Senaste kommentarerna i forumet

Ja, en mognadsfråga....Men inom mig har ett val mognat.

Har också fört fram det, men allt rinner ut i sanden. Och det är där jag inte är stark nog/inte övertygande nog.

Det är han som måste flytta, det är min bostad. Känner mig verkligen som en bov!

Mår dåligt också, att inte bli lyssnad till riktigt. Min vilja blir inte respekterad.

Och det är jag som inte "slår näven i bordet", förstår jag. Men jag kan inte på det sättet.

Phu!

Tack för det tipset, det var bra!

fungerar aldrig. Försök samla ihop dig och ta ett rejält samtal med honom när han är nykter. Berätta om hur du tänker och känner och se hur det landar så du vet hur du vill gå vidare. Jag talar utifrån egen erfarenhet nu; jobbar med liknande problematik. Lycka till nu!

Ja du kan inte förändra hans drickande tyvärr, det kan bara han ändra på genom att komma till insikt. Du måste ställa frågan till dig själv. Vill jag leva så här? Troligtvis kommer det inte bli bättre och enligt han själv har han nog inga bekymmer. Om du läser andras trådar kommer du snabbt inse det jag skrev ovan.

jag följer dig i ditt skrivande och reflekterande. Ofta tycker jag du fångat innehållet - eller tomheten - i den medberoendes liv så precist. Det där som är svårt att sätta ord på men som jag känner igen. Vill tipsa dig om en bok, Skamfilad av Göran Larsson. Läser den, långsamt, en bit i taget, och tycker om. Snabbt läste jag Alex Schulmans Glöm mig, om relationer i familjen med fokus på hans alkoholiserade mamma. Han sätter ord på mycket jag vet i dunklet inom mig.
Kram & Vårglädje / mt

Du och din sambo har varit tillsammans två år. Första året drack han inte alls, när han sedan var utan övervakare började han dricka och dricker nu 3-4 dagar i sträck. Detta innebär inte bara en oro utan också en stor energiåtgång till bråk för er båda låter det som. Du vill verkligen få en förändring på det här. Du frågar vad du ska göra. Ett klokt steg är att berätta såhär som du gör här. Kanske har du också börjat läsa runt hur andra gör och hittat något tips som kanske skulle kunna fungera för dig?

Hur ser övrigt stöd ut för dig?

Fortsätt skriv och läs på forumet, hoppas något här blir hjälpsamt för dig.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ramlar jag sakta ner i något som jag tror kan vara min nya verklighet.
Massor med förändringar är på gång på det privata planet på mitt eget initiativ.

Man kan säga att hela mitt liv har skärskådats och körts i torktumlare för att se vad som ska vara kvar och vad som ska bort.

Relationen som icke blev har sakta börjat lägga sig på plats och gör inte lika ont längre.
Ullabulla fortsätter gå på sina möten och bit för bit,en dag i taget så lägger sig sakta saker på plats.

Oerhört skönt och välkommet efter denna omtumlande höst vinter och vår.
Jag inbillar mig att denna krasch var helt nödvändig för att jag på riktigt skulle inse vidden av att detta funkar inte längre.
Du kan inte längre leva i turbofart utan att över huvudtaget andas.

Nu har jag rätt ofta småtråkigt och har ingen större plan med min dag.
Jag fokuserar på självet och på vad jag vill och det går bättre och bättre.
Jag glider inte hela tiden över till andra människor och deras behov.

Och som en tjej på en av mötena sa:
Det kanske inte är så konstigt att vi inte kan tro på oss själva och jaget.
Vi har ju ingen självkänsla och det är ju den som bygger jaget och självet.
Då finns det ju inget därinne att bygga självkänsla på eller fråga efter behov heller?
Dvs det blir en ond cirkel.

Man kan varken bygga på självkänslan eller se vilka behov man har eftersom det är så tomt därinne.

När man väl tänkt tanken fullt ut är det en tidsfråga innan man kommer till skott. Börja fundera över alternativ bostad till att börja med. En dag känner du bara "Nu gör jag det". Men det kan ta sin tid, och det får göra det. Man måste invänta sin egen separationsmognad. Förutsatt att det inte är akut förstås, med psykisk och fysisk misshandel tex. Då kan man behöva att någon annan tar beslutet initialt, bokstavligen lyfter en ur relationen.

