Senaste kommentarerna i forumet

...ser det bra ut! Hoppfullt! Visst är det jobbigt men du är ingen svikare, det är andra som reagerat, du står bara upp för dina barn o dig själv.

Vet själv hur nervöst det kan vara, fundera på om du vill till mötet med honom eller själv, man kan ringa dem o be om att få komma på olika tider.

Be om hjälp för både din o barnens del, berätta hur ni mår o har det (det kan vara lättare om ni träffas separat!), säg bara att du är rädd för honom, vad han kan göra mot er. Förhoppningsvis får du träffa någon som är riktigt bra. Det är tyvärr ganska ovanligt att det startas utredningar utifrån en orosanmälan och det är i så fall hur barnen mår och deras säkerhet som de ska titta på!

Är barnen själv m honom när du arbetar? Har för mig att du arbetade natt... fråga hur du i så fall ska agera. Du måste arbeta men vill inte lämna barnen till honom...

Mina barns pappa erkände sitt missbruk första gången på ett sådant här möte, separat för jag var rädd. Även om inget eg förändrats i hans missbruk så är han öppnare idag om än inte helt ärlig, aggressionen har minskat i och med att vi vet, han trodde ju att han dolde det för oss... Bara det gör att bördan är lättare att bära. Han går på beroendemottagning och ibland har jag varit med, hans medicinska tillstånd är mycket dåligt, men en sak som kuratorn sa satte sig; om de får reda på att han har barnen själv, om än bara i fem minuter så skulle de skicka en orosanmälan och mina barn är bra mycket äldre än dina små! Kanske något att ha med sig i bagaget...

Mötet med soc är mycket värre i fantasin än i verkligheten!!! Mycket styrka o lycka till! Kram

Ja jul firar vi nog alltid hemma bara vi och barnen, nåt annat skulle liksom inte komma på fråga för hans del. Det är tråkigt man aldrig kan bjuda hem nån oavsett storhelg eller vanligt veckoslut, som hos er så har fyllan brukat vara ett faktum redan vid lunchtid.

Får se hur kvällen blir hos oss idag. Han stannade hemma och skyllde på diffusa magbesvär igen, men när jag frågade om han då kunde hämta dottern från skolan när hon slutar tidigt idag svarar han att det vet han inte om han tänker göra. Dvs han tänker inte vara nykter till kl 12 på dagen så han ens kunde hämta hem henne innan han börjar...Fått sms redan nu som tyder på flaskan är i gott bruk men jag kan ju ha fel. Tror tyvärr dock jag vet vad som väntar när jag kommer hem med dottern vid 16. Tur att sonen åker bort i helgen åtminstone, bara ett barn som ska pusslas runt hans fylla då. Vad trött jag blir på mitt liv.

Önskar er andra en trevlig nykter helg!

Det är ett dilemma du står inför låter det som, antingen stannar du hemma och har en sur man som inte förstår vikten av att du vill ha honom nykter på en resa som han sett fram emot att dricka på, eller så åker du och du går omkring och är orolig över drickandet. Jag förstår dig. Vi var på 3 utlandsresor förra året, där han dyrt och heligt lovade att det inte skulle bli så mycket drickande....men full och jävlig varje dag. Såhär i efterhand ångrar jag djupt dessa resor, låter kanske dumt men det gör jag. Kändes ärligt talat som bortkastade pengar, för supa sig full kan man göra vart som helst...
Så ta dig en funderare, åker ni själva eller med några andra?

Ja, vi får väl se hur det går med det. Men fick höra nu att han inte tänker fira jul med vår familj, den enda familj vi har i Sverige så jag vet inte ärligt talat hur det kommer bli det här. Men det är långt dit så vi får se....hur brukar ni fira jul? tycker inte släkten det är konstigt att ni inte vill komma?
Nä, det där med att inte ha folk hemma är något som hägrat här hemma också, men samtidigt har jag inte velat ha folk hemma heller då han om helgerna redan börjat dricka vid 10-11tiden, så när folk ska komma o fika eller nåt vid lunch/em så är ju han skitfull och asjobbig. Ingen mysfika där inte. Kanske att man till sommaren börjar våga fråga om vissa vänner vill komma över på grillkväll eller så igen.

