Senaste kommentarerna i forumet

@has kag har berättat för våra bästa vänner (de som var här den där kvällen i Oktober) och för vår närmaste familj. Ingen tycker att hennes beteende är acceptabelt och att kag har fattat rätt beslut som lämnar.

Jag tycker bara det är så svårt då vi varit tillsammans i snart 22år, hon är ju min största kärlek som just nu är trasig……..vem är jag som lämnar henne? Jag vill ju hjälpa henne men det känns som att jag försökt med det på alla sätt och vis nu utan att lyckats. Jag vet inte vad jag ska göra mer……

Min fru är redanninne i vård svängen gällande sin depression och utbrändhet, jag har varit med på möten med hennes läkare och lyft problematiken med alkoholen men det togs väldigt vagt på det från läkarens håll. Det för att han tyckte att mängden alkohol som konsumeras samt att det inte var så ”ofta” inte vara i farozonen.
Min fru sa att hon drack 2-3 glas vin per kväll med ca 3-veckors mellanrum.
Så var det kanske i början men jag tror det är oftare. Tror inte mängden är så mycket mer men det har gått över till saker som hon absolut inte gillar att dricka som öl och starksprit.
Jag sa att det är inte mängden jag är orolig över utan tillvägagångssättet.
Hon har har ju även ”snott” alkohol från både min far och hennes egen.
Det hela har bara eskalerat under de 6månaderna som hon varit sjukskriven.

Jag har sagt att jag vill separera för jag klarar inte mer att hon ljuger och dricker i smyg. Men när jag pratar om det och att det är den stora anledningen så stänger hon av sin hörsel för att sedan sätta på den och komma med att jag väljer att separera för en massa anledningar som inte är sanna.
Jag känner mig trygg i mitt beslut då jag sa det till mig själv nu sista gången (torsdags) att hon får en chans till att svara ärlogt när jag frågar henne om hon har gömt något mer hemma och om hon smyger med det ( jag hade då redan hittat det som hon gömt) men hon valde ju såklart att inte vara ärlig.

Gällande orosanmälan och socialen så finns det med i tankarna och jag har sagt att jag kommer göra en orosanmälan om hon är full med barnen någon mer gång.

@has
Ja, det får vara på avstånd. Ska verkligen se det här som en möjlighet att jobba med mig själv.
Skönt att du också har det lugnt ikväll ❤️ Förstår att det är mycket kring försäljning av hus…Hoppas att du får tid till återhämtning mitt i allt.
Ta hand om dig!

Hej.
Hur går kvällen? 🌺

Vilken vecka du haft! Fullt förståeligt om känslorna går upp och ner. Det låter som att du verkligen kunnat stanna kvar i hur det blir för dig och stått fast vid vad du behöver, även om det var jobbigt.

Och det låter fint med lägenheten och den egna trygga platsen❤️

Jag tror precis som du att ibland behöver man älska människor på avstånd. Du har tagit ansvar för dig och det är egentligen allt vi kan göra, oavsett vad som ligger bakom att en relation inte fungerar.

Tack, här lunkar det på. Har varit lite mycket runt försäljningen av huset, men det är en lugn lördagskväll här i min lägenhet med 😊

@has det har varit en turbulent vecka.

