Senaste kommentarerna i forumet

Något jag tänker på mycket är ju att eftersom min sambo dricker även när han mår dåligt, innan han ska betala räkningar, deklarera, koppla in ngt, städa, kort sagt vuxengrejer, så "växer" han ju aldrig. Många gånger uppfattar jag honom som så arg på alla krav som ställs på honom, han har ju dock mkt mindre krav på sig än vad de flesta har. Han biter sig fast i tonåren känns det som. Lyssnar enbart på punk från 80-talet, läser gamla serietidningar etc. Detta är ju inget fel om det blandas upp med andra lite mognare saker.

Jag märker nu att min sambo försöker. Han drack inget igår och nu skulle han cykla till sjön. Jag tror att han försöker bevisa att han kan hålla sig nykter. Jag har ju dock ställt kravet att han ska söka hjälp men det skär så i hjärtat när jag märker att han försöker. Lättare för mig är ju då att gnälla och starta gräl så att han blir den obstinata tonåringen igen, lättare att lämna då.

Fast du har ju insikt i att du inte har ett sunt förhållande till alkohol! Min sambo brukar alkohol enl sig själv. Alkohol som alkohol tycker jag. Spelar ingen roll om det är craftbeer el billigt lådvin, full blir han ju ändå. Jag har i och för sig märkt att whisky gör honom mkt aggressiv.
Min sambo dricker ju sig full varje helg och semestrar. Det finns ju ingen tid kvar för oss som par, inga pengar heller. Så varför skulle jag anpassa mig (som han tycker att jag ska göra) när han inte ens läser artiklarna jag tagit hem el ens överväger att söka hjälp?

En stabil nykterhet är självvald, något en valt för sin egen skull. I det finns också vinsterna: ett bättre mående, ett lugnare liv, bättre ekonomi, friheten att när som helst köra bil osv, osv - vad som nu betyder. Det handlar om mannen.
Vad vill du ha i ditt liv? Det måste vara ditt val. Jag tror du nyligen skrev att du tror på att leva isär. Kanske du måste stå upp för det och kanske det gäller oavsett alkoholen? Så svåra livsval vi mänskor ställs inför! Mod och styrka till dig! / mt
PS Gå gärna tillbaka och läs ditt första inlägg i den här tråden som du skrev för ganska precis ett år sen. DS

Hur gick det med resan Dis? Har ni kunnat prata eller är du ännu för utmattad för att ta itu med det?

Hoppas du får en bra helg nu i alla fall!

Ja tack vilka underbara svar hjälper faktiskt ju mer kunskap från andra och upplevelser desto lättare att släppa taget/jag har nu tänkt på mej själv och tänker fortsätta har jämt haft svårt med det/men som ni säger ansvaret över nykterheten ligger ju bara hos honom/dessutom har han bytt jobb och det är ju hans utveckling kanske en del av arbetet i nykterheten? Jag åker på spa med äldre döttrar å tag hand om mej själv min fokus just nu/ tack för att ni finns å skriver/ ha det bra

Det är lönlöst att prata allvar med någon som är onykter. Men prata om det imorgon! Det är så lätt hänt att man gör det i stundens hetta, men "glömmer" bort det nästa morgon. Det ingår i "missbruks- och medberoendedansen".

Fredagkväll, onykter man. Pratade om det, att jag blir orolig, hur han tänker osv.

Han avfärdar mig, poängterar att jag vill att vi går isär, jag ska inte behöva bry mig mer.

Men han är medveten om att vi (som par) mått dåligt det här året. Han är nykter ett år, och vad har han för det?

Det gör så ont.

Tack, fina du ❤️

Hej Saga....-jag lurade mig själv ganska länge att mellanöl (köpt på Ica) inte var det samma som starksprit. Eller hur! Eftersom jag dricker i perioder så ser jag ju till att dricka tillräckligt många öl istället, för att uppnå den fylla jag vill (eller måste upprätthålla). Därför förstår jag hur din sambo går i försvarsställning med dessa argument - att man inte ens kan bli full på öl. För övrigt så har jag själv slutat att dricka starksprit - och det är jag "glad" för. Gnm att "bara" dricka öl när jag kör mina fyllerace så är riskerna mindre att det skall barka fullständigt åt h-e. Med spriten så går det så fort......

Hoppas att du får en lugn kväll - och att du orkar vara stark. Jag förstår vad du går igenom, även om jag kommer från den "andra sidan".

