Senaste kommentarerna i forumet

När jag fick barn förstod jag på riktigt hur mycket mina föräldrar hade svikit mig i sitt föräldraskap. (Jag har inga syskon.) Det gör mig nästan mer besviken idag än då faktiskt. Nu vet jag ju vad stöttande föräldraskap verkligen innebär! Och den känslan har följt mig i alla år. Äldsta dottern fyller 20 år i september. Hon läser första året på högskolan till psykolog. Hon fick toppbetyg på gymnasiet, vilket hon verkligen slitit sig till men hon har ändå att "brås på" och vi föräldrar har verkligen stöttat henne all in. Hon är galet duktig på alla sätt! Jag är helt otroligt stolt ❤️ Det var också en underbar "revansch" för mig som inte ens gick ut gymnasiet knappt pga dysfunktionell uppväxt och nedärvd depression.

Jag är ett Maskrosbarn var inte mycket jag kunde göra som liten och senare som vuxen så har jag gjort mitt yttersta på så många olika sätt. Inget har funkat,ändringen kom när jag själv fick barn. Såg på det lilla underbara livet med sån kärlek och mitt i detta kom tanken,känslan,hur kan någon välja bort dig? Kan nästan ta att jag själv levt i detta kaos men att inte vilja bättre för ens liv och väl för oss när lilla livet kommit. Där började mig resa ta verklig fart! Ingen ändring på något plan,den kom från mig när jag såg vilket skick hon var i då på akuten. Illa när man inte känner igen sitt egna barn! Jag har bestämt mig helt och fullt denna gången,för jag har det viktigaste,finaste och dyraste livet har att ge MITT BARN!
Kan tänka mig att du som jag vart med om en hel hög,det är inte lätt att helt bryta med sin förälder men för att kunna vara just mamma eller pappa så är ju kärlek,trygghet och barnens viktigaste just det viktiga. Att ha mamma eller papppa som titel innefattar ju vissa viktiga delar som de med missbruk förlorat,sig själva,sin familj,att tänka på barnens bästa och med tiden även livet.

Måste säga att jag känner igen mig i rätt mycket,har en mamma som är missbrukare/beroende. Det har tagit så mycket kraft,ilska,sorg,oro,har tiggt,bett,bönat,skrikit det mesta för att få henne och vakna med nej då.
Ett soc möte ang drickandet,ja klart att jag tar ett glas då och då eller öppnar 2-3 öl när jag grillar. Glömde nog att tala om att det var en whiskey eller ett par 7.2or med under den dagen,kvällen,helgen vid fest,sorg,stress,dåligt väder. Alla i släkten vet att hon har grava missbruksproblem idag,enligt henne själv så har hon inga problem alls. Klart att hon inte har iaf inte med utan att vara utan,en dag räckte tyvärr inte alkoholen för att döva sig utan hon fick någon slags kärleks relation till smärtstillande och lugnande med åren.
Förra året kom hon in till akuten med "Stroke". Visade sig dock vid olika prover att hon mycket riktigt hade en blandmix i sig,en dödlig en enligt dr som talade om att hon leker med liv och död. Någon tablett mer av något slag och hennes hjärta kunde ha stannat eller att hon kunde ha slutat andas. Efter tre dagar på lasarettet med besök från psyk mm så valde hon att komma med mig hem. Hon bodde hos oss i 20 dagar sen vart suget för stort och hon ville hem,talade åter igen om för henne som gällde om hon inte aktivt sökte hjälp. Min mamma valde att möta sin kärlek i livet igen,nu har vi ingen kontakt för jag har kastat ut henne ur mitt liv.
Kunde på något sjukt sätt ta att hennes liv gett mig erfarenheter jag helst inte velat ha,men att fortsätta sitt levande och på så sätt inte bry sig om sitt barnbarn var droppen. Nu får hon inte komma hem till oss förens hon bestämt sig att gå med på behandling/avgiftning. Är dock inte så troligt att hon kommer att göra något åt saken,ordnade ett nytt möte på soc för henne. Talade då om att denna gången kan inte någon hjälpa henne något mer då hela släkten försökt så länge. Därför bad jag henne att gå på mötet själv och be om den hjälpen hon tycker att hon behöver. Soc ringde mig och de talade om att hon inte hade kommit på mötet eller ringt för att boka ny tid.
Loppet kört vad det verkar!
Ett liv utan A o T är grejen för mig!