När vi sågs så gick vi först igenom det praktiska. Han hade helt plötsligt en annan inställning till hur vi skulle berätta för barnen. Från att för två veckor sedan försäkrat mig om att jag självklart skulle få vara med och berätta för dem, hade han nu en annan inställning och ville berätta själv. Jag kunde bara igen uttrycka min önskan om att berätta tillsammans och han skulle tänka på saken. Sen kom vi överens om att jag kunde komma och hämta saker i helgen när de inte var hemma. Efter det började diskussionen om mitt beslut… Skuldbeläggande och väldigt anklagande. ”Jag skulle aldrig ha lämnat dig” och ”det är som att allt var på låtsas när du bara drar”. Mycket ansvar på mig och mitt ”flyktbeteende” som tydligen har orsakat all rädsla hos honom. Vi står väldigt olika i vår syn på relationer där han tycker att man stannar oavsett vad som händer man älskar någon. Och jag ser det som att vi kan älska varandra men ändå inte ha kapaciteten att ha en hälsosam relation. Han menar att han skulle ha stannat med mig oavsett hur dåligt han mådde av relationen, och det känns väldigt destruktivt. Vi pratade inte ens om alkoholen den här gången. Han nämnde inget om att han varit nykter (som han sa att han skulle bli). Jag fick åter igen berätta hur jag känt när han ifrågasatt mig som person och dömt mig för någon han är rädd att jag ska vara istället för att se mig för den jag är. Tror ändå inte att han förstod. Han vill att vi ska jobba på det tillsammans, jag sa att jag inte kan jobba med hans rädslor, det måste han göra själv. Och jag står inte ut med att vara i relationen under tiden, man kan inte förvänta dig förändring så snabbt. Hans kommentar på det var att han inte kan jobba med mina rädslor heller. Vilket absolut stämmer, men som vanligt inget ansvar för sina handlingar.

Vi skiljdes från det samtalet på ett bra sätt. Det var jobbigt för att jag fick se den finaste delen av honom och vi stod länge och kramades. Samtidigt som jag kände mig stark och var tydlig med att jag står fast vid beslutet, trots att han skuldbelägger mig för det och inte vill acceptera det riktigt.

Han berättade för barnen själv igår, har ingen aning om vad han sa vilket känns jobbigt. Idag skulle jag fått hämta mina grejer hos honom men han använder det som någon slags kontroll som han behöver få bestämma om. Till slut orkade jag inte och sa att vi får höras imorgon istället. Det är obehagligt hur han vänder sitt eget beteende mot mig när vi diskuterar och jag ser det så mycket tydligare nu med lite distans till allt. Tanken är att vi ska ses och fika med barnen imorgon. Har egentligen ingen lust alls efter hur han har betett sig idag, samtidigt kommer jag att göra det för barnens skull om det fortfarande är aktuellt imorgon..

Även om känslorna går upp och ned så är jag just nu bara tacksam att jag sitter här i min trygga lilla fina lägenhet och känner mig ännu mer bekräftad i att jag tagit rätt beslut. Att jag bara kan lägga på luren och bli av med dramat. Jag tror alkoholen var det konkreta problemet som jag kunde hålla fast vid för att lämna, men jag ser så mycket annat nu i efterhand.

Hur går det för dig @has? Hoppas du har en lugn lördagkväll ❤️

@Rikard930
Förlåt om jag blandar mig i! Jag kommer från "den mörka sidan", jag kämpar för att bli nykter.

Om du skriver här kommer du inte att sakna inlägg som förespråkar separation / skilsmässa.

Jag vet naturligtvis inte er relation ser ut, men om du, din hustru och era gemensamma barn vill ha ett fungerande liv tillsammans kanske du skall kontakta socialtjänsten i den kommun ni lever i?
Jag vet inte om det fungerar att göra en orosanmälan makar emellan, men om ni tar hjälp av socialtjänsten och vården kan ni få svart på vitt om huruvida din hustru dricker.

Vården kan lätt se om det finns ett missbruk genom ett test av CDT, som ger svar om långvarigt alkoholintag, och PeTH som visar den senaste tidens alkoholintag.

Eftersom din hustru arbetar som lärarinna (OBS! Genus) riskerar hennes eventuella missbruksproblem att drabba hennes elever, så det är av största vikt att ni reder ut detta.

Jag hoppas innerligt att ni skall kunna lösa era problem!

Gå med Gud!

Det låter som du redan är långt fram i din process och sedan tidigare tänkt på separation, hoppas verkligen din fru får insikt i sin problematik och söker hjälp!

