Senaste kommentarerna i forumet

.

Vi hade ett samtal, jag stod fast. Det var svårt, men jag gjorde det. I lördags. Men nu vet jag inte vad han tror igen, för han har "varit bättre", trevligare etc, sedan dess. Och det är lite som om inget uppbrott ska bli.

Måste jag tjata om något som redan är svårt? Han gör det inte lätt. Blir faktiskt lite förbannad av det. Visst, jag ger honom tid att skaffa nytt boende, men nu känns det lite som lördagens samtal inte funnits.

Jag är jättedålig på det här.. Måste jag slå ner på allt som implicerar ett fortsatt samboliv? Huuuu. Och jag är inte orädd heller. Inte stensäker.. Men ändå hade jag nu kommit fram till något, ett val.

Tack för att du delar med dig! Härlig vändning ditt liv har tagit ?

Nu har det gått ett år sedan han flyttade härifrån. Har suttit och läst igenom allt jag skrivit och fattar inte hur vi orkade.
Men vi har det så bra nu jag och min dotter. Vi ha ett lugn och kan se på tv på helgerna, det gick inte att sitta i tvrummet förut när x-et bodde hemma.
Jag är tillsammans med en man som älskar mig, han kallar mig älskling och han finns där för mig och alla mina barn. Min dotter gillar honom och han ser henne. Vi kan skratta och gråta tillsammans och vi planerar framåt. Tänk att livet kunde bli så här bra.

Tyvärr så har x-et och min dotter näst intill ingen kontakt och om han vill mig något går han genom mina äldre barn. Konstigt att man inte ska kunna prata när man varit tillsammans i nästan 30 år. Men han är nykter fortfarande, så nåt gott gjorde vår skilsmässa.
Det finns fortfarande stunder då jag blir bitter över att vi inte fick bli gamla tillsammans men det kommer allt mer sällan. Vi gjorde inte varann lyckliga och alkoholen förstörde allt.

Hej krusbärspaj!
Vet precis vad du går igenom med din sambo. Men du är nog tvungen att inse att det finns verkligen ingenting Du kan göra åt hans alkoholintag. Jag lämnar min sambo om en månad efter 8 år tillsammans, så tungt å sorgligt. Har egentligen inget annat val om jag vill leva ett liv som är Mitt. Som medberoende sätter man sig själv åt sidan å anpassar i stort sett hela livet efter partnern.
Det kommer stegvis, helt plötsligt vet man inte längre vem man är, vad man vill osv. Försök att känna efter vad du egentligen vill med livet. Jag vet, det är svårt när det finns känslor med i bilden.
Men man offrar sig själv så man känner inget eget värde tillslut. Vi som lever med alkoholister blir oxå sjuka i vårt medberoende. Det är en hård verkligheten som gör fruktansvärt ont.
Min sambo har passerat alla gränser, för längesen egentligen, men det tar tid att fatta läget. Så för min del återstår att få ihop delarna som är jag, till en hel människa. Jag önskar dig all lycka till med vad som än händer ? Men försök sätta dig själv som nr 1
Kram

Berätta för kurator och/eller en lärare du har förtroende för, så att du kan få hjälp. Du kan inte bära den här bördan själv. Och du kan inte ha det så här! Styrkekram ❤️

Tack själv!:-) och fortsatt lycka!

Hej! Tycker du ska kontakta kuratorn på din skola så kan han/hon hjälpa dig vidare. Detta är inte ok även om din mamma älskar dig så ska hon vara din stöttepelare och inte vice versa. Du har ingen lärare på skolan som du känner mer tillit till som du kanske kan prata med. (Jag är själv lärare och haft många samtal med ungdomar i din situation)

Vännen! Stackars dig, du har en enormt jobbig situation, en situation inget barn ska behöva uppleva. jag förstår väl hur du känner för din mamma och du är rädd att dina val ska påverka henne och göra att hon tar livet av sig. Det är omöjligt att göra rätt val som anhörig, för hur man än gör så blir det på något vis fel.

Både du och din mamma behöver hjälp och det låter som om ni i grunden har en bra relation, är det så? Hur är relationen till din pappa? Kan han hjälpa dig? Hur ser det ut i skolan, finns det någon lärare, kurator eller skolsköterska du kan vända dig till? Har du någon kompis vars föräldrar som kan stötta och hjälpa dig? har du någon annan släkting som du kan lita på, be om hjälp, för både din och din mammas skull.

Du kan också kontakta BRIS https://www.bris.se/for-barn-och-unga/just-nu/ för att få stöd och hjälp. Socialtjänsten har en skyldighet att se till att du är trygg och du kan vända dig till dem också, många har chatt och forum där man kan börja ställa frågor.