Så många människor överlever trots att deras föräldrar är döda eller svårt sjuka, för att de är ovänner etc. Blod är bannemej inte tjockare än vatten. Alla väljer "sina närmaste". Ett förhållande ska ge och ta, din mamma har ingenting att ge dig just nu. Kanske aldrig har haft. Förlåt om jag låter hård, men jag vill bara vara uppriktig.

Jag lider verkligen med dig! Förstår ungefär din enorma sorg. Min pappa var alkoholist och jag valde också att bryta med honom. Min barndom kunde jag inte göra något åt. Men när det påverkade MINA barn kunde jag sätta stopp. Ursäkta mig att jag skriker lite, men: DIN MAMMA ANSVARAR FÖR SITT EGET LIV! Det är inte ditt ansvar. Ditt liv och ditt barns liv är ditt ansvar, inget annat!

Hej Annaidaelisabeth!

Du har verkligen ansträngt dig för att försöka hjälpa din familj, och det låter som att din energi börjar ta slut. Du har redan fått flera kloka svar från andra forum-medlemmar så jag vill egentligen bara hälsa dig ett stort välkommen hit till forumet! Det kan många gånger hjälpa att skriva för att sortera upp olika tankar och känslor man har när man känner sig överväldigad.

Utifrån att du är så matt, och jag får intrycket av att du med stor omtanke har försökt lösa problem åt andra i din familj, så undrar jag om det är läge att samla tillbaka energier till dig själv? Vad tror du skulle vara bäst för ditt eget mående i denna situation? Finns det saker som kan vara viktigt att prioritera? Och finns det saker som du kan prioritera bort eller avvakta med?

Återigen, välkommen hit och tack för att du delar med dig!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

i cirka 18 år.
De sista två åren så hade vi det kämpigt tillsammans och han var mycket nere i stugan för att få hämta kraft.
Han fick diagnosen utbränd och det var nog delvis en sanning då vårt liv tillsammans var väldigt ansvarsfullt av olika anledningar.
Men samtidigt fick han chansen att dricka vilket han dyrt och heligt lovat mig att det var slut med.
Dvs de sista två åren skulle han egentligen vara nykter men klarade det bara ett halvår innan han började smygdricka.

Vi bröt på riktigt våren 2014 och har hållit kontakten men inte haft en riktig relation.
Jag har själv gått vidare och in i en ny relation som tyvärr inte höll pga mitt medberoende och mitt stora kontrollbehov.
Och min oförmåga att bryta kontakten helt med mitt drickande ex.

Jag skulle vilja råda dig till att söka hjälp av Alanon eller medberoendeterapeut om ni har någon sådan att tillgå där ni bor.
Det har tvingat mig att ta tag i mitt liv och förbättrat relationerna till mig själv,mitt ex vänner barn osv.

Men det har samtidigt varit fruktansvärt tungt arbete med mycket självanklagelser och grubblerier.

Just nu är han faktiskt inne på en femveckors behandling och har sen jag träffade min nya kärlek velat tillbaka till vår relation.
Men som det känns för mig så är min kärleksrelation till exet förbrukad och över men omsorgen om honom finns fortfarande där.
Om du orkar så läs i min tråd och ta till dig det du känner igen och låt det andra vara.

Jag kan delvis hålla med dig men jag har inte något behov av att kolla honom osv. Däremot så saknar jag honom och tycker att det är jobbigt att kastas tillbaka till särboskapet trots att det var mitt val.
Ullabulla var ni sambo och blev särbo ? Är ni fortfarande tillsammans och hur kände du när han gick i behandling ?
Hur var han mot dig när han gick i behandling och hur var ert förhållande ?

Vad fint att du hittat hit och genast funnit någon i liknande situation som du befinner dig i! Har finns berättelser och en stor generositet bland användare som delar med sig. Om du vill kan du starta en egen tråd, ibland tar det tid innan trådar får fart. Att göra precis som du gör nu: vara aktiv i en annan tråd är ofta ett bra sätt att få igen en egne tråd. Igen, Välkommen!