Och nu visar han sig bättre än någonsin, efter det lilla återfallet. Men det handlar om mer. Rent "moraliskt" skulle jag absolut glatt mig och tagit honom till mig igen. Och, tycker jag om honom? Ja!

Men mitt psyke har liksom sagt ifrån för länge sedan. Naaj! Och kanske har det också med mig och min person och mina gamla sår att göra. Men vem frågar efter mitt innersta? Inte den mannen i a f, på gott och ont. Det är ju jag som ansvarar för det...

Tycker jag om honom? Ja. Men ändå, vi talar liksom inte samma språk. Jag ifrågasätter, ser nyanser, försöker förstå. Han gör allt enkelt, tar inte på sig "andras program", ser allt i stora drag, lite "svart / vitt".

För honom är det naturligt att ta plats i världen, medan jag t ex kan undra om jag råkar säga opassande saker i fel sammanhang. Jag är den som anpassar mig till ett sammanhang (eller försöker) medan han skapar "sammanhanget".

Lärorikt att vi är så olika.

Dock kan jag inte befria mig från längtan efter frigörelse. Det har funnits mycket jag inte vill ha. Sedan vet jag inte om det också är någonting som "satt sig på hjärnan". Ja, jag ifrågasätter mig själv i viljan att separera. (Det skulle säkert inte han ha gjort i mitt ställe...).

Väldigt många härinne behöver nog höra/läsa att det blir bra, om man väljer sig själv.

Jag vill inte kontrollera honom. Jag vill att han är nykter för sin egen skull. Tack för boktipset!

hur mår du?

Hitta någon att prata med är mitt råd. Någon som kan hjälpa dig att sortera dina tankar. Tyvärr finns det ingen lätt väg att gå.
Mitt ständiga boktips:
Släpp medberoendet- bli fri, av Carina Bång kan jag också varmt rekommendera.
carina bång har en blogg också som har hjälp mig.

För min del har det tagit 10 år att komma nånstans. 3 barn på vägen. Jag ångrar inte en sekund för vi har "fått barnen i gåva", men nu så här på andra sidan så känner jag att jag borde ha tagit ta i förändringen tidigare för att slippa att må så dåligt själv.

Hoppas du mår bra!
Kram

jag har inte läst hela tråden så jag kanske upprepar det andra skrivit men:

Det finns inga svar på varför han gör som han gör.
Andra kanske redan har skrivit det.
Läs boken; "Släpp medberoendet - bli fri" av Carina Bång (om ingen annan redan skrivit det)

Du kan inte bota honom. Du har inte ett beroendet. Du kan bara säga hur du vill ha ditt liv.
Jag har dansat dansen med min man i 10 år. Det tog 10 år att inse att jag kan BARA säga hur jag vill ha det.
Min man är alkoholist. Han kommer aldrig bli helt frisk.
Han tror han kan kontrollera det. Periodvis går det bra.

Hos mig har hans beroende totalt utplånat min tillit till honom. När går det bra?
När ser jag inte honom på 4 dagar?

Jag har slutat förhandla. Jag har sagt ingen mer alkohol eller jag går och tillslut menat det. (jag har aldrig förr hotat med det eftersom jag visste att jag inte skulle gå ändå..)

Tyvärr har det inte gått bra. Men jag har insett att det är inte mig det är fel på som inte kan rädda honom. Han VILL ju inte bli räddad.

Jag räddar MIGSJÄLV genom att gå.

en alkoholist ljuger. t.o.m för sig själv.
Slätar ut. får det att låta bättre än det är.

Läs boken. Om du inte redan gjort det. Speciellt den delen om kontrollbehov!
Ursäkta att jag är väldigt brysk! Men det du skriver ang. skärmdumparna låter inte sunt.

Men det är inte lätt att släppa. Jag vet! Men att inse att man har det och att det inte är sunt. Att det snarare gör dig mer illa att luska i vad han gör, varför han inte fått tid.. osv. Det blir bara värre för dig själv i längden.

