Senaste kommentarerna i forumet

Din dotter behöver ditt stöd och din villkorslösa kärlek. Just nu kan hon inte ta emot den för beroendet har tagit över. Självklart kan man som mamma känna sig avvisad och ratad, men ta det inte personligt. Det är inte hon som väljer, det är beroendehjärnan.
Kan du se henne inuti? Se den lilla tjejen bakom missbruket? Se lidadet. Om du kan få kontakt med de känslorna hos dig själv kan du förmedla dem till henne. Hon verkar väldigt ensam och har kanske gett upp hoppet om att bli hjälpt. Den skam och rädsla som följer på det driver människan ännu djupare in i det enda som för stunden bedövar smärtan.
Jag vet inte om du skrivit i någon annan tråd om detta, men hur gammal är din dotter? En orosanmälan angående vuxna personer brukar sällan leda till särskilt mycket om personen i fråga avsäger sig hjälp, såvida det inte är allvarlig och akut fara för livet, då LVM eller LPT kan komma i fråga. Har hon någon kontakt förutom socialsekreteraren, inom psykiatrin eller sjukvården?
Det ligger tyvärr i missbrukets natur att inte ta emot hjälp och att avskärma sig från alla som kan hota fortsatt missbruk.
Om det är möjligt att nå fram med kärlek och icke-dömande och du envist vidhåller dina försök till kontakt kanske hon förstår att du finns där oavsett hur svåra problem hon har. Det gäller att hjälpa henne klä av sig skammen. Hon är inte där hon är nu av egen vilja eller på grund av att hon brister i karaktär. Hon är sjuk. Alkoholberoende är en sjukdom.
Det behöver inte vara fel på vare sig dig eller henne. Vem som helst kan drabbas.
Om hon inte svarar i telefon eller låter dig hälsa på kanske du kan skriva brev. Kärleksbomba henne. Lägg inte mer skuld på henne genom att skriva om hur du plågas av situationen utan fokusera på att du förstår hur svårt hon har det, din längtan efter henne och din vilja att stötta. Även om hon inte svarar kan du vara säker på att hon ändå läser breven.
Jag var själv fast i både gravt missbruk och svåra ätstörningar från 14 års ålder till 28. Har varit nära döden massor av gånger. Inlagd på LPT av och till, frivilliga behandlingshem, sluten psykiatrisk vård, mm. Min pappa gav aldrig upp. Dömde aldrig.
Alkoholberoendet kommer jag aldrig bli botad från, men lever idag ett gott liv, har fyra barn, jobb, politiska uppdrag, tränar.
Min dotter är 14. I höstas började hon med droger. Jag såg inom mig hela min historia upprepas och var förtvivlad. Är fortfarande rädd att hon ska fastna i beroende för livet. Det är fruktansvärt svårt att inte nå fram. Jag gjorde heller inte det förut, men nu har min envishet i att visa henne hur mycket hon betyder och hur älskad hon är börjat gå upp för henne. Hon är fortfarande inte stabil, men vi närmar oss varandra. Det jag kan säga varit avgörande är villkorslös kärlek tillsammans med tydlig markering mot det självdestruktiva. Hon har fått använda mig som slagpåse när abstinens och humörsvängningar övermannat henne. Jag står stadigt när hon skriker och svär, fortsätter bara älska henne och se henne som den fina unge hon är. Och det är svårt ibland. Sorgen över hur det blivit förlamar, men tårar är inte skadliga.
Förstår din förtvivlan, men ge inte upp!

Har nu suttit å läst igenom min tråd, usch så hemskt ? Har hänt väldigt mycket den sista tiden, om lite drygt en och halv månad flyttar jag ifrån min sambo. Inte mitt beslut, han valde bort mig. Han tycker det är jobbigt med tjat från min sida. Med andra ord så vill han vara fri å kunna dricka hur mycket han vill å göra vad han vill utan mig.
Vet att detta är den rätta vägen men jag är livrädd.
Livrädd att bryta ihop, livrädd för ensamheten, livrädd för saknaden, livrädd för ångesten.
Men ändå, mitt i kaoset känner jag ett litet lugn, resan med honom är snart över. Här hemma så pussar han mig, är gosig mm å låtsas vidare...känns så falskt och overkligt
Hur reser man sig efter en sån här resa? Är liksom förlamad, kan varken äta eller sova..försöker bara hålla ihop och få livet att fungera,
Slutkörd å livrädd