BUP kan du också vända dig till men det är svårt att bara vara 15 år och fixa allt detta svåra själv, därför hoppas jag att du hittar någon som kan stötta dig och hjälpa dig med alla kontakter. Egentligen tycker jag att det borde göras en ska orosanmälan till socialtjänsten, både vad gäller din mammas hälsa och även vad gäller hur du har det och mår. Detta skulle kunna vara en öppning och en hjälp för er båda, finns det någon i din närhet som skulle kunna göra detta? Det är inget roligt att blanda in socialtjänsten, finns så mycket rykten kring dem, men de allra flesta är mycket bra och gör ett fantastiskt arbete för att hjälpa och stötta.

Utifrån det lilla du skriver så har missbruket bara pågått en tid, hur drack hon tidigare? För om det är så att det är nytt och har kommit efter eller i samband med skilsmässa och att hon mår dåligt (det är många som börjar dricka för att dämpa en depression eller ångest) så finns det gott hopp om att hon kan få hjälp.

Det är så svårt att ge råd men kan du försöka prata med henne när hon är nykter? Kan du be någon annan vara med, gärna någon utomstående t.ex.. skolkuratorn? Om du känner att du vill och kan prata med henne (att prata med henne då hon är onykter är inte lönt) så berätta att du ser att hon mår dåligt, att du blir ledsen och orolig när hon dricker, att du älskar henne och vill henne väl, ta fram foto på er när hon mådde bra och visa. Försök (lättare sagt än gjort) att inte anklaga henne. Be henne söka läkare (det går bra med vårdcentralen till att börja med), kanske är det så att hon är deprimerad och behöver hjälp med det och kanske behöver hon hjälp även med att sluta dricka, det finns hjälpa att få. Det är bra att någon annan är med henne hos läkaren, du ska inte behöva ta det ansvaret.

Inget du gör kan göra det värre för din mamma, de val hon ev gör hade hon gjort ändå! Det första du måste göra är att försöka hitta någon som kan hjälpa dig för du behöver hjälp både för egen del och för att hjälpa din mamma att få den hjälp hon behöver för att må bättre. Kan du visa din mamma denna sidan? Kan du bo hos din pappa ett tag?

Detta med att din mamma har bortförklaringar mm är ett typiskt sätt för någon med problem men kom ihåg DET ÄR ALDRIG DITT FEL ATT HON DRICKER ELLER ATT HON GÖR SINA VAL! Hon är sjuk och hon behöver hjälp och du behöver stöd!!!

Skriv gärna igen så stöttar vi så gott vi kan.

En stor styrkekram! /Alice

Igår hade min sambo varit nykter i hela åtta veckor. Han verkar inte ha några problem med det alls, och jag har verkligen inte problem med hans nykterhet. Tvärtom. Jag njuter av vår samvaro, vardag som helg. Jag dricker gärna vin fredag eller lördag, men han har inget problem med det heller. Vi har inte varit bortbjudna men blir vi det så kör han bil. Det argumentet funkar alltid på landsbygden. Ingen annan ska bry sig om det. Vi pratar inte ens om det längre, min oro är nästan helt borta, och det känns helt naturligt att han är nykter. Alltid. För åtta veckor sedan kände jag mig som en idiot som inte fattat att jag flyttat ihop med en alkis. Nu vet jag att jag gjorde rätt val i livet även om inledningen på samboskapet blev lite onödigt turbulent. Tack till alla er här på forumet som delat med er av er klokskap! Att veta att man inte är ensam med det jobbiga är en stor tröst.

Att få någon sluta dricka som inte vill det är nästintill omöjligt. Din sambo måste ha en vilja och insikt att sluta. Kommer tyvärr inte att hjälpa. Du måste fundera på om du vill leva så här. Att lägga fram lappar till aa är ju en god tanke. Han har ju inte problem och behöver ju ingen hjälp.

Strunta i vad han säger och gör. Lägg tid och energi på att komma fram till vad du vill göra. Du kan inte få honom att sluta dricka om han inte vill. Du får antingen stå ut eller lämna honom. Inget lätt beslut, som pest eller kolera. Men du ska lägga tid och kraft på att bestämma dig, inte på att kartlägga hans eskalerande drickande.

Inget spår av handduken... Ska avvakta o se vad som hänt med den. Den kanske kommer fram och är tvättad... eller så har den flyttat hemifrån för alltid.

Igår var det tydligen fest... Han hade köpt en platta öl i fredags, hällde i sig 7 i förrgår och igår blev det visst 16 öl och resten av punschen...

