Senaste kommentarerna i forumet

Har du släkt och vänner du kan anförtro dig åt? Du måste ha hjälp om du ska göra slag i saken, både ekonomiskt och rent praktiskt. Finns det lediga lght att flytta till ens?

Jag har tänkt tanken flera gånger. Men jag har INGA pengar sparade,ingenting.
Är väldigt orolig för hur jag kommer att klara mig. Har aldrig bott själv ?

Kan du tänka dig att flytta ifrån honom? Är det ens ett alternativ? Du ska inte säga det om du inte är beredd att göra det. Och vägen till beslut kan vara lång, flera år för vissa. Men första steget är att ens tänka tanken.

Han är sååå arg på mig!
Men satte sig ändån & drog i sig 2 whiskey & 3 öl....
Sa till mig att jag var blåst & han hade inget mer att säga mig.
Tror verkligen han inte tycker om mig speciellt mycket mer...

Jo det känns bättre idag.
Och samtidigt kan jag redan dagen efter se mig själv i backspegeln. Hur jag låter mig fördunklas. Och det är nog just när jag precis som du skriver bedrövadsambo låter mig själv bo i besvikelsen och sorgen som jag verkligen låter det bli verklighet det som faktiskt är sanning,det är verkligen över och det är slut.
Sen när jag kravlar mig upp och ur så är jag ett tag på banan och i verkligheten. Och sen kommer då något litet hopp,eller att jag alldeles för egen maskin bygger ihop en ny lyckokaka som jag får gå och snaska på. Som leder mig ned i virrvarr av hopp och ett kanske och måhända.

Som den känsloyunkie jag är i kombination med försmådd och ledsen.
Ingen bra kombo men det är precis där jag är just nu om än liite starkare än när jag skrev gårdagens text.
Men jag behöver skriva om det för att inte låta mig vilseledas att försöka träffas innan jag läkt åtminstone lite mer.

Att vid över 50 års ålder ha känslor som en obesudlad 14 åring och inte tro att det finns någon morgondag eller framtid bara för att man just nu inte får den man vill ha. Det är både sorgligt,skrämmande och kanske mänskligt.

Jag är i så många processer samtidigt. Min alkoholiserade mamma har dött. Jag ska flytta från det liv jag levt. Lämna arbetsuppgifter jag haft och dessutom är min relation som jag ville ha slut. Inte så konstigt att ullabulla darrar i grunden.
Och egentligen är jag en sån person som inte vågar något alls.

Men just nu vågar och måste jag en massa saker samtidigt. Så när jag kommer ut ut detta så blir jag väl i det närmaste okrossbar :)

Du måste vila i det jobbiga och acceptera. Sluta kämpa emot, eller försöka "skriva om" verkligheten. Allt blir som det blir, och går som det går. Man kan bara följa med, ta de chanser och öppningar man får och tar. Fortsätt skriva om det - du uttrycker dig otroligt vackert om det sorgliga.

Håller nog med Ullabulla. Risken är stor att han går i försvarsställning. Sluta dricka måste vara hans beslut, inte framtvingat i stundens hetta. Däremot är det jättebra om ni anhöriga har kontakt, så ni kan hjälpas åt att hjälpa honom. När han är redo att sluta för gott förhoppningsvis.

Du ska inte skämmas, han får skämmas för sig själv och sitt beteende. Gör tvärtom, prata med din mamma och syrra, med en nära vän, kurator i skolan. Du behöver sätta ord på det jobbiga.

Prata med honom när han är nykter. Skriv ner först vad du vill ha sagt, träna på att få med allt. Säg till honom att vara tyst tills du pratat klart. Utgå från dig själv "jag upplever...", "jag är orolig...", osv. Var också tydlig med att du vill hjälpa honom att söka hjälp för sin alkoholism, men att han måste göra det. För sin egen skull. Jag önskar att jag hade tagit just den diskussionen med min pappa när jag var 18 år.

Du vet att han har problem. Att han tidigare tagit droger och nu kompenserar med alkohol är ett tydligt tecken, likaså att han gör det i smyg, passar på när du inte är med osv. Dina tentakler går igång direkt, för du har varit med om det förut.

Jag är också uppväxt med alkoholiserad pappa. Jag upptäckte riskbruket direkt hos min nya sambo, fast det gick att dölja hyfsat innan vi flyttade ihop. Sen gick det inte att dölja. Och jag sa klart och tydligt till honom "min uppväxt kan jag inte göra något åt, men jag vägrar som vuxen att leva i en alkoholistrelation". Jag skulle nog krävt noll alkoholintag om jag var du. Annars skulle jag lämnat, INNAN barn och gemensamma lån på hus.