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Gisses så jag känner igen mig i dig....

Gift sen 29 år och nu är jag själv helt slut, fysiskt och psykiskt och mentalt i sönderfall! Jag blir Inte trodd och sedd av min mans sida, varken av svärmor eller svägerska...de menar att vi ska skilja oss, och att vi ska sälja vårt hem. Min man har enorma skulder som han anskaffat för att kunna fortsätta dricka /spela genom åren...och jag har inte riktigt fattat hur mycket i skuld vi är idag!? Min man är skyldig min svärmor, hans mamma 140000 kronor, och sen så har han 3 olika lån till diverse låneinstitut...och jag vet inte summan på dessa heller....jag är sjukbidragare och jobbar bara 50% hur fasen ska jag kunna betala några lån när vi skiljer oss? Svärmor menar att Jag är medlånare eftersom min Make tagit lånen under pågående äktenskap, och visst jag fattar....men om jag var oanande om det? Hon vet att vi har ett värde i vår bostadsrätt...och sen september 2016, då min mans alkoholism eskalerade..(.pga att hon själv blev utan pengar....ställde min svärmor och svägerska, krav på att min Make skulle börja betala tillbaka till sin mor) det är ju helt rätt och riktigt....men någonstans så känner jag att ingen jobbar Med mig för att få hjälp till min Make, som jag faktiskt älskar och vill fortsätta vara gift med....Jag är ju inte helt ensam, jag har ju min sida av familjen och våra vuxna barn med mig, ändock så känner jag mig jävligt ensam....vad ska jag göra?!

Det låter som om du är helt slut! Ta ditt mående på allvar. tar du ett för stort ansvar över din mamma, det låter inte som det är att hjälpa till utan mer att du tagit över hennes ansvar, är det nödvändigt?

Låter som ni alla barn reagerar väldigt olika, oavsett så behöver ni hjälp! har din mamma en läkare som är kunnig inom missbruk/psykiatri? Be att få prata med hen i så fal, alla barnen men din mamma måste ge sin tillåtelse.

Socialtjänsten har ofta stöd till anhöriga, al-anon mfl. kan också stötta upp anhöriga. Du kan också prata med vårdcentralen och få remiss till en samtalskontakt, det låter som om du behöver det! det låter som om du behöver vara sjukskriven men det kan vara svårt med nytt jobb.

Det är inte farligt att stressa men man måste vila, hur vilar du? När får kropp och själ vila och hur? Försök att prioritera sådant du mår bra av, ta inte på dig mer än nödvändigt, det är ok att säga nej. Jag har skrivit ett inlägg om sjuk som anhörig, man befinner sig i en utsatt situation som anhörig och det är lätt och vanligt att krafterna tar slut!!!

Mycket styrka!!!

Förstår så väl er besvikelse och ilska. Uppmuntra din mamma att ta emot den hjälp hon får via vården, men hon måste själv inse att hon har problem - och vilja göra något åt det! Har inte själv syskon så jag har svårt att råda i den frågan, men missbruk i familjen brukar snarare söndra än ena. Tyvärr.

Åh jag börjar gråta av att du svarar här. Tack. Jag är så matt. Ringt runt överallt för att kunna fixa allt praktiska. Min morfar körde rattfull och jag kommer ihåg hur mamma svor... nu sitter hon där själv.
Min lillebror säger att han inte vill ta studenten. Rektorn på skolan ringde mamma och frågade om hon behövde ekonomiskt stöd för att sebbe inte köpt studentmössa etc men det handlar mer om att han inte vill. Han tänkte tillochmed hoppa av skolan 3 månader innan studenten.
Min andra bror, R, hjälper mig så mkt han orkat men han har hela tiden förnekat att mamma varit så sjuk som hon är. När detta hände blev han otroligt besviken och såg verkligen ledsen ut när jag tittade på honom..men han pratar inte...
Min tredje bror, D, pratar bara med R. Inte oss andra. Mamma grät i helgen när hon berättade och frågade "tror ni att D kommer nu?". Men han är så arg på allt och alla.

