Senaste kommentarerna i forumet

Skönt att läsa att du kommit ifrån ditt gamla liv. Såklart att du är sorgsen, tanken var ju inte att det skulle sluta såhär när ni först träffades. Kram

Ja det är ett stort bekymmer för mig. Jag har försökt prata om det men han går i försvar och vägrar inse att han dricker för mycket. Igår ställde jag dock ultimatum...

Jag har kollat det jag har kunnat och pratat med sjukvårdsupplysningen två gånger. Och i detta fall tror jag att det är alkoholen. Läget är lugnare nu, han har vart på toa själv, svarar på tilltal, stadig puls med mer. Och ingen medicin, bara att han inte verkar ha tagit insulinet idag då. Tack snälla för att du tog dig tid att svara, och verkligen tack för tipset :-) ! Just diabetesen är lite ny för oss. Dextrosol säger läkaren, jag har hört apelsinjuice också ? För övrigt, märker jag den minsta försämring ringer jag ambulans, givetvis. Så svårt när man inte vet vad som är vad, det vill säga när en person mår dåligt :-(

Det är inte diabetesen som gjort han utslagen? Isf är det allvarligt och han måste till sjukhus fort. Om jag vore dig skulle jag ringa ambulans så får dom iaf ta hand om honom kanske får dropp osv. Är man så redlös kan det vara väldigt farligt han kanske till och med har blandat alkhol med någon medicin? Ge han lite mjölk (ej laktosfritt). Det ska man ge ifall det handlar om diabetes blodsockerkänningar. Var försiktg bara så han inte sätter i halsen. Skeda i honom lite mjölk.

Jag gick tillbaka på tråden "Min dotter dricker ihjäl sig" från maj 2016 där jag skrivit svar på en tråd. Vad klok jag verkade vara där. Min dotter är 28 år bor i ett studentrum (17 mil ifrån oss) har slutat plugga och jobbar ej och igår fick brorsan veta att hon hamnat hos kronofogden. Jag vet att det tagit hårt på henne då hon alltid varit noga med att betala räkningarna. Hon ringde brorsan för att han skulle sälja hennes bil. Den är inte värd så mycket men för att betala tillbaka. Hon har sin lägenhet kvar som är uthyrd och fast heltidsjobb. Men hon vill inte flytta hit igen. Allt för att vi inte skall vara för nära (4 mil mellan våra hem). Så hon kan dricka ifred. Hon har ju fortfarande chansen att jobba och bo i sin lägenhet och få hjälp med sitt missbruk. Vi försöker förmedla hopp. Men hon vill inte. Jag skall försöka att inte ge upp! Jag läste ditt svar för min man. Han lovar ta kontakt med henne igen. Vi är så trötta på detta orkar inte egentligen. Men vi har inget val. Önskar bara hon ville vakna upp och ta hand om det liv vi givit henne. Tack snälla du för ditt svar. Det betyder massor. Behöver råd från någon som vet hur det är. Hoppas innerligt att min dotter någon gång kan hjälpa andra så som du gör nu. Lycka till med din dotter, tur att hon har dig. Hoppas jag kan vara lika bra för min dotter som du är för din. KRAM <3

Och du är klok som berättar för din chef att du behöver stöttning! När mitt nya samboskap såg ut att haverera fullständigt en helg för några veckor sedan gick jag direkt till min chef måndag morgon och bad om att få kontakta en psykolog jag tidigare haft kontakt med via Företagshälsan. Det fick jag förstås. Träffade henne tre gånger för att få vägledning. Fick också insomningstabletter via Företagshälsan för jag vet tyvärr av egen erfarenhet hur destruktivt det är att inte få sova. Hjärnan slutar fungera, man kan inte fatta det enklaste beslut, får inget gjort etc. Man hamnar i en spiral av oro och ältande. Så det är bra att du fått läkartid!

Om vi lägger provsvar o dyl åt sidan en stund så uppfattar jag det ändå som att DU tycker att det är bekymmersamt?! Jag kan förstå det - om det är så. Har ni pratat med varandra om det? Kan ju faktiskt vara en bra början - om du uttrycker att du tycker att det är för mycket! Berätta hur du känner. Även om han är hälsan själv idag så kommer den där konsumtionen i längden antagligen både ge problem och skador. Kanske dags att "mota Olle i grind"? Du verkar ju inte alls ha samma behov av dessa mängder med alkohol? Gör det som känns bäst för dig./Anders

Välkommen hit Esmeralda!
Vad klokt att du tog dig mod och tid att ta steget att skriva här när du inte kunde ringa Alkohollinjen eller kuratorn. Du tar den hjälp som finns och verkar utforskande som person, bra gjort!

Du berättar om din mammas alkoholproblem, du har försökt hjälpa henne på många sätt flera gånger och ibland har det fungerat ibland inte. Vad fint av dig att ha hjälpt henne så långt, samtidigt som flera skriver här, att fullfölja och ta de sista stegen i förändringen behöver hon göra själv. Även fina tips här om att sätta gränser för dig själv, välja hur och när du vill umgås (att du kan välja bort att umgås med henne alkoholpåverkad som exempel).

