Senaste kommentarerna i forumet

Jag tror att det är en ständig oro man bär med sig. Min sambo har varit nykter fyra veckor nu. I början var oron gigantisk, nu gnager den bara lite precis innan jag kommer hem. Viktigast för mig har varit att ställa ultimatum: "var nykter eller flytta". Näst viktigast att berätta för några få utvalda, och prata om det här på forumet. Jag måste sätta ord på vad jag tänker och känner. Slutligen sa min sambo en sak som verkligen fastnade: "Det spelar egentligen ingen roll vad du säger. Inget du säger skulle få mig nykter om jag inte verkligen ville det själv." Och jag är så glad att han valde mig och vårt gemensamma liv istället för alkoholen. Hur länge det består vet jag inte, vi tar en dag i taget. Min psykolog sa till mig. "Du måste bara bestämma dig. Lära dig leva med oron för återfall, eller bryta upp".

Bra gjort med en retreathelg för dig! Kommer vara dig väl behövd.....
Även skönt o höra att du känner att du kan försöka släppa på dina farhågor och som du skriver d är ju faktiskt hans barn också o han måste ju kunna se till att vara nykter om han ska ta ansvar för barnen. Det är ju ytterligare ett steg i riktningen för dig mot vad som är bäst för dig oavset vad det visar sig.

Jo, kärleken oss emellan finns kvar....men d är ju ett känsligt ämne som han innan iallafall tycker att jag tjatar om. Svårt o avgöra. Känns som att vi måste lära känna varandra på nytt gällande just såna saker....men d kommer väl kanske!

Nej, det vet man säkert aldrig! Om man inte är ett helgon, får man nog utgå från sig själv och fundera över vad man vill och vad man klarar av.

Tänker också på det där med bostad, ekonomi, allt praktiskt som händer när man ev separerar. Det känns som att kasta sig ut i ett vakuum. Så försiktigt närmar jag mig området, resonerar, tar råd, juridiska, ekonomiska, känslomässiga.
Bättre leva i viss osäkerhet än att bara vegetera.

Jag var ihop med en alkolist för ett par årsedan. Och han är nykter nu och mår bra. Så man ska aldrig ge upp hoppet. Min nuvarande kompis/pojkvän har det mer kämpigt att komma ur det hela. Jag har sagt till honom att jag aldrig kommer att ge upp utan kommer att finnas vid hans sida.
Det enda som är lite jobbigt just nu är att vi ena stunden är ett par och andra stunden inte. Får se vad som händer

Han har inte druckit någon whiskey vad jag vet sedan i söndags. Men 2-3 öl har han tagit ikväll ser jag..

Om det lyckas eller inte: jag tror det handlar om hur långt beroendet gått och hur det ser ut.
Vi på beroendesidorna är väldigt olika. Många här på anhörigsidorna beskriver ett beroende som gått väldigt långt och där den som dricker inte anser sig ha problem. På beroendesidorna finns många olika typer. Av det du skrev i din andra tråd tror att du beskriver någon som har beroendetendenser och som gillar kicken i att bli full. Det är en dålig kombination om det stämmer. Å andra sidan beskrev du också någon som dricker en gång i månaden och att du Verkar ta ansvar för att begränsa genom att ställa ultimatum. Vad tycker din sambo? Varför bråkar ni om alkohol? Vad vill hen? Vad säger hen? Du har vissa erfarenheter som gör dig hyperkänslig och du har kanske rätt i att hen är illa ute, men man måste också ha respekt för hens åsikter och när du skriver att det sker en gång per månad låter det inte så allvarligt. Å andra sidan är det nåt du reagerar på, kanske på sättet att vilja dricka sig full, eller nåt annat, en besatthet. Det är främmande för många på beroendesidorna att identifiera sig som alkoholist. Det är få som känner igen sig i den klassiska bilden. För din sambo kanske det räcker att vara på sin vakt. Eventuellt är det du som har rätt, men är hen inte med på noterna så kan du inget göra. Jag tycker att det är bra att du så tydligt säger vad du ser och påtalar faran. Jag tror inte du är fel ute, men det är inte säkert att det är ett problem, eller att det kommer att bli ett problem. Hänvisa honom till beroendesidorna så kanske han får lite perspektiv på drickandet.

