Senaste kommentarerna i forumet

Jag, liksom han, vet ju att han aldrig kunnat dricka liiite. Han dricker i turbofart, tills allt är slut. Jag ska påminna honom om det tills han verkligen minns det. Jag inbillar mig att efter ett långt uppehåll måste hjärnan bli helt exalterad när den får sin drog, och pumpa ut massor av "belöningshormon", och att risken då är stor att det spårar ut nästan direkt. Ja, ännu är det ingen frågeställning här hemma, men jag förbereder mig mentalt. Ska nog läsa mina första inlägg här på forumet, och läsa dem högt för honom kanske om han tycker att jag överreagerar.

Vad härligt att det gått bra så länge!

Och ja Bedrövadsambo det är exakt vad du ska göra om han släpper på nolltoleransen: skrik neej rätt ut! Det är sannolikt alldeles för tidigt att börja dricka ens lite igen, nykterheten är inte ännu på länge det nya normala i ryggmärgen och att tro man då ska kunna dricka "som alla andra litegrann" är nog bara att lura sig själv till en ny tio veckors uppförsbacke av ny avhållsamhet. Så avstyr hans såna tankar så gott det går!

Tio nyktra veckor för sambon. Det känns knappt som "incidenten" som blev droppen ens har hänt. Minnet bleknar snabbt. Är lite orolig för att även sambons minne bleknat och att han snart vill dricka liiite. Vad säger jag då? Skriker neeej rakt ut?

Hej,
Jag är kvinna, maka, mamma och numera nykter alkoholist. Det du beskriver är mina sista år som aktiv. Min man vädjade många gånger till mig att söka hjälp. Jag envisades dock med att klara det på egen hand... Till slut fick han nog. Han sa stopp rejält. Det var ett ultimatum. Ta hjälp på riktigt annars fick jag flytta. Han kontaktade även mitt jobb. Det var hårt men så rätt för mig.❤️
Att stå bredvid någon som är sjuk är ett rent helvete. Vi sjuka bedövar oss och har inget konsekvenstänk. Vi har nu tagit all hjälp vi kan få och läker nu som familj. Det finns hopp men villigheten måste komma från din fru.
Skickar en stor Styrkekram till dig.❤️

Till miss c!

Jag tänkte bara svara från min egen uppväxt, hur min mamma var hon accepterade en man som skulle ha blivit utslängd. Gå härifrån och kom inte tillbaka! Skulle hon ha sagt! Hon tog ensam hand om oss och han stod bredvid och såg oss växa upp.Det var ingen alkohol inblandad, men väl psykisk ohälsa.
Det är väl ett mönster från barndomen. Att stå ut istället för att skilja sig! Eller stå på sig!
Det är modiga kvinnor som är ensamstående med barn.
Mina föräldrar var gifta hela livet och jag tror dom hadde varit lyckligare var för sig.

Kan bara ge dig ett råd och det är tänk på dig och ditt bästa.
Min mamma har fastnat i alkohol och tablett missbruk bland annat för att hon tänkte på mannens bästa i alla lägen. Det har gått ut över mig och hennes barnbarn till den milda grad att jag har vart tvungen att kasta ut henne ur vårat liv. Än så länge så väljer hon inte oss alls utan bara accepterar att vi inte kommer att vara i hennes liv något mer. Hon styr inte något längre utan det gör det kemiska och mannen ifråga,kommer bli hennes död om det inte vänder snart!

Det gör ont att separera sig och det är många stadier, detta är slutstadiet.
Men nu när jag skiljer mig från alkoholen så blir det samtidigt en skilsmässa från honom och jag tycker att han borde veta det, men det är ju jag som kapar banden och finner var mina gränser är och var hans är. Det är rätt så fantastiskt att finna sig själv igen.
Jsg börjar faktiskt ana att jag har en vilja och det är en kraft känsla.
Jag har blockerat honom på telefonen och det är som ni säger jag måste säga som det är.
Svårt att vara helt ensam bara.