Dottern kom inte hem till oss varken över jul eller påsk. En helg i januari har hon varit hemma. Då skakade hon i perioder hela helgen. Annars var helgen jättemysig. När hon kom såg hon ut som en missbrukare, man kände knappt igen henne. Ansiktet var så spänt och man såg från varje dag fredag tom söndag hur hon blev mer och mer avslappnad. Började se ut som vår dotter. Vi var och shoppade kläder och smink till henne som försenad julklapp på lördagen. Hon tyckte själv att helgen hade varit bra. Jag fick inte tag i henne per telefon på måndagen och bestämde mig för att ringa hennes socialsekreterare på tisdagen och berätta om hennes skakningar. Socialsekreteraren ville att vi skulle träffas allihopa både vi föräldrar och dottern hos henne. Jag fick uppdraget att fråga. Men fick ett tvärt nej från dottern och var arg på att jag ringt socialsekreteraren. Hon vill inte att vi ses. Socialsekreteraren tog i alla fall mitt samtal som en orosanmälan och min dotter hade svarat att hon förstår varför vi ringt. Nu har hon fått hjälp med ätstörningspsykiatri och dietist samt träff med socialförvaltningen. De träffar henne 1 ggr i veckan. Alkoholen hör jag inget om. Men de vet ju om detta på socialförvaltningen. Hon låter bättre i telefon. Men maken blev frustrerad och arg en kväll när han pratade med henne i telefon. För att hon lät onykter två kvällar i rad för ett par veckor sedan. Sedan dess har de haft uppehåll och pratar inte med varandra. Brorsan orkar inte heller prata med henne. Så jag känner mig ganska ensam och hon har inga vänner kvar. Jag vill så gärna hjälpa till eller i alla fall förstå vad som händer. Skulle behöva träffa socialförvaltningen tillsammans med dottern så att man kan bli lugn inombords och vet att hon får hjälp. Vi får inte veta någonting och därför är man ju jätteorolig kanske helt i onödan. Räkningarna har hon kommit efter med och hör inte av sig, så hon kan få anstånd eller delbetala. Hon pratar om att hon har gått in i väggen. Men hon har inte arbetat sedan i september och det är klart att man mår dåligt när man inte jobbar, räkningarna ej blir betalda. Vännerna säger upp sig. Hon säger att vi vill ju inte hjälpa henne med räkningarna längre och det är sant då vi slutade med detta i oktober/november. Då hon var inne i ett återfall. Det är så tungt så jag vet inte hur länge man skall orka. Nu i påsk frågade jag om hon inte kunde komma hem men nej hon kom bara med en massa undanflykter som vanligt. Jag frågade också om jag fick komma ned och hälsa på henne men det passade inte heller. Är så ledsen över vår familj som faller isär. Skulle så gärna vilja ha tillbaka min familj som håller ihop och hjälps åt. Älskar henne så mycket. Gråter varje dag. Går själv hos psykolog som har hjälpt en del men skulle behöva gå där oftare. Samt min man skulle behöva detta också men vill ej. Är det någon som har något gott råd så skriv gärna. Ibland önskar jag att jag slipper allt.

Nu måste jag ge dig lite perspektiv på smygandet - ja, det är ett svek och lögner, finns inget som rättfärdigar det, men det är relativt normalt i ett förhållande tror jag att ha saker man inte delar,- smygätande, sidor med sex, drömmar etc. Nu råkar smygande med alkohol ha helt andra konsekvenser så du gör klokt i att vara upprörd över detta, men det är inte alls säkert att han smyger med nåt annat.
Eftersom jag varit i hans sits så ska jag ge dig mitt perspektiv... smygandet var förenat med stor ångest och oro, ingen känsla av triumf alls. Alkohol i den mängden ger ångest, oro, känsla av misslyckande, seghet, trötthet etc. Inte ett särskilt rolig liv. Jag försökte sluta på egenhand många gånger. Drog ner, slutade etc men började igen. Ljög gjorde jag också när jag blev konfronterad. Det är så jäkla pinsamt och ett sånt misslyckande att inte klara av att hantera alkohol. Min sambo har kommit på mig vid flera tillfällen. Efter första gången höll jag upp i flera månader, sen hände en sak och jag började igen, inte lika mycket dock. Nu händer det sällan, men jag kan fortfarande smyga. Ev är det en kick, men jag vill heller inte dricka öppet.
Din man behöver sluta helt (minst en lång period). Den mängd han hinkar i sig är mycket mer än du tror och vet (antar jag). Vad vill han? Ge honom en chans att sluta själv om han vill. Ni kan inte ha BiB hemma. Ingen alkohol alls hemma en period. Kanske aldrig mer. Och om han inte vill lägga av, hota att berätta för släkt, arbetsgivare etc. Han måste sluta, han är på väg ner i en avgrund. Skicka in honom hit till beroendesidorna.

