Senaste kommentarerna i forumet

Jag slår nästan knut på mig själv för att alla på jobbet ska bli nöjda. Det går ju inte. Oftast gillar folk läget, men ibland blir de upprörda. Inte på mig personligen, men för situationen. Varje gång tar jag illa vid mig, ältar och grubblar hela kvällen. Men min taktik är att "sova på saken". Nästa morgon känns allt lättare, och jag har en "plan". Strunta i det och gå vidare? Konfrontera och/eller informera ännu mer? Göra någon förändring? Oftast ligger ju problemet hos motparten. Det är deras egen frustration som de kastat i knät på mig.

Det är helt sunt att känna sig lite knäckt efter en sådan konflikt. Att inte må dåligt då vore mycket konstigare. Men det går över. Mycket snabbare om du rannsakar dig själv och lär dig av misstaget. "Nästa gång ska jag..." Självkänsla är svårt att uppnå i vuxen ålder tror, det får man med sig från uppväxten. Självförtroende, i alla fall ett påmålat, är lättare att fejka.

Jag plattade ut mig själv fullständigt och bad om ursäkt på alla plan samtidigt.
Det var mer i mitt inre alla dessa skyddsmekanismer gick igång.
På ytan var jag "duktig" och bad ordentligt om ursäkt.

Det är nog inte där problemet ligger.
Det är att hon gjorde tydligt för mig hur obetänksam jag kan vara.
Och hur jag i såna lägen både vill lägga mig platt och oftast gör det.
Och också tillåter alla skyddsmekanismer gå igång för att skydda mitt ego eller vad jag ska säga.
Det är så sällan det händer att jag får på skallen och det är nyttigt men svårt.
och sätter mig själv under lupp på något sätt.
Jag är ju inne i stegarbetet så jag är säkert betydligt känsligare för allt som händer mig och allt får en personlig innebörd som jag kanske med mer vidvinkel inte skulle uppleva lika mycket.

Så det är på gott och ont detta navelskåderi.
Tungt och nyttigt att lära känna mig själv på nytt och på ett annat sätt än vad jag är van.

Kan kännas ovant att säga, men det är befriande både för den som säger det och den som får höra det. Att skylla ifrån sig är en naturlig skyddsmekanisk som många tar till. Tyvärr leder den ofta till att konflikten blir fördjupad och onödigt lång. Och det är aldrig för sent att säga förlåt, även om det inte känns naturligt i stundens hetta. Och om du gjorde fel på grund av okunskap måste du förstås förklara det, och be om vägledning för att felet inte ska upprepas.

eller vad jag ska kalla det.
Fått skäll av en människa som var besviken på mig.
Jag har för ett halvår sen agerat obetänksamt och sagt obetänksamma saker.
Idag kom det tillbaka till mig och jag kände hur alla cylindrar i mig vaknade.
Jag gick i försvar,jag försökte hitta andra att skylla det hela på.
Jag försökte vinkla omförhandla förstå och agera och allt samtidigt.

Och jag tänker,hur och varför går jag igång på detta sätt när jag bara agerat i oförstånd och inte i avsikt att skada.
Hur många människor begår inte dagligen misstag för att sen vara tvungen att sopa upp efter dom.

Men jag,ska minsann vara felfri och när då ett misstag hinner upp mig såhär och nafsar mig i bakhasorna då ska jag liksom förfasa mig och söka skydd och skuld.

Jag känner också mitt stora behov av tröst då jag nu lever ensam.
Jag skulle vilja vräka ut hela problemet här och få ert stöd i hur dum hon var och hur snäll och oskyldig jag är.

Vilket förstås inte är sant.
Jag kopplar det ända till barndomen då jag ibland åkte på rumsarrest för något jag sagt eller gjort,
Jag fick sen komma ut då jag var "snäll"

Jag kände precis samma behov idag av att visa att jag är snäll för att liksom få hennes absolution.
En för mig rätt avlägsen person som jag bara har en liten relation till.
Men jag uppskattar och respekterar henne och jag tror det är därför det är så svårt att ta detta.
Att hon rackar ner på mig och inte köper mina försök till att krypa till korset.