Varje gång jag frågade min mamma varför hon inte lämnade min alkoholiserade pappa sa hon "gör jag det hamnar han på en parkbänk". Vet inte om det var rätt taktik. Nykter var han aldrig några längre perioder, han lärde sig aldrig ta ansvar för sitt eget liv, och han dog tidigt med söndersupen lever. Vet inte vad som hänt ifall hon hade lämnat honom heller förstås.

Jag förstår. Och jag förstår också att jag måste fråga mig själv om jag verkligen vill stanna i relationen. Det är klart att jag inte vill att han ska deka ner sig ännu mer, vilket också är hans argument för att jag ska stanna kvar. Men det känns som om jag vore kedjefånge...

Fryser till lite ibland när du skriver och ångesten kommer tillbaka. Jag känner igen såå mkt! Inte bara att man har oro för alkoholen, utan att man måste kolla att han lever.
Min pappa har också alltid haft alkoholproblem. Jag kollar varje natt att ha lever, att han inte går upp för att ta sitt liv. Min pappa har hjärtproblem och äter mediciner som inte ska kombineras med alkohol. Ständigt beredd på att göra första hjälpen när jag är med honom.
Jag har heller aldrig konfronterat min pappa nykter, endast när han varit full och jag varit ledsen och arg. Liksom du är jag rädd att han ska ta sitt liv.
Vet inte om du har flyttat hemifrån än. Det hjälper väldigt mkt, för du slipper se problemen. Det är inte ditt ansvar. Hoppas att du kommer må bättre snart.

Det kanske är bra du inte ännu berättar om den magkänsla du ännu har, det tar säkert länge innan den släpper och han kanske mest skulle bli arg att du tvivlar på honom. Även om det är din känsla som du har all rätt till, det tog lång tid för känslan att byggas upp och tar nog länge att bli kvitt också innan din första tanke inte är alkohol när du ser honom gå i garaget. Men låter härligt han till och med ser vad du gjort, förr skulle han väl harmat sig du var klar och han inte fick dricka ifred.

Min helg blev i och för sig lugn men när vi kom hem fredag eftermiddag hade han nyss vaknat och höll på att nyktra i. Hade antagligen druckit på förmiddagen och somnat så spriten han gå ur honom innan vi hann hem. Han drack inte mer på hela helgen men satt mest som en trött guldfisk vid tvn, fråntaget nån mycket kort stund med trädgårdsfix. Kom in och var trött igen, sa sig vara helt slut. Jag underhöll i vanlig ordning barn och hushållet, själv. Jag är också helt slut. Nu blev jag tvungen att åka på arbetsresa och blev först orolig men tänkte sen att nä tusan, han får väl ändå tvingas kliva in och vara vuxen och ta hand om två barn i två dygn! Jag känner mig inlåst och måste börja ha ett eget liv. Sköta mitt jobb och resa när jag måste. Och bara för att jag kände mig lite uppstudsig bokade jag en retreat helg i maj, bara för mig! Barnen måste kunna överleva nån dag ibland utan mig och mannen får bara lov att hållas nykter. Och glr han inte det kanske det skulle vara bra om alltihop rämnar ordentligt, för då blir jag tvungen att bryta mig och barnen loss vilket jag inte verkar ha ork och lust till nu när det är sådär halv ok hos oss.

Antagligen har han fullt upp nu med sin tvingande nykterhet. Så småningom kommer ni kanske att kunna mötas? Kärleken finns i grunden kvar?

Hur är det med dig? Hur va/blev din helg?