Har provat att säga till honom att jag är orolig för hans drickande och att han måste söka hjälp.
Han uppvisar alla de symptomen för alkis som man läser om här i forumet. Tack för att ni finns och beskriver hur era alkisar gör. Han tycker jag tjatar - trots jag är orolig och försöker få honom att fatta att han dricker för mycket. Har lagt fram lappar/visitkort till AA och sånt... o då tjatar jag!!!
Det är mitt fel att han dricker. Han känner sig inte fri. Vi båda jobbar skift - men han har lite annorlunda hur han jobbar. Jag har bara lediga dagar ibland och då kanske bara en dag... så jag bad honom förut att inte göra saker "på min dag"... Och då troligen känner han sig inte fri... för han "måste kolla med mig" när jag har ledig dag... Åh va jobbigt då! Han har ju resten av sina lediga dagar (flera efter varandra - ca 4-5 dagar)... som han kan göra saker - tex möta vänner och hitta på något.
Men nu har han suttit hemma och supit och spelat dataspel hela tiden. Vänner ser han knappt. Ibland har han åkt iväg och träffa en nära släkting och ätit middag och pratat osv. Men jag antar att han spelar "duktig" då och sen åker han fort hem och super. Har märkt denna tendens också - att om han äntligen gör något - så vill han fort hem så han kan supa och spela.
Han gömmer ibland sina spritflaskor - men lämnar de tomma framme sen. För några år sedan så dolde han även de tomma och slängde dem när jag inte var hemma - eller tog med sig ut och slängde dem nån stans.

Jag misstänker att han supit rätt hårt mycket länge (funderat lite på hans synsätt ang alkohol och hans fåtal gånger saker han berättat för mig). Jag träffade honom för ca 5 år sedan. I början märkte jag ingenting av hans alkoholism... men när jag sov över hos honom så såg man hans papperspåse med tomma ölburkar... Den växte även fast han hade jobbat.... tyckte det var besynnerligt.. Vid något tillfälle så sa han att han börjar smygsupa... Nja... han söp nog ändå rätt mycket innan han började smygsupa som han sa...
Sen flyttade vi ihop (ja, otroligt korkat)...Nu ser jag hur mycket han dricker. Skriver upp i min almanacka.
Sedan hösten förra året har antalet öl ökat från ca 6-8 öl till 10-16 öl och det är mer whisky och punsch med i spelet...
Han röker och snusar mycket. Tex häromdagen så gick han ut 3 gånger till balkongen och rökte - på 15 min!!!

Jag är orolig för hans hälsa. Försöker ju hjälpa honom genom att få honom att inse att han har problem. Men ofta så vill han inte... en gång sa han att han inte kunde sluta själv... men nu om man säger till honom så bryr han inte sig och tycker jag är tjatig.
Hans lever måste ju vara på upphällningen nu... han hostar och har sig så hans lungor är väl helt sönderrökta... han kommer ju att dö snart om han inte slutar...

Jag har inte kommit så långt än men jag har börjat läsa här i forumet härom veckan... Den är jättebra. Får en massa igenkännings-känslor hela tiden... Men jag vill ju fortfarande "rädda honom"... Han är paranoid och vågar inte gå till doktorn för han tror att doktor kommer att ringa till hans jobb och "tjäna pengar" på att skvallra för chefen... Han kommer nog aldrig att gå till AA-möten för han tycker väl att han är bättre än dem där.
Det ironiska är - att han hatar fyllon - men han har ju blivit en själv - det inser han nog inte... Eller han vet nog - men det är ju mitt fel att han dricker tycker han...
Har sagt till honom att göra saker så han inte sitter hemma hela tiden, men det gör han inte. Ibland när vi båda är lediga så åker vi ut och gör vår hobby men det är ju bara vissa dagar. Enstaka gånger han har träffat nån kompis mitt på dagen eller eftermiddagen - men det är nog samma sak där - fort hem så han kan supa...

