Senaste kommentarerna i forumet

Jag önskar att jag kunde gå för livet hade känts mycket lättare men jag kan inte....
Ja, vi är särbos numera och det steget tog jag för att han skulle ta tag i allt.
Det är också en smärtsam process som jag har svårt att anpassa mig i, han däremot säger att det är skönt att bo själv utan mig.

Tack.
Jag är medveten om att nykterheten ska komma ur egen vilja och att han inte nått botten när han började behandlingen.
Jag var övertygad om att det skulle ta slut att han skulle be mig dra åt helvete men istället tog han tag i det, lovade mig att allt skulle bli bra och att vi skulle fixa det ihop......tyvärr så blev det tvärtom och vi är längre från varandra än någonsin. ?

Ta ingen skit! Kan han inte bete sig bra mot dig förtjänar han inte dig. Säg att du vill ta en paus från honom helt ett tag. Ni har väl flyttat isär? Då får han gott om tid att fokusera på sig själv! Och du får tid att fokusera på dig själv. Du är inte hans morsa!

Min sambo sen 20 år behandlade också mig så när jag ställlde ultimatum. Trots att han såg nödvändigheten i det så blev jag fienden som stod mellan honom och alkoholen. Jag har inga goda råd. Vill han gå,skapa avstånd mellan er så kommer han att göra det och ser troligen inte vad som händer.
Nykterheten ska ju egentligen alltid komma från den som dricker för att det ska vara fullt verksamt.
Men välkommen till forumet och läs allt du orkar. Det brukar ge bra plingar i hjärnkontoret i takt med att man orkar ta in det.

Hej Trollis!
Ja, jag minns.. Och jag tycker att du har kommit långt (vi vet båda att saker ofta är lättare sagda än gjorda)
Visst har en del av mina gamla vänner och bekanta glidit allt mer ut i periferin.. Och egentligen tror jag att de är lite rädda för mitt numera ganska "nyktra" liv.. Inte för att jag på slutet drack några mängder, men att ha skiljt sig från sin alkoholist, innebär ju att de tror att jag har vissa "fördomar" om just deras sätt att hantera den hyllade drycken :-D
Nej, jag bryr mig inte om ifall folk dricker alkohol.. Vare sig till vardags eller fest, så länge jag själv slipper konsekvenserna av deras mer "otrevliga" beteenden..
Erkännas skall, att jag under en period hade svårt, tom med folk som var knappt salongsberusade och inte ens otrevliga.. Det påminde för mycket om mitt ex, som innan tredje glaset, kunde vara ubersocial och sååå trevlig.. Sedan visste jag ju att det bara var frågan om halvtimmar innan det brakade lös ( och då visste man aldrig åt vilket håll det svängde) Uppsluppen? pladdrig? gråtmild? Fyllesentimental eller Ärkeångest och ilska...? (det kunde iofs vara hela registret från klockan 3 på eftermiddan fram till halv 4 på morgonen.. avbrutna endast av halvtimmas tupplurer..)
Ja, det tar tid att hitta kärnan av sitt eget Jag! Man måste leta ganska ordentligt ibland och det gör ont att titta på de där bitarna man inte vill se..
Men jag tröstar mig med, att med de förutsättningarna jag hade och den vetskap jag hade vid de olika tidpunkterna så kunde jag inte ta andra beslut, än de jag tog <3
Jag har också bott i en "byhåla" där folk pladdrar.. Jag brydde mig faktiskt inte, för det de sa om mig, sa mer om dem själva som personer, än det sa om mig. Naturligtvis, fanns det folk som känner till min fdas missbruk (eller åtminsone vet att han definitivt inte spottar i glaset)
Jag tänker som så, att de har nog bra torftiga liv, som måste bry sig i vad andra gör..
Men kanske är det så, att de rentav tycker synd om dig, som varit ihop med ett sånt kräk till karl?
Och har han skaffat sig nån som ska "rädda" honom, så släpp det hela! Det är bara en indikation att han behöver massor av bekräftelse.. ( för innerst inne har de flesta alkoholister en väldigt svag självkänsla! "självförtroende, som man man blåser upp är en helt annan sak!)Och jag lovar att så småningom kommer de rosa glasögonen att spricka och bitarna falla ur.. (försök för alldel inte "varna" om hans alkoholproblem för du kommer i alla fall inte att bli trodd.. I värsta fall vänder ditt ex det mot dig i den formen att du "snackar skit" för att du är svartsjuk..)
Och det är heller inget man direkt går fram och skriver nån på näsan.. Du ska veta att sanningen kommer fram förr eller senare och då är det belackarna som får stå med skammen... Jag vet att både min svägerska och svåger tyckte att jag skulle ha stannat kvar (nej, de hade ju aldrig upplevt HELA helvetet, av någon vars ångest gjorde honom manisk i mer än 12 timmar!) När jag flyttat och han började telefonterrorn mot dom, genom att ringa och ömsom skälla ömsom grina en gång i halvtimmen under en helg, så gick det äntligen upp för dem att min situation varit ohanterlig! (brodern sa under ett halvår upp bekantskapen och förbjöd honom att ringa dit)
I den situation du står i just nu, så är man också extra känslig och det är nog vanligt att man misstolkar både kommentarer och människors tystnad..
Önskar dig all lycka i ditt nya liv! Du behöver inte gå med sjumilasteg.. Ibland räcker det att du står kvar i färdriktningen <3
Och som en klok person sa: Om du upptäcker att du är i helvetet, så fortsätt gå! Det är nämligen enda sättet att komma ut på andra sidan <3
Kramar "Etanolen"

