Senaste kommentarerna i forumet

Hoppas att ni alla får en fin och lugn långhelg ❤️

Glad påsk allihop!

Inväntar kommande långhelg lite smånervöst. Har varit rätt lugnt på alkohol fronten på sistone hos oss vilket lett till att jag kunnat slappna av lite och faktiskt vara rätt glad emellanåt. Mannen anstränger sig att hjälpa till lite mer hemma och med barnen vilket är skönt som omväxling. Tror dock han druckit lite igår i garaget under kvällen, inte mer än att jag fattat misstankar på hans beteende men ändå. Långhelg har brukar vara förknippat med stort alkoholintag och jag litar inte alls på att denna ledighet skulle bli annorlunda. Men vi får hoppas jag har fel och att vi faktiskt kan ha en helt trevlig tid tillsammans.

Vilken hemsk chock för dig att han blev så dålig fysiskt och så fort! Jag hade ingen aning reaktionen kan vara sådär häftig av ett tvärt slutande och då tycker jag att jag efter många år med alkoholister omkring mig är hyfsat påläst! Du ska inte känna skuld över att du inte förstod vad det handlar om, en person som han verkar bra på att lugna och säga allt är okej för att du inte ska oroa dig. Hur skulle du då kunna veta det kunnat vara livshotande?

Jag tycker du ska lita på att vården tar väl hand om honom och jag tror inte alls att han skulle nekat dem att informera dig om han kunnat ge dem sitt medgivande. I det skick han hamnade på sjukhus tror jag all hans kraft går åt till att repa sig och det betyder inte alls han inte vill du ska veta vad som pågår. Som du själv misstänker så kan han ha svårt att kommunicera med dem omkring sig. Tids nog får ni kontakt med varandra. Försök ägna dig åt ditt eget mående, förstå vad som hänt och tänka framåt hur ni kommer vidare. Det hörs att du vill ni ska ha en gemensam framtid och säkert vill han det också, och det är redan den bästa förutsättningen för er att klara av tiden framöver tillsammans.

Jag hoppas han snart repar sig såpass så du får hälsa på för att få lite lugn och bättre kontrollkänsla över situationen, så du kan slappna av lite grann.

Fortsätt skriva av dig här, vi är många som läser och stöttar för alla vi här inne vet vilken hemsk och lömsk sjukdom alkoholismen är och att den kan drabba de snällaste, trevligaste och mest älskade mänskorna! Styrkekram till dig inför påskhelgen!

Jag har anlänt till jobbet, och det känns bra. Men jag är känslomässigt skör, och känner mig lite ensam. Jobbar på flera olika skolor, här är jag 3 timmar en gång i veckan sen i februari och har inte lärt känt folk så bra än. Går runt med min "hemlighet" och känner mig lite vilsen och ledsen. Samtidigt som jag är vid gott mod. Märklig blandning.
Jag känner inte att jag vill berätta för vem som helst om det som hänt och om min sambos missbruk. Inte ens alla vänner. I synnerhet inte de som inte har träffat honom. Varför ska jag lämna ut honom till dem? Och människor i allmänhet är så snara att placera varandra i fack. "Alkoholist....ok...." Nej. Han är Människa. Själ. Man. Först och främst. Och han ÄR INTE sitt alkoholproblem, han HAR ett alkoholproblem.
Jag skäms inte ett dugg för honom eller hans missbruk. Men jag vet hur tabu och skambelagt det fortfarande är för många. Jag vill inte att den jag älskar ska bli dömd och "etiketterad" utifrån detta. Han är en fantastisk människa, det är det jag vill att människor upptäcker först. Låter det vettigt?
Ok, snart dags för lektion.
Kramar till alla!

Egentligen. Känner mig mest tom. Tom på tårar, likgiltig. Mina förväntningar på honom är så låga att jag nästan inte ens blir besviken. Jag bara konstaterar att han gjort det igen. Vad finns kvar nu? Egentligen? Är detta kärlek? Hur kan det vara kärlek?