Tack för ert stöd! När jag kom hem tyckte sambon att vi skulle gå ut och ta en öl... Jag fick återigen dra hela mitt resonemang om att söka hjälp. Han vägrar. Jag försökte visa honom olika artiklar jag skrivit ut men han knycklade ihop dem och kastade dem i ansiktet på mig. Han tycker att jag har kränkt honom å det grövsta genom att kalla honom alkoholist. Enl honom kan man absolut inte bli full ens på öl. Sen att han lika gärna dricker vin, whisky och sprit glömmer han gärna bort. Han kallar mig sjuk och drar som vanligt upp saker jag sagt till honom i förtroende och hånar mig för det. Han tycket otroligt synd om sig själv nu när han ska behöva SMYGA med ölen.
Jag stack ut och sprang en timma, jätteskönt.
Nu har han gått och lagt sig kl 21 som en slags protest eftersom han ju inte får köpa öl.

Har du skrivit något annat inlägg tidigare som jag missat kanske? Förstår ditt problem, men måste nog veta mer om er relation för att råda. Generellt är begreppet "älska" väldigt olika. En del säger det sällan eller aldrig men visar det varje dag. Ord är bara ord.

❤️

Ha tillit för att det blir bra. Svinjobbigt ett tag, men sen blir det bra! Du har tagit rätt beslut! Om dottern är 20 år får hon självklart fixa eget boende. Känn inget dåligt samvete! Styrkekram ❤️

Känner igen det med burkarna. Pantade av innan påsk. Och nu är det en halv sopsäck igen. Nämen titta 2 tomma flaskor med påskmust där i. Beviset att det inte bara är öl som dricks. Och föresten så drack du två monster energi dryck. Oja ... Det gjorde jag...

Min pappa var också alkoholist. Minns honom dock inte som empatilös, mer hjälplös. Han älskade mig så mycket men var liksom känslomässigt handikappad. Kunde varken uttrycka eller visa det. Alkoholen drog alltid längsta strået. Min besvikelse växte till ett raseri, och en enorm vanmakt. Han led oerhört, det såg jag i hans ögon. Jag led också. Sakta men säkert var vi som drunknande som inte kunde nå varandras händer. Till slut fick jag släppa taget, både praktiskt och känslomässigt. Annars hade jag också gått under. Men nej, empatilös var han inte. Men han kunde inte visa sin empati i praktiken.

Jag upplever att dom som lever i ett alkoholmissbruk kan vara lite egoistiska och sätta sig själv i första hand. Det stämmer in på min särbo. Han sa i början av vårt förhållande att han är en stor egoist när han dricker och att jag måste stå på mig och leva mitt eget liv vid sidan om.
Det lät helt naturligt i början. Men tyvärr så blev det inte så för min egen del. Jag har utvecklat ett med beroende.

All förändring tar tid. Vila i acceptansen.

Får en till input av mt: s inlägg om makt och ansvar. Jag har i mitt liv haft så oerhört mycket ansvar och därigenom makt. Makt över andras mående och dag.
Makt över hur mitt humör påverkar deras dagar.
Makt över allt möjligt som jag inte alls ska ha makt över.
Maktgalen kanske man ska säga att jag varit och fortfarande delvis är.

Kanske det är en del av medberoendets gåta, i alla fall för mig.
Att ha makt,eller i vårt fall en inbillad makt över alkoholen eller andra delar i vårt liv när vi inser att vi inte har just någon kontroll över alkoholen alls.
Då flyttar vi fokus och försöker ha kontroll eller makt någon annanstans i brist på kontroll över alkoholen.
Och så fortsätter det runt runt i cirklar precis som carina bång skriver.

Jag har inte trott att det handlat om just makt men det är det i mitt fall.
Jag känner det så tydligt nu när jag har så få personer som jag har medberoendekotnroll över längre och hur jag förminskas i takt med att dessa relationer försvinner.

Jag är en kapten utan mössa och varken kan eller vill anpassa mig till denna nya roll fast jag så förtvivlat försöker.
Jag kan känna en oerhört lättnad bitvis när jag ser att jag kan landa i detta nya där det bara är jag.
Men däremellan är paniken så total över min brist på inflytande i andra människors liv.
Jag har inte verktygen att låta allt falla tillbaka på mig utan famlar i mörkret efter nya projekt och nya saker att sätta igång för att mitt behov av makt/kontroll måste få nytt fäste.

Givakt Ullabulla,du ska ingenstans.
Du ska stå exakt där du står och bara invänta denna storms bedarrande.

Tids nog får du nya ansvarsområden i livet som du ska anamma på ett annat friskare sätt där du inte är navet och centrum utan bara en medpassagerare i livet som alla andra.

Tack för ditt mycket klarsynta inlägg! Jag skrattar igenkännande men sitter med en klump i halsen - jag är ännu en av dem som inte tagit steget och gjort det jag vet jag borde, med alla överslätanden och självlögner som stöd för mitt velande exakt som du beskriver det!