Glöden,
det första som kommer för mig att säga dig är att det är din fars ansvar att sluta dricka. Du har noll ansvar. Du skriver att du känner dig skyldig. Du behöver inte känna skuld. Kan du förklara i ord vad det är som du tycker att du är skyldig till?
Du har kompisar, det är bra. Finns det någon som du känner förtroende för? Som du skulle kunna berätta för hur du mår? Jag själv gjorde ett stort misstag i att dra mig undan kontakter, min man ville att vi skulle isolera oss, lite sådär. Och jag accepterade det. Dumt gjort. Men vad visste jag?
Det finns en hel del alternativ dit du kan vända dig för att reda upp din situation men jag är inte så insatt (bor utomlands). Alanon och Vårdcentralen har jag sett. Du får läsa andras trådar och kolla. Jag går till Alanon här, som är till för anhöriga (superbra för mig).
Alkoholism är en kuslig sjukdom. Som anhörig är det lätt att bli besatt, man vill 'stoppa' vad som pågår. Det är så sorgligt, outhärdligt sorgligt. Det är en mardrömstillvaro och det är så bra att du hittat hit till forumet. Du ska komma ut ur den här skiten.
Rent konkret, hur ser dina dagar ut?
/Ursula

jag bor med min far, min äldre syster flyttade hem med sin förs födde för hon har inte råd med att skaffa egen bonad just nu, hon flyttar ut i höst, för hon har hittat en lägenhet, Min yngre bror flyttade för att få lugn och ro så han kan plugga ifred (pluggar till läkare). anledningen till att min mor skilde sig är att hon kände sig hotad och rädd för honom, han har ett väldigt temperament när han väl blir arg. Jag har pratat med henne om detta men hon vill inte lägga sig i, dom skilde sig för 10år sen. mina syskon tycker inte att vi ska blanda in henne i det, hon har nog med problem som dom uttrycker det. jag kommer inte komma här ifrån på rätt länge för, jag har inget fast jobb eller fast inkomst. risken i nu läget är att han slutar jobba om några månader och då tror vi barn att han kommer dricka ihjäl sig på soffan och det kommer falla på mig att se till honom under den tiden, men jag vill inte hamna i samma situation när jag blir äldre. det känns rätt hopplöst.

min bror 23år
jag är 25år
min syster är 30år
min systers son 1år

... bra fortsätt gärna med det. Här är du, som andra användare, en gåva. Här finns plats för att ge och ta emot.

Vänligen Li-Lo

Muminmamman,
så bra andra har skrivit. Så rätt och riktigt.
Mitt i allt det hemska så har du en sån tur. Din dotter har tagit tag i saken och du fick förtroende för kuratorn. Det börjar röra på sig för er. Här där jag bor (utlandet) finns inte kuratorer etc till hands. Men det finns i Sverige.
Jag håller med vad övriga skriver: ta emot all hjälp du överhuvudtaget kan få.
Din man har börjat förlora taget över er, från och med nu.
Och även om du känner dig som en svikare, känn dig inte som en svikare. Det är du inte.
Kram från Ursula

Min man har nog samma problem med umgänge med släkten, i och för sig både sin egen och min. Min pappa är enligt honom inte välkommen hos oss, de få gånger han hälsat på sitter mannen i tummet bredvid eller i garaget och vägrar prata med nån och surar i dagar som ett litet barn. Detta har resulterat jag träffar min pappa endast annanstans än hos oss. Sina egna syskon vill han inte ha kontakt med, för dom "har så mycket åsikter om hans liv". Tror jag det ?. Min bror med familj hälsar vi på hos dem, utan mannen. Så ja inga jular eller kalas med släkten hos oss heller, bara om mannen slipper delta. Vet inte var denna avsky mot släkten kommer ifrån, ingen av dem har vad jag vet nånsin kritiserat eller frågat nåt konstigt av honom. Tror i mitt fall det mera handlat om han velat isolera oss för att han inte vill ha folk "snokande", han vill helst inte ha besök av vänner heller hemma hos oss. Och jag som gillar stora fester och långa middagar...inte varit mycket av den varan sista åren, vartefter hans drickande eskalerat vill man knappt barnen tar hem vänner mera heller..