Men måste erkänna att trots detta och trots att jag inte ens fick en ärligt menad ursäkt när jag pratade med honom nu på morgonen så överväger jag att åka på resan med honom. Vill bara att allt magisk, som genom ett trollslag, ska bli bra!!! Är jag helt galen eller har jag tappat alla referensramar? Detta är ju inte ett normalt förhållande, jag vet ju det. Men det är allt jag har, och vad är jag utan det? Mest troligt en fattig ensamstående mamma som tvingas lägga 50% av inkomsten på boende. Herregud, vad har jag gjort? Hur ska jag ta mig ur denna mardröm?

Ullabulla och Bedrövadsambo:
Tack för era svar ❤️ Skulden och skammen har lättat lite, oron också. I alla fall för tillfället. Ska verkligen försöka hålla fokus på mig själv och att göra det jag mår bra av, och ta en stund i taget. Har inte jobbat sen förra onsdagen, men imorgon ska jag göra det. Jobbar med barn och ungdomar och det är inspirerande och upplyftande.
Han har druckit MYCKET det senaste halvåret. Men fungerat normalt. Fast de senaste två månaderna har han då och då haft balansproblem. Jag vet att han insåg att det inte höll, och att det var därför han slutade. Innan han gick helt in i förvirringens dimma sa han "det här är min sista chans, när det gäller spriten, och en relation med dig".
Det är tufft att inte veta någonting, samtidigt som jag givetvis respekterar sekretessen och förstår att den är nödvändig. Önskar bara att han kunde kommunicera till dem att det är OK att låta MIG veta. Men vem vet, han kanske tror att det göra mig mer orolig att ha kännedom om vad som händer. Fast jag tror mer att det handlar om en blandning av svårighet att kommunicera med dem (p.g.a. både dålig hörsel och för tillfället dåligt tal), utmattning och en del kvarvarande förvirring.
Och nej, jag har ingen tidigare erfarenhet av alkoholism och delirium tremens. Jag tror att den här upplevelsen lär mig, och kommer att lära mig, massor. Inte minst om mig själv. Och det är något positivt, även om sättet jag får lära mig det på är minst sagt tufft.....
Tack för att ni finns, och för att ni stöttar. Kramar till er! ❤️

Jo, sant är att en bostadsrätt alltid kan säljas. Dock är det lurigare att hitta en ny bostad då jag inte har kapital för att köpa egen bostadsrätt utan är beroende av hyresrättssystemet med årslånga köer i vår stad om det skulle komma till att vi måste bryta upp.

Hen har haft vita månader, så hen KAN hålla sig borta. Åtminstone en månad. Dock har hen stannat hemma dessa månader (två förra året helt på hens initiativ) och inte helt "levt som vanligt". Ju mer jag reflekterar över det så är jag inte arg för att hen dricker ofta och mycket i min mening. Det gör mig "bara" orolig. Det som gör mig arg är som Bedrövadsambo skriver om - att min oro bara viftas bort.

Den resan ska du inte åka på! Jösses, jag hade varit skogstokig. Skällt tillbaka som en bandhund, ringt låssmed och bytt ut låsen. Usch, jag blir skitarg bara av att läsa ditt inlägg. Samtidigt vet jag från min förra relation att psykisk påfrestning i en relation gör att känslorna dämpas, det känns som de täcks av en våt filt. Till slut känner och tycker man ingenting, för husfridens skull. Och då begår man våld på sig själv.

Håller med Ullabulla, hur skulle du kunna veta? Jag har aldrig hört talas om så svåra fysiska reaktioner, han måste ha druckit enorma mängder. Han får den hjälp han behöver just nu, och det bästa du kan göra nu är att ta hand om dig själv. Skickar massor av styrkekramar till dig!

Förstår din vånda.
Men tänker,hur skulle du ha kunnat veta?
Varför skulle du ha erfarenhet av alkoholism,delirium tremens osv.

Det är ju bara vårdpersonal som kanske dessutom har erfarenheter av just detta som skulle ha kunnat förutse det.

Att sekretessen gör att de inte informerar dig är ju bara gängse rutiner,även om jag förstår att det är svårt för dig att inte få information.
Vem som helst som hade en sjuk anhörig skulle ju gå igenom det du känner just nu.

Visst kanske det finns lite förnekelse från din sida kring detta,precis som det gör för alkoholisten.
Men det är ju så det funkar med alkoholism.
Både vi anhöriga och den som dricker blundar ju in i det längsta och lite till.
För det är tungt att se det som behöver ses.