Hur som helst hörs det att du gjort det tydligt för henne vart du står i och med detta med alkoholen. Det är hjälpsamt både för dig och henne.

När du berättar att du känner skuld för du inte är mer kärleksfull och kan få ångest för du blir arg på din mamma vill jag först nämna att du definitivt inte är ensam om att känna och tänka så. Helt normalt i en tuff situation och alla känslor och tankar kan få finnas, bra att du berättar här!

Fortsätt gärna skriv och läs, hoppas något blir hjälpsamt för dig här på forumet!

Vänliga hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja jag går på reserven just nu. Har fått en tid fredag som min chef ordnade åt mig. Hoppas få hjälp då

Ja, de alkoholproverna har han ju såklart inte tagit, eftersom han ju inte har några som helst problem med alkoholen (enligt honom själv). Jag menar vanliga prover såsom blodtryck, blodvärde, blodsocker och någon form av leverprov. För min del skulle det vara skönt om hans provsvar var dåliga och att det möjligen skulle få honom på tankarna att i alla fall minska ner lite på alkoholkonsumtionen.
Ang bakfyllan så är det säkert så att han motar denna med öl på morgonen därpå men sen dricker han ju inte mer än möjligen en öl söndag morgon/lunch och blir ändå inte bakis på kvällen eller måndag morgon. Jag vet att han inte dricker på morgonen innan jobb. Jättekonstigt tycker jag och mycket svårt att motivera honom till minskning pga felfria hälsoprover och inget bakrus......

PEht och CDT är prover man tar för att se alkoholkonsumtionen, det är sällan de är normala om man dricker regelbundet. Där kan man också avgöra graden av missbruk, till viss del. Säkert är han bakis om han inte tar den där ölen och som anhörig kan man aldrig vara säker på vad som finns och inte finns!

Vem är det som säger att hans värden är normala och vilka prover har man då tagit? Ofta tar det 10-20 år för att skada levern och bara förhållandevis få, runt 30% får bestående leverskador (skrumplever-levercirros som på sikt leder till leversvikt), fettlever får i princip alla som dricker mycket och länge, det kan gå tillbaka om man slutar missbruket men kan annars, i vissa fall leda till skrumplever.

Han kanske är ett unikum? (Förlåt om jag verkar sarkastisk - vill bara svara så ärligt jag kan på en fråga du har) Eller kanske "gömmer" någon burk någonstans de gånger du "vet" att det inte finns något? Vet ju inte vilka värden han har kollat - men iofs, om det bara är "helgdrickande" så kan jag tänka mig att många värden är rätt normala vid en koll? Du verkar i alla fall ha reagerat - eftersom du skriver här. Du verkar undra: är allt som det skall? Jag vet verkligen inte, försöker bara komma med lite inputs till dina frågor. Hoppas att du kan få svar av någon annan här också - som hjälp på vägen./Anders

Om man inte får sova checkar hjärnan ut - och då är risken att du klappar ihop totalt stor. Du behöver nog insomningstabletter så att du får sova. Företagshälsan?

Tack för din respons.
Skrattade lite ang din tv ? Men skam den som ger sig. Jag vet att det går över med tiden, men är så rädd att braka totalt.
När man levt med en missbrukare så lång tid så har man berövats helt på sin egen personlighet så det är lite skillnad på ett vanligt förhållande och när missbruk finns med i bilden.
Har nu iaf pratat med min chef och han ska hjälpa mig att få det stöd jag behöver. Känns faktiskt bra. Det finns det jag behöver inom företaget jag arbetar på.
Tar just nu en dag i taget. Men det jobbigaste är att jag inte kan sova, inte sovit en hel natt nu på tre veckor. Jag känner mig som om jag lever i nån slags bubbla, inte riktigt med i omgivningen.
Men nu sitter jag här med morgonkaffet å ska snart göra mig i ordning för arbetet. Än så länge orkar jag jobba iaf.

Insikt måste han få själv men kolla standardglas för riskbruk. Visa honom detta. Att spy efter man druckit. Ja dricker man måttligt spyr man inte. Visa honom sidor med signaler om man har beroende. Sedan kan du inte göra mer. Insikt och vilja måste komma från han själv.

Jo visst finns det fog för det. Klart att jag förstår att han inte dricker öl på morgonen för att det är gott. Möjligen är han inte nykter ens och hinner inte bli det vissa gånger. Men vissa dagar vet jag att det inte finns ngn alkohol och han är iallafall inte bakfull. Tänkt mycket på det eftersom jag själv hör till dem som blir fruktansvärt bakis efter ngr glas vin.
Alla hans värden är bra och han är sällan sjuk. Jättekonstigt eftersom han hållt på så här i minst 10 år.

Tack för era svar! Om han nu lever i någon form av förnekelse vad ska jag göra för att han ska förstå att han har problem? Något test han kan göra eller liknande? Vi väntar nu vårt tredje barn så att hota med att lämna ser jag inte som något alternativ...