Jag har min flicka som i somras flyttade hem till mig och jag tror att hon DÅ nått botten för inte klarat varken studier eller arbetat, alla pengar slut, hamnat på sjukhus och inte kunnat ta hand om hunden. Och hon vill inte berätta hur hon 4,5 år varit då hon bott själv, men hon har fallit och har ett ärr i pannan, samt hittats medvetslös i trappen med stort blåmärke på sidan av ansiktet.Hon har nu bott hemma hos mig fast hon är 25 år och nu jobbar hon sedan 8 veckor och går på Riddargatan 1. I fredags hade de AW och teamledaren skjutsade hem henne med blod i en rispa ovan och under läppen. Hon hade inget minne av vad som hände efter hon kom hem, för då var vi ut med hunden. Jag filmade henne och hon sluddrade och kunde inte hålla balansen. Nu ska jag gå med i en al-anon grupp och se om anhörigstöd för detta sliter på mig. Mest rädd är jag att hon inte kan bli frisk och då kan hon inte ha en relation, vilket hon undvikit hittils, ingen familj. Hon klarar inte livet som det är nu ..jag går på nålar och ser till att alla räkningar betalas. Nu ska jag när nästa lön kommer om 10 dagar be hon sätta in på ett sparkonto där både jag och hon står så att hon har en buffert när och om hon blir frisk.

Du har verkligen ingen anledning att låta honom flytta in. Säg som det är. "Du har dåligt inflytande på mig och jag måste tänka på mig själv i första hand." Låt honom blir sur eller arg. Blockera honom i telefonen.

Det är ytterst få som klarar av att bli nyktra och sedan hålla det varaktigt, på egen hand. Missbruk är så mycket mer komplicerat än att bara sluta dricka, suget, den omprogrammerade hjärnan, behovet att läkemedelsstöd, samtal, läkarkontakt mm, detta kan du aldrig ge henne hemma.

Journaler är sekretessbelagda och man kan själv välja om den ska låsas så obehöriga inte kan läsa den. Det är bara behandlande personal och ev sekreterare som har rätt att läsa/skriva journalen. Det kan låsas så andra kliniker inte ser och många gånger sker detta automatiskt när det är känslig information som inom missbruksvården och psykiatrin. Så hennes förklaring till att inte söka vård är bara en undanflykt.

Barnen, hur gamla är de och hur mår de? Som Bedrövadsambo skrev så påverkas de alltid och du har också noterat en rädsla. Låt henne välja? Söka hjälp eller att du söker hjälp för barnen, för de påverkas mycket mer än vad man tror när man lever i den destruktiva relationen som missbruket innebär. Vad får du för stöd? För du behöver också stöd på vägen så du kan fatta kloka beslut för dig och för barnen.

Mycket styrka!!!

Tänk på dig själv! Det är ditt X och du har inget ansvar för honom! Att han skulle bo med dig, varför??? tror inte att någon av er skulle må bra av det.

När han ringer, svara aldrig med en gång, be om betänketid, åtminstone om det är så att du funderar på att säga ja. När du får tänka så kommer du säkert till ett klokt svar och stå upp för det och dig själv!

Sätt dig själv och din egen nykterhet först, du är den viktigaste personen i ditt liv!!!

Mycket styrka och bra jobbat! :)

Du skriver otroligt vackert, poetiskt och sorgligt. Man känner verkligen din smärta. Och beslutsamhet!

Tyvärr tror jag att ultimatum är enda sättet. "Sök hjälp, bli nykter, eller flytta." Sådär kan ni inte ha det! Prata med henne när hon är nykter och berätta precis hur du känner. "Jag tycker/tänker/känner/vill..." Barnen far illa oavsett, tyvärr. Fortsätt skriv och berätta hur det går för er!

Jag håller andan när jag läser.... för länge sen hade jag en.... nej jag levde i en trampolinmetafor. Och jag hoppade, men jag hoppade mig inte fri. Mycket i mitt trampande har jag klarat själv, på egen hand... upp ur och ut ur träsket. Men djupast har jag ännu oändamålsenliga ansvarsmönster kvar. Nu, efter uppbrott, förändring och försoning visar mannen vänligt när jag trasslar och binder åt olika håll. Och jag övar. Och övar. Till exempel just idag. Övar jag. Med punkter och pauser.
Allt det bästa och tack för ditt generösa delande ! mt

Kärlek är starkare än förnuftet, missbruket är starkare än förnuftet.
Med andra ord så kan inget vinna utan det är moment 22.
Det är bara att acceptera missbruket eller att gå vidare. Saker brukar blekna men vägen dit är smärtsam och för min del så kan/vågar jag inte ta steget än. Tänk om man ångrar sig ?.....

i steggruppen jag börjat.
Det handlar om tillit,att släppa taget och tro att någon annan,en högre makt ska ta över det vi inte orkar med. Jag tror jag börjar förstå lite vad steget handlar om nu. Det låter lite motsägelsefullt. Ha tillit,släppa kontrollen och inte längre behålla den själv.