Hoppas du inte tycker för illa om mig. Men jag skriver det jag själv hade behövt höra för ett par år sedan.

det finns ett liv på andra sidan!
Jag har fått egen lägenhet! Mannen har hittat en han också. Inte så långt ifrån. Huset är snart sålt!
Han har druckit en gång sedan september och det gick sådär bra. Men ingenting dagen efter.
Jag kände mest "sååå skönt att det inte är mitt problem att oroa sig för honom längre"

Om två veckor ska jag till min samtalsterapeut igen. Var två månader sedan jag var där senast. När jag tänker tillbaka ett år och minns när jag var där första gånger. Helt sönder. Stressad. Ledsen. Sviken. Ensammast i världen. Ifrågasatte mig själv och det beslut och den resa jag visste att jag var tvungen att göra.

Nu är jag nästan på andra sidan. Bara lite till!
Jag är såååå glad att jag valde sida. Efter 10 års förhandlande. 10 års sorg. 10 års pendlande mellan hopp och förtvivlan.

Att välja mig själv är det bästa jag någonsin gjort!

Alla ni som kämpar; som tror att det svarta aldrig kommer att bli vitt; det finns ett liv. Ett liv där DU får ta plats.
Jag slutade kompromissa om alkoholen. Det var inte lätt. Det gick inte fort. Men nu. När jag har kommit vidare, det var värt det!

Ja "dansen" är lång har och många svängar med en alkoholist i familjen! Tycker det var storsint av dig att ta tillbaka honom efter så kort tid om han varit otrogen. Tacken du får är att han efter bara två månader igen håller på och halkar in i det gamla mönstret, inbillar sig att bara någon öl inte spelar någon roll och att det är ditt fel han inte får dricka mer. Det tyder på att hans skärpning senaste tiden efter han fick flytta hem endast handlat om att han ansträngt sig för husfridens skull, inte för att han på riktigt sett varför han måste ändra sitt sätt för all framtid. Du blir anklagad för att vara kontrollerande och småaktig, när det är han själv som inte klarar av att låta bli ölen och de gamla vännerna med dåliga vanor.

Försök för all del prata med honom, när han är nykter och försök få honom att förstå varför det inte är ett alternativ nu heller att gå tillbaka till hur det var. För honom kanske det skulle kännas bra där han fick dricka, sova och strunta i föräldra ansvaret men gör det klart för honom att det inte funkar för dig. Berätta hur det får dig att känna, vad du oroar dig för.

Tyvärr finns det inga rätta svar eller lösningar i dessa situationer mer än att du måste bestämma vad du orkar leva med, vad som är viktigt i livet. Styrkekram till dig!

Har tyvärr inga råd att ge dig förutom detta: Stå på dig! Prata med honom när han är nykter. Utgå från dig själv "Jag blir orolig... vill inte.. " osv. Kräv nolltolerans, annars måste han flytta. Igen. Styrkekram ❤️

har läst om föräldrar som valt alkoholen före sina barn familj osv. Dom skulle förmodligen aldrig göra det vid sina sinnens fulla bruk. Utan alkoholen har tagit över hjärnan. Beroendet är större än något annat. Kan personen komma ifrån sitt missbruk, så kommer dom normala känslorna fram. Alltså vad som är viktigast i livet. Detta kan även pendla väldigt. Att personen någon gång kan betee sig som den föräldern hen egentligen är, men oftast inte. Jag hade en pappa som var a-beroende. Jag är det själv också. Även flera andra i min närhet. Det är tragiskt. Alkoholmissbruk är genetiskt. Så inte konstigt att många med missbrukande föräldrar/förälder får problem. Det är stort ansvar med hunden och din pappa som du inte ska ha. Du kanske kan prata med någon i din närhet? Skolsköterska, vänner, annan släkting. Din pappas alkoholvanor går ut över dig. Det är absolut inte okej. Försök hitta hjälp åt dig själv. Varm Kram...

Tack Mt!

Ja, mitt förtroende gick förlorat ganska tidigt i förhållandet.