När min sambo var så full att han varken kunde stå, gå eller prata (för fyra veckor sedan) ringde jag upp hans syrra, "varsågod och prata med din bror". Varken han eller hon blev glad om man säger så. Jag kunde lika gärna hällt en spann vatten över huvudet på honom. Men att jag gjorde så stor sak av det fick honom att vakna upp och förstå allvaret. Detta i kombination med ett ultimatum från min sida "var nykter, sök läkarhjälp - eller flytta". Sen dess är han nykter, fyra veckor idag. Fortsätt berätta för hans mamma, låt det vara jobbigt och pinsamt för honom.

Hej,

Jag har samma situation. Har fortfarande stora problem med att komma över min uppväxt och den psykiska terrorn jag levt under som barn till en alkoholiserad pappa.
Det har precis gått upp för mig att min sambo antagligen har något sorts problem. Jag tror jag har vart för rädd för att se detta tidigare.
Det börjar ofta med en lugn middag och slutar på krogen för honom. Jag har nog aldrig sett honom dricka 2 öl utan standard är alltid 7-10 öl. Beteendet har förändrats sen ett par mpnader tillbaka och han blir mer och mer full för varje gång han dricker. Det är som att han inte kan sluta dricka när han väl har nörjat. Han är alltid sist från festen och stänger alltid krogen. Han beter sig värre och värre och ignorerar andra. Dock är det nog inte några andra som ser detta eftersom han i deras ögon är en partyhöjare.
Jag vet inte om hans ignorans och elakheter är ett beteende som kommer ur att han känner press från mig och att jag börjar bli ett hot mot hans drickande. Det är bara så så jobbigt. För liksom du vill jag leva mitt liv med honom.

Vad tror ni, har han problem eller är det för att vårt förhållande är pressat och jag är dör känslig för sånt här som jag reagerar?

Idag har min sambo varit nykter i fyra veckor. I helgen har vi haft det mysigt på hotell med god mat och show. Jag drack vin och han drack vatten. Han säger att han inte känner sig sugen alls, men jag vet inte om han är helt ärlig. Fast varför skulle han ljuga om det? För att lugna mig så jag inte oroar mig för återfall? Jag är så otroligt glad över att han valde mig och vårt gemensamma liv framför drickandet. Och det säger jag till honom också. Några garantier finns förstås aldrig, men jag utgår från att det går fortsatt bra. Jag tror på oss ❤️

Det är bra gjort av dig! Man måste prata, berätta, visa! Få skiten på armslängds avstånd. Det kommer han att må bra av också i längden. Ingen mår bra av att skiten döljs.

Idag berättade jag lite för hans mamma. Så hon ringde upp han & sa till honom.
Gissa vem som är skitsur nu?!?

Tack för stödet.
Vi är båda två i 25-årsåldern.
Han har gjort stora förändringar, inte bara pga mig. Utan även för att han vill det.
Men som ni förstår tar det tid och vägen kan vara knackig.

Huvudet säger såklart att jag ska lämna, vara smart.
Men hjärtat vill vara med honom och jag kommer stanna, så länge han jobbar på det.

Är jag dum som stannar? Eller finns det förhållande där ute där man löst sånna här problem och det blivit bra?

Har en liknande historia som din. Pappa har också alltid druckit för mycket, och speciellt de sista åren innan jag flyttade hemifrån. Var så underbart skönt att kunna ha sitt eget hem utan att behöva tänka på eller se honom. Och nu är jag liksom du i ett förhållande med en man som missbrukar alkohol.

Är ni fortfarande ganska unga båda två? Jag vet att detta kan låta hårt och hemskt, men om du mår väldigt dåligt av detta är det en stor chans för att det blir värre. Hade jag varit du hade jag stuckit och sett till mitt eget bästa och välmående. Du kan aldrig ändra honom om han inte vill det själv. Få absolut inte barn med honom innan han rett ut sina problem.

Men det verkar som att det blivit bättre om jag förstår dig rätt? Om han verkligen förstår att han måste ändra på sina vanor för sin egen skull så är det sannolikt större chans för att han faktiskt tar tag i problemen, och om han fortfarande är ung kanske det går att styra ett missbruk/riskbruk till mer normalt drickande.

Stor kram, vi är många här som har det som du!

Ikväll när jag kom hem efter jobb såg man att han var påverkad. Tom sluddrade lite.
Han vill inte säga hur mycket han har druckit, om han tagit något annat osv.
Försökte få honom att inse att det skadar honom men han verkar inte bry sig..
Försöker få honom att inse att det påverkar mig & barnen men det behöver det inte göra säger han.. tror han är långt nere. Vet inte hur jag ska få honom att bry sig pm sig själv.... ?

Kännas bra för er.
Att ha agerat pratat ihop er och kommit fram till alla saker till varför han borde sluta dricka och söka hjälp.
Ni kan känna er enade och han kan känna trycket och kanske få sig en ordentlig tankeställare.

Men troligare är att han går i försvar och tycker att ni har gaddat ihop er mot honom.
Hans sjukdom gör att han kommer att försöka försvara alkoholen så länge han inte är beredd att släppa den.

