Senaste kommentarerna i forumet

Jag är inte medberoende men fick denna dikt till mig via Camilla Kuylenstierna (alkoholist och medberoende)
på Facebook och ville dela den med er som är i denna sits.
Jag antar att många kan känna igen sig i den..

Varma kramar och styrka till alla er som kämpar med detta. Det måste vara oerhört tufft.

MM

Ditt ord får mig att gå igång på mitt sätt och tvärtom.
Och nu när jag för första gången i mitt liv inte rationaliserar,eller jobbar bort allt det onda inne i mig så blir det också som jag beskriver det övermäktigt ibland.

Men sen,när stormen har bedarrat lite så kan jag se att där det förut fanns "dunkla" känslor nu är rent och blankt.
Lite som ett pånyttfött barn kan jag känna mig ibland,även om det oftast inte varar så värst länge..
Så jag tror jag måste fortsätta i mitt virrvarr,eller rättare sagt virrvarret fortsätter vare sig jag vill eller inte.
Jag tackar också min gud för terapeuten som jag kan lyfta luren till när jag glider iväg alltför långt åt fel håll.
Hon kan hojta till så jag rätar upp mig.

Min offerkofta är kanske lite eljest.
Jag tycker inte det är så värst synd om mig.
Jag tycker mer att det är rätt åt mig och minsann vad jag borde förvänta mig när jag är en så usel människa längst inne.
Bara det är ju absurt.
Jag är inte usel,någonstans.
Men inför mig själv innerst inne är jag det.

Terapeuten bad mig att plocka upp min lilla flicka i knät och säga något snällt till henne så att hon skulle känna att hon dög.
Men fast det var jag själv som plockade upp henne så hade jag inga ord alls till övers.
Inget som jag riktigt kunde stå för,till den lilla flickan som så väl behövde få höra något snällt.
Så det finns utvecklingspotential :-)
Hon ska få hoppa upp en stund hos mig varje dag och jag ska börja med att stryka henne försiktigt över håret och bara låta henne sitta där.
Tids nog kommer kanske orden till mig för att ge henne tröst.

Jag kanske är lite väl framfusig,ärlig i överkant och lite av en dramaqueen.
Men jag förlöser både mig själv och andra pga att jag är så transparent och delar med mig av mina våndor.
Också mina nära brukar få hjälp av mina tentaklar och tvingas se inåt.

Det som också gör mig ledsen i nuläget är att jag i relation med min sista man vågade vara tydlig.
Det här behöver jag,det här vill jag och då blev jag för besvärlig.
Han orkade inte med,mäktade inte med de behov jag hade och behövde.

Jag var nog delvis för krävande och bad honom om saker som var mina att bära.
Men det gör mig samtidigt ont att det som för honom var ett varande i nuet inte bar för att kunna förankra det mer på djupet.

Men det är ju hans resa, hans behov.
Hans ovilja att inte se mer än nuet och inte våga eller kunna planera framåt pga omständigheterna i hans liv.
Där någonstans krockade vi så här i början av vårt vuxenliv utan ansvar för andra än oss själva.

För mig som medberoende och med noll självkänsla så blev det ett bevis på att jag inte dög eller räckte till.
Eller fanns med i hans liv som en viktig komponent.
Kanske var det så när han innerst inne synade sina motiv,kanske inte.
Han är inte lika meddelsam som mig och jag får se mig om i stjärnorna efter svaret.

Hur säger man sånt till en partner som står där och hoppar ivrig att få komma igång med det nya livet medan man (han själv) har fullt upp med att hinna ikapp sig själv.

Nåja,Ullabulla jobbar på att minska sina cirklar och känna lugnet i att hur det än blir så blir det bra.

