Senaste kommentarerna i forumet

@nils79 Jag kan verkligen förstå det du säger. Det tog tid för mig att förstå att även små mängder förändrade beteende och känslighet. Personen fick det att låta som ingenting när hen sa exempelvis att hen "Bara druckit en öl/ett glas vin". Det fick mig att tänka att, ja, så länge det inte handlar om en fylla så är det väl inga problem.

@nils79 Tänkvärd trådstart. Jag märker ibland skillnad på min mans beteende när han bara druckit lite (såvitt jag vet dvs, som andra påpekat kan han ju ha druckit en hel del mer). Men det är ingen onykterhet som märks utan mer som ett okaraktäristiskt beteende. Skyldig min, defensiv och/eller vad jag upplever som påklistrad attityd. Känns som att han både är där och inte, jag når liksom inte fram. Och andra gånger är det helt normalt.

Beroende på hur pass fast vederbörande är i det kan det kanske helt enkelt vara att när man väl druckit något, även om det är lite, flyttas fokus från personer i omgivningen till själva alkoholen och planering av hur man ska få i sig mer av denna? Jag har tyvärr själv varit i den situationen för många år sen och för mig var det så, för andra är det kanske annorlunda.

@Kaffekopp Det låter som att du verkligen kan ta din oro på allvar och att det är bra att du gör det, välkommen hit till forumet. Du skriver att du bara ville skriva av dig men man blir ju nyfiken. Har du berättat för honom om din oro för helgen som kommer?

Ett fint citat 💜 ;
"Grief is like the ocean;
It comes on waves ebbing and flowing.
sometimes the water is calm, and sometimes it is overhwelming.
All we can do is learn to swim."

Jag var på jakt efter citat om sorg då jag såg detta. Har några kring mig som nyligen avlidit.
Jag tänkte inte då på att sorg även hör till min tanke om missbruk, men jag upplever ju det som en sorg då ens nära är inne i det kom jag på.

Att sorgen finns där, men att på något sätt lära sig hantera den, "all we can do ... " , och vad som passar en passar inte annan.

💜

Hej.
Så jobbig situationen är, då du har både mamma och syster som hamnat in i ett beroende.
Så mycket denna alkohol kan förstöra. Och alkohol och beroende kan göra att man inte alls känner igen sin anhörig.

"Känns genom" skärmen liksom din desperation. Och du har mycket att tänka på. Du tänker mycket på din mamma och syster, jag hoppas ju också att du emellan också kan tänka på dig själv och göra en del för dig då det tar energi att ha anhöriga som missbrukar. Din pappa tänker du också på, och hans sätt att hantera situationen. Man kan ju hantera saker på olika sätt.

Att du tar hand om dig löser ju inte situationen, men betydelsefullt ändå upplever jag att man försöker i allt kaos och desperation att försöka ta hand om sig. Att man inte själv börjar må dåligt. Man vill ju hjälpa och så .... Jag vet ju själv att det inte kan vara helt lätt, det där med att ändra fokus ... Men, för ens hälsa är det klokt att försöka.

Något som jag personligen upplevt hjälper både mig som anhörig och den med beroende, hjälp här är väl fel ord - snarare att lindra, är att jag skaffade mer kunskap om just beroende.
Jag vet inte hur mycket kunskap du har i hur beroende fungerar, och här är Craig Nakken ett tips. Kanske, och förhoppningsvis blir det lite som för dig som för mig, att då jag hörde boken så var det något som "föll från mina axlar" och jag fick åtminstone mindre oro.

Det är bra att få ur sig det man funderar på, och fint att du skriver i forumet. Har du annars "pratat" med någon annan? Funderar på anhöriggrupp etc. ? Att prata med andra i samma situation, för jag tänker om man pratar med en vän som inte varit i samma situation ger det en mycket, men genom anhöriggrupper får man ju kontakt med de i samma situation.

När det gäller detta forum, så skriv gärna igen hur det går. Finns ju flera här som förstår!

Vad du kan göra tänker du? En spontan grej är att fråga om hon vill göra saker ihop? Då det innebär nyktra sådana. Att så att säga "smyga in" nyktra aktiviteter mellan varven. Hur skulle det funka för er, tror du? Kanske något ni gjort för länge sedan, men inte gjort tillsammans på länge? Och just det där med kunskap om beroende upplever jag kan vara betydelsefull. Det löser ju tyvärr inte situationen, dvs att de kära omkring dig slutar dricka, men förhoppningsvis ger det ökad förståelse i situationen och att det hela i situationen blir mer gripbart.