Din mans drickande har troligtvis gått väldigt långt...Tvivlar på att det bara är ett år. Han dricker eventuellt på jobbet - eller på väg från jobbet, du skriver att det spårade ur på julen. Han har tappat kontrollen då. Det är en väldig varningssignal. Han skyller ifrån sig och skyller på dig... det ska du aldrig acceptera. Men ha heller inga diskussioner med honom om han har druckit. Då är man dum i huvudet.
Han kan sluta om han vill. Men om han tror att han ska kunna helgdricka hemma, så tror jag att det är osannolikt att det kommer att fungera. Det bästa är att sluta helt, själv dricker jag socialt -det har aldrig varit nåt problem för mig, men det beror mycket på hur man druckit -hur beroendet sett ut, vilken kick man får.
Visst kan det vara stress, det är en av mina triggers, men sen har han aktiverat ett beroende och det måste han fatta, annars kommer det inte att gå bra. Hoppas han kan få ordning på detta!

precis det där att bli svag i en relation jobbar jag med just nu - och har hållit på med sen ett par år tillbaka. Spännande och har gett mig oanade vinster. Senaste när vi påskhandlade och jag började skynda och välja som jag trodde att han ville.... tills jag sa hur det var och han berättade att han gjorde detsamma. Det blev bra!
Du har tagit ett stort steg när du ser så klart! Fortsätt klargöra för dig själv vad det händer i dig och börja pröva att stå upp för dig själv! Om än bara i tanken. Pröva (sen) i nån 'liten' situation, känn efter vad som känns och se vad som händer. Det handlar om dej och dej ska du fortsättningsvis leva med oavsett hur det blir med den nuvarande relationen. Du är inne på viktigt spår!
Kram på dig! / mt

Påskdagen, drygt ett år sedan TNE och samtal och min man bryter med A. Ett år av framgång för honom i sitt yrke. Det irriterade lynnet fick vika alltmer för det gladlynta.

Ändå har jag inte, liksom kunnat trycka honom till mig. Skulle vilja ge honom det men kan inte, törs inte. Känns för hotfullt med hans säkerhet och förmåga att genomdriva sin vilja tror jag, rädd att inte få plats själv - alltså hela jag, inte bara den del som tillhör relation/familj. Inte för att jag alls är bra på den delen, utan för att jag förlorar den andra, det som är bara mitt.

Så då går jag och fegar och sörjer lite, och kommer inte till skott att ta upp det, att jag tror på att bo/leva isär.

Men hittade en flaska under soffkudden, med vin. Ja det är uppenbart att han drack ur den sen.

Va? Ser ni? Jag konfronterade honom inte med det.

Tar in, registrerar, funderar...avvaktar. Det är väl jag i ett nötskal.

Jag vet, jag måste låta honom få veta.

Bäst han flyttar innan han är inne i en period igen, hemska tanke när det gått så bra för honom igen.

Sorg, rädsla för ensamhet, oro för honom, skuldmedvetenhet att jag inte varit bättre partner, längtan efter att ha bara mitt, ifrågasättande av mig själv och självtvivel.

Min sambo är fortsatt nykter. Själv har jag druckit vin i begränsad mängd i påskhelgen. Idag var vi på påskmiddag och han blev direkt erbjuden en öl. Han svarade sekundsnabbt "nej tack, jag kör". Häromdagen när vuxna dottern med pojkvän var på besök drack jag medvetet saft till maten tills de åkte hem, för att det inte skulle vara tydligt för henne att jag drack vin medan sambon avstod. Det märks att han inte vill "skylta" med anledningen till sin avhållsamhet, och jag tänker att var sak har sin tid. Huvudsaken är att han är nykter.

Din mamma är nog alkoholist. Konfrontera henne. Utgå från dig själv. "Jag upplever att..." osv. Se hur hon reagerar och utgå från det. Hon är kanske nöjd med sin "helgfylla" och är du inte bekväm med det måste du säga det, och i förlängningen bryta med henne om hon inte vill sluta dricka.

Din man är alkoholist. Vad vill han nu? Och vad vill du?