Även om mannen "bättrar sig" och visar de goda sidorna periodvis, så känner jag mig inte trygg i det.

Vägen isär blir längre och svårare än den att bli ihop. Det var så otänkbart att välja annat än honom i början. Men nu är jag istället rädd för en framtid insnärjd i hans.

Mitt största hinder är kanske ändå mig själv. Jag måste vara så stark och så tydlig mot honom för att han ska förstå. Men jag vill inte vara otrevlig. Han är värd mer än så. Jag vill bara inte leva som sambos, känner jag.

Tack för att du delar med dig, och tack för dina lyckönskningar ❤️

ägnade jag mig åt efter mitt uppbrott där jag vände tillbaka i och med hans löftet om nykterhet. Inledningsvis trodde jag faktiskt att det skulle vara möjligt att sällskapsdricka, typ 2 glas vin, men det upptäckte jag snabbt att inte fungerade. Dvs det fungerade på festen men fortsatte sedan. Då blev mitt krav noll alkohol. Under det första året och drygt det förekom korta återfall då jag märkte att han druckit. Dock avbröt han direkt när jag påtalade det.
Jag skapade en räkneramsa som jag hade här i min tråd, du kan gå till "Mitt nya år" så hittar du den alldeles i början. Där är antalet nyktra dagar i siffror och varje liten berusning är ett +. Efter ett år och fyra månader drack han sig berusad och det blev vändpunkten, efter det blev nykterheten hans egen. Räkneramsan var oerhört viktig för mig och jag blev förvånad den dag jag insåg att jag glömt bort den. Den hade förlorat sin betydelse.
Jag ska tillägga att räknandet fyllde sin funktion för mig, dvs inte för honom. Det var efter hans genuint egna val som han satte sina egna viktiga datum och räknade sin nykterhet på sitt sätt.
Det mesta av hela denna process har jag förstått i efterhand. Att hålla sig nykter är en tuff sak för en alkoholist. Det är den bistra sanningen. Om jag hade vetat allt jag vet idag skulle jag kanske inte vänt tillbaka. Nu har det gått bra för oss så idag är jag glad att jag gjorde det. Vi hade ett långt och i det stora hela bra liv tillsammans innan alkoholen tog över hans hjärna så min resa skiljer sig på det sättet mycket från din.
Lycka till och allt gott önskar jag dig / mt

Saga689 det låter nog som en bra ide med lägenhet, om det så bara skulle bli för en tid om ni sedan på nåt sätt skulle hitta tillbaka till varandra på vilkor som båda kan leva med.

Detdär med synen på påverkad och opåverkad känner jag också igen! Han verkar tro att om jag inte sett honom dricka=opåverkad. Hur full han än är. Och för min del måste jag nog säga att det inte längre ens handlar om mängderna eller exakt hur full han blir, redan när han druckit så jag märker det på honom reser sig mina nackhår och min dag är förstörd. Ens småfull kan lika fort bli kanonpackad så redan början av det får mig att må illa, om det så stannar vid småfull. Vilket det i princip aldrig gör.

Att som din sambo anse att man inte kan bli full på öl var en ny teori ? Det är säkert ett försvar han använder för att lura sig själv, "bara några öl" låter oskyldigt så hur skulle nån kunna tycka det är skadligt eller irriterande för andra? Åtminstone min man märks redan nån enstaka öl på, om det så bara är folköl, men han kanske är av den lättpåverkade sorten och blir full rätt fort. Därav blir jag ännu mer chockad över mängden han ibland drar i sig, helflaskor av både likör och starksprit på samma tillfälle. Eller ja, kanske jag som är naiv och tror han ibland bara druckit öl för att jag inte sett starkspriten han har gömt och smuttar på vid sidan av...

Är så trött på domhär lekarna, gömma sprit och gissa tomflaskan...Skulle vara trevligt med ett vuxet normalt alkoholintag som omväxling men det lär inte hända. Sen jag sa till på skarpen har leken bara blivit ännu märkligare med nya nivåer av kreativitet för att dölja drickandet. Vilket i och för sig bara visar med all tydlighet jag haft rätt och att problemet för honom med alkoholen förmodligen är betydligt större än jag föreställt mig. Skulle hoppas han själv skulle märka det också men jag tror inte det händer.