Varma tankar.
Sköt om Dig.
Kram!!

Jag är rädd att min 26-åriga syster kommer att förstöra sitt liv på grund av alkoholen. Redan för fyra år sedan hade vi ett samtal där jag sa att jag var orolig, att hon måste sluta dricka då hon förlorar relationer och utsätts för farliga situationer (hemska saker har hänt henne). När hon börjar kan hon inte sluta, samt blir totalt personlighetsförändrad. Men de senaste ett, två åren har det bara blivit värre. Under en längre vistelse utomlands började hon dricka varje dag, och inte ”bara” på helgen. Sedan dess verkar hon brottas med ett större sug och ta livsbeslut utifrån alkoholen. Hon har en tid bott tillsammans med vår yngsta syster som är 21 år gammal, och använt henne som ”dryckespartner”, ofta genom övertalning och gliringar om att hon ”är tråkig” om hon inte vill dricka. Vår yngsta syster har nu fått nog och insett sitt medberoende, och bor sedan en månad på egen hand.

Båda jag och min yngsta syster känner oss totalt maktlösa inför vår 26-åriga systers drickande. Hon pluggar just nu på distans vilket innebär att hon kan resa vart hon vill/dricka hur mycket som helst. Inga yttre ramar styr hennes liv. (Under perioder där hon haft ett sammanhang/jobb att gå till har hon kunnat vara nykter i längre perioder). Missbruket gör att hon blir opålitligt och självisk. Flera incidenter under det senaste året gör att jag känner att jag inte orkar mer. Jag är arg och besviken. Samtidigt vill jag fortsätta försöka göra allt jag kan för henne. Hon är så ung, otroligt begåvad, och har precis pluggat upp sina betyg för att kunna studera på universitet. Hon har alla möjligheter till ett annat liv. Jag är bara så fruktansvärt rädd att missbruket kommer ta över. Vad kan jag göra?

Ps. Det kan tilläggas att ingen av oss systrar har någon kontakt med vår mamma sedan i somras. Från att aldrig ha druckit under vår uppväxt har hon varit periodare/dagssupare under de senaste åren. Ett missbruk som även det eskalerat rejält. Sist vi träffade henne, i samband med att vår mormor var på besök från utlandet, halsade hon vin ur en PET-flaska och ljög om sina alkoholvanor, var allmänt konstig och jobbig. Sedan tvingade hon fram ett bråk som avslutades med att hon skrev oförlåtliga saker över sms (tyvärr inget ovanligt beteende från hennes sida). Vi har sedan en tid misstänkt att hon antagligen har borderline/EIPS, vilket varit en omvälvande insikt. Vår pappa är relativt nyligen skild från henne, dricker aldrig, men är tyvärr inget bra stöd gällande min systers missbruk. Jag upplever att han stoppar huvudet i sanden.

Ja, det här blev långt. Olika saker har hänt de senaste dagarna som gjort att jag behövde skriva av mig. Usch, känner mig så ledsen och tyngd. Maktlös. Finns det något hopp i detta?

Hej molokenjonsi, skriv gärna vad du har på hjärtat här. Jag, och tror med flera, skulle uppskatta en tråd inom detta område. Vi är några som hänger här på forumet som lever med nyktra alkoholister vilket inte alltid är lätt.

Precis så resonerar en missbrukare. Att dricka 11 stycken (!) av något över huvud taget under en kort period är inte "bara"- det är ett allvarligt problem. Hur hanterar du hans drickande? Att du själv avstår har givetvis ingen effekt, för det är inte du som har problem - även om du förstås tar ansvar. Har du pratat med honom, hans chef, andra familjemedlemmar, hans läkare, in läkare, präst, barnens skola osv?
Alkoholmissbruk får aldrig vara en familjehemlighet, det löser nämligen inga problem att gömma undan det. Det enda som hjälper är att prata med andra. Och prata gärna med någon om hur du kan skydda era barn också, det är inte bra för dem att växa upp i ett hem där det konsumeras så där mycket. Har du funderat på att sätta ner foten och säga var dina gränser går? Att acceptera hans beteende verkar inte vara ett alternativ.