Känns som jag aldrig kommer bli kvitt denna hemska känsla när jag ser bilen komma upp på uppfarten och som igår, det tog lite extra lång tid innan han kom in i huset OCH han gick direkt till garaget. Skillnaden och den stora skillnaden va att han såg att jag fixat i trädgården och skulle hjälpa mig pumpa luft i skottkärran som jag bett honom om. Men känslan sitter där, klumpen i magen kommer direkt....jag vet att jag säkerligen kommer att få leva med den känslan väldigt länge och att det är nåt jag måste jobba med. Men den gör mig gråtfärdig ändå! Jag sa inget om det alls när han kom in sen...vågade inte, jag vågar inte öppna mig för honom på det sättet än...dumt?

Min man har varit helt nykter fem år nu. Vägen dit var lång och precis som Ullabulla skrev var det avgörande att beslutet var hans. Jag skrev här unde de första åren, även det dryga år han höll sig nästan nykter med s.k vita knogar. Jag skriver ännu ibland. Du hittar min tråd med många tillbakablickar under Det vidare livet, den heter Mitt nya år.
För min del fick jag den djupa insikten om hur svårt det är att bryta ett beroende genom att läsa i trådarna här, främst i Att förändra sitt drickande. Där skriver också just nu flera som valt nykterhet. Dessutom läste jag annat och har gått på Alanonmöten.
Fortsätt gärna skriva här och kom ihåg att ditt liv handlar om dig! / mulletant

Jag vill ha erfarenheter av att det har löst sig. Vilka tecken ni såg hos er anhörig, med alkoholproblem, som tydde på att det skulle kunna gå bra??

Och de som lyckas gör det för egen maskin.
Inte för att de anhöriga gjort " rätt eller fel"
Kraften och viljan måste komma från den som dricker.
Det spelar ingen roll hur mycket tankekraft och möda vi anhöriga lägger ned på att nå fram om den som dricker inte är beredd att lägga av.
Tyvärr.
att lyckas vila i den sanningen är nog det bästa vi kan göra för den somd ricker.
Släppa taget om att försöka tvinga fram lösningar.
Ta bort den ständiga skulden för att de dessutom gör oss illa.
Det räcker med den skuld de känner för att de inte klarar av att avstå.
Vilket de flesta som dricker för mycket är väl medveten om.

När jag levde med min alkoholist,som då kanske mer kunde klassas som att ha alkoholproblem så kämpade jag.
Jag argumenterade,motiverade skällde hotade och grät.
Och tappade alltmer ork och vilja att försöka nå fram. Till sist blev jag uppgiven och började hitta strategier för att kunna leva kvar i relationen då jag ju ändå älskade honom och förstås efter så många år var svårt medberoende.

Nu tre år efter skilsmässan så är han svårt alkohliserad.
Han vill verkligen ta sig upp ur dyn,men han har ingen som helst kraft eller vilja kvar.
Det hade han bitvis inne i vår relation.
Jag tror att varje gång han sa att han skulle sluta,så ville den största delen av honom bli frisk.
Men något,förmodligen alkoholismen i sig höll ju honom kvar i greppet att fortsätta dricka.

Som anhörig tappar man alltmer i självförtroende och livskvlitet i denna kamp.
Som de uttrycker det på alanon.
Man kämpar så oerhört för att få en person frisk från en sjukdom som alltså inte ens är ens egen.
Och där någonstans så finns ju det absurda i detta.

Som utomstående så ser man ju hur djupt insyltade de är och hur snedvriden deras verklighetsuppfattning blir.
Men det spelar ingen roll,törsten är för det mesta större än viljan att avstå.
Åtminstone hela tiden som är ett måste om man sjunkit tillräckligt långt ned på skalan.

Så visst,försök nå fram. Kanske ni lyckas.
Men satsa hellre på att hitta vägar för hur ni runt omkring kan må bättre trots att personen kanske väljer at fortsätta dricka.
Hitta strategier för hur ni ska kunna ha ett vettigt liv trots att alkoholen fortfarande är närvarande.
Iom den kursändringen så släpper ni fokus på det som inte är ert problem att lösa.