Även om han vet att det ni säger är sant,det vet han med både förnuft och känsla förmodligen.
Men att gå därifrån till att vilja gå med på era förslag eller ideer kan vara ett stort kliv.

Mitt råd är att ni isåfall tänker efter väldigt noga med vad ni vill ha ut av träffen.
Om det är att visa honom att ni finns där för honom om han väljer att söka hjälp och att ni gärna vill hjälpa honom så kan det ju vara en bra ide.
Men om det mer handlar om att väcka honom,eller kanske tom tvinga honom till en lösning så tror jag att ni inte kommer så långt.

Om du läser lite här på forumet så ser du just denna dragkamp som det ofta blir mellan de anhöriga och alkoholisten.
Och det dragkampen handlar om är just flaskan. Som ingen av er vill släppa taget om.
Varken den som dricker eller ni som anhöriga som vill ta den bort från den som anser sig behöva den.

Men om ni kanske kan nå runt flaskan och nå honom,som bor där innanför skalet så kanske ni åtminstone kan så ett frö

Och sist men inte minst,välkommen till forumet!

En relation som gått förlorad.
Som man hållit fast vid av både kärlek och medberoende.
En ovilja och oförmåga att släppa taget utan istället försöka knyta an hårdare.
Trots att allt förnuft sagt åt en att göra motsatsen.
Att vara så svag och inte kunna stå emot impulser om att kontakta.

Den som inte längre vill.
Den som är klar eller har bedömt att man inte är bra att vara i relation med.
Från att ha varit centralfigur i förhållande till alkoholisten.
Allt som alkoholisten velat ha bortsett från alkoholen förstås.

Det är så djävla tungt.
Att förstå att man förlorat kampen en gång till.
Och nu både över sig själv och den sk kärleken.

Just nu ska Ullabulla aldrig mer bli kär.
Aldrig mer förlora kontrollen till någon. Aldrig tro att någon vill henne väl.
Offerkoftan är i nuläget omöjlig att ta av sig.
Jag som var så själsligt klar (inbillade jag mig)
Så klok och tålmodig efter alla år med min alkoholist.

Jag borde ha varit ett kap för vem som helst.

Men icke,
Trasig inifrån och ut var jag men hade ingen aning om det.
Alla sår som öppnades av kärleken och blottades.
Sen fanns det inga plåster som var där och lappade på.

Och vad vill jag tillbaka till och varför?
En man som inte väljer mig.
En man som har fullt upp med sig själv och sina egna processer.

Jag vill fortsätta fara illa och känna mig oälskad och bortvald.
Det är vad Ullabulla vill och hon förmår inte att känna annorlunda just nu.

Må förnuftet hinna ikapp mig...

Fyra nyktra veckor för sambon på söndag. Underbart! Men han verkar helt ha tappat intressset för sex. Är bara trött och gäspar hela tiden. Är det bara att gilla läget? Lite trist faktiskt, även om jag föredrar honom nykter ?

Ingen alkohol i huset ikväll, men vi bråkade. Märkte att han var irriterad (troligen eftersom han börjat tänka på hur gott det hade varit att dricka ikväll). Han hävde ur sig att allt var så tråkigt med mig, att jag bara ställer krav på att han ska ändra sig men inte gör nåt själv för att vi ska ha det fint. Jag bara skakade på huvudet och gick in på sovrummet för att se på en serie på Netflix. Ska sova nu, känner mig otroligt sliten då så otroligt mycket energi går åt till att lägga dottern på kvällarna, och inte minst till att tänka på och analysera min situation med en alkoholmissbrukare.

Hoppas han inte köpte nån flaska så du kan få en lugn o skön kväll!

Som sagt d som händer nästa vecka är inget du kan göra åt isånafall eller se när han är bortrest men förstår din oro över hemkomsten då....
Hoppas du får en bra kväll iallafall, ta en dag i taget <3

Det som var så lugnt och skönt så länge! Han har varit nykter i nästan 3 veckor nu och speciellt sista veckan har gått jättebra (vad det verkar som i alla fall). Ingen irritation hos honom, stabilt och relativt gott humör, nästan inga bråk eller gnabb om småsaker. Så idag när vi kom hem undrar han om vi inte ska dela en flaska rödvin till middagen. Alla mina förhoppningar försvann som i ett trollslag. Ja, jag vet ju att han sagt att han inte kan tänka sig att sluta helt med alkohol men det gick ju så bra! Fattar inte hur det kan vara värt att riskera allt det fina vi har för att få dricka lite vin eller öl. Och om det ändå vore så väl, med bara lite vin. Det blir kanske inte mer än så ikväll, men plötsligt är vi där igen - öl varje dag, simmiga ögon, förändrad personlighet...

Jag sa att jag inte ville ha nåt vin. Tvivlar på att han köper en flaska (vi har aldrig alkohol hemma) men han kommer garanterat att dricka på sin jobbresa som han åker på till veckan. Och visst, jag slipper se det, det som blir spännande är ju att se vad som händer när han kommer hem igen.