Tungt att inse hur liten man är när det kommer till kritan.
Hur min egen självbild måste upprustas så jag tillåter mig själv till misstag och att jag inte är vare sig sämre eller bättre än någon annan för det.
Självklarheter kan tyckas,men inte för mig.

Det som underlättar i vår relation är att den är väldigt ny. Vi träffades i december 2015, och blev sambo i januari 2017. Vi har aldrig bråkat. Faktiskt. Vi är för gamla för det ? Vi har båda längre, dåliga relationer bakom oss. Vi vet vad vi vill ha, och vad vi inte vill ha. Vi har samsyn om det mesta, lyssnar på varandra, och anpassar oss till varandras behov. Det enda vi har bråkat om tidigare är sambons destruktiva förhållande till alkohol. Nu slipper vi det ????? Kämpa på!

Känner mej riktigt glad då jag läser.
Det där med trötthet verkar vanligt, och samtidigt får man kanske en helder gjort då inte A tar all tid. Men ofta har ju alkoholen användts för att orka eller för att bedöva andra känslor och jobbiga känslor. Och när man slutat kanske tröttheten och orsakerna till drickandet finns kvar. Det kan finnas mycket att tänka om, fast man skulle veta vad man vill tar omställningen på krafterna, helt oavsett hur mycketproblem själva avvänjningen orsakar.
Vi har här så mycket otalt. Så många bråk vi inte bråkat. Allt har bara sopats undan i väntan på "bättre tider". Och inte så mycket tid har lagts undan för oss. Så nu då vi försöker hitta tillbaka bräkar i som aldrig förr, och det känns ju rätt hemskt. Hittar tillbaka emellanåt, men har liksom inga rutiner för det. Han tror mer på man gör som man känner, jag skulle mer vilja pricka in gemensam tid, oberoende om detsen alla gånger blir så lyckat. Hellre detän att igen väntapå den ideala stunden som aldrig kommer.

Men jo, folk kan sura och vara arga som nyktra också. Och jag är inte bättre själv trots här varit a-fritt. Jag hoppas ändå vi orkar jobba vidare, för jobb krävs det för att det ska lyckas. Har nu halft fått tala ut med ett proffs, via ett annat sammanhang där vi gått och diskuterat barnen, men inte just om parförhållandet. Och kommer att båda gå dit skilt nu och sen kolla hur vi jobbar vidare.

Hoppas ni orkar vidare en dag i sänder. :) Tycker alltså det är bra om han kan vila ut och ni verkar ju ha gemensamma mål och sysselsättningar.

Sisyfos, tack för ditt svar. Det finns mkt likheter i de du beskriver med min mamma och bra tips. Jag hoppas att vi snart hittar ett sett att nå ut till henne och att hon får hjälp.

Fem veckor, dvs 35 dagar, har sambon varit nykter nu, och jag är så tacksam för varenda dag ❤️ Han är fortsatt rätt så trött, så han sover mycket. Men vi har fått mycket gjort i helgen. Skurat balkong och planterat blommor, städat och veckohandlat, och vi har gjort allt tillsammans.

Lättare sagt än gjort, jag vet. Men så är det - du måste bestämma dig. Skriv en plus och minuslista. Kan hjälpa dig att få struktur på tankarna kanske. Få det svart på vitt.

Pratade med honom idag. Sa till honom att jag vill ha 100 000:- så flyttar jag.
Sen säger han att han vill inte ge upp, han vill kämpa. Men han mår inte bra. Han vill inte vara elak. Han blir bara arg & irriterad & han vet inte varför.
Jag vet inte om jag vill fortsätta. Han har sagt så mycket elakt & fått mig att må så dåligt.

Min bägare börjar rinna över nu.
Kom hem för en stund sen. Sonen vänder sig mot tv:n för att ta ut en skiva från dvd.
Då får jag en kudde mitt i ansiktet??!?
Moget sa jag.
Ja lika jävla moget som du är...