Oj Muminmamman vad jag lider med dig! Du ska inte känna dig som en svikare, beslutet om anmälan är kuratorns för att hon enligt lag är tvungen att göra det. Hur hemskt det än är och hur jobbigt det än känns just nu så är en sådan anmälan till för att hjälpa er! Din man ska inte kunna fortsätta med sitt beteende för att han knäckt dig att inte orka ta itu med det svåra själv, så nu kliver andra in och ställer honom framför spegeln och ber honom förklara för dem vad som pågår. Det är inte ditt fel och det är inte ditt ansvar att han är och gör som han gör, men du måste få hjälp att ta er ur situationen för de små barnen och din skull! Ni är värda bättre!

Jag minns så väl dendär skräckfyllda känslan när man får veta att en anmälan gjorts, det svartnar för ögonen och man vill kräkas, golvet gungar under en och man undrar om det är på riktigt. Är det en sån här familjesituation jag är i, där myndigheter ska in och blanda sig? Kan inte jag och vi hemma ta hand om barnen och vårt liv? Jag tvingades då komma till insikt om att nej, det kunde vi inte just då. Kanske jag, men inte vi då hans alkoholbruk gått före allt annat och jag inte själv lyckats göra nåt åt det.

Men ta för allt inte skulden och ansvaret på dig för den skull! Det är han som dricker, han som är verbalt och fysiskt oacceptabel! Vi är bara mänskor och inbland orkar vi bara inte göra mera för att problemen samtidigt blivit för många och för stora.

Försök nu även om det gör ont låta dessa mänskor hjälpa dig, se till de vet att det är han och inte du som är problemet och gå rakryggad in i samtalen med ambitionen att nåt gott ska komma ur detta för dig och barnen! Sänder dig en stor och varm styrkekram, för dem kan man aldrig få för många av!

Det gör ont i mitt hjärta att höra hur det gått för dig Muminmamman men samtidigt kan jag förstå din lättnad över att faktiskt börja få den hjälp som är nödvändig i din situation. Den bördan som man inte orkar ta själv efter ett tag, du ska inte känna dig som en svikare för det är du och dina barn som kommer att gå vinnandes ur det här på ett eller annat sätt, även att vägen kommer bli lång och tuff.
Att du ens öppnar upp dig för kuratorn i detta fall med din dotters hjälp är starkt nog av dig och det är kanske det här som får dig att komma åt rätt håll och få den hjälp av samhällets system som du och ni behöver.
All lycka och styrka till dig i vad som komma skall, du har alltid oss att kunna skriva av dig, i med och motgång eller om än bara för att läsa de andra trådarna....vi är många som tänker på dig här! <3

Längst ned på botten.
Och vara så svag att du inte kan vara den muminmamma du egentligen vill vara är hemskt.
Jag har varit där och inte haft kraft att gå trots att allt förnuft skriker med 100 decibel i örat på mig.

Det är mycket svårt att vara i den sitsen att kunna se,men inte ha modet och möjligheterna att resa sig upp.

Jag tror att du ska förlita dig på kuratorn,samhället skolan osv och prata så mycket som möjligt.
Öppna upp dig,berätta om hur ni har det så kan dina fakta,dina problem läggas i knät på någon annan som har styrkan kraften kunskapen och modet.
För du har det inte just nu.