Och det handlar ju då i direkt motsats till vad man annars ska göra,ta kontrollen.
Men just att inse att kontrollen som man tror sig ha på sig själv,alkoholisten eller vem det nu än är, är rätt så uppfrätt när man mår som sämst.

Man sitter där renskrubbad ända in i själen och förstår att kontroll på läget är det sista man har egentligen.
Först då kanske man kan börja se ljuset.
Insikten i att endast jag kan ju då förändra detta läge,ta kontrollen och börja sätta upp nya ljus i mörkret.
Men att då våga tro att någon annan än jag ska tända dom.

Att ha tillit till att om man själv kör ned stolparna i vägrenen som ska hålla en på banan. Så ska någon annan se till att man faktiskt ett steg i taget ska våga gå vägen fram åt rätt håll,mellan dessa stolpar.
Man behöver inte gå alla stegen själv,man kan ha någon som håller en i handen.
Om det då är en inre styrka som vaknar upp,eller en gud eller alanongruppen eller ens döda mamma.
Det spelar mindre roll.

Det viktiga är nog just detta: Att se att man förlorat kontrollen och att man är precis så liten som man känner sig istället för tvärtom.
Att kontrollen har man aldrig haft,trots att man på så många plan inbillat sig det.

Så befriande och så smärtsamt.

Just nu står jag inför en massa praktiska förändringar i mitt liv.
Jag håller på att släppa taget om så mycket.
Min handikappade dotter.
Mitt arbete
Min bostad
Min relation till två män som betytt mycket för mig under många år.
Mitt sätt att agera som medberoende till så många runt mig.

Jag skalar och skalar av mig själv och försöker komma ned till den allra innersta kärnan.
Och den är inte stor ska jag säga.
Som en ynka liten ärtapärta är den utan allt det utanpåverk som jag byggt upp under mitt 50-åriga liv.

Någonstans har jag vecklat ut mitt sår för allmän beskådan,eller åtminstone för min beskådan.
Det är inte vackert eller enkelt,men nödvändigt.

Såret blöder både här och där och jag har tidigare sprungit runt runt för att laga och fixa i det fördolda utan att förstå att det är det jag har gjort.
Med arbete,relationer medberoendebeteende osv.
Nu låter jag bli allt det.
Jag är på mitt alldeles egna behandlingshem med mig själv som terapuet och sponsor.

Jag önskar att jag hade några dåliga kärleksfilmer jag kunde spela upp för mig själv när jag vill vila.
Men min egen allvarliga film spelar hela tiden och tillåter mig endast små andrum.

Jag tror att jag är över värsta puckeln och ser nu för första gången så klart på var jag brister och har brustit under så lång tid.
Jag står på tröskeln till mitt nya liv och tvekar på steget.
Ska jag våga ta klivet in i detta nya,där bara jag och mina behov får bestämma agendan?

Och ja,det vågar och ska jag.
Men än ett tag så måste jag få stå på tröskeln och kika in i detta nya rum.
Med en fot kvar i det gamla och en fot i luften till det nya.
Tills jag vågar ta klivet.

Tack Ullabulla.
Du har rätt, jag behöver stöd då det äter upp mig att vara ensam i detta. Det har blivit värre med tiden och ju längre avståndet mellan oss blir desto mer ångest har jag och tiden som sambo,alla fyllorna, sveken osv plågar mig mer och mer....

Önskar dig en fin dag och styrkekram till dig med ❤️

Styrkekram ❤️

Helt sant att hon själv har ansvar för sitt liv och måste ta det! Just därför jag nu kommit till det där stoppet som inte går att ändra förens hon gör just så. Det är nu det får bära eller brista,tyvärr så säger min magkänsla hur det kommer att gå då det handlar o de problem hon har. Mitt val är mitt barn och mitt liv,jag har redan gjort allt det som går och jag tänker inte gå under helt och fullt själv nu när den största lyckan,kärleken finns i mitt liv. Har inte öppnat mig så här förut, är bara släkten och ett par få vänner som vet,känner att det stärker mig att att delge och att du som vart i samma sits delar med dig av din erfarenhet. Jag tackar dig stort för det! ❤️ Man är ju rätt ensam i sina erfarenheter,det är ju inte så att man som barn går runt och säger hur man har det hemma.
För mig genom att skriva av mig,erfarenheter,tankar,känslor stärker mig när det gäller valet att släppa min mamma,jag kan inte kontrollera hennes liv och val,det måste hon själv göra.