Tack för svar! MEN detta är ju inget vi gör i stundens hetta, problemet är urgammalt - åtminstone för de flesta. Och jag kan inte räkna alla de gånger han säger att han ska sluta dricka. Och någonstans tror jag att han vill det, men förstår att det är jättesvårt. Han tycks ha gått in i en vana, att ljuga om allt som hör alkoholen till. Därför har jag slutat ställa frågor , jag frågar er och - numera - hans anhöriga istället. Vi tycker ju alla om honom, och vill hans bästa. Mitt hopp är att han begriper det.

Du skriver så mycket sånt som jag känner igen.
Om alla de där känslorna man knarkar på och både vill slippa och är beroende av. Och på riktigt vad vore livet utan alla dessa känslor. Jag älskar den barnsliga sidan av mej som känner lycka av en tussilago, och gråter då jag ser på film. Men vad är rimligt, och vem bestämmer det. Hur mycket får man styras av andra.

Och en annan sak är just det här hur individualism avgudas k denna värld. Och makt och oberoende av andra. Vill jag det. Jag är också som du säger om dej själv, en person som inte vågar så mycket. Och ändå så mycket på gång just nu. Ibland bara måste man få pusta ut.

Kanske blir man okrossbar. Eller som jag önskar, du med sin känslighet och att få en känsla att bli sett som den man är också då man inte står på sej och framhäver sej själv.

Har läst dina inlägg och förstår hur svårt du har det. Mitt bästa råd som själv befinner mig i din situation är att släppa greppet så mycket du bara orkar kring din man. Han låter exakt lika otrevlig som min man är och jag har förgäves försökt att göra allt för honom tills jag en dag gav ultimatum om behandling på Nämdemansgården. Jag tog kontakt med socialen som kom hem till oss och bekostade hans vistelse där. Det blev 10 lugnare år när livet fungerade. Tyvärr har han satt igång igen och är lika odräglig och initiativlös igen. Du måste ta hand om dig själv och barnen så mycket du bara kan.

Jag vet ju vad jag bör göra. Men samtidigt vill jag ju inte att han går ner sig mer. Vet ju att han vaknar med ångest & känner sig stressad.. vill ju kunna ha koll även om jag egentligen behöver lugn...

Vi (eller, han) bråkade också på lördag kväll. Han sa flera sårande saker, som hur tråkig jag är, tilltagslös och osocial som aldrig bjuder hem väninnor. Speciellt i jämförelse med hans ex! Då blev jag ledsen. Orkade inte ens säga att det är ju pga hans missbrukande som jag dragit mig undan omgivningen mer och mer.

Nästa morgon var han så gullig igen! Reste tidigt men sa innan dess hur mycket han älskar mig. Jag känner bara mer och mer hur känslorna dör ut...

Förstår hur svårt det måste vara för dig Lindis, men kom ihåg att vi är starkare och klarar mer än vi tror!

Håller med Ursula on att du kan kräva av honom att han ska flytta om han inte gör något åt sitt alkoholproblem. Om du har tre barn att ta hand om så är det klart att det blir knepigare att flytta för er. Hur ser din ekonomiska situation ut annars, förutom att du inte har några sparpengar? Klarar du av eventuella amorteringar på huset själv? Är det möjligt att hitta en hyreslägenhet för dig eller honom? Som sagt, jag vet att det är svårt. Tänker mycket på den problematiken själv då jag bor i en dyr storstad (och i ett dyrt bostadsområde på toppen av det) och har svårt att se hur jag ska kunna ha råd att köpa nåt nytt vid en eventuell separation. Men vi måste båda tänka på vad som är värst, att leva med en alkoholmissbrukande man eller leva lite knapert. Jag funderar fortfarande.

kram till dig!

Vi bor i stort hus, hur ska jag kunna ta hand om ett stort hus helt själv???
?
Har inte ens bott i lägenhet själv...