Jag stannade för ordet dunkelt. Vet inte vad du tänkte på men försökte minnas precis vad det var som hände just den dagen, den gången. Det hade sjunkit undan men sen kom jag ihåg.... så typiskt mig, att han hade frågat om jag kunde fixa en sak och jag svarade först att det går bra. Sen uppstod en komplikation för mig och då kunde jag inte säga det, kände mig bunden till mitt 'löfte' som egentligen bara var en 'vardaglig problemlösning'. Jag blev fångad i det och sjönk in i hur jag skulle lösa det..... Utan att rakt kunna säga: du, det uppstod ett bekymmer, kan vi göra på ett annat sätt? Nej, se det fanns inte i min möjlighetssfär att säga så. Istället fick det bli så (jag tror att jag ville, eller hoppades att det skulle bli så) att han såg att jag var dyster och inåtvänd och frågade.... och då sa jag... och då sa han 'men herregud, det är ju inget problem alls!'
- Jasså? Säger du det? Hoppsan?
Hur mycket har jag inte gjort, löst, fixat utan att fatta att det går att be om hjälp, det går att ändra på saker när omständigheterna förändras - och just nu när jag skriver (som så ofta) inser jag, kan jag skriva i klartext, att hindret att fråga om en förändring är att det var mina behov.... och mina behov, särskilt om jag föreställer mig att nån annan har nån slags synpunkter på dem, är inte, får inte, vara viktiga.... får absolut inte ställa till det för nån annan på nåt sätt. Gud så patetiskt och martyriskt det är när jag ser det så här i klartext, Tack Ullabulla för din input. Det var ordet dunkelt som förde mig hit. Till denna del av mitt träsk. Just på detta sätt har jag haft så stor hjälp av skrivandet här och just på detta sätt har det en helt annan nytta än en dagbok utan respons. Och, ibland tror jag, mer nytta för mig än ett terapeutiskt samtal. Hos mig föds insikterna medan jag skriver, som nu.
Tack igen, för 'dunkelt' och för ditt delande! Önskar dig en bra dag?/ mt

Dunkelt. Om det vore dunkelt inuti mig så vore jag ju nästan tacksam.
Detta gnisslande skrapande och frotterande.
Av hjärnbarkens insida och känslornas ytterligheter.

Läser bra bok: Att gå sönder och bli hel igen.
Den handlar visserligen om otrohet,sveket och hur man av det går sönder och sen får jobba på att bygga ihop sig igen.

Och det är där jag är om än av annan orsak.
I uppbyggnadsfasen som vissa dagar går så vanvettigt långsamt.
Jag tänker att jag inte tar mig en millimeter åt rätt håll,bara bakåt.

Jag vet att det inte är sant.
Jag får mer och mer förankring i min egen verklighet.
Men ibland,när jag är mitt i en tråkig känsla eller stämning så känns det så övermäktigt.
Jag vill bara bli befriad och struntar just då om en buss plötsligt skulle få för sig att meja ned mig.
Inte så att jag har självmordstankar,mer en sorts "det skulle jag skita i"

Jag som alltid varit så levnadsglad,livskraftig modig och jag vet inte vad.
Jag struntar tom i att det snart är sommar och de ljusa nätter vi har utanför fönstret.

Om jag då åtminstone hade en alkis att skylla på ;-)
MEN jag flyr inte.
Jag gömmer mig inte.
Jag använder mig inte av alla de copingstrategier som jag hittills i mitt liv alltid gömt mig i.

Och det är ett friskhetstecken och en framgång för att vara jag.
Förhoppningsvis är denna buckliga tvättbräda snart lite mjukare att gnuggas mot.
Sov gott alla vänner därute,drinkare och vi på andra sidan som är så mycket förståndigare...

Jag blir perplex över din formulering " Gör som du vill..."
Det är just det.
Jag har under så lång tid förhållit mig till min alkoholiserade man. Om han varit glad, deppig, arg osv. Det som är jag har liksom bara fått ta det som blir över.
Nu ska jag verkligen börja känna inåt och göra sånt som jag vill och tacka nej till motsatsen .
Jag känner mig fri. Befriad.