Hej Kaffekopp,
Det låter som en jobbig situation och jag kan förstå att du är orolig. Jag känner igen situationen med att vara orolig för personen och för barnen, och samtidigt mötas av att det ju bara är folköl. En 33 cl folköl innehåller ca 3cl sprit, så 11 flaskor ger drygt 30 cl ren starksprit så det är inte konstigt om han blir bladig och sedan somnar.

Min fru har också problem och jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Ett tips du kanske kan pröva är att (1) sluta köpa alkohol till din fru. Markera att du inte vill stödja hennes missbruksproblematik utan vill hon dricka får hon lösa det själv. Dessutom tycker att du (2) ska avlägsna dig rent fysiskt när hon dricker. När jag gjort detta har min fru sagt att jag tar avstånd från henne men då har jag bara sagt att jag tar avstånd från alkoholen men inte från dig och hade du varit nykter hade jag valt att vara med dig. Men gud vad många timmar man spenderat med sig odrägliga och elaka berusade partner. Till absolut ingen nytta. Vår hjälp under deras berusning gör enbart att de slipper möta konsekvenser de behöver möta. Efter två med min sambo där jag mer agerat personlig assistent än partner närmade jag mig och accepterade tanken att alkoholen nog kommer vara slutet på vår relation. Jag bestämde mig för att satsa på mig själv och sluta försöka rädda henne. Då blev hon för första gången nykter under en längre period.
Vad vill du göra? Har du någon gammal hobby att ta upp? Börja träna? Fiska med sonen? Att lämna det destruktiva och ägna sig åt sin egen rekreation en stund ger en nödvändiga perspektiv.

Igår drack min man 11 st 33 cl folköl under tiden han lagade mat, under middagen och efter. Jag kommenterade antalet burkar efter middagen och han svarar ”3,5:or är folköl”. Han var ”bladig” under middagen, glad i hatten, fånig. Somnade som en stock i soffan kl 21. Jag vill inte umgås prata med honom när han är så. Det är inte den personen jag älskar. Är orolig för nästa helg då jag ska på en grej med mitt äldsta barn och min yngsta ska ha en kompis hemma med bara pappa. Tror att han drack mycket förra helgen då han var på båthelg med en kompis. Helgen innan det var han borta på 50-års fest. Blev nog mycket alkohol då med. Blir ju orolig. 3,5:or är också alkohol, speciellt den mängden är riskbruk. Dricker aldrig vin hemma tillsammans. Det är en anpassning jag har gjort på grund av att han aldrig kan lämna ngt kvar i flaskan. Behövde bara skriva av mig.

Hej,

Ofta läser man väl att det är mannen i hushållet som har problem med alkoholen. I vårt fall är det min fru som har problem. Hon har brottas med psykisk ohälsa en tid, varit deprimerad p.g.a av olika anledningar en längre tid. Hon har sökt hjälp nog för sin psykiska ohälsa, äter tabletter mot depression.

Men förra året eskalerade hennes drickande, köper hon en box vin på fredag, är den slut på lördagkväll. Känner mig medberoende eftersom jag är den som handlar på fredag, med tanken att kanske man tar ett glas till fredagsmiddagen. För henne stoppar det inte där. Ungefär vid årsskiftet så spårade det ur på riktigt, och jag satte ner foten. Hon höll upp med alkoholen från januari till april ungefär. Det gick jättebra. Nu har sommaren gått och nu börjar det igen... Mängden alkohol ökar, och hon dricker även på vardagar efter jobbet, det kan bli en eller två öl... i soffan vid teven.

Hon klagar ofta på att jag är tråkig och säger inte alls snälla saker till mig och om vår relation då hon är full. Jag blir ofta ledsen och tar nog åt mig, fast man kanske inte ska göra det, och då jag påminner henne dagen efter vad hon sagt och om hon verkligen menar det så har hon glömt bort det.

Vet inte riktigt vad jag ska göra? Det är svårt att prata med andra om det, närstående, men jag har iaf börjat gå i samtalsstöd, för jag mår inte bra över allt det här. Har ont i magen, och är ledsen större delen av tiden. Känner mig uppgiven, och ensam fast jag är i ett förhållande. Har nog funderat på om det är vi i framtiden, om vi verkligen är rätt för varandra längre, vi har varit tillsammans i 24 år, har två barn och ett barnbarn. Ett av barnen bor hemma fortfarande. Men snart flyttar hen ut, och då blir det bara min fru och jag. Ska jag ha det så här resten av livet?