Jag lever med en i peroder väldigt alkoholiserad man. Och när han är inne i sitt missbruk så tar alkoholen destruktivt över i allt... främst i ett förändrat beteende.
Då slår stora egot in och alla empatisk förmågor är frånkopplade.
Jag får då höra hur egoistisk jag är, hur total empati lös jag är m.m
Försöker tänka att han är sjuk i sitt beteende och det är en spegling av sig själv som han lägger över på mig.
Jag blir lika ledsen varje gång som han så grymt osant trycker ner mig.
Men svar på din fråga är att dessa personer är så långt ifrån sina känslor.
Drogen tar över och det är inte en frisk eller sund person man har att göra med.
Kämpa på och var rädd om dig själv!

Både du och jag är dränerade av empati, just därför att vi växt upp i dysfunktionella familjer. Alla som har det kämpigt förtjänar vår empati och hjälp, för att kompensera det vi inte fick. Men det går ut över våra egna behov! Jag skriker igen: DIN MAMMA HAR ANSVAR FÖR SITT EGET LIV! Du har ansvar för ditt liv, och ditt barns. INGEN ANNANS.

Jag älskar min mamma enormt mycket just det som fått mig att försöka så långt och länge. Det där varför är en del av mig som slåss med tanken,varför räckte inte min kärlek till? Vet att hon själv aldrig skulle ha valt bort mig eller sitt enda barnbarn,är ju inte hon som styr sitt liv nu utan mistluren av alkohol som mixas med tabletterna. Hade hon inte haft de problem som hon har nu så skulle hon ha vet annat. Min mamma tog hade om mig ensam när jag var liten,hon gav mig så mycket kärlek i sitt sätt att uppfostra,kram,pussa,aldrig skiljas åt som ovänner/arga. När jag var runt nio år så mötte hon min styvpappa och han gillade att dricka,ibland tog han tabletter och med tiden vart han hotfull. Min mamma vart först medberoende när det gäller alkoholen o våldet,senare för att klara av stressen och sorgen så tog hon till det som kunde döva och ge ro.
Jag har jobbat otroligt mycket med mig själv,hon lever fortfarande kvar med sorgen skammen av det som var då och det som är nu.
Sorgligt att bli så kemiskt beroende så hon inte kan styra det själv,varken kan eller vill förstå just nu,det kunde ha varit våran tid annars. En tid för kärlek och gemenskap,beroende är så mycket starkare idag att inte ens moderskänslorna har vunnit.
Önskar verkligen att hon vinner sin kamp eftersom jag älskar henne så och vill ha henne hos oss!
Tyvärr så visar alla hennes handlingar på att hon inte styr nå själv,hur mycket hon än älskar oss!

förstå att hon inte orkade när jag br liten,hela hennes jag kämpade för att hennes man skulle komma på fötter

Vi ska inte döma för hårt. I min pappas fall var det alkoholen som "kidnappade" hans hjärna. Han älskade mig ofantligt, men förmådde inte bryta missbruket. Min mamma var sjukligt besatt och upptagen med att dölja min pappas missbruk. Och jobba för att försörja familjen. Det fanns ingen tid över för mig. Jag förstår det förnuftsmässigt. Och jag har förlåtit dem inombords. Det måste jag för att gå vidare.

Vad underbart att din dotter kommit in på högskolan och läser just det hon brinner för! ?
Just så är det,den där känslan att vara övergiven pga av ens förälder som svikit en så kopiöst på olika sätt!
Själv är jag hjälp jag till barn med olika behov/diagnoser,arbetar med verktyg som KBT-tänk och MI,träffande en aha upplevelse då jag själv växt upp med all den stress som det kan innefatta när ens förälder är dysfunktionell. Kan inte tänka mig något annat jobb,barnen är våran framtid och pga av det jag vart med om så är jag otroligt sensibel av olika vibbar och försöker fånga deras tankeslingor om sig själva och sitt liv. Har inget syskon heller eller jo en halvbror men vi har olika mammor och olika erfarenheter.
Allt jag lärt mig om denna problematik är min erfarenhet,läst och försökt att förstå det hela,ändå så finns där ett varför?
Jag kan aldrig tänka mig att ta till det jag själv upplevt,har genom erfarenheten ett stort ansvar för min lilla dotter att ge henne just allt utom just det! ❤️
Något som alltid hjälpt mig vid stress och press är att bara vara vid vatten och renas så att säga,min räddning förutom mitt bannemig som alltid sagt,du tar dig genom detta. Nu har jag även lilla hjärtat som jag aldrig skulle vilja ge det arvet jag fått.