Senaste kommentarerna i forumet

av alla år med en alkoholist.
Har så smått börjat dejta och trodde att jag träffat en man som det kändes bra med. Men jag märker att jag har svårt att se de där tecknen på att det nog inte är så bra. Tror att det är normalt på nåt vis att bete sig illa. Förstår inte att någon måste tala om det för mig för att jag ska fatta, borde ju förstå själv. Blir så besviken på mig själv att jag är så godtrogen o tror alla människor om gott. Analyserar allt jag säger och gör och hittar fel. Måste nog arbeta med mig själv innan jag går in i nåt nytt för att inte hamna i liknande relationer igen. ?
Mt jag ringde aldrig det där samtalet men det känns som det är lite bättre nu ?

Fick all dom vanliga väntade historierna idag, han hade bara druckit två öl och sov tungt så han inte kunde väckas för att han är förkyld. Han är arg på mig som förstorar, hittar på och härjar...Att jag fick helgen förstörd vägrar han kännas vid, men jag har tydligen inte rätt att vara arg för han är ju förkyld o behövde bara vila igår? Suck dessa alkislögner, tur dom själva tror på sagorna.

Men du har rätt. Du har inget annat val. Fortsätt skriv här så ska vi stötta dig allt vi kan!

InteMera ..
Blir ledsen när jag läser dina rader ... och vad A förstör våra liv ..
All styrka till dig .. Nu bara att packa för dig o dottern ..
Lycka tIl kramar .. Ler Igen

Åkte igår iväg på min efterlängtade retreat, första gången på fem år jag vågat boka två nätter hemifrån på nåt roligt för bara mig. Det gick sådär...

Igår redan hade han druckit lite fastän han var hemma ensam med dottern men läget verkade under kontroll så jag stannade på kursgården. Ikväll blev det dock ilfart hem, när dottern ringer och gråter och säger pappa inte går att väcka. Han har sovit merparten av dagen och varit upp och spytt och druckit mera öl emellan bara berättade dottern. Hon hade varken fått lunch eller middag, mer än vad hon själv klarar av att ta ur skåpen. Åkte givetvis genast hem när jag pratat med henne, till all tur var jag inte långt borta och kunde vara hemma på mindre än en halvtimme. Tur hon var rådig nog att höra av sig till mig och inte tyckte hon bara skulle vara stor flicka och härda ut. Stackars barn.

Mannen snarkar fortfarande i soffan, hade ingen lust att väcka honom för i det skicket urartar det bara. Blir en trevlig dag imorgon, att meddela honom jag nu börjar leta boende och att jag kommer göra allt för att dottern inte ska vara ensam med honom sen heller. Lär bli ett helvete i månader men jag har nog inget val mera.

Sitter och väntar på min man 40+ som är runt på turne och dricker, igår samma visa sticker utan att säga något. Såg snutteflaskan brevid sängen inatt.
Jag har väntat i för många år....

Har aldrig upplevt en alkoholist på nära håll som blivit aggressiv, våldsam och dryg. Min pappa blev precis lika patetisk och pinsam som min sambo på fyllan. Det är så klart och uppenbart för alla andra att de inte klarar av att dricka - de dricker för snabbt, för mycket, för länge och blir för fulla helt enkelt. Somnar till slut, i princip var som helst. OMÖJLIGA att väcka.

Min sambo blir inte aggressiv eller våldsam eller dryg när han dricker. Inte ens grälsjuk eller tjafsig. Han blir bara tjatig och patetisk. Sluddrar, raglar, lyssnar inte, upprepar sig. Och nä, sådan är han inte annars. Han blir en klart sämre variant av sig själv. Fortfarande social och rolig, men pinsamt "för mycket".

Vad du än gör - backa inte! Stå fast vid ditt ultimatum!