....och med risk för att göra dig lite besviken, men den där ölen på morgonen är nog faktiskt inte "för att det är gott"! Törs jag nästan lova, av egen erfarenhet. Det lindrar hans baksmälla helt enkelt. Tror du att han även gör det i smyg - trots att han säger att han inte gör det? 3 liter vin och några öl på det bör göra vem som helst bakfull - eller fortfarande full dagen efter.... Jag hör varningsklockor ringa här - men kanske inte alls har fog för det?

Din man uppvisar tydliga tecken på missbruk. Att kräkas beror ju att kroppen vill bli av med skiten snabbt. Då är din mans svepskäl just ett svepskäl.

En alkoholist har alltid ett skäl till att dricka. Hur kan du hjälpa din mamma? Svaret är sårande hårt. Du kan inte hjälpa henne om hon inte själv kan komma till insikt och vilja sluta. Du kan alltid bry dig men frågan är hur länge du orkar.

Tack för ditt svar! Med sådana mängder menar jag 3 liter vin och några starka öl på 10% på en kväll och något liknande kvällen efter. Fredag och lördag året om. På semestrar mer.
Jag har aldrig sett honom bakfull någon gång. Visst, han dricker gärna en öl direkt på morgonen men inte som återställare enligt honom utan för att det är gott. Det inte alltid han dricker på morgonen, inte bakfull ändå, tyvärr, för hade han blivit det hade han kanske inte druckit så mycket....?

Ju mer man dricker, desto mer vänjer sig kroppen o knoppen - och du kan dricka väldigt stora mängder utan att det märks. Vissa människor säger sig inte bli bakfulla - jag vet inte om jag tror på det? Kanske bara någon som vägrar visa eller erkänna? Vet ju inte heller vad du menar med "sådana mängder" det är ju relativt - men alltför mycket alkohol skadar till sist kroppen - och kan ge allvarlig sjukdom. Är din sambo helt ärlig med dig? Kanske tar han återställare dagen efter för att "slippa" bakfyllan?

Jag vet inte hur gammal du är men jag har samma problem som dig fast för mig gäller det min pappa. jag är dock 30+ han 70. Jag har också funderat på att bara ge upp men man hålls lixom kvar i någon förhoppning att allt ska bli bättre eller att "någon" ska rädda situationen. men det kommer tyvärr aldrig att hända. ingen kommer att komma och universum sände istället dig för att komma med en lösning. Det betyder att det är du som måste ta ansvaret för dig själv och vad som är okej och inte. men jag vet det är läskigt och man känner rädsla för framtiden. man vill ju inte bryta kontakten med det enda man har kvar.
Min pappa har till och med hotat att han ska ta livet av sig om det är så att inte dom i hans närheten orkar med honom. barnsligt och omoget och jag blir så förbannad att han behandlar mig så illa med psykisk utpressning på det sättet samtidigt dagarna efter kan han glömma bort tider vi ska träffas osv. han skyller på sin vänner att han kommer försent och ibland kommer han onykter .."hemsk personlighet" kan jag tycka men så kan man ju inte säga om sin egen far heller. Men det ger såklart ångest innerst inne jag vågar inte ta i för hårt för att jag är rädd att han ska göra något dumt.

Jag vet faktiskt inte vad det finns för lösning man kan ju aldrig rädda någon heller det kan bara en själv göra. :(

Några tecken: 1) ökad tolerans (senare drastiskt minskad tolerans), 2) ljuger om/gömmer alkohol, 3) tar gärna en "återställare", 4) diffusa sjukdomssymptom som ger frånvaro både från jobb och andra åtaganden, 5) lättirriterad, trött, arg, sentimental, 6) dricker snabbt tills allt tar slut, och försöker få tag på mer, 7) gör bort sig på fyllan, 8) minnesluckor.

Förstår verkligen din oro och vånda. Men det blir bra! Jag separerade för 3,5 år sedan. Hade bott själv ett år när jag var 20 år, men annars aldrig bott själv. Det var högst frivilligt, vi var överens, och det berodde inte på missbruk. Efter 25 år ihop hade vi växt ifrån varandra. Det var spännande men ensamt, och mycket jobb både inför flytt och efteråt. Det var otroligt vemodigt, men det var dags att skriva ett nytt kapitel. Jag lämnade honom, huset, trädgården, byn, gemensamma vännerna, och hans släkt. Bosatte mig i lägenhet i närmaste stad. Värst var att bara ha barnen hos mig varannan vecka. Första veckan ensam fick jag inte igång något ljud på min tv. Jag vägrade ringa ex-sambon för att få hjälp. I en hel vecka satt jag i tv-soffan med bild utan ljud, och hörde klockan i köket ticka högt. Stor omställning! Men jag valde att fokusera på det positiva. Jag fick naturlig återhämtning under mina ensamveckor - inte passa fritidstider, slapp handla/laga mat om jag inte ville, mindre att städa osv. Rätt snabbt kom vi alla in i rutinerna. Bäst av allt - alla beslut var mina, jag slapp tjafsa om allt.