Filippa 2003,
så otroligt bra gjort att börja skriva här och sätta ord på det du är med om. Du och din bror, ni är mitt uppe i skiten men det finns vägar ut. Något som är viktigt, som ni aldrig ska glömma, är att det inte är ert fel att era föräldrar dricker och att de faktiskt inte klara av att ha barn.
Du har fått råd vad du kan göra rent konkret för att få hjälp och jag instämmer. Ytterligare personer som skulle kunna vara till hjälp... jag kommer att tänka på om du har någon lärare du kan vända dig till. Det ska vara en lärare med gott hjärta, du förstår säkert vad jag menar. Denna lärare kan säkert hjälpa dig vidare. Det finns något som heter Elevhälsan på skolorna. Sen..om det inte känns främmande för dig.. kyrkan har hjälpverksamhet, diakoner som är behjälpliga. De verkar i det tysta. Gå in på nätet och sök efter församlingen där du bor och titta. De har en naturlig inbyggd tystnadsplikt. Det finns Al-Anon för anhöriga till alkoholister, Alateen för unga människor som har alkoholiserade föräldrar. Här råder också en tystnadsplikt i och med att allt som sägs under träffarna stannar inom rummets fyra väggar. Socialkontoret på kommunen kan du kontakta.
Du skriver sen att du har pratat med släktingar. Vad säger dom? Att dina föräldrar blir sura hör till alkoholism och får inte göra att du tvekar att söka hjälp. Låt dem inte hindra dig.
Nu måste jag sluta men vill säga att fortsätt att skriva här. Det hjälper att känna sig mindre ensam.
Vi är många här som tänker på dig och er.
Kram Ursula

Bästa sättet är nog att hon söker hjälp för sin ångest på vårdcentralen, och då kan hon få remiss till KBT-psykolog förhoppningsvis. Det är otroligt nyttigt att tvingas sätta ord på vad man tycker och känner.

Tack för att du skrev tillbaka, självklart har jag släkt jag kan prata med och det har jag även gjort också men då blir mina föräldrar sura på mig för att jag går runt och berättar, min mammas släkt vet även att hon håller på såhär och vet allt hon har gjort men ja vill att det här ska få ett stopp nu dom har sagt att dom ska sluta men dom gör aldrig det och är rädd

Jal!
Jag känner igen mig så mycket i din historia. Jag är nu vuxen kvinna med egen familj. Men när jag var 18 år och bodde hemma var jag i samma sits.
Jag tror också att du ska försöka prata med din pappa när han är nykter. Du ska berätta vilka DINA känslor är, för känslor kan aldrig vara "fel", det är du som känner dem och det är du som kan förmedla dem till honom. Han måste dock inse och acceptera att han är alkoholist, det kanske tar tid. Jag hoppas att du kan nå honom! Stort lycka till!
Vill bara krama om dig och säga att allt blir bra, det kommer lösa sig för dig oavsett vad som händer. Du är i skiten just nu. Du har inte valt din pappa, men han har valt dig, du ska inte behöva må dåligt över hans drickande.

Och du, om du inte lyckas nå honom, var nöjd med att du försökte, och prata med någon annan! Få ut det du går och bär på. Han är trots allt vuxen och tar sina beslut själv. Det är inte ditt ansvar.

Hej och tack för ditt svar och dina råd. Har du något tips om var man kan söka hjälp och få samtalsterapi? Är det en "vanlig" psykolog man ska kontakta eller kan exempelvis vårdcentralen hjälpa?

Ser den där lilla tjejen framför mig och får en stor klump i halsen. Vilket mod du har som skriver, inte bara för att andra kan läsa, utan för att jag vet hur starka känslor som kommer fram när man sätter ord på upplevelserna och ser sina ord i text. Du är otroligt modig som vill och vågar se att det du lever i inte är rätt. Barn ska inte behöva somna gråtande och rädda.
Jag är själv alkoholist sedan tonåren, och har fyra barn mellan 8-18 år. De har inte upplevt samma som du eftersom jag sällan druckit under deras uppväxt. Tyvärr började jag ta återfall för två år sedan, och är nu helt klar över att jag inte kan och ska dricka mer. Faktiskt var det min fjortonåriga dotter som reagerade och fick mig att avbryta ett återfall för drygt ett år sedan och att även hålla mig nykter ett helt år och dessutom söka hjälp. De andra barnen har inte sagt något eller reagerat, kanske för att jag varit närmast nykterist hela deras uppväxt. Det krävs både vilja och mod att ta hjälp, och för barnens skull ska man, måste man vilja och våga föra det. Kanske din mamma inte förstår hur mycket hennes missbruk skadar, eller så förstår hon det men drunknar i skuldkänslor och saknar tro på sin förmåga att ta sig ur beroendet. Att lyfta upp problemet kanske inte räcker för att få henne att sluta, beroendet kan vara så starkt att förnuft, känslor, allt, kommer i andra hand. Men att berätta och lyfta till ytan kan hjälpa dig. Ge dig den omsorg och förståelse som du så väl behöver. Det är aldrig barns fel att föräldrarna missbrukar eller ansvar att få dem att sluta. Hur mycket man än försöker och hur mycket man än anpassar sig är man som barn maktlös och de vuxna är maktlösa inför beroendet.
Men det du skriver om bråk mellan dina föräldrar, rädslan, oförutsägbarheten, somna gråtande med en klump i magen, höra syskon gråta i rummet bredvid....känner igen mig från den egna uppväxten. Blir ledsen när jsg läser för vet att smärtan är så stor. Att inte känna sig viktigmoch värdefull nog, att inte bli sedd i sin sorg och rädsla, inte få den trygghet och tröst av sina föräldrar som ett barn behöver.
Det är inte för sent att få hjälp, även om du tidigare inte vågat berätta i samtal med soc. Det finns andra ställen man kan få hjälp också. Skulle du kunna gå till Ungdomsmottagningen? Skolkuratorn? Har du någon nära vän eller släkting att få stöd hos?