Du är så modig Ullabulla! Stark! Tänk den som så öppet vågar välkomna sina värsta känslor och låta dem härja färdigt, med vissheten att det mynnar ut i en bättre och lugnare och gladare Ullabulla som med öppna ögon tar sig an den nya verkligheten. Med glädje och insikt.

Din betraktelser ger mig styrka att göra som du: låta träsket dra igenom en så man nån gång kommer ur det på andra sidan, utan demoner kvar i skuggorna. Önskar jag var lika villig som du att orka känna allt och härda ut, min kamp går segt.

Önskar dig solsken på vägen!

Över att jag är en så värdelös person. Att jag inte är värd kärlek,uppskattning omtanke osv.
Jag vet att det inte är sant,att det är en av alla mina hittepåkänslor.
Men likafullt står den där och viskar eller tom skriker i mitt öra.
Du duger inte,du är gammal ful fet förbrukad.
Jag ser i spegeln att det inte är sant,men insidan är ändå lika förmörkad.

Andra dagar känns det bra,det spritter i kropp och knopp och jag ser alla möjligheter nu när jag håller på att göra bokslut med så mycket.
Men just skammen är en alldeles ny känsla.
Ungefär som att ha bakisångest trots att man vet att man uppfört sig rätt och riktigt.
Någonstans kommer den ifrån och jag välkomnar och bjuder in den så den får göra sig hemmastadd ordentligt.
Låter den stöka på och göra sitt jobb.
Nånting vill den säga mig och jag försöker lyssna.

Kanske har det med min barndom att göra (igen)
Min känsla av att inte vara sedd och älskad,eller ha någon riktig plats som var min egen att vara trygg i.
Alltid på vakt,på spaning och beredd att fly eller illa fäkta.

Det är inte helt oangenämnt att vara i detta känslokaos.
Det är något nytt jämfört med den gamla vanliga grå geggan som jag befunnit mig i så länge.
Nu känner jag i alla fall,även om det mest är negativa och jobbiga saker.

Men jag hoppas att det ska mynna ut i glädje och energi så småningom när alla små djävlar sprungit klart inne i mig.