Det enda jag kan råda dig till är att sitta still i båten och försöka ta in att han är precis där han behöver vara.
Och att du får din första tuffa lektion i att avstå från att hjälpa eller agera eftersom du inte kan det just nu.
Och det är nog den bästa attityden när det gäller detta.
För att gå in i detta tillstånd,delirium tremens tror jag att man ska ha druckit rätt hårt och rätt länge.
Men jag kan ha fel där. rätta mig ni som kanske har bättre kunskap.

Fortsätt skriva här,det lindrar något.
Framför allt så är vi fler som gått igenom det du går igenom även om situationerna kanske inte är exakt detsamma.

Välkommen hit till forumet.

Om det känns fel nu kommer det att kännas fel om ett år också. Din sambos nonchalans inför din oro är mest illavarslande. Om jag var du hade jag ställt ultimatum "var helt nykter en månad och bevisa för mig och dig själv att du ens kan vara nykter".

Ja, hur vet man egentligen när det är dags att gå? Jag tror att man ofta har svaret inom sig men problemet är att man så hett önskar sig en förändring att man ser bort från sin magkänsla och klamrar sig fast vid hoppet. Det gör i alla fall jag. Om man skulle gå utifrån ditt resonemang med att ge det ett år så skulle jag ju gått för längesen. :) Skrämmande ändå, att åren kan gå och man kan leva på ett hopp så länge.

Du tänker helt rätt som inte vill skaffa barn med din sambo. Det är nog det dummaste man kan göra i en sån situation - believe me, I know. En bostadsrätt kan alltid säljas. Ett barn binder er samman resten av livet.

Min sambo har varit på jobbresa i ett par dagar. Ringde mig när han var på väg till flygplatsen och jag märkte att han hade druckit, något som han också erkände. Så ringer han igen ungefär samtidigt som hans flyg skulle lyfta. Säger först att han inte fick åka med för det var överbokat. Hör att han låter ännu slirigare än vid vårt förra samtal. Därpå följer ett antal uppringningar där han ömsom skäller ut mig, ömsom ber mig om hjälp (vad fan nu jag ska göra?!). Helt sjukt. Jag orkar inte ta skit och bråka i telefonen, så svarar inte varje gång han ringer och säger inte mycket tillbaka. Klarar inte heller att förstå vad det egentligen är som är bakgrunden till varför han inte kom med planet. Nu säger han att han missade flyget. Själv är jag övertygad om att samma sak som hände när han var på resa i vintras hänt på nytt. Då kom han inte med sitt anslutande flyg pga att han druckit för mycket! Samma sak då, han ringde mig och skällde och var arg - som om jag skulle kunna göra nåt när han befinner sig på en flygplats i Mellanöstern! Nu är han åtminstone i Europa...

Och imorgon kommer mina föräldrar för att vara barnvakter när vi ska på vår romantiska weekendresa, hahahaha. Det är så att man inte vet om man ska skratta eller gråta!

AliceAlice, jag bara funderar på om det inte finns någon vettig organisation eller enskild professionell som kan stötta via telefon eller videosamtal på tex Skype ifall ni har svårt att hitta bra hjälp på hemmaplan? Borde ju inte vara omöjligt, men jag vet inte.

Hursom: all kärlek till dig! Kram!

Önskar dig Ullabulla också en skön och lugn påskledighet! Och alla andra också förstås!

Tack för dina ord, Dis. Det svåraste är ju att veta hur länge en ska "stå ut" med detta beteende. Just nu känner jag spontant att hen får max ett år på sig att ta min oro på allvar och sluta avfärda det. Det kan ju dock ändras ganska fort om det skulle eskalera, för då vill jag inte stanna alls. Tycker det är illa nog som det är och risken är att jag inte orkar mer om ett år ifall hen inte kommit till insikt. Samtidigt svårt att inte klandra sig själv för att en inte noterade det tidigare, innan en ingick samboskap i bostadsrätt till exempel. Vi har åtminstone inga barn som drabbas av hens alkoholintag. Bekymret är att jag vill ha barn (och hen med enligt egen utsago även om hen konstant kommer med ursäkter för att skjuta upp detta), men jag vill inte att barn ska behöva växa upp med så omfattande och ofta förekommande alkoholkonsumtion i hemmet. Jag har även sagt till hen att jag inte vill att våra eventuella barn ska få hens syn på alkohol då jag inte anser den sund.