Du måste be om hjälp! Föräldrar, syskon, vänner? Var ärlig och berätta om din situation så får du hjälp. Vägen till beslut är allra svårast. Kan du säga åt honom att sova borta ett tag så att du får andas och landa? Kan du åka till dina föräldrar, vänner? Du behöver just nu lugn och ro och sova för att orka. Fortsätt skriva här så ska vi stötta dig allt vi orkar! Att skriva är bra, då tvingas man sätta ord på vad man tänker och känner. Det blir bra, jag lovar. Tufft som fan, men dag för dag blir det bättre! Kram ❤️

Har ställt ultimatum till min man att sluta dricka eller separera. Han sa i princip jag skiljer mig hellre från dig än att du ska hålla på att försöka bestämma över mig. Sen gick han medan jag satt å grät på hallgolvet med en gråtande treåring i armarna. Bu har jag natta barnen å han e ute å fattar inte riktigt hur jag ska få energi att ta mig och barnen ur den här soppan.

Jag skulle idag kalla dem klockrena medberoendetankar. Och det är ju inte konstigt att en tänker så, det är en svår situation att bryta upp från en relation, särskilt när det finns barn med i bilden. Och du är tydligen ensam med att driva allt, ta ansvar och 'stå för' uppbrottet - det är inte rätt men inte ovanligt, snarare tvärtom.
Jag känner så väl igen mig i hur det var innan uppbrottet, som också det var mitt uppbrott. De där tankesnurrorna fick jag mycket hjälp med genom att läsa och skriva här och därigenom känna igen mig i andra, genom att följa Carina Bångs blogg och läsa hennes bok och annat om beroende och medberoende. Senare kom Djävulsdansen. Idag tänker jag att det handlar om att lära om mig själv och jag har fått lära mig mycket. Inte lätt alla gånger men så värt.... Jag skriver som många gånger förr, det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! Tro på det, håll taget och fortsätt läsa och skriva, det hjälper / mt

Tack, det ger mig mod med lite pepp!

Ja, kanske gick han på "vita knogar" detta året...

Nu finns A med igen.

Klart jag tänker; jag var inte bra partner det här nyktra året, jag fanns inte tillräckligt för honom, jag räckte inte till; det var en dålig chans han fick av mig!

Och det är mitt fel, det kom när jag ville flytta isär.

Men jag tänker nu också; ja kanske han aldrig har "vänt" mentalt, aldrig förstått betydelsen av nykterhet på djupet, inte riktigt velat vara utan alkohol...

Det kan vara något jag kännt av, som legat mellan oss, utan att jag haft möjlighet att förstå det eller sätta fingret på det.

Jag tänker; min kärlek räcket inte. ..och inser att den gör det inte! Är inte kärleksfullare än så här, tyvärr.

Tråkigt, snurrigt....

Du använder så talande liknelser, fint bildspråk. Kan förstå hur din kamp ser ut genom det.

Kan se/förstå andra människor i min närhet på ett nytt sätt också, genom det du beskriver.

Ja, det är värdefullt att du delar med dig.

...och att du förstår andra människor väl, vet jag redan! Det är väl en av dina skatter inombords.

Vad finns mer? Visst kan det vara svårt att se sina egna egenskaper?

Kan själv undra vem tusan jag är då??! Det färgas av mina känslor, och av vad den närmaste omgivningen ser och ger respons på.

Och faktiskt, i vissa människors sällskap känner man sig alltid okej..

:-) Ta hand om dig!

När jag släpper makten,kontrollen så minskas mitt liv. Det krymper ned till att bli så litet och innehålla så lite.
De bitar jag släpper kontrollen/makten över försvinner då bort i horisonten och tillbaka till den som ska ha den och påverka den.
Dvs andra människor.
Mina tentaklar ramlar tillbaka in i mig igen och fäster inte någonstans.

Jag tror det är därför det är så svårt.
Då vill hela jag skicka ut dom igen för där hade de inget att hämta,där var det tomt och kargt och innehållslöst.
Men får jag då fäste på nytt ställe,i annan människa eller i annat problem som dyker upp så vinner jag lite mark/makt igen.

Men ibland så lyckas jag ju då behålla både tentaklar energi och ambitionerna på plats.
Då kommer ju då först tomheten och sen kommer ibland en känsla av att jo,det finns nog en ullabulla därinne ändå. Som har väntat så länge på att ses och "födas".

Jag hoppas ha mer varningsklockor som klingar igång så att jag snabbare kan se var jag är på väg och hejda mig innan jag hinner agera/ramla ned i hålet som jag ju vet inte ger mig något mer än tillfällig bukfylla,tomma kalorier.