Självklart får du lägga dig i så mkt du villa Ullabulla! Jag kan stå upp för mig vissa dagar, vissa dagar är jag en blöt fläck. Min räddning är nog att min dotters lägenhet blir ledig och tar jag inte den då blir jag av med ett förstahandskontrakt i en storstad....Blir tvingad att flytta alltså. Annars är jag rädd att jag ångrar mig, anpassar mig, nonchalerar och normaliserar jag med, precis som min sambo.

InteMera: Jag och min sambo har helt olika syn på full och påverkad, opåverkad. Enligt honom kan man ju inte ens bli full på öl, oavsett om dessa innehåller 11% eller 3,5%......Har du svårt att få tag i lägenhet? Min sambo sa till mig att jag också måste anpassa mig lite.....?!

Ja på vilket sätt kan det vara kul att gång efter gång dricka sig full ensam och helst i smyg? Min alkoholists svar brukar dock på frågan om det var roligt inte svara nej utan helt förneka att han druckit! Även om han varit dyngrak och raglat runt och sluddrat innan slocknat, kan han dagen efter säga jag överdriver och inbillar mig saker. Att han inte alls druckit. Att det är mig det är fel på som söker fel. Undrar om han på riktigt är så bra på att förneka problemet eller minns han helt enkelt inte? Min man dricker också av stress, säger sig koppla av med spriten men jag undrar jag hur bra avkoppling det är när han oftast blir sur full och irriterad på det mesta och ska försöka dölja att han alls dricker.

Jag stod upp för mig själv för snart två månader sen och sa exakt vad jag tycker och tänker, att jag flyttar om det inte blir nåt slut på fylleriet. Till svar fick jag ingenting. Inte ett ord, inte en min. Det ensa han fick ur sig var: inte ska bäl nån behöva flytta och att jag är den sista han skulle prata med om det skulle vara så att han har ett alkoholproblem. Vilket han själv alltså inte anser sig ha, det är jag som inbillar mig enligt honom.

Sen detta så har han bara dragit ner lite i antal fulla dagar och försöker gömma det ännu mer som i fredags med att låssas han är på första flaskan fastän jag märker lång väg det gått ett antal redan. Han tror jag är så lättlurad och han kommer bli vansinnig när jag nästa gång säger att nu räcker det och jag flyttar, eftersom han kommer hävda han inte druckit alls vilket han vill jag ska tro på fastän vi båda vet det inte är sånt. Vad skruvat det blir, när man borde låssas man håller med om deras lögner för annars blir man galenförklarad?

Tur ni här på forumet förstår hur det är, för normala mänskor måste detta vara helt fullständigt omöjligt att fatta!

På ett sätt jag inte har rätt till.
Jag tänker när jag läser.
Så rätt av er, att konstatera att ni inte ryms med ert liv och era behov så länge er sambo dricker.
Ni är på väg ut både praktiskt och känslomässigt.

Ni lägger bördan och problemet på den som äger det,den som dricker.
Själv så nöp jag fast med all min förståelse,all min förnekelse.
Allt för att slippa ta striden med mig själv och lämna skeppet.

Sen satt jag där ändå,lämnad av min utbrända alkoholist.
Som var tvungen att fly från min omsorg i försök att själv häva sitt dåliga mående och drickande.
Han lyckades ju inte ett smack utan dricker nu värre än nånsin.

Men i alla fall,så rätt och sunt av er att stå upp för er själv på ett sätt jag aldrig klarade.
Tror på er :)

Försök att prata med honom när han är nykter och utgå från dig själv "Jag tycker det är obehagligt när du blir full och tramsig och spelar punk hela natten. Jag vill att vi ska göra saker tillsammans, men inte om du är full eller bakfull. Därför flyttar jag." Bara så att du har sagt det, sen kan han tycka ngt helt annat. Men du har rätt till dina åsikter och känslor, och har rätt att uttrycka dem. När han är nykter, annars blir det inte bra.