Så jag drar det här. Hur ska jag orka? Och alla jävla instanser som inte hjälper mig. Känner mig så jävla handlingsförlamad

Längesen jag skrev nu. Tack för svaren jag fick. Vi gjorde slut för lite över 1 månad sen. Det är fruktansvärt jobbigt på många sätt men också en befrielse...han valde att fortsätta med sitt destruktiva liv. Han sa att han var för destruktiv, och att det går ut över mig, att han är trött på att ha dåligt samvete. That's the short story. Det var hemskt, vi grät båda och så men det var det rätta. Vi kunde "prata" och ses och ta en promenad efter vi gjort slut. Senare skrev jag av mig om mig själv, lite händelser och vad som hänt i en privatgrupp för kvinnor på Facebook. Tyvärr såg en kvinna som känner/vet vem han är inlägget och visade antagligen/berättade om det för honom. Han blev rasande och försökte skuldbelägga mig för att ha svikit honom, att han aldrig blivit så sviken av någon osv i ett sms och sedan dess har vi inte hörts.

Jag antar att han har haft så jävla dåligt samvete för allt att han var tvungen att kanalisera sitt dåliga samvete mot mig och fick "äntligen" en anledning till att istället vara arg på mig. Det jobbiga är väl att jag har förstått att jag såklart gått och blivit medberoende på köpet. Ni som är/har varit medberoende - hur tog ni er ur det?

Tacksam för svar.

Djupandas och ta en dag i taget. Det är väldigt vanligt i dysfunktionella familjer att man inte pratar ut om det jobbiga, bara låtsas som ingenting. Just nu är det inte läge att vara hård mot din mamma, men när tillfället känns okej ska du ändå stå upp för dig själv och din rätt till ditt liv. Markera var dina gränser går. Min pappa var alkoholist och i vår familj la vi så mycket tid på att "låtsas som ingenting". Har försökt få en relation mer på djupet med min mamma, men har gett upp. Vi har en prata-väder-och-vind-relation, och så får det vara. Hur blir din lillebrors student om er mamma inte kan fixa med den? Inte lätt för dig att hjälpa till och fixa heller om du bor på annan ort. Fortsätt skriva här och använd forumet som din ventil, så du kan orka hålla masken på nya jobbet.

Och tack för att ni skrev ❤ kramar

Min lillebror tar studenten i juni men har svårt för skolan och jag är rätt säker på att han kommer flytta och sen ser vi inte honom mer.
Han dolde mammas självmordsförsök "för att hon får göra vad hon vill".
Han mår uppenbarligen inte bra.. men det gör ont i mig.

Nu när jag har börjat prata med mamma pga rattfyllan så ringer hon flera gånger om dagen och pratat som om allt är som vanligt. Som om vi har världen s bästa relation. Och jag har inte hjärta att säga att jag inte orkar.
Jag får och låtsas hela dagen på nya jobbet att jag mår bra.. sen kommer jag hem till en tom lägenhet och bryter ihop. Jag är så rädd att gå sönder.

Känner igen mycket!

Tack snälla! Fint med era reflektioner!!:-)

Förstår att du är vansinnigt arg på din mamma och känner dig vanmäktig. Men nu kanske hon äntligen kommer till insikt? Och får den hjälp hon behöver? Hur är det med din lillebror, klarar han sig själv nu? Fortsätt skriv här och berätta hur det går. Forumet är ett bra sätt att tvingas sätta ord på vad man tänker och känner. Och glöm inte - din mamma är ansvarig för sitt liv, och du är på inget sätt ansvarig att reda upp det här. Men du kan förstås stötta din lillebror om han är mottaglig för det.

Ditt medberoende som talar.
Jag i alla fall var lika beroende av min alkoholist som han var av alkoholen.
Det blev liksom en katten på råttan, råttan på repet.
När jag var ifrån honom som särbo så hade jag ett konstant sug efter att få vara honom nära och höra av honom,kolla honom osv.
Inte alls friskt och det tog länge att förstå att jag var lika sjuk som honom.
Nu går jag på alanonmöten och håller sakta på att frigöra mig själv och bli starkare som egen person.
Men det är en lång och mödosam vandring.