Jag vill tro och hoppas att en separation är vad hon behöver för att komma på banan igen.
Vi har gått tillsammans för länge i det här för att hitta en lösning då hon inte är mottaglig.
Jag har alltid haft min fokus på barnens bästa och de vill ju såklart inte att vi separerar men situationen nu är inte bra för dom.
Jag hoppas att en separation är det bästa för alla

Hur har det gått för dig @emje?

Jag tänker att det du framförallt behöver göra är att se till att barnen är trygga och säkra, jag förstår att allt måste känns ännu svårare när det är gemensamma och små barn inblandade! Instämmer med det som @Tröttiz skriver: du är högst troligt ensam förälder som kan se till barnens behov just nu.

Har du pratat med någon nära vän eller familjemedlem om problemen? Tänker att det kan underlätta att ha någon som finns där för dig och vet hur läget är. Och fortsätt skriva här, läs andras trådar - vi är tyvärr många med liknande upplevelser.

Det kanske är det enda att göra, att gå isär och ta avstånd…….

Hej och välkommen hit!
Det låter fruktansvärt. Och att dina barn upptäcker att deras mamma är konstig.
Här finns bra stöd. Fortsätt skriv!
Ta all hjälp som finns att få.
Och ta hand om dig och barnen!

@Rikard930
Hej.
Så otroligt jobbigt det måste vara då det finns barn med i bilden.
All styrka och varma tankar till dig.
Jag har ju inte den erfarenheten med barn, men nog den erfarenheten att ha levt med en som drack, ännu dricker alltför mycket. Och han har barn, inte jag.

Jag har varit den som märkt av smygsupande, han kunde raggla, men nej, han hade minsann inte druckit. Och det fanns alltid anledning till att dricka. Och jag tänkte att han har ju barn, varför slutar han helt enkelt inte, hur svårt kan det vara sat ..#¤%&/!! Men, jag lärde ju mig allt eftersom att det hör till liksom till beroendet. Beroende kan sitta så djupt.

Efter att jag desperat ha letat efter olika sätt för min/vår situation kom jag att ha kontakt med numera nyktra alkoholister, andra anhöriga, och lyssnat på podd. Jag har nämnt det i annan tråd, att "2 fyllon och 1 sanning" tycker jag är bra, tar upp både anhöriga och de med beroende. I ett avsnitt är poddledarens fru med, och hon berättar om sin upplevelse som anhörig och mamma.

Då jag gick in på ditt inlägg hade jag nyss läst ett stycke på nätet om förnekelse:
" I grunden är förnekelse en mänsklig skyddsmekanism. Vi orkar inte med verkligheten och försöker uppfinna en egen. Där kan alkoholen utgöra en snabb men kortsiktig genväg. Tyvärr blir det lätt en ond spiral där drickandet gör verkligheten jobbigare och samtidigt är det enda som får dig att må bra. Det är mänskligt att klamra sig fast vid en sådan lösning."

Vad gäller barnen så är du just nu den förälder med förmågan att se till deras behov, att ge dem trygghet. Att finnas där för dem på ett sunt sätt.
Hon har inte den förmågan i alla lägen just nu vad jag läser av din text, tyvärr. Jag hoppas verkligen att hon inser att hon behöver hjälp, och att hon tar den.

Gällande barnen, kanske det vore klokt att ha "plan A, B", t ex "Om detta händer, gör vi så här ... ". Vad tänker du om det? Eller du har kanske gjort upp sådana strategier redan? Barnen är ju små och de mår ju inte bra av att se sin mamma i vissa tillstånd, att t ex kunna fara iväg någonstans vid behov?

KRAM.

Vilken jobbig situation! Ja, vad gör man?!

Jag är gift med en mycket nyligen nykter alkoholist och har samma erfarenhet av smygdrickande, gömmande och lögner.