Jag tillhör egentligen den "andra" sidan, men läser rätt mycket här på anhörigsidan. Min familj drack knappt någonting när jag bodde hemma och hade nolltolerans när det gäller alkoholbruk. Jag var en av dem som oftast när jag väl drack, drack för mycket. Har aldrig hamnat i fyllecell eller något sådant, men tänker mig att jag hade behövt gå och prata med någon redan då. För egen del förstod jag inte på vilket sätt andra drack och så mådde jag jättedåligt. Hade en del vänner som också drack för mycket ibland. Någon hamnade t o m på sjukhus. De utvecklade dock aldrig ett missbruk när det gäller alkohol i alla fall. Jag hoppas att du hittar stöd och råd här på sidorna.

Hej!
Jag dricker ingenting.
Det råkar nu inte vara för min mans skull, utan jag gillar det inte för egen del.

Tänk, att när jag var ung försökte min egen mamma pusha ut mig i festande. Hon tyckte jag var "torr" och tråkig och önskade någonting annat för min del.

Phu, det där var inte så bra. Tvingade mig själv. Mådde dåligt. Samtidigt som jag höll på att avsluta gymnasiet med slutbetygen. En spricka i min identitet och skolarbetet. Och den dåliga självkänslan blev väl snarast ett sår.

Nej, jag dricker inte.

...i ungdomen betraktade jag det som "ett måste", vilket det aldrig var - naturligtvis...!!

Gillade då att springa/träna, och äta hälsosam mat. Drickandet motarbetade det.

Det känns ju befriande i sällskap där någon mer väljer bort alkohol. ..även för mig.

Hälsningar /RP

Hej Fnurr!

Tänker att den berusade lite fastnar i olika känslor/känslolägen.

Och inte heller kan se proportioner eller styra sig riktigt.

Sitt sanna jag...? Ibland är han "snällare" t o m full. Men oberäkneligt, opålitligt blir ju det hela. Inget "vuxet" sällskap.

Och så omöjligt det är att resonera, eller överhuvudtaget kommunicera, ofta!

På sätt och viss kanske en del av "det sanna jaget" kommer fram, när han är berusad.

Jag menar att sådant han håller borta när han är nykter slipper fram då. Olika känslor t ex. Eller sådant han som nykter tycker är lite onödigt och barnsligt. Kanske en längtan att hålla på med det tar över när han är full (har exempel, men håller det anonymt).

M v h RP

Försök att ta en dag i taget. Vila, motionera, packa och planera. Försök att strunta i att folk snackar, det gör de alltid. Sträck på ryggen och gå rakryggad ur det här. Det är bara synd om den kvinna som han träffat.

Hur orkar man fortsätta? Jag vet inte, man bara gör det...hatar dessa känslor som river sönder inombords. Alkoholen å friheten som väntar min sambo var tydligen mycket viktigare än vår kärlek.
Och uppenbarligen har han redan hittat en ny, innan jag ens har flyttat!!!!
Hur fan kan han??? Vill bara slå sönder honom, få han att förstå Mina känslor,
Men jag säger ingenting, är bara som vanligt mot honom. Frågar hur han mår, hur han haft det på jobbet mm.,,
Får jag något tillbaka., svar nej på den!
Visserligen köpte han rosor till mig i lördags, för att det var min födelsedag.
Jag har sjukskrivit mig nu, pågår konflikter på arbetet oxå så precis hela min värld har rasat samman.
Jag bara undrar.,.hur ska jag orka??
Vi bor i en liten jävla byhåla oxå där folk vet mer om en själv än vad man själv vet.
Så otroligt jobbigt att gå in på den enda affären vi har, jag märker hur konstigt det blir när jag träffar bekanta.
Alla snackar!!!!
Önskar jag bara kunde dra härifrån