I min förra relation, mina barns pappa, var inget jag gjorde bra nog. År efter år tystnade jag mer och mer, begick våld på mig själv. Allt jag gjorde, allt jag sa var fel. Han hackade på mig oavbrutet. Egentligen var det han som mådde dåligt, och han hävdade sig på mig. Till slut förstod jag det. Efter 23 år separerade vi, och jag kunde börja återuppbygga min självkänsla. Jag säger som Grynet: Ta ingen skit!

Varför är du kvar? Han ser ju enbart till sig själv

Varför vara kvar hos en lögnare som enbart ser till sig själv de är inte kärlek.

Varför vara kvar hos en lögnare som enbart ser till sig själv!!

Hoppas du lyft luren och fått prata med nån bra person.
Stora kramen ❤/ mt

Känslan när inget duger!!! Vad jag än gör så gnäller han &/eller är otrevlig!!!
Inget jag gör duger,allt är fel!!!!
Sitter just nu & bölar ögonen ur mig! Barnen är ute i trädgården & leker...
Nu hade jag handlat för mycket godis. Så hade jag haft 300:- så hade jag smällt dom i huvudet på han.... ???

Vad kämpigt det låter kära du. Vad var det som fick honom att ta hjälp och få behandling för tio år sedan? Finns det någon som han lyssnar på? Klarar han av att jobba, det låter ju som det pågått i ett par månader. Själv hämtar jag kraft från en al-anon-vän, från att läsa här på forumet så att man inte känner sig som ensammast i världen och när jag väl kan komma iväg på al-anon-möten. Min man och jag bor inte ihop sedan några månader tillbaka pga att hans missbruk eskalerade så pass mycket och han blev på slutet så obehaglig och oberäknelig att jag inte kunde stanna kvar med våra tre gemensamma barn. Min man och jag har numera en icke-relation och känner så väl igen att vi inte kan prata ett ord med varandra!
Med värme

Åh jag känner också så väl igen mig i den där psykiska terrorn. Jag ställde ultimatum om att han var tvungen att söka hjälp eller flytta ut. Han vägrade att flytta ut så till slut gjorde jag det, när min dotter var 4 dagar gammal....efter att jag och barnen bott hos min mamma i fyra månader så lät han oss flytta in i vår gemensamma lägenhet medan han flyttade till en liten hyresetta. Så fort jag säger något om att det aldrig kommer fungera att bo ihop så säger han att vi ska sälja. Han vet att jag inte har råd att köpa ut honom och det skulle i sådana fall leda till att jag behöver flytta från området som mina barn älskar och med hela det sociala nätverk som jag byggt upp och som behövs när man är själv med tre barn! I alla fall, det jag ville säga är att ett första steg kan vara att se till att ni inte bor tillsammans utan att se det som en definitiv separation men att du slipper den dagliga psykiska terrorn och den fruktansvärda anspänning det är att leva med en som missbrukar. Kanske kan det också få honom att söka vård om ni flyttar isär. Det är så stor skillnad för mig nu när jag kan lägga på luren om han är otrevlig. Jag skulle också råda dig till att uppsöka ett al-anon möte, de ger så mycket kraft!

Åh jag känner också så väl igen mig i den där psykiska terrorn. Jag ställde ultimatum om att han var tvungen att söka hjälp eller flytta ut. Han vägrade att flytta ut så till slut gjorde jag det, när min dotter var 4 dagar gammal....efter att jag och barnen bott hos min mamma i fyra månader så lät han oss flytta in i vår gemensamma lägenhet medan han flyttade till en liten hyresetta. Så fort jag säger något om att det aldrig kommer fungera att bo ihop så säger han att vi ska sälja. Han vet att jag inte har råd att köpa ut honom och det skulle i sådana fall leda till att jag behöver flytta från området som mina barn älskar och med hela det sociala nätverk som jag byggt upp och som behövs när man är själv med tre barn! I alla fall, det jag ville säga är att ett första steg kan vara att se till att ni inte bor tillsammans utan att se det som en definitiv separation men att du slipper den dagliga psykiska terrorn och den fruktansvärda anspänning det är att leva med en som missbrukar. Kanske kan det också få honom att söka vård om ni flyttar isär. Det är så stor skillnad för mig nu när jag kan lägga på luren om han är otrevlig. Jag skulle också råda dig till att uppsöka ett al-anon möte, de ger så mycket kraft!