Hej, jag är en tjej som precis fyllt 14 år, det jag kommer skriva nu har jag viljat skriva och säga till någon så himla länge men har aldrig vågat och ja hoppas från och med nu att ja kan få så många svar som möjligt för att jag behöver verkligen eran hjälp, allt började med sen jag var bebis och min brorsa bodde hemma mina föräldrar bråkade redan då sa min brorsa men inte lika allvarligt som nu, eftersom jag var så pass liten som jag var då så förstod jag inte vad som hände men under åren när ja fyllde ungefär 13 år så började jag förstå hur jävla sjukt dehär är igentligen, visst jag har alltid fattat att man inte ska hålla på såhär i en familj om man har barn för ja tycker synd om inte bara mig utan min brorsa, varje dag dricker mina föräldrar förutom på söndagar, och de har dom gjort sen jag föddes som sagt, jag kimmer alltid igång när min brorsa bodde hemma och mamma och pappa hade druckit och varje gång dom gör det blir dom så himla dumma och kränkande mot varandra och mot oss ( sina barn) min brorsa brukade alltid komma upp till sitt rum på kvällarna och gråta och eftersom jag var så liten så kunde ja inte riktigt säga eller göra nått för jag var rädd, jag bara låg under täcket och håll för mina öron, min pappa har alltid fattat vad han gör när han dricker men kan inte kontrollera hur mycket han ska dricka, min mamma därimot är en alkolist och har Hållt på med andra killar när hon va förlovad med pappa ( allt dehär har ja hört från pappa) hon blir en helt annan person och vet intr vad fan hon snackar om när hon dricker det kan vara att ena dan när hon är nykter är hon jättesnäll och när hon dricker kan hon såga tex kränkande saker till mig, min mamma har gått på nått som hette antabus tror jag i ungefär 3 år för hennes chef kom på henne, vill så gärna ringa och prata med hennes chef igen och berätta vad hon håller på med men ändå inte, min pappa har suttit i häkte och en gång var vi på sos men ja sa inte riktigt som det var och det ångrar jag så jävla mycket för just nu vill ja bara säga till alla hur sanningen är för ja är så jävla trött på allt dehär och vill bara att det ska ta slut nu, ja har även frågat pappa varför han inte skiljde sig med mamma från början och inte ens nu och han säger att han inte vet, vill bara att dom ska skiljas så skulle allt varit så himla perfekt för ja orkar inte ligga vaken hela nätterna och gråta, och ja jag har hört dom slåss

Jag tycker att du rätt ut ska fråga din man var han gjort av handduken. Utgå sen från hans svar. Och sluta se mellan fingrarna. Konfrontera honom. Och sen är förstås huvudfrågan till dig - vill du leva så här?

Allt blir som det blir. Det enda du kan göra är att vara sann mot dig själv. Stå för vad du tycker och tänker, inte se mellan fingrarna.

Nej precis, det är ju ännu svårare. Men nu sa jag iallafall ifrån till slut om lögnerna, så nu är vi förbi det. Frågan är om det blev så mycket bättre, ungefär det som du är inne på.

Tack för svaret. Jag har inte blivit klokare. Men jag kämpar på.

Så fruktansvärt mycket lidande som alkoholen innebär för så många. Ultimatum är lätt att rekommendera, men väldigt svårt att genomföra. Vet inte om jag hade klarat det som mamma. Men viljan att sluta måste komma från din syster förstås. Alternativet, att vara nykter med det liv det innebär, måste väga tyngre för henne. Samtalshjälp kan vara ett sätt att ta sig dit. Hoppas du får många andra kloka svar. Visst finns det hopp! Hoppet är det sista som överger en människa. Men jag förstår verkligen din vanmakt och oro, så oerhört plågsamt för er anhöriga.