Hej etanoldrift!
Vet inte om du kommer ihåg mig, jag var väldigt aktiv för nåt år sedan härinne och hade många konversationer med dig ?
Vad långt du har kommit med ditt liv ?
Jag flyttar ifrån min sambo nu om några veckor så jag har knappt börjat plocka ihop mig själv ännu. Just nu är det en levande mardröm att leva i låtsasvärlden, laga mat, handla tillsammans mm när vi båda vet att det snart är över. På både gott å ont...jag är livrädd men det bara Måste gå, på nåt sätt. Har läst igenom min gamla tråd å ser nu i efterhand vad hemskt det har varit hela tiden.
Har anpassat hela mitt liv efter honom, ställt mig själv i väntrummet. ( tror det är ditt uttryck som förövrigt stämmer väldigt bra) hur å varför gör man sig själv så illa??
I grund å botten handlar allt om självrespekt å kärlek till sig själv...vilket verkar vara en enorm bristvara överallt. Visst, man formas av barndomen och fortsätter sedan i samma spår...det enda man känner igen. Men nu, när man sitter med facit i handen på utvecklingen, när man börjat öppna ögonen så ser man hur hemskt det är, det man gör mot sig själv.
Så nu jävlar är det dags att börja Leva ett Värdigt liv som är Mitt. Tack för alla kloka ord från dig ?

Jag dricker vin på helgen, som jag handlat själv i begränsad mängd så det bara räcker till mig. Första fyra nyktra veckorna var jag helt nykter, men sambon var tydlig med att jag visst kunde dricka vin även om han avstår. Vi har inga småbarn längre, inte heller barn som ska skjutsas och hämtas.

Jag dricker själv inget alls sen många år tillbaka, då jag insåg att all alkohol hemma var en lockelse för honom även om jag tex köpt en flaska vin till någon bjudmiddag så kunde flaskan vara tom innan tillställningen. Även likör jag förr tyckte om och kunde njuta ett glas nu och då, kunde han ensam hemma få för sig att dricka hela flaskan på en kväll fastän han avskyr den sorten. Blev också bäst med tanke på barnen att de vet åtminstone en nykter vuxen alltid är med dem så jag har lämnat bort alkoholen helt för min del även om jag aldrig druckit mycket förut heller.

Många bra svar. Det hjälper faktiskt lite att ha olika saker att jämföra med och olika ingångar i det.

om än smärtsam. Du tänker mycket klokt, tror jag, när du skriver att du behöver jobba med dig själv för att inte igen gå i samma eller liknande fällor som den du lämnat. Jag vet ju inte hur ditt liv ser ut och hur du väljer att använda din tid men när jag ser din aktivitet här är den inte så hög. Är det så att du gör ett stort tankearbete inför varje steg? Tvekar, som med telefonsamtalet? Det är självklart du som bestämmer över ditt liv men det kliar lite i mina fingrar.... jag skulle vilja puffa på lite. Helt min känsla och det är ju verkligen du som ska skriva ditt liv. Kunde i alla fall inte låta bli att delge mina tankar och den känsla jag ofta haft i kontakten med dig. Ibland har jag tänkt att det går så mycket av din tid till att .... vänta? samla kraft? mod?
Lite funderingar från mig till dig så här om våren☀️??? Kram / mt

Exakt det uttrycket använde jag många gånger och konsekvent tiden före jag lämnade min man. Jag sa att jag inte vill leva med den han blir när han dricker, jag vill leva med den som jag uppfattar att är den sanna X. Förändringen, under de år drickandet eskalerade, skedde så långsamt så att jag inte riktigt märkte. En del drag förstärktes också. Han var aldrig fysiskt våldsam mot mig men psykiskt våld förekom definitivt och viss mån ömsesidigt. Även ett par tillfällen med materiellt våld om än ringa.
Jag fick mycket insikter om detta, om förändringar i hjärnan och hur långsamt de läks, när jag läste... och läste.... och läste för att förstå. Jag har också många gånger beskrivit här hur fantastiskt det var när jag började känna igen det sanna i honom efter att han valde nykterheten. Efter att han sedan började i AA och jobbade med stegen har han ytterligare förändrats, dvs den resan är också ömsesidig eftersom jag satt mig in i stegarbetet och jobbat på samma sätt. Till saken hör kanske att vi båda hade mycket insikter i mellanmänskliga relationer även innan både alkoholism och nykterhet men de kunskaperna var inte tillräckliga även om de har varit, och är, bra.
Summa summarum, mina erfarenheter om ens sanna jag: en ska inte underskatta hur alkoholen förändrar en människa men förändringen på djupet kom i och med stegarbetet. Missbruk är ofta den enkla vägen att fly från olika känslor och utmaningar, även det sätt en firar, och för att välja andra vägar till tröst eller belöning måste en vara, vilja bli, herre över sina impulser - och vägen dit är ett annat arbete än att avstå alkoholen.
Idag lever vi två helt nyktert, vi njuter av vår samvaro och livet och hanterar konflikter på ett långt bättre sätt än innan både missbruk och nykterhet. Förstås har det betydelse, tror jag, vilka människor båda var innan och vilken vilja det finns att satsa på ett fortsatt gemensamt liv.
Lycka till med livsvalen och minns att det är mycket viktigt - det viktigaste - att vara sann mot sig själv / mt