Men det är härligt att få läsa om någon som tagit sig ut, överlevt och börjat må bra igen! Det ger hopp och tröst om att även jag förhoppningsvis en dag tagit mig till andra sidan om alkoholträsket.

Vill önska dig etanoldrift all lycka och glädje på vägen framåt!

Jag vet ju inte med säkerhet om det är abstinens men han vänder plötsligt i humöret, svettas och agerar som en tonåring och detta brukar ofta vara på onsdagar om han inte dricker då. Jag vet ju inte heller om han verkligen inte är bakis, jag jämför bara med mig själv, de få gånger jag dricker så blir jag jag väldigt sjuk och det hade ju varit bra om min sambo också blivit det, kanske hade det stoppat lite.

Jag hoppas ju också att min sambo ändrar sig men har inte så stora förhoppningar. Har liksom kommit över det och tänker mer på att rädda mig själv just nu. Enligt honom själv så är han en man i sina bästa år som trivs ypperligt med livet och är kärnfrisk. Dricker och äter gott precis som han vill och det tänker han fortsätta med. Det stämmer ju inte så klart för jag ser ju hur stressad han blir när han ska betala räkningar, deklarera, tvätta, städa. Allt stressar honom och han måste ha en öl att stärka sig med.
Tack för stöttning igen!

Jag håller också med om det - lägenheten är din! Du måste komma i första rummet nu. Jag har ju ingen aning om hur eran situation ser ut - så det där jag skrev om att dottern kanske också kunde bo där var ju bara skrivet utifrån "allt jag inte vet":-)

I början skrev du om att din sambo aldrig ens blir bakis.......-och nu skriver du om hans abstinens (som du inte vill leva med/vara i närheten av). Om man är abstinent så har man ju passerat bakisstadiet med råge! Bra att du är ärlig mot dig själv om vad som faktiskt sker. Jag hoppas det bästa för dig/och sambon såklart - och att han snart själv kommer fram till att "det räcker nu". Kanske är han redo för att ta hjälp för att minska/avsluta sitt drickande? Det vet bara han - och det kommer att vara hans beslut. Där kan du nog dessvärre inte göra så mycket. Att tjata hjälper inte - det berövar bara dig nödvändig energi som du kan behöva lägga på annat.....

Det är väldigt vanligt att man som anhörig har flera jobb än det man går till för att få lön. Att leva med någon som dricker mycket och är full ofta gör också att man tillslut skaffar sig fler arbeten i hemmet. Ena stunden är man researcher (man letar fakta och lösningar) andra gånger är man städerska (man torkar upp spyor eller städar upp efter personen) andra gånger är man psykolog, polis osv osv. Detta eviga arbete gör att man i sitt undermedvetna blir fruktansvärt stressad får ångest och känner frustration. Det är inte hälsosamt och man mår inte bra innerst inne.

Ja, det har varit jobbigt ett tag och jag har inte ställt ultimatum tidigare med risk för att inte kunna hålla det (vis av föräldraskap :)) Givetvis har jag tjatat, gråtit, vädjat och bråkat om problemet men inte uttalat orden förrän nu.
Min dotter kan och vill absolut inte bo med mig. Hon är 20 år och detta är en liten lägenhet på 20 kvm! Hennes pojkvän har en lägenhet som han hyr ut i andra hand. Dit hade de nog flyttat om ett tag ändå men deras relation har varit lite upp och ner och jag tycker egentligen inte alls att de ska bo ihop.....Har efter råd från andra nu bestämt att jag måste få flytta in i den lägenheten som faktiskt är min. Jag bor i en storstad och lägenheten ligger i centrum så även om den är mycket liten så ser jag fördelarna. Jag kan ju inte ha denna lägenhet i reserv åt dottern, om det skulle spricka i hennes relation, nu när jag behöver den själv? Känns ändå hemskt, som om jag kör ut henne......
I vilket fall som helst så mår jag fruktansvärt dåligt, känner stor sorg och är mkt rädd att falla tillbaka igen. Så tack för stöd och peppning för det behöver jag nu.

Bilden av dig klarnar lite nu när du skriver vad du skriver i din nya tråd. Förstår att det har varit jobbigt en längre tid. Jag tycker att du gör helt rätt! Du har ställt ett ultimatum! Det bästa måste ju vara att stå fast vid det - annars blir det ju bara tomma hot (om det sker gång på gång). Du måste tänka på dig själv i första hand. Flytta du. Dottern kan väl bo med dig även om det är trångt?

Det är jag övertygad om. Tror att det finns mycket energi över till annat, åtminstone efter ett tag. Sen är jag ganska mycket ensamvarg men det är ju en helt annan sak om det är en självvald ensamhet.