Hej,
Jag vill rekommendera boken "Jaget och Missbrukaren". Eftersom diskussionen i tråden har varit lite kring detta om vad som egentligen är ens sanna jag. I beroendet så växer en ny personlighet fram, missbrukaren. Ju mer bränsle den får desto mer plats tar den. Till slut tar den över helt och det lilla "jaget" är minimerat. I ett tillfrisknande handlar det mycket om att stärka just jaget och minimera missbrukarpersonligheten. Det är förvirrande i början och många känner sig vilsna, vem är jag utan alkoholen? Missbrukardelen kommer vi beroendesjuka alltid att bära med oss, det gäller att hålla den minimerad genom att arbeta aktivt med sig själv. Exempelvis genom AA:s program. Detta blev långt... men när jag i min behandling äntligen greppade detta så hände det mycket med mitt tillfrisknande.
Oavsett är den beroende ansvarig för sitt tillfrisknande. Det jobbet kan ingen annan göra.
Kram Ellan!

eller ska säga så mycket mer. Du ska säkra strategier för att sätta dig själv i säkerhet, ordna för djuren och lämna honom.
Du är verkligen inte dum, helt oavsett hårfärgen, utan fungerar helt som de allra flesta i din situation. Att göra sig fri ur en destruktiv relation är för de flesta en lång och smärtsam process. Vi som varit på forumets anhörigsida länge har följt flera i den processen. Ibland 'vakat' med kvinnor som låst in sig i något rum i rädsla för livet. Tyvärr är det alltför många som faktiskt förlorar livet, blir dödade av 'sina' män. Det känns hemskt och förfärligt att skriva denna sanning - men jag gör det för det finns kvinnor som tackat för att den brutalt påtvingade insikten hjälpt dem att lämna.
Det är fint att du sökt dig tillbaka hit och att du skriver hur du har det. Att sätta ord på sin situation, att kunna läsa sin egen text, sina egna ord, är hjälp till den egna insikten - den som ska hjälpa dig att bli fri. Fortsätt skriva och glöm aldrig att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! Var rädd om dig! Kram, kram / mt

Lev livet ...som är ditt. Gör som du vill.

Så kommer du att pendla mellan frihetskänsla och dåligt mående.
Ofta har man som du säger mycket psykisk stress och ibland också ett ganska utvecklat medberoende att ta tag i.
Man har liksom satt sig själv på paus och det tar lång tid att hitta tillbaka till sig själv.

Använd de bra dagarna till att stolpa upp varför ditt nya liv utan din alkis är bättre.
Använd de dåliga till att bara sitta still i båten och veta att det kommer bättre dagar.
Det i korthet har gjort att insikterna har kommit till mig i alla fall och så småningom också ett bättre mående.

Jag vet hur det känns, var där själv - är där egentligen fortfarande. När all kraft går åt till att hålla vardagen någorlunda flytande, vetskapen om att det är ohållbart i längden finns, men man ser ingen utväg. Att genomdriva en omfattande förändring ter sig överväldigande.
Min situation liknar din fast på vissa plan omvänd. Jag har levt 29 år med en känslomässigt avstängd partner där jag varit ansvarstagare, motor, initiativtagare. Jag insåg för flera år sedan att jag satt hans mående före barnens i tron att om han är nöjd och mår bra bryr han sig om dem mer. Den största inre stressen, inser jag nu, handlade om hur jag pejlat in sinnesstämningar och curlat för honom samtidigt som jag alltid bar på skuldkänslor och upplevelser av otillräcklighet. I vår relation är jag alkoholisten men samtidigt medberoende till en dystymiker (kronisk tungsinthet och undvikandebeteende).
Mitt tyngsta missbruk tog jag mig ur innan barnen föddes (18, 15, 12 och 8 år), och höll nykterheten någorlunda i schack tills för två år sedan. Därefter har jag haft tre återfall, värre för varje gång. Jag går i terapi och är även själv terapeut. När jag tog upp mina tankar om den ohållbara familjesituationen med min terapeut för två år sedan sa jag samtidigt att "skilsmässa är omöjligt, för jag skulle aldrig kunna leva med skuldkänslorna av att ha krossat honom och allt det praktiska runt en separation är helt överväldigande. Jag orkar knappt dra runt vardagen som den är"
Förra veckan återberättade hon vad jag sagt tidigare, med anledning av att jag nu tagit steget och skickat in skilsmässoansökningarna. Hur gick det till, processen inom mig som ledde till att jag bestämde mig?
Det avgörande var att jag förstått att känslomässig ensamhet tillsammans med hög belastning och upplevelse av otillräcklighet (som en följd av att ensam svara för fyra barns och en vuxens behov) drev mig till en punkt då behovet av flykt genom alkohol blev så starkt att jag "gav upp och gav efter". Jag vill leva nykter och behöver sanera inre och yttre faktorer som försvårar det arbetet. Längtan efter kärlek och närhet var behov jag aldrig tillåtit mig känna, och nu när jag upptäckt dem och försökt få dem tillgodosedda hade han inte förmågan, har aldrig haft den. Livet är för kort för att aldrig ge sig själv chansen att uppleva detta.
Jag behövde tid och mycket funderande innan jag kunde bestämma mig. Skuld, vad var det jag kände skuld för? Och hur mycket ansvar är rimligt att ta för en annan vuxens mående? Jag märkte också att barnen tog mer skada av hans sätt att vara än av min ADHD eller mina återfall, något som jag och barnen har kunnat prata om och som jag är noga med att själv ta ansvar för.
För att rädda mig själv och i förlängningen mina barn måste jag frigöra mig från den känslomässiga bördan av maken. Det är och har varit jag som står för trygghet och den känslomässiga kontakten med barnen. Jag får helt enkelt inte krascha, för deras skull.
Så, nu är vi i skilsmässoprocessen...