Att våga lägga sig platt och inse just detta kan vara det första och viktigaste steget på vägen mot ditt tillfrisknande.
Att du som är så svag just nu ska göra det rätta och det som krävs av dig kan vara övermäktigt.
Gör det viktigaste först och se till att du har flera som kan hålla dig i handen genom detta.

Lycka till med allt så ska du se att du kommer att känna att de myrsteg du ändå orkar ta av egen kraft är guld värda och leder dig rätt.
Från missbruk och in i en tryggare tillvaro för dig och dina barn.

Hej Glöden!
Det är en hemsk situation du befinner dig i. Men om det finns någonstans där du verkligen kan lätta på trycket så är det på detta forum. Det är fantastiskt. Anonymt. Du är fri här.
Du har kanske läst i andra trådar och sett hur anhöriga börjar uppföra sig för att försöka parera 'slagen' från alkoholisten, dvs försöker mildra effekterna av dennes sjukdom? Det är så lätt att börja sätta sig själv i andra hand. En del människor förstör sitt liv i en kamp mot denna besynnerliga sjukdom.
Bor du med din far? Bor dina syskon med honom? Det är väldigt bra att ni syskon är överens er emellan. Har ni aldrig pratat med er mor om detta? Varför skildes dina föräldrar? Hur länge sen är det?
Du skulle må bra av att ventilera med någon hur du mår. Till att börja med har du hittat hit och det är en stor lycka.
Skriv mer!
/Kram från Ursula

Hallå

Jag kan intyga att barn ser och hör mer än vad folk tror och att dom tar åt sig mycket av det med. Har personliga erfarenheter av det. det är ingen rolig vardag kan jag intyga. Man går och oroar sig över när, hur och om man har gjort något fel... man ser även att pappa är inte sig skälv. hoppas att alt blir bra för er. :)

Tack snälla, kloka ni för svaren!

Fint att du ändå orkade skriva hit. Vi är nog många som följt med din tråd och gärna skulle se att du får så mycket hjälp och stöd som möjligt.
Alla gör vi vårt bästa, du med. Ibland är det lätt att kommentera som utomstående, men ingen har ändå varit just du i din situation. Försök tro att det här kan medföra något gott. Du kan inte ändra på det som varit, men du kan medge du behöver hjälp att se hopp i situationen och göra något gott av det. Hoppas du får hjälp att få din egen ork tillbaka, och att allt småningom vänder mot det bättrd.
Många styrkekramar!

Du är ansvarig för ditt liv, och han är ansvarig för sitt liv. Berätta för honom vad du tänker och tycker. Har han blivit av med både jobb och körkort pga fylla är det nog tyvärr väldigt illa däran. Du har ingen skyldighet att hjälpa honom för att vara snäll. Tvärtom gör du honom en björntjänst om du inte ställer ultimatum. Det gjorde jag med min sambo. "Var nykter och sök läkarhjälp, annars kan du flytta". (Fyra nyktra veckor på söndag för hans del.)

Först vill jag säga tack för att jag finns i Era tankar. Det är guldvärt ska ni veta. Jag har läst i era trådar, men inte riktigt orkat kommentera något, men ni ska veta att jag tänker på er alla.
Det har varit och är en tung period. Jag befarar att tiden framöver kommer bli fruktansvärd och jag är rädd och ledsen och helt slutkörd innan.
Min man har druckit mycket hela den tiden då jag varit "tyst", Han är fortsatt otrevlig och gapar och skriker och behandlar mig och baren efter dagsform och humör.
Jag har gråtit så mycket och känner att hela familjen går sönder, ja dvs jag och baren, de stora som de små barnen.

Nu har allt ändrats på så kort tid. Träffade min äldsta dotters kurator i måndags. Hon ringde veckan innan och ville träffa mig. Detta enligt min dotter som är myndig och hennes beslut. Jag fick genast ett förtroende för henne och hon har arbetet mycket med familjer i situationer som just vår befinner sig i.
Vi pratade rent allmänt hur det var hemma initialt och hon sammanfattade och sa att det jag och Anna säger är detsamma.
Sedan sa hon