Vissa har ju riskdrickande i vissa åldrar också och därefter lägger det sig igen. Men nu är hen närmre 30 och det borde blivit markant bättre om det nu skulle "lägga sig". I början när vi träffades drack vi ganska mycket båda två, men det reflekterade jag inte så mycket över just då. Det var sommar och vi var båda flera år yngre. Men sen när det inte gick tillbaka började jag se mönster. Hen gjorde sällan något tillsammans med familj eller vänner utan alkohol. Det spelade ingen roll om det var fest, bio (då tar de någon öl innan och ofta även efter), söndagsmiddag eller sitta hemma och spela online med sina kompisar. Så är det fortfarande. Och jag kan inte komma på ett enda tillfälle under dessa år när hen tagit EN öl eller ETT glas vin och sedan slutat. Är det öl eller vin tycks hen fortsätta dricka från första glaset till läggdags. Det händer fortfarande då och då (om än mer sällan nu) att hen tar en öl med sig in i sovrummet och ställer halvdrucken på nattygsbordet om det varit fest eller utgång.. Så vitt jag vet är det bara när hen tar ett glas whiskey som hen kan stanna vid bara ett glas. Men även detta kan hen göra flera vardagskvällar i veckan trots att hen kör till jobbet. Jag som inte ens kör till jobbet dricker inte alls dagen innan arbetsdag.

Ni måste ta en time-out från varandra innan ni kan bestämma något överhuvudtaget, det är jag övertygad om.

Du är egentligen inställd på att gå och då plötsligt så kommer han med löften om bot och bättring..., så typiskt. Och genast kommer tvivlen. Har han sagt något om vad han är beredd att göra för att ni ska få det bättre? För en ändring måste ju till i hans inställning och beteende.

Vill också tillägga att jag verkligen känner igen mig i det att personen med det skadliga alkoholintaget jämför sig med andra som är "värre" och på så sätt får "bevis" för hur personen själv inte alls har problem. I min sambos fall jämför han sig inte med vänner och familj, men gärna med personer som verkligen har råkat illa ut pga alkohol-

Jag tänker att det är uppenbart att din partners alkoholintag är i riskzonen, och hen står i fara för att utveckla ett beroende om hen inte redan gjort det. Också oroväckande att hen ljuger om sitt intag. Jg tycker att du ska fortsätta att uttrycka din bekymring för partnerns alkoholbruk. Vet dock hur svårt det är att stå vid sidan när personen själv inte vill inse ett skadligt beteende.

Jättebra om du har vänner du kan prata med, fortsätt med det och isolera dig inte från din omvärld.

Stor kram!

Du får en fin påskledighet.
Jag känner så mycket igen mig. Jag har också en förståndshandikappad dotter och alkoholiserade föräldrar.
Och varit duktig flicka hela livet men ingen applåderar.
Men vi kämpar på för den där bekräftelsen som aldrig kommer.

Kanske vi måste inse att det är vi själva som måste ge oss den där klappen på axeln.
Och framför allt ge oss själv lov att leva och njuta av livet.
För ingen annan gör det och vi får faktiskt lov till det.

Till att börja med vill jag be om ursäkt för sen respons och tacka för era svar. Jag trodde kag skulle få mail om någon svarade på min tråd men så var ej fallet för mig och därav såg jag detta först nu.

Jag har inte jättemycket stöd måste jag säga. Jag har goda vänner som lyssnar när jag ventilerar, men de är också rådvilla.

Jag har nu pratat med min partner om detta vid ett flertal tillfällen. Första gången var i höstas. Då sa jag att jag var orolig för hens alkoholintag och fick till svar: "Du behöver inte vara orolig".
Vi hade en ny diskussion om detta ganska nyligen. Hen hade krävt drastiska åtgärder i ett helt annat avseende och när vi pratade om det tog jag tillfället i akt att ta upp detta med alkoholen som parallell. Då fick jag till svar: "Det är inte samma sak. Att jag dricker alkohol påverkar bara mig".