Jag också har ju varit där i uppbrottstankar i många år. Varje gång fyllan slog till och även under de två "nyktra" år som sen följde.
Då var vår relation sämre än någonsin. Jag för att jag kände att han stängde av och stängde ut och jag själv inte hade tillit(med all rätt)
Han för att han såg mig som boven i dramat som hindrade honom att leva det liv han egentligen ville ha. Från hans sida undermedvetet och även från min.

Man är liksom två personer som går där på nattgammal is hela tiden och ingen vågar gå grundare än ytan.
Och det bygger i sig ingen relation. Den håller den möjligtvis lite halvklistrad sådär men inte mer.
Att i det läge ni är i nu våga prata ur skägget. Våga säga det som egentligen händer och har hänt kan vara svårt.
Du vet ju tex inte om han varit nykter hela denna tid,eller om botten bara ramlade ur att han inte kunde smussla längre.

Att inte veta,att inte kunna kontrollera.
Att så att säga bli lurad utan att veta om man blir det eller inte gör något med hjärnan.
Nu kanske det inte bara är det i ditt fall.
Du kanske känslomässigt har släppt taget och gått vidare som du beskriver
Med små detaljer som förbättrar ditt liv och visar på handlingskraft även om du är kvar i relationen

Någonstans läser jag ju ändå in antingen hoppet som fortfarande är kvar att det ska reda upp sig.
Eller rädslan och oviljan från din sida att släppa taget.

Det blir ju just detta gungfly man lever i där man inte vet var man ska sätta nästa steg.
Man önskar att någon skulle komma och bestämma åt en och visa vägen.
Men man har ändå inte orken och viljan att bygga där man står. Det tar för mycket av ens kraft och hopp om det skulle skita sig.
Och lever man med en som dricker så är ju naturligtvis den risken överhängande.

Så jag tror att de små steg du börjat ta gagnar dig även om du fortfarande är där du är.
De första stegen som visar på beslutsamhet och att du gör saker för dig själv.

Man är låtsastuff som någon skrev i min tråd för något år sedan.
Mycket bra beskrivning på känslan när man går där och bygger upp sig själv och "är på väg" fast man någonstans står kvar på samma fläck.
Men inuti så händer det något som sakta för en framåt.

Lycka till med din resa,var den än bär dig Rosa Pantern!

–hans supande, hans nykterhet är hans sak. Det har inte ett dugg med dig att göra, eg. Du behöver inte känna skuldkänslor, inte kräva att du ska känna mer kärlek, ta mer ansvar än du normalt vill göra för en annan människa. Den som har ett beroende vill ju annars gärna lägga skulden för sitt beteende på någon annan, manipulera sig till ännu en stund med sin älskade a. Det enda man (jag...) kan göra, är att göra det bästa för mig själv och hoppas på att den andre kan inspireras av det. Hoppas, inte tro, inte kräva. Hårt, svårt, Men nödvändigt. Och så söka stöd utifrån, - här på forumet och annars.
Dessutom: små symboliska saker, som förändringar i hemmet... tror jag dessutom är viktiga om det får en att må bättre!

Har inte backat.. Det gäller väl nu att vara fortsatt tydlig också?! Mitt innersta är mindre "lättlurat" än mitt jag som är socialt med honom. Efter fylla kan han bli så exemplarisk och fin! Det känns inte ens ansträngt.

Det var ju länge sedan han drack regelmässigt, och länge sedan också han visade sig SÅ snäll och "bra".

Han bara kliver ur fylle-kostymen och tar med ens på den kompetenta/rediga kostymen, med ett swisch!!! Imponerande!! Och förbryllande.

Men det finns ju inte heller mycket att prata om det. Skulle det vara ursäkter och löften? Spelar inte roll ens om han menar det. - Kanske gör han det. - Jag är för osäker....på det, på oss.

Förbättrar, förnyar omkring mig, i hemmet. Symptom på nyorientering kanske? Lite beslutsångest för små symboliska saker.

...för egentligen är det ju bara rätt innehållstlöst med förändringar i hemmet. De för mig inte vidare. ...men gör mig tillfälligt lite nöjdare. Ja, och kanske ändå, en liten kick för att positivt ta mig ann det nya/fortsatta livet.