Har också pratat med min partner flertalet gånger då jag varit orolig för att han druckit för mycket, ibland med perioder då jag upplevt att han dragit ner. Men efter hans ”uppvaknande” har det visat sig att han alls inte drog ner utan bara ansträngde sig mer för att gömma och smyga. Drickandet har istället hela tiden eskalerat.

Jag lämnade till sist min man och en tid efteråt insåg han varför och valde att söka hjälp för sina problem.

Det går förstås inte att säga hur någon annan ska göra. Det jag kan säga är att han i våra samtal efter att han kom till insikt har sagt att det inte spelade någon roll vad jag sa eller gjorde under tiden vi levde tillsammans eftersom han inte kunde se att hans drickande faktiskt var problematiskt. Det fanns alla möjliga (egna) förklaringar till varför han behövde dricka, och den sista perioden innan jag flyttade gick också stora delar av hans energi till att planera sitt drickande så att jag/vi i familjen inte skulle märka det (vilket vi förstås ändå gjorde). Det enda som fick honom att vakna upp var att jag lämnade honom. Eftersom det är så nytt vet jag förstås inte om det kommer att hålla i sig på sikt.

Det som hjälpte mig var dels att jag av annan anledning hade kontakt med vården och där berättade om mina upplevelser och fick väldigt rak feedback om att det inte handlade om riskdrickande (som jag i min egen förnekelse tänkte) utan om ett beroende.

Dels att en barndomsvän, som tillfrisknat från grav alkoholism, när han blev frisk berättat att det enda som hjälpte honom att tillfriskna var att andra tog avstånd.

Kanske ett första steg kan vara att ta hjälp för egen del för att få hjälp att reda i dina funderingar? Alkoholhjälpen har ett nummer du kan ringa som du hittar här på sidan. Att läsa på om beroendeproblematik kan också vara till hjälp.

Den tuffa sanningen är att det inte går att få någon annan att sluta dricka om de inte själva vill.

Förstår att situationen måste vara väldigt tuff, speciellt med små barn och skiftarbete! Vänta inte med att söka hjälp för din egen del, jag tänker att det är första steget för att hitta rätt väg för dig och dina barn.

Hej!
Jag är en man i 37års åldern som har tre fantastiska barn i åldern 6-9-12.
Min fru (barnens mamma) dricker i smyg för oss.
Det började i Oktober -23 då jag var iväg på jobb en lördag när mitt mellersta barn ringer til mig och säger att mamma är konstig.
Vi skulle ha gäster den kvällen (våra närmaste vänner)
När jag kommer hem vid 17-tiden så är min fru märkbart påverkad.
Våra vänner valde att lämna när jag kom hem då de inte trivdes i situationen (vi dricker inte alkohol när vi umgås) och.
Min fru erkände inte att hon hade druckit men det var super tydligt.
Till slut bröt hon ihop och erkände efter en massa väsen.
Hon har haft mycket på jobbet och blivit utbränd (hon är lärare). Hon blev sjukskriven efter denna gången.
Jag stöttar henne i detta fullt ut och försöker hjälpa henne med sitt mående angående jobbet men sen Oktober så har hon fortsatt att dricka i smyg.
Jag har inte kolla på alla gånger då jag jobbar skift med kvällar och nätter. Men de gånger jag vet har varit värst då mina barn har ringt till mig och sakt att mamma är konstig och att jag ska komma hem.
Jag har åkte hem och konfronterat min fru som total förnekar men det är återigen super tydligt att hon är påverkad. Tack för mina observanta barn som lyckats se vart hon gömt alkoholen. Därmed har jag fått det bekräftat och frågat henne om detta. Hon erkänner då vagt och lovar att det inte ska hända igen men det finns fler sådana här tillfällen och hon erkänner aldrig på egen hand utan det krävs att vi hittar någon flaska för att då få ett vacklande ”jaha”
De senaste gången var nu i veckan (v8) när jag och min tolvåring låg sjuka i feber/magsjuke. Då drack hon i smyg vilket både jag och han märkte tydligt. Det känns för jäävligt när det sker men ännu värre när vi är sjuka eller när jag jobbar och inte är hemma!
Denna gången hade hon snott sprit från sin far som hon sedan gömt i vårt garage. Erkände knappt men vill inte prata om det, jag upplever det som att hon heelt förnekar att hon har problem.