Nu har det varit en bättre period ett tag (så vitt jag vet) på några veckor, men jag vet sedan tidigare att det kan pendla. Bekymret är också att hens omgivning dricker mycket och ofta - både familj och vänner. Så pass mycket att hen reagerar på det som mycket, vilket gör att hens eget alkoholintag blir normaliserat för att det är mindre än övriga i hens direkta närhet.

Ett mycket svårt problem att veta hur lång tid jag ska ge det...

Tack för styrkan, Alice!!

Hur har du det just nu, Tösabiten?

Idag hade jag en skitdag på jobbet. Det slutade med att jag gick halv tre (för att jag skulle byta däck) och sen åkte jag inte tillbaka. Åkte hem och umgicks med påsklovsledig dotter istället. Tveksamt om någon ens såg att jag gick från jobbet. Som dotter till en alkoholiserad pappa och en medberoende, och delvis alkoholiserad mamma, hade min uppväxt sina rejäla svackor. Vet med facit i hand att jag fick årstidsbunden depression i samband med tonåren, men det togs aldrig på allvar. Sket i nian, sket i gymnasiet och gick till slut ut med 1,4 betyg. Fick streck i matte och spanska. Så jag fick revanschera mig förstås, och det lyckades jag med. Jag slår idag på mitt jobb i princip knut på mig själv när jag försöker tillfredställa allas behov. Sen fick vi en svårt sjuk dotter med utvecklingsstörning 1999, med allt vad det innebar. Allt, allt, allt som rör henne har jag dragit själv. Fått "godkännande" från dotters pappa typ. Samtidigt har jag verkligen varit delaktig i äldsta dotterns liv, engagerat mig i hennes skola, peppat henne till tusen. Hon gick direkt från studenten till psykologprogrammet i Gbg, och hon lyckas bra där! Jag är så stolt! Och berättar det för henne också. Vi är på något sätt lika, tvingades ta eget ansvar tidigt och bli vuxna. Jag pga mina föräldrar, och hon på grund av sin syster som tog mycket av vår tid. Även om jag strulade bort min skolgång har jag idag bra jobb med bra lön. Men i mitt arbet ingår att förbereda för att andra ska prestera optimalt. Det känns som jag ger, ger, ger, och ger, men aldrig får något tillbaka. Inte ens ett tack oftast. Obalansen mellan output och input blir ofta skev, och då mår jag dåligt. Det var säkert därför som jag reagerade så starkt när jag inspg vidden av sambons alkoholmissbruk. "Nej, inte det också - jag vägrar!" Men ikväll var det skönt att komma hem och "kräkas" i hans knä. Och han reagerade helt rätt. Förstod mig, tyckte synd om mig, och kom inte med förslag på lösningar. De har jag inom mig. Ska bara vila ut både kropp och själ under påskledigheten först, sen är nog energin tillbaka. Jag ville vara ute mycket, umgås med mina barn, äta gott men inte nödvändigtvis traditionellt, och påskpynta pyttelite om andan faller på. Påsken är en härligt kravlös högtid.

Glad Påsk på er allihop!

Låter jobbigt och tungt! har han någon kontakt eller var fick han hjälp tidigare? AA? Fundera på vem som kan stötta upp honom. Hjälp av psykolog kan han få via vårdcentralen, med tanke på att han mår psykiskt dåligt. Om det är akut så kan ni söka psykakut! Många psykiatriska öppenvårdsmottagningar finns en del av dessa har även missbruksvård. Låter som om du också behöver ngn att prata med? Har du fått något stöd tidigare? Kan du i så fall söka dig dit?

Har du någon i din närhet som kan stötta upp, även du kan söka samtalsstöd via vårdcentralen!

Hur du kan stötta honom? Prata, finnas där för honom men inte ta över hans ansvar...

Hoppas det löser sig för er!

Mycket styrka!!!

Det är viktigt att man står upp för sig själv också. Ibland är det bara missförstånd, någon "tror" att jag ska göra si eller så. Och ibland är det bara illvilja. En gång hörde jag rykten om en medarbetare som högt och brett pratade med alla om hur inkompetent jag var. Jag konfronterade vb. "Jag har hört... vad menar du med... " Har aldrig sett någon bli så pionröd och stammande. Vb hade inga konkreta exempel. Sen redde vi ut några missförstånd, som var lite framkrystade för att vi skulle komma någon vart typ. Skitsnacket avstannade direkt, och det var huvudsaken.