Min pappa dricker för mycket ibland också men blir aldrig elak. Bara fånig och tappar känslan för turtagning i samtal. Så det som finns i personen kommer nog fram. Å andra sidan så den som kan sköta sig nykter och lyckas hålla sig nykter borde vara ok.

Det är ungefär den tanken jag vrider och vänder på. Aldrig fråga om hotfullhet här... men det känns som det civiliserade lossnar, masken faller av och det som är under den inte är trevligt. Har dock många andra sidor också. Vet att de dåliga sidorna beror på saker från en otrygg uppväxt m.m.. Men det är för jobbigt ändå. Tror inte den som är för packad hör och ser sig själv ordentligt.

Jag trodde i början att hans fulla jag var en effekt av alkoholen och att hans sanna jag var det nyktra. Vartefter fyllorna blev värre och han till sist även våldsam och hotfull på fyllan trodde jag ändå nånstans att den sidanav honom bara var alkoholen som talade. Saker han sa och gjorde var helt enkelt för svåra att ta in för en normalt funtad mänska som jag, att han på riktigt kunde mena allt elakt och alla hot. Vartefter tiden gått försvann våldet av någon okänd anledning men elakheterna blev kvar på fyllan och sakta kröp samma språk även in i hans nyktra sätt att prata till mig. Numera kan han vara lika elak, föraktfull och obeskrivligt hård även helt nykter. Jag tror den fulla personligheten nog från början varit den sanna men han gjorde förr större ansträngning att dölja sina arga, fula och elaka tankar som nykter. Nu bryr han sig inte längre hur han uttrycker sig oavsett full eller nykter, nästan så han är snällare full för då somnar han oftast efter att ha hållit tal om sin egen förträfflighet en stund. Nykter orkar han fortsätta häva ur sig påhopp och sarkasmer.

Så ja, jag tror den fulla är den sanna men det flyter ihop och jag tror inte man ska lura sig själv som anhörig och skylla på alkoholen när dom häver ur sig osakligheter på fyllan, det är fortfarande samma person och antagligen gör fyllan det bara lättare för dem att ärligt säga vad dom vill och känner, utan filter.

Idag har sambon varit nykter i 63 dagar, hela nio veckor! Han är fortfarande rätt trött och lite håglös, men han följer gärna med på saker som jag vill göra. Har en tuff period på jobbet själv så jag vill helst mest vila själv när jag är ledig.

Tack för en brutalt ärlig kommentar Bedrövadsambo. Du har så rätt.

Ok. Så är det inte här. Allt som samlats upp ska fram. Dricker snabbt. Tappar kontroll över humör, musklerna i ansiktet, sludder och sen elakt och hånfullt. Efter det hicka och lätt förvirring. Efter det somna och snarka. Inte varje gång men för ofta. Mycket svårt att fortsätta tycka om. Man bygger upp mycket inuti efter en sån.

Stå på dig. Backa inte. Låt honom inte lura dig mer.