AliceAlice tack för dina kloka kommentarer. Det där du skriver om medmänsklighet och om att det är svårt att släppa taget om en människa man älskat...det var verkligen träffande och gör att jag inte känner mig så himla dum för att jag ändå trots allt som hänt känner ändå kärlek för honom och en oändlig sorg för hans skull att han är drabbad av alkoholism.
Det första jag tänker när han ringer är: har han druckit nu? Och när vi har bestämt träff- kommer han att dyka upp? Han hävdar med bestämdhet att han inte druckit något på över 60 dagar och jag kan bara inte få till det. Han har vid flera tillfällen varit så osammanhängande (i telefon) och berättat vad som hänt utan att det går att få ihop hans story. I onsdags var vi på parterapi (lite skrattretande med tanke på det icke-förhållande vi har just nu) men det behövs för att vi ska kunna prata med varandra. Under de senaste veckorna sedan han flyttat ut har endast träffat barnen cirka 2 timmar per vecka. Vet inte hur jag ska förhålla mig till deras frågor om när pappa kommer nästa gång. De terapeuterna som vi hade var i alla fall oerhört kunniga på beroende och de tyckte absolut att jag borde få känna till att han går till beroendemottagningen, att han går på möten och att hans prover är okej. Min man vill ju hålla mig helt utanför det. Sitter här i min ensamhet. Känner mig rastlös och orolig ända in i själen. Förstår att jag antagligen kommer behöva flytta från den här älskade lägenheten, kommer inte ha råd att bo här själv men som min al-anon-vän säger och även min samtalskontakt behöver jag inte stressa fram något. Att flytta kräver ju att jag har löst boendesituationen. Håller på och tröstshoppar till lägenheten, vill göra om, göra nytt. Min lilla dotter har ju redan blivit fem månader och inte trodde jag att det skulle bli såhär. Trodde det skulle räcka med att vi bodde isär för att han skulle ta sin nykterhet och psykiska hälsa på största allvar men jag tvivlar verkligen på att han ska orka i långa loppet.Jag trodde faktiskt inte att han är så sjuk som han är. Imorn är det tänkt att han ska träffa barnen i fem timmar. När han ringde ikväll tyckte jag lät sådär konstig, han pratade med barnen och frågade då om jag var arg på dem. Barnen fattade ingenting. Han svamlade också om att han ville komma och fira deras födelsedagar, båda fyller nästa vecka, men att det bestämmer ju mamma och om hon inte vill kommer han skicka dem ett vykort. Vi får se, imorn kommer han antingen skicka ett sms om att han behöver gå på ett möte och inte hinner träffa barnen eller så kommer han att komma hit som avtalat utan att kommentera. Vet inte om jag överdriver men är så sjukt misstänksam hela tiden.

Det är så lätt hänt att man vill "kontrollera", men för mig känns det destruktivt. Vill min sambo vara nykter är det hans eget beslut, inte mitt. Men det är svårt att inte oroa sig! Jag försöker tänka att inget jag gör, och hur mycket jag än oroar mig, påverkar min sambos beslut. Så jag försöker ta en dag i taget, och vara tacksam för alla fina nyktra stunder ihop ❤️

Du är här för första gången och läser och skriver. Du känner oro över din makes drickande och har funderingar på om du kan lita på honom eller inte. Fint att du delar med dig med hur din situation ser ut, att sätta ord på det såhär kan många vara hjälpta av, både att läsa andras berättelser och att skriva själva. Om du vill, starta gärna en egen tråd, helt som du vill såklart men det kan vara lättare om någon vill följa just dig, och för dig själv att skriva kanske nästan som en dagbok.

Välkommen hit!
Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

hej
Inne här för första gången. oron som gnager. Hittar tomma lättölsflaskor och maken blir asförbannad. Mår dåligt för att jag är för "på" han har klarat sig utan att dricka ganska bra när jag är med. Törs jag lita på honom? Skönt att bara få skriva av sig lite.