@Annann så bra gjort att ta barnet och sticka därifrån. Hur har ni det nu och hur går tankarna?

Det låter verkligen tufft. Jag känner också igen det här med elakheten. Den kan verkligen förvandla hela ens vardag till ett grått ångestmoln. Med det sagt tycker jag du ska prata med din mamma. Du skriver att det känns som att ifall du blandar in andra finns det ingen återvändo. Känns det som att det finns en återvändo nu? Och först och främst: vad vill du? En del av vårt medberoende är att vi tar på oss ansvar som inte är värt att bära. Vi vill inte att vår alkoholist ska framstå som dålig och behöva skämmas inför släkt, vänner och kollegor. Men det enda vi lär vår alkoholist är att den klarar att dricka utan för stora konsekvenser. Prata med din mamma. Det kommer din alkoholist säkert tycka är jobbigt. Då får han tycka det. Du behöver (och bör) inte ta ansvar för hans känslor.
Lycka till och fortsatt skriva i tråden!

@Siva
Hej.
Det är jobbigt med beroende, både för den med beroende och anhöriga ...
I egenskap av anhörig vill man ju gärna hjälpa till, som du skriver "att du vill hjälpa honom".
Det som kommit fram ovan är att det är den beroende som kan göra jobbet liksom, vill någon sluta så får man , som jag ser det stöda den i detta.

Så här spontant kommer jag att tänka på Craig Nakken, kolla gärna upp honom. Han har skrivit om just beroende. Beskriver bra tycker jag, tips till dig för att förstå mera.

Kram på dig,
och glöm inte bort dig själv!

@Åsa M Så är det, han har inget beroende säger han. Jag har sagt att jag vill hjälpa honom, men han har inga problem. Nu ska han inte börja dricka så tidigt säger han, för "husfridens skull" Jag vill ju att han ska sluta dricka helt för att vi ska kunna ha ett bra liv tillsammans. Jag läser och försöker förstå hur sjukdomen är, behöver veta mer för att kunna börja må bra själv.

@has Tack ❣️ man är inte ensam om att ha det så här, men när man sitter där så känner man sig ensammast i hela världen. När jag blir arg på honom så lovar han att bättra sig, för "husfridens skull", det är ju inte det svaret jag vill ha. Jag vill att han ska sluta dricka, men det kommer aldrig hända.

Jag har försökt söka upp fakta hur jag ska tänka och göra. Jag måste börja må bra själv för att orka leva vidare.

@ann74 Det är svårt att lämna, när han är nykter så älskar jag honom fortfarande men så kommer helgen och fyllan, då vill man bara lämna. tror hela tiden att efter ett samtal "nu blir allt bra", det kan bli lugnt en vecka sedan ser man smusslandet igen. Jag har bestämt mig för att jag måste må bra i första hand, men det gör ont när man får påhoppen som man inte förtjänar.
Ta hand om dig ❣️

@Letlive fint att få en uppdatering från dig! Låter som ditt fokus är på helt rätt ställe, framtiden får utvisa hur det blir. Det enda du kan göra är att ta hand om din sida av relationen och dig själv.

En dag, och Ett steg i taget.

@Annann en så tuff situation att vara i! Nu har du tagit första steget och börjat ”prata” här. Hoppas det kommer att hjälpa dig lika mycket som det hjälpte mig när jag insåg att min man var alkoholist.

Jag instämmer i det Åsa M skriver. Vill också lägga till att det är lätt att känna sig låst, både i tanke, handling och relationen. Det kan vara svårt att se någon väg ur det.

Min erfarenhet är att saker kan lösa sig på sätt man tidigare inte alls tänkt på. Bara man börjar ta stegen.

Att leva med en aktiv alkoholist är en utmattande berg och dalbana. Jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste vara att dessutom ha ett så litet barn med, mitt i allt det svåra.