Vilken tydlig bild du ger av hur du har det. Att du har tagit detta steg, att sätta ord på det som pågår är starkt och viktigt. Jag ser att du fått kloka och användbara råd av andra användare som läst ditt inlägg. Vad känns rimligt för dig just nu att göra?

Du har modet att skriva här, jag undrar om det finns någon vuxen i din omgivning som du skulle kunna prata med?

Du får gärna skriva mer här om det är ett stöd för dig. Jag har några andra tips på verksamheter som skulle kunna vara intressanta för dig. Allt passar inte alla. Du är den som bäst avgör vad som kan vara till hjälp för dig.

http://grubbel.nu/
http://www.tryggabarnen.org/
http://www.maskrosbarn.org/

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Allt blir inte lugnt och bra direkt förstås, det är en stor sorg att tvingas bryta upp. Men det blir bra till slut. Ha tillit för det.
Styrkekram ❤️

Idag var nådde jag min gräns. Jag kommer hem efter att ha jobbat natt och han har varit så onykter att han har kissat på sig själv och i sängen.. Sen ljuger han och försöker skylla på att det är katterna som gjort det..
Det är sjukt jobbigt för jag älskar honom så mycket och jag bara önskar att han ville själv bli frisk men jag nådde min punkt där jag kände att jag behövde sätta mina behov & mitt välmående före hans..
Att läsa era peppande ord och att veta att andra förstår och går/ gått igenom samma grej är ett otroligt stöd. Och idag tog jag kraften och beslutet att slänga ut honom.

Du måste skriva och berätta när du har möjlighet. Hoppas verkligen att du hjälpte honom att få vård!

Du måste bara bestämma dig. Leva med oro, vanmakt, ilska, och svåra tillitsproblem. Eller bryta upp. Gränsen är passerad sedan länge. Och jag vet att det inte är "bara". Att bryta upp är ett beslut du behöver stöta och blöta ett bra tag kanske. Och det gör du bra i detta forum! Du tvingas sätta ord på det du tänker och känner, och då kommer du till slut fram till rätt beslut.

Ring soc så de kan ta ett LVM eftersom han är en fara för sig själv.

Du har försökt hjälpa honom men han vill inte ha din hjälp- du är maktlös inför hans val. Men fortfarande har du makten att ta hand om dig själv, göra de val som är bra för dig. Ingen kan må bra på riktigt i en relation med en missbrukare, för relationen är destruktiv och ofta med fokus på missbrukarens väl och ve.

Du skriver att din tillit till honom är slut, hur hade du resonerat i en relation där tilliten var slut men av en annan anledning än alkoholen? Anhöriga är ofta duktiga på att ta hand om missbrukaren och är rädd att något ska hända denne, därför dras men lätt med i karusellen och till slut är det lätt att glömma bort sig själv...

Ta inte det han säger på allvar, du är ingen dålig människa bara för att hans hjärna i försvar säger så!

Du behöver inte fatta drastiska beslut med en gång men se till att du gör saker som du tycker om, träffar vänner, odlar dina intressen och inte lägger all fokus på honom och er. Om det fortsätter så här, är det så du vill leva ditt liv? Han har ingen insikt eller är i stark förnekelse vilket tyder på att han inte är redo till en förändring i det närmaste. Hårda ord!

Mycket styrka!!!

Håller med föregående. Jag hade ringt en ambulans och lagt över ansvaret på vården. Att helt sluta medalkoholen här och nu kan innebära livsfara om det inte sker under övervakning och läkemedelsbehandling! Ta hand om dig själv!!!

Jag skulle nog kört honom till akuten. Eller gett honom en telefon och låtit honom ringa ambulans själv. Jag hade inte fixat mer sprit till honom i alla fall!

Fråga hur han tänker angående att fixa eget boende. Hur snabbt tror han att det kan gå? Strunta i att dra upp alla orsaker. Säg bara "det jag sagt gäller, du måste flytta". Det är så typiskt alkoholistfamiljer att dagen därpå låtsas som ingenting. Just därför måste du nog klarlägga var du står. Fråga hur han tänker lösa det helt enkelt. Erbjud dig att hjälpa till och leta efter bostad möjligen.