Tillägg: Vi har varit tillsammans i snart 22år, hon är ensambarn och själv uppväxt med en mamma som var grov alkolist så det hon utsätter sina barn för med smygande opålitliglighet och förnekelse har hon själv gått igenom. (Hennes mamma lever inte längre)
Jag veet inte vad jag ska göra………

@Nell
Hej och tack för din fina kommentar!
Det är intressant hur det är med en paus. Att kliva ur rollen som vill hjälpa. Och se på sig själv och upptäcka hur stort behovet av att fortsätta gå in på sidan. Jag övade att läsa men inte skriva. Sen blev jag sjuk i förkylning och behövde vara hemma. Jag läste mer i trådar och observerade hur vi med erfarenheter har behov, av att dela med oss. Och jag ser mina behov av att berömma mig själv för att jag lyckades bli fri.
Häromdagen pratade jag med en ung kvinna i en butik om medberoende. Vi pratade om barn och hur vissa val har påverkat ens liv.
Hon är ca 20 år yngre än mig. Jag sa att jag valde fel man när jag letade efter mannen som skulle bli pappan till mina barn.
Och att jag fastnade i ett medberoende.
Hon sa du fick ett barn att ta hand om.
Och det var så skönt att dela dessa ord med henne. Jag sa att jag har äldre föräldrar att ta hand om idag och därför väljer jag att finnas för dem.
Men så är det idag. Allt kan förändras. Det ä bara så magiskt att dela erfarenheter irl efter att skriva här. På ett sätt med värme.
Så tacksam för att detta forum finns!

@högkänslig
Hej
Visst kan det vara så men det är hans resa, inte din❤️

Han känns hjälplös- han säger att han inte KAN sluta. Att han kämpar mot demoner i huvudet varje dag o inte klarar att stå emot. Jag sa att om du har såna här behov varje dag, då räcker det ju inte att gå o prata med någon en timme varannan vecka. Du behöver ju åka in på rehab då. Gå på AA möten flera dagar i veckan.
Eller hur???

Här kommer jag med svansen mellan benen igen...
I slutet av November när jag sist skrev, så flyttade jag ju ut. Det gick bara några dagar så sågs vi igen. Han hade sån ångest och ville inte förlora mig, han ville göra allt gför att leva med mig och ville aldrig att alkoholen skulle få bestämma hans öde igen, sa han.
Sedan dess har vi haft det fantastiskt. Jag har känt mig trygg, lugn, älskad och vi har inte bråkat alls. Han har varit i kontakt med sina känslor och varit allt jag behöver och helt o hållet den personen jag älskar och vill ha.
En kväll i veckan sov jag borta. När jag kom hem på morgonen hittade jag honom sovandes i soffan 09.30. Jag kände att det luktade konstigt och noterade att han betedde sig precis som han när är bakfull. Han nekade. Senare på dagen ringde jag honom o sa att jag kan inte släppa det här, min magkänsla säger att du börjat dricka igen. Hen bekräftar det jag var rädd för.