Idag känner jag att mitt beslut är det enda rätta för att jag inte ska leva i ett självbedrägeri.
Nu sedan min man och jag bestämt oss för att bo i varsitt boende har han åter börjat supa så som han gjort så många gånger förr. Jag känner sådan tacksamhet inför mig själv, att jag till slut lyssnade på det min inre röst försökt säga mig. Nu kan jag förstå att han, min man, inte vill sluta dricka inte kommer att sluta dricka. Och jag behöver inte bry mig om det. Jag kan skapa mig det liv jag själv vill ha. Jag märker att jag har mycket psykisk stress lagras i kroppen som jag nu måste ta hand om.
Hur ser ni på hur jag har det?
Både ni som själva dricker och ni som lever/ levt med någon som är alkoholiserad?
Vad kan jag tänka på?
Nu känner jag mig bara så fri!!!!

1. Du går på knäna och måste få stöd, det är tyvärr inte alltid lätt! Socialtjänsten har oftast stöd till anhöriga, Alanon, du kan också prata med distriktsvården och se om de har någon du kan tala med eller kan skriva remiss till en psykolog/KBT terapeut, rek psykolog!

2. Prata med barnen, det värsta för barnen är när man inte pratar om problemet som de absolut ser. De älskar sin mamma men lider också av hennes omsorgssvikt. Vuxna barn berättar att det största sveket var inte missbruket i sig och dess konsekvenser utan att de visste att andra såg men ingen hjälpte. Soc har ofta grupper för barn, prata annars med BUP för de behöver stöd, finns det inget problem nu så kommer det! Ring Bris vuxentelefon och rådgör med dem.

3. Prata med anhöriga, vet de? Sök stöd hos dem du litar på! Ingen av er vinner på att du mörkar (ingen aning om det är så men många gör det, försvarar den som missbrukar).

4. Läs på om missbruk, hur det påverkar hjärnan och läs på om anhörigas situation, kan rek Carina Bångs bok Släpp kontrollen-Vinn friheten!

5. Börja släppa taget, du kan inte styra henne, hon är vuxen och fattar sina egna beslut (inte alltid så kloka men fundera på om du gjort lika dant om hon inte haft missbruket).

6. Ställ krav, du skriver att du inte kan kasta ut henne, ok men finns det alternativ? Börja med att ställa små krav/konsekvenser som innebär minimalt jobb för dig och barnen. Ingen aning om hur ert liv ser ut men typ " om du är berusad får du sova på soffan/gästrummet". Det ger ändå en markering om att du inte tycker det är ok, och kanske viktigast av allt, du har satt en konsekvens som du kan leva upp till, sen kan du höja ribban i den takt du mäktar med.

7. Det är inte meningen att du ska ta ansvaret för henne, för det går inte. Kan steg ett vara att hon kontaktar beroendecentrum för stöd och hjälp. Att vara i abstinensfas hemma kan vara farligt, har hon drucket mycket och länga kan det vara en fara för livet, abstinens bör ske under kontroll och kan ske både i öppen och sluten vård.

8. Är hon berusad dagtid, ta barnen med dig och åk iväg.