Du kanske kan hänvisa henne hit till beroendesidorna. Att vilja bli nykter är komplicerat. Kanske vill hon helhjärtat, kanske inte. Det kan vara väldigt svårt även om hon vill. Just hennes ältande om gamla tider och om att skuldbelägga er, det låter som riktiga alkistankar. Man kommer inte ur det när man dricker, man frossar i gamla oförätter som blir väldigt viktiga. Och med mer alkohol, desto mer självförakt och ännu mer ältande.
Du kan (och kanske bör) ställa ultimatum att du bara träffar henne när/om hon är nykter. Du har rätt att sätta gränser för att klara dig själv. Och att ta hand om och parera din mamma är inte din uppgift, även om det är svårt att vända någon ryggen. Du kanske kan hitta tillfällen där du kan umgås med henne då hon inte kan dricka. Träffas ute, åka iväg tillsammans, träffas hos dig. Hon kanske behöver ett ultimatum, hon kanske behöver hjälp med att ta bort all alkohol ur huset. Men hon kanske vill fortsätta att dricka och då kan du inte göra något annat än att sätta dina gränser för att överleva själv.
Och du skriver att du skulle ha en ständig oro om du klipper helt, men handen på hjärtat hur är det idag? Har du en ständig oro?

i mulletantens tråd.
Om botten av en själv som man inte vill kännas vid.
Som man så gärna vill gömma bort och skydda.

Och om jag ska sammanfatta med ett enda ord om vad som blir fel när det blir fel för mig så är det Bråttom.

Jag har bråttom genom livet,varken vill eller kan stanna upp och begrunda det som egentligen sker.
Känna det jag egentligen känner.
Uppleva det som faktiskt sker framför mina ögon.

Så jobbigt är det ibland att fast det pågår riktigt bra saker framför och med mig så kan jag ändå inte stanna upp.
Nej,jag forstätter framåt för att det är för tungt att stanna i nuet.
I nuet(eller framför allt i dåtiden) så finns det alltför mycket tråkigt och jobbigt och känslosamt som jag inte orkar eller vill hantera.

Men nu är jag där och har tagit mig genom en hel del.
Jag kan mitt i eldhärden faktiskt känna att jag fortfarande lever och är rätt sval.
Att jag kan trots de känslostormar jag befinner mig i ha en ro i att det som varit har varit.
Det som är det är och i det kan jag leva och fortsätta utvecklas.

Mitt mående i nuet förbättras sakta och jag försöker att bejaka varje dag,varje möte med en annan människa och varje gåva som jag får.
Det går inte alltid,men tillräckligt ofta för att jag ska känna att det är rätt väg att gå.

Jag vet att vi kanske har pushat medan hon själv inte vill det helhjärtat, dock säger hon att hon vill bli nykter.. Men hur lever man med ångesten som kommer om man bara klipper bandet helt, det är det jag inte kan. Jag skulle ha en ständig oro.

Det låter som hon tvingats till avgiftning, av er barn. Det är inte hennes eget val. Hon måste vilja sluta dricka själv. Jag ställde ultimatum till min pappa när jag märkte att hans alkoholism indirekt började påverka mina barn. Då fick jag nog. "Sök hjälp, bli nykter, annars är du inte välkommen hos oss." Han fortsatte förneka sina problem. Vi sågs inte på ett halvår. Sen dog han. Det enda jag ångrar är att jag inte ställde ultimatum tidigare, då han hade en chans att göra något åt situationen. Nu tror jag faktiskt att han hade gett upp, han hade kapitulerat inför alkoholen.

Konfrontera sambon "du har druckit..." osv. Stå upp för dig själv och din oro - den är befogad!

Känns det fel är det fel. Din sambo har alkoholproblem. Punkt.

på familjeterapi också, men ej föreslagit det än. Kanske behövs det, kanske hjälper det. Jag vet inte. Känner mig rådvill just nu efter att jag upptäckte att hen druckit nästan en halv flaska whiskey (hela flaskan är 700ml) på två dagar. Den hen köpte för att "hen ville ha något att bjuda gästerna på"....

Hade jag ägt hus/bostadsrätt och haft småbarn med min sambo hade jag också tvekat massor! Jag sitter i en helt annan sits, med vuxna barn, och nybliven sambo som flyttat in hos mig. Han kan flytta imorgon utan att det får speciellt stora ekonomiska konsekvenser för mig, men givetvis får det enorma känslomässiga konsekvenser. Därför hoppas jag att någon i liknande sits som ni skriver här också!