Han säger först att det var ett återfall. Att han vill att jag bara ska blunda för det, att det var fel men att han tar nya tag och fortsätter. Att det inte är så lätt som jag tror o att det är ett steg i taget. Jag blir frustrerad o ledsen och går därifrån arg och ledsen.
När jag ringer honom 15 min senare efter att ha insett att vi måste prata mer, så sitter han redan på en bar. Han vägrar säga var o är mest upprörd över att jag lämnade stället.
Jag går till den bar jag tror han är på och där sitter han längst in, pratar med nån annan kille i baren o dricker på. När jag ställer honom mot väggen då så erkänner han för mig att han aldrig slutat dricka. Det längsta han varit ifrån alkohol har varit två veckor. Resterande tid har han druckit 3-4 ggr i veckan, både under dessa tre månader nu, men också de 6 månader jag trodde att han var nykter förra året.
Jag stod bara och gapade. Kunde inte tro att det var sant, och inte heller att han erkände det för mig. Jag frågade hur han har druckit nu, vi har ju varit med varann varje dag, hur har han lyckats?
Han sa att han druckit till lunchen då istället, och kanske tagit nån promenad efter jobbet o nån öl i samband med det, att han hittat tillfällen där alkoholen hunnit gå ur innan jag kommit hem.

Jag är i chock. Han drack givetvis mer under kvällen och säger som i höstas att han inte kan leva utan alkoholen. Men han vill heller inte leva utan mig. Jag går sönder. Jag trodde vi var på väg åt rätt håll nu, att han tog detta på allvar. Han sa till o med att beroendeterapeuten han gått till 2 ggr/månad, har han också ljugit för. Han har sagt att han varit nykter, precis som till alla andra i vår närhet. När han umgåtts med vänner har han varit nykter, så han har bara druckit ensam.

Många av er känner säkert igen detta och det var säkert en självklarhet för er, men jag ville inte tro att detta skulle ske. Jag trodde ju på honom!!! Jag ville ju inte ens ge honom en sista chans, o så trodde jag han tog vara på den, men så visar det sig att han alltid smusslat?????

Bra att både du och barnen menar allvar. Om det räcker för honom lär ju visa sig. Utan reella konsekvenser för honom finns det risk att inget händer förutom att ni alla blir bittra på varandra.
Alkoholmissbruk förstör relationer, det går inte att se det på något annat sätt. En missbrukare är extremt egocentrerad och tar alla möjligheter att välja sin valda drog före allt annat - för att de inte klarar av att välja något annat. En sak man kan fundera på som anhörig är om det är klokt att förlita sig på val som den sjuke gör. Ni som är friska har bättre förutsättningar att göra vettiga val, liksom att dra och hålla gränser. Det är lätt att glömma bort det i allt kaos som missbrukaren skapar.

Hoppas på den bästa möjliga lösningen för er! Du går igenom en enormt tuff process, om än mot något bättre ❤️

@bella70 Det vore en dröm att få det som krav för min del! Tyvärr verkar det inte vara så enkelt.. Är ju inte socialtjänsten som beslutar kring var ett barn ska bo utan tingsrätten så länge inte föräldrarna kommer överens. Socialtjänsten kan bara besluta att ett barn ska placeras om de tycker att det är en direkt fara för barnen att bo kvar, vilket de inte gör i vårt fall. Men jag önskar att du har rätt.

@emje håller tummarna att ni får ett bra samtal ❤️

Det låter inte konstigt alls @emje💗

Misstänker att den känslan var rätt vanlig när ni levde tillsammans med?

När någon har ett beroende så är de inte ”sig själva” längre, det blir mycket svårt för personer som finns runtomkring att veta vad som är vad.

Jag har också så svårt med att inte känna mig förstådd och ännu värre - när nån uppfattar mig som någon jag inte är.

Kanske kan det vara till hjälp att det inte går att ha något normalt samtal med en person i aktivt missbruk, därför är det också stor risk att du inte kommer att bli förstådd. Men det beror inte på dig!

Det bästa du kan göra nu är att se till att det blir så bra för dig som möjligt. Min man har nyligen berättat att våra samtal kring hans alkoholvanor och min upplevelse att han ”drog ner” under perioder egentligen innebar att han blev bättre på att smyga och gömma. Han själv ser nu istället att det hela tiden eskalerade.

Ännu en anledning till att hålla fokus på vad som blir bra för dig. Varmt lycka till, finns med dig i tanken💗