9. Med tiden (lång tid) kan det kännas skönt att inte alls veta vad missbrukaren gör, det du inte vet kan du inte göra ngt åt och hon är vuxen och fattar sina egna beslut men för allt i värden, se till att ni får hjälp så du och barnen klarar er, för vem vinner på att hon drar er med sig i fallet?

10. Jag fick ingen hjälp då jag mest behövde det, tänkte likt dig när barnen var små och den stress jag levde under har gett sina bittra konsekvenser med en svår utmattning (kanske kronisk) och PTSD, läs min tråd om sjuk som anhörig, för det är där man riskerar att hamna. 5 år efter skilsmässa lever barnen och jag ok, men min ork är dålig, barnen har mycket oro och barnens pappa är döende i sitt missbruk. Jag kan inte göra mer och det känns faktiskt ok, för jag vet att jag gjort allt jag kunnat och mycket mer därtill. Det svåra är barnens reaktion som vi fortfarande söker stöd för, där vi bor informerar man inte ens barnen hur det är med deras pappa, vilket sker på många andra håll i landet...

Gör något roligt som du får kraft av och släpp inte kontakten med släkt och vänner!!!

Att du arbetar och tar hand om två barn 10 och 14 år gamla.
Din fru har inget socialt,skyddsnät. Inget jobb inga vänner och dricker alldeles för mycket.
Vägrar söka hjälp och lägger all börda på dig.

Hon har det ju någonstans ganska bra?
Hon har alla som hon bryr sig om runt sig och får fortfarande dricka.
Det är det enda hon vill i nuläget.
Alkoholismen gör så med människor.

Även om du ställer ultimatum,slänger ut henne osv så kommer hon troligen att fortsätta dricka.
Tills HON bestämmer sig för att det får vara nog.

Du kan inte bestämma det åt henne.
Men skydda dina barn.

Om du sätter de i proportion till henne.
Vem är det du borde skydda?

Hon som väljer att inte aktivt söka hjälp och bli frisk.
Eller dina barn som inte har en chans att undkomma den situation ni lever i.
Det är bara du som isåfall måste ha och ta kraften att förändra situationen för dig och barnen.
Din fru kommer inte att göra det så länge du accepterar hennes drickande.

Jag rekommenderar dig till att söka Alanon för möten och en chans att ventilera din situation.
Kanske också medberoendeterapeut om det finns någon sådan i närheten.

Din frus liv är hennes att sköta,ditt liv är ditt.
Och i dagsläget är du ensam vårdnadshavare.
Hon är inte kapabel pga sin sjukdom.

Jag vet att det inte är de ord du vill höra.
Du vill höra att ultimatum brukar göra susen,att de vaknar upp och tar tag i sin situation.
Men det är tyvärr sällan fallet.

Och är det så att de faktiskt tar ansvar över sitt liv så brukar vägen tillbaka vara lång och snårig och ta på krafterna för alla inblandade.
Hon vet att du finns där om hon väljer ett nyktert liv.

Hårda ord från Ullabulla,men när det som i ditt fall finns barn inblandade så finns det mer ansvar än ditt över ditt eget liv.

Framför allt,fortsätt läsa fortsätt skriva.
Sakta men säkert så brukar insikterna komma till en att det liv man lever inte är sunt eller en bra miljö får någon.
Vare sig för dig,dina barn eller din fru.

Alla vi härinne vet egentligen innerst inne vad som är sanning,men vi värjer oss precis som du skriver.
Värjer oss från det absurda i att en dryck får slå sönder en hel familj och lämna alla som offer.

Hej tillbaks,
Tack för responsen. Speciellt ellan som har klarat att bli frisk och hålla samman familjen, det ger större hopp än du kan ana.
Tack även för sekretessinformationen, det är väldigt bra att veta.

När jag nu läser min trådrubrik ser jag att den är dålig. Jag menar inte att det är bra eller så, det bara känns som det har blivit så. I de mörkaste meningarna i min dagbok står detta ordet ofta. Och det är ju dömt att misslyckas.
Just nu ligger hon på soffan med abstinens. Går det som det brukar gör hon ett besök på SB imorgon, men kanske inte.

Barnen är 10 och 14, de mår bra, såvitt jag kan säga, men jag har ju också läst att risken är stor att de råkar in i samma skit som sin mor.