Du är på helt rätt väg, fortsätt bara ta ett litet steg i taget mot det som blir bäst för dig och barnet. Så här kan ni inte ha det❤️

Så starkt att du vågar börja prata här! Så började jag med, efter lång väntan och vånda. Det är en tung börda att bära men den blir lättare om man delar den med andra.
Jag tror du har helt rätt i att det inte finns någon återvändo. Frågan är då hur du ska bryta ner det här i hanterbara steg. Du kommer få mycket bra råd här. Jag skulle vilja föreslå att du dela fortsätter skriva och läsa här, sedan att du försöker öppna upp dig för någon annan anonymt. Jourhavande medmänniska, alkohollinjen, socialtjänsten, kvinnojour. Det blir lättare att prata om det för varje gång man gör det. Jag blev stärkt av alla råd här och informerade till slut mitt ex chef om hans missbruksproblem. Det har nu gått flera år men han är kvar i sitt kaos, och jag slipper det. Så det kommer bli lättare - men du behöver prata med människor som kan hjälpa dig att ta dig därifrån. Och du behöver skydda ert barn, det är prio 1.

Jag har tänkt vända mig hit en tid nu, men har nog aldrig riktigt vågat.

Min ettåriga dotters pappa, min sambo, är alkoholist. Under förra hösten/vintern hade vi ett rent helvete då han söp i stort sett varje helg. Han kan bli otroligt otrevlig och elak när han dricker. Efter jul någongång hade vi en incident där han betedde sig riktigt illa, och det slutade med att polisen kom hem till oss. Efter händelsen med polisen blev det bättre, han drack lite mindre och han slutade framförallt att vara elak mot mig och barnen (han har även barn sedan innan).

För ungefär en månad sedan hade han ett rejält bakslag där han var gravt berusad konstant i fem dygn. Då gav jag honom ett ultimatum. Jag berättade för honom att jag inte tänker bo med en alkoholist, antingen väljer han att vara helt nykter, eller så bor han inte tillsammans med mig och barnen. Sedan dess har han varit ganska nykter. Tills nu.

Igår började han dricka, han har supit hela natten till idag och hela dagen idag. Han gick inte till jobbet idag på grund av att han var full. När jag och dottern kom hem från jobb och förskola var han väldigt full och helt sinnessjukt jävla elak. Vi packade och tog oss därifrån.

Vi bor väldigt komplext, och det finns lixom inga andra boenden att hyra eller köpa i närheten eller i kommunen. Jag kommer därför inte kunna ta mig ur den här situationen på egen hand, utan kommer behöva hjälp från bland annat familj och andra i min närhet. Jag har aldrig riktigt pratat om det här med någon över huvud taget och det är riktigt tungt att bära på själv. Jag hade framförallt velat prata med min mamma, men vågar inte.. Känner nog någonstans att om jag öppnar mig finns det absolut ingen återvändo, samtidigt så vet jag att det ändå inte finns någon återvändo.. Han kommer aldrig bli bättre, han kommer aldrig bli nykter.

@Siva ja det är trist känner igen mig i din situation vi har levt ihop i 25 år och barnen bor hemma ännu. Jag fick mitt uppvaknande förra året och bor tyvärr fortfarande kvar. Varför vet jag inte. Jag trodde också jag ville leva med honom men börjar tvivla mer och mer väntar på en bra lägenhet för mig och barnen. Min jobbar tyvärr skift och gick på ledig vecka idag och nu är han redan halv full och så kommer det antagligen att vara 1 vecka nu. Och tyvärr ska inte han heller sluta dricka han har inga problem det är jag som har det för jag fattar ju inte att man måste få dricka efter att man jobbat. Men det tog lång tid för mig att förstå att detta var fel. Men lider med dig🤗

@Siva han verkar fullkomligt sakna sjukdomsinsikt och inget du säger kommer påverka hans konsumtion. Jättebra att du skriver här, vi är många som delar dina erfarenheter. Mitt ex kunde en vanlig lördag börja dricka tidig förmiddag och fortsatte fram till läggdags. En dag räknade jag vinglasen från ca 12.30 och han fick i sig 9 st. 9 st!!! Det var ett brutalt uppvaknande för mig.
Man kan inte resonera med någon som är beroende. Det är bra om du orkar prata med någon för egen del. Också bra att du funderar på vad du själv orkar med. Själv blev jag lättad när min relation tog slut (mitt i ett av hans fyllerants kl. 03.00) och jag har aldrig sett tillbaka. Det var som att få ett nytt liv.

@Siva Vill bara ge dig en STOR KRAM. Tror du ska söka hjälp och prata med någon. Du har rätt till ditt eget liv och lyckliga dagar. Förstår din ångest inför helgerna och hur de ska sluta. Ta hand om dig KRAM.