Hej! Jag har läst er konversation och känner sååå mycket igen mig i det ni skriver!!!! Lite kort bakgrundsinfo om mig. En nybliven 3-barnsmamma som varit tsms med min man i 10 år. Hans föräldrar är alkoholister, mamman nyss opererad med ny lever efter flera år av slitandes mellan liv och död pga skrumplever och blodförgiftning. Mannen dricker mycket och just nu är måttet rågat. Dricks 5 dagar/vecka. Helgerna mer o starköl. För 6 veckor sen kom han hem från en tävling o hade druckit 18 st 50 cl öl!!! På 3 h! Då fick jag nog och ställde ultimatum, alkoholen eller familjen. Han inser inte att han har problem..men Gick bra i sådär 6 veckor, förutom för 1 bakslag. O idag är det som vi återigen är på ruta 1. Dricker som vanligt igen. Har pratat med min familj lite om detta men orkar inte ta det med dem längre. De tycker det är jobbigt och vill både mig o barnen det bästa. Förstår inte varför man inte tar det där steget och lämnar. Men det är så mycket lättare sagt än gjort! Jag är rädd för att hamna utan nån större inkomst och ensam med 3 småbarn (6, 4 och 9 månader.) känner jag behöver komma i kontakt med likasinnade. Mannen är också sån som gömmer flaskor, ljuger, får allt att verka som det är jag som är problemet, för han har ju inga. Kanske låter fel men är glad vi är några stycken i samma situation. Även om det är oerhört tragiskt! Svårt med barn inblandade. Lycka till tjejer! Vi får peppa varandra! /3barnsmamma

Ni behöver kanske en tredje part för att kommunicera? Bli överens om hur ni kommunicerar? Tar han inte din oro på allvar utan upplever dig som "tjatig" blir det ingen varaktighet att bygga på.

Att du är helt tom och likgiltig förstår jag, och det är inte ett sundhetstecken! Jag tror inte att resan mirakulöst blir som du har tänkt dig. Men den blir kanske droppen. Ni måste kanske braka rätt in i väggen båda två för att det ska få ett slut. Antingen att han slutar dricka, eller att du får nog. Det är ditt beslut, och som min psykolog sa "du måste bara bestämma dig". Men det är fan inte "bara". Styrkekram ❤️

Jag har själv bara berättat om min sambos alkoholism för några få utvalda. Jag fick också akut samtalshjälp hos en psykolog i samband med att det uppdagades och jag ställde ultimatum för några veckor sedan. Jag vill heller inte att han ska dömas av omgivningen, jag vill bara ha råd och stöttning så jag vet att jag agerar på bästa möjliga sätt. Hoppas att ni snart får träffas och att han mår bättre snart!

Styrkekram!

Påsken har knappt börjat och han är redan rejält salongsberusad. Så länge höll hoppet om en trivsam påsk ?

Du beskriver en mycket svår och tuff situation du befunnit dig i under en längre tid. Du känner dig otrygg och rädd för vad han kan ta sig till eftersom han både tar droger och är våldsam mot sig själv och andra. Du har haft kontakt med polis och anmält honom, jättebra! Nu önskar du känna dig säker eftersom han hotat dig att han hotar att ta sig in i ditt hem med en yxa fast han inte har nyckeln. Du har också en önskan om att kunna skiljas från honom på ett vänligt sätt när ni väl pratar.

Utifrån det du beskriver låter det som du reagerar sunt, väldigt bra att du tar hand om dig! Du vill vara och känna dig trygg och att skriva här på forumet är ett steg på vägen. Du har tidigare haft kontakt med polis och det är bra att det finns ett ärende på det. Tveka inte att ta kontakt igen med polisen. 112 eller 11414.

Att kontakta Kvinnofridslinjen är också något vi rekommenderar när man befinner sig i en sådan hotfull situation som du beskriver. De har öppet dygnet runt, konstandsfritt och du kan vara anonym; 020-505050. Du kan också ringa socialjouren: 08-508 400 00 - dygnet runt (Stockholm) befinner du dig i en annan stad googla socialjouren+stadens namn så borde det kunna komma upp.

Bra också att du begränsar kontakten med honom, han behöver annan hjälp den du kan ge just nu. Försök i möjligaste mån involvera andra parter, professionellt och/eller vänner till er båda så flera vet om vad som händer.

Det hörs att du är omtänksam och även vill hans bästa, för att kunna stötta honom på sikt behöver du själv först vara i säkerhet och hjälpa dig själv. Ta din rädsla på allvar och ta den hjälp du kan och behöver nu.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

.....den finast möjliga påskhelg! Känner med er alla i era utmaningar. Det är sannerligen ingen lätt situation någon av oss befinner sig i. Många styrkekramar och mycket kärlek till er alla!! ❤️❤️❤️❤️