Jag har inget stöd, när det känns hopplöst skriver jag i dagboken, sedan orkar jag inte tänka mer på det.
Jag ringde al-anon linjen och pratade för några år sedan men numera är det alltid upptaget. På den tiden var det värre för då var de minsta barnen så små att jag var orolig för deras säkerhet.

Energin jag har går åt att hålla familjemaskineriet flytande. Bara att tänka på att fullfölja ultimatumet går inte, jag ser inte hur det ska gå till. Det är ett mörkt hörn som jag automatiskt viker undan från.

En ingrediens är också att hon är arbetslös och har inget socialt nät, hon har ingenstans att ta vägen.
Kan jag slänga ut mina barns mor utan att hon har någonstans att ta vägen? Kommer hon att försvinna, att inte veta var hon är är en fruktansvärd situation.

Fick ni stöd, varifrån?

Hej Livrädd,
hm...
Du vet att det sätt han uttrycker sig på, "är du helt dum i huvudet?" etc, är onormalt, visst vet du?
Lämna honom. Vänta inte. Han verkar ta sig fram längs samma upptrampade stig som förut så det är nog riskfyllt. Jag vill inte skrämma dig men han är otäck. Utmana honom inte. Lämna honom bara. Du har väl en plan?
Ursula

Vad ska du göra mer än att tro på hans ord? Om han sen inte håller sitt ord är det inte ditt fel, utan enbart hans fel. Om du VET att du hörde honom öppna en ölburk så vet du att han gjorde det. Och att han ljög om det. Säg precis det. Och flytta igen. Då slipper han dricka i smyg för dig. Tufft och oerhört smärtsamt och sorgligt, men det enda rätta tror jag. Styrkekram ❤️

Hur ska jag ta upp med honom att jag är orolig för att han börjar dricka mer och mer igen? Han försvinner ut till garaget lite för ofta, och när han kommer in igen misstänker jag starkt att han druckit igen. När jag flyttade hem igen var det han själv som dikterade villkoren. Han skulle sluta dricka på veckorna och klarar han inte det kommer han att ta hjälp. Haha, jag vet exakt vad ni tänker nu: vilken dum brud, är hon blondin eller? Jag funderar själv mycket över hur korkad jag egentligen är som går på det där snacket.
I söndags kväll hörde jag hur han öppnade en öl och konfronterade honom med det. Han undrade om jag var helt dum i huvudet och sa att det har gått mig på hjärnan. Men denna gången VET jag vad jag hörde. Förut har jag börjat tvivla på mig själv när han har förnekat.
Jag vet inte om jag vill leva mitt liv på detta sättet.

Jag har många många helvetes för många gånger, hällt upp både ett och två glas i rent trots för att sambon tjatat om drickandet. Nu kan man tänka sig att jag skyller på sambon och jag skulle tagit de ändå men nej, faktiskt inte. Det har varit gånger då jag varit på väg att lägga mig och får kommentaren "dricker du nu igen" och jag blivit sur, läs dåligt samvete, och fyllt upp glaset igen.

Det var en bra kommentar Dionysa. Jag är ungefär i samma sits. Vi har flyttat isär några gånger tidigare. Då hade vi andra problem. Orkar inte bryta upp, för att sen flytta ihop igen någon mer gång. Det mest underliga är att hur någon kan tro att man blir fri från beroendet någonsin? Att man kan socialdricka när personen redan är beroende? En person med drogberoende kan inte börja ta droger i glada vänners lag och tro att det funkar. Det är samma med alkohol. Vad skönt Blåklocka att du har tagit ett beslut nu..Kram

Min sambo har uttryckligen sagt "det gör mig ingenting att du dricker vin, men jag kan och vill inte dricka alkohol mer." Men visst kan jag avstå och dricka mjölk istället, det är också gott! Vi pratar om alkoholen som att han inte tål att dricka, efter sin GBP. Och så är det. Hans sug blir snabbt triggat och han tål knappt någonting, blir apfull. Hade det varit gluten eller nötter han inte tålt hade han inte tänkt efter tag "nu vill jag äta bröd som alla andra." Men jag är förstås orolig för att han efter en längre nykter period vill "dricka som alla andra". För jag vet att det inte går. Då måste jag bryta upp, tvinga honom att flytta. Och det vill jag inte. Men jag måste. Men jag ska försöka låta bli att oroa mig. Allt blir som det blir och går som det går, oavsett om jag oroar mig eller inte. Jag får ta itu med problemet när det uppstår.

