sist fick jag den insikten i att det handlade aldrig om mig.
Det handlade om honom och hans sjukdom.

Du har ett val att göra ditt,han har ett val att göra sitt.

Min yttersta smärtpunkt var när jag satt med min nya kärlek och förklarade för honom min innersta känsla av att exet fortfarande drack och jag satt där i den nya relationen och var lycklig.
men att jag ändå innerst inne kände stor "längtan" att göra slut på relationen för att kunna gå tillbaka till det drickande exet och laga honom och se till att hans vansinnesdrickande upphörde.

För det visste jag att jag hade makten till att göra,åtminstone stoppa upp det tillfälligt och lindra både min och hans plåga.
Den insikten fick mig att söka upp alanon och aktivt börja gå en gång i veckan.
Det har hjälpt mig mycket,även om det också har varit både smärtsamt och jobbigt att möta mig själv och mina egna brister.

Fortsätt avstå relation om du kan,inget hjälper att du går tillbaka.Varken honom eller dig.

Känslor är sällan förnuftiga. Men bra att dom finns... allihop! Kanske, kanske inte, hjälper det din man att se hur du kan handskas med dem, orka leva ett liv värt namnet trots allt.

Jag har kommit till en insikt.
Länge, länge har jag kämpat för att få min alkoholiserade man att sluta dricka jag har varit arg och ledsen. Så kom sen insikten att nu är det slut och en sådan frihetskänsla och en väldig kraft kom till mig.
Nu har jag under de senaste dagarna blivit så ledsen och skamsen över hur ynklig och ensam han kommer att bli...
Hur han verkar lösa sina problem och hantera jobbiga känslor är med att supa som tidigare och somna med kläderna på i soffan.
När han sen vaknar går han runt och deppar.
Frågan är varför jag inte bara känner mig fri? För det är jag ju nu? Han har gjort så vi inte kan leva tillsammans. Inte jag. Det är detta han vägrar se utan tycker jag förstör.
Jag förstår i huvudet vad som händer men hur kan jag hantera dessa känslor av att vara den som kan och ska ställa till rätta. Laga något som jag faktiskt inte förstört...

Känner igen mig otroligt mycket i denna dikt!
Är själv ett Maskrosbarn,alkohol,tabletter och hot om våld var något som tillhörde mitt liv.
I vuxna år medberoende till samma saker,nu har jag satt ner foten för första gången i mitt liv.
Först och främst för att jag nu har ett eget barn som är det viktigaste och finaste jag har. För det andra att det inte blivit någon ändring i min mammas liv,hon är beroende av alkohol och tabletter. Sist men inte minst för att jag har bränt ut mig/utmattningssyndrom efter allt som vart sen jag var liten till nu.
Idag är livet mitt och mitt barn är mitt liv!
Tack för den träffande dikten ❤️

Mycket som stämmer så väl. Fantasier och önskan om att saker skulle vara annorlunda, utan att själv riktigt orka göra saker bättre eller ens knuffa det åt rätt riktning en aning. Man traskar med, bredvid eller lite bakom snarare och alla motgångar och nederlag och återfall saktar ner tempot ytterligare.

Kommer osökt Ullabulla att tänka på några kloka ord jag läst nånstans, efter att ha läst din vånda över att du känt du "varit för mycket" i förhållande till männen i ditt liv:
"You are not too much,
He just wasn't enough"

Solsken på vägen till dig!

"Citat Ida Högström, Medberoendepodden"

​Jag mår bra om du mår bra.
Jag mår bra om andra bekräftar mig.
Jag duger om jag är perfekt.
Jag tycker mig ha otur och ständigt drabbas av saker.
Jag är rädd för att bli övergiven.
Jag har svårt att lita på andra människor.
Jag hjälper andra men blir besviken när jag inte får samma hjälp tillbaka.
Jag anpassar mig efter varje ny miljö eller nytt umgänge jag hamnar i.
Jag känner mig annorlunda. Ibland bättre än andra och ibland sämre, men aldrig likadan.
Jag har relationer med dysfunktionella människor.
Jag känner ständig skam och skuld.
Jag försöker visa vad jag tycker och tänker istället för att säga det rakt ut.
Jag försöker läsa av andra människor.
Jag har svårt för auktoriteter.
Jag överengagerar mig i allt och alla och tror att allt är upp till mig.
Jag har svårt för att vara i nuet och lever istället i det som varit eller det som komma skall, ständigt rädd för katastrofer.
Jag har ont i kroppen och är trött men tar inte hand om mig själv.
Jag försöker klura ut andras problem och säger åt dem vad de ska göra.
Jag fantiserar om hur jag önskar att saker ska vara eller bli.
Jag har svårt att sätta gränser och säger ofta ja när jag vill säga nej."
​
- Ida Högström, Medberoendepodden