Att min sambo efter en längre nykter period vill "dricka som alla andra". För jag vet att det inte går. Då måste jag bryta upp, tvinga honom att flytta. Och det vill jag inte. Men jag måste. Du har tagit helt rätt beslut!

tvingar mig inåt till min egen som jag beskrivit obefintliga kärna.
Den är som en lös gegga utan riktning och mål och går inte att ta på alls.

Men om jag då sätter hållpunkter därute i ytterfältet.
Vad jag ska äta till middag,hur jag ska tillbringa min kväll osv. Så får jag då lite fäste.

Och sen i ytterligare yttervarv så räcker det ju inte med det.
Då går jag in och kontrollerar mina medmänniskor som inte är ett dugg hjälpta av det.
Styr och domderar och föreslår,med mild stämma och manipulation.
För att döva och lindra mina egna plågor.
Ge mig själv näring och bekräftelse att jag är viktig och behövd.

Men det är så tungt att vara i denna sankmark som inte bär.
Så då går jag ut igen i ytterfilen och försöker snäva in kurvorna så att de passar mig.

Man kanske måste ända in,innan man kan bygga på med verklig substans som bär?
Klafsa runt där i medberoendeträsket som mulletant brukar beskriva det.
Det kanske är mitt eget träsk jag vandrar runt i egentligen?

Som inte så mycket har med min drickande partner att göra.
Men jag väljer att fokusera på detta yttervarv som någon annan representerar och som då om de faktiskt anpassar sig,ger mig lite lindring.

Så frågan är ju,hur ge sig själv lindring.
Ångestminskning,sinnesro och framtidstro.

Att tro att livet bär med endast mig som medpassagerare i min båt.
Kasta ut alla vänner,bihang partners osv och själv ta över årorna utan att förvänta sig att någon annan kliver i.

Åt vilket håll ska jag ro?
Var är jag på väg?

Det ska Ullabulla försöka ta rätt på i sommar nu när hon har chansen.
I sinom tid så står där någon ny kärlek som förtrollar och förtjusar mig och får mig att glömma vett och sans igen.

Fortfarande är inne i ganska mycket kontroll.
Om du kan,så släpp den.
Om jag tolkat dig rätt så har du ställt ultimatum och jag förstår att du inte vill att han ska dricka.
För då blir ju konsekvensen att du kanske måste bryta.
Och det vill du inte,så därför kontrollerar du förmodligen det du kan.

Låt honom själv välja vilken dryck han ska ha.
Det kan han kanske avgöra själv?

Något du kan göra för hans skull om du vill hjälpa är troligen att avstå ditt eget dricka.
Men det kanske du inte är beredd till att avstå?

Du symboliserar ju varje helg det kan egentligen skulle vilja klara,men inte gör.
En nykter tillvaro för den som riskerar att trilla dit eller känner stort sug underlättar ju troligen rejält.

Att förstå att du är du och han är han är det jag upplevt som svårast när jag levt i relation och gått in i försök till kontroll och styrning av en annan människa.
Gång på gång trillar jag dit och inbillar mig att jag vet vad som är bäst för en annan människa.
Det vet jag inte och ska inte heller lägga något krut på.

Tuffa puckar från Ullabulla.
Hoppas du tar det som vad det är,goda råd från en som inte kraschat bara en utan två relationer pga medberoende och kontroll in absurdum.

Låter som ett helt rätt beslut, det enda du kan ta i den här situationen. Nu är bollen hos honom.

Vad tror ni att om jag erbjuder alkoholfritt vin och öl? Jag brukar själv dricka vin fredag-lördag. Att då erbjuda alkoholfritt alternativ var en tanke jag fick. Hur kan reaktionen bli? Ingen alkohol, då kan det kvitta? Inte lika gott? Några förslag på bra märken? Finns det en risk att smaken triggar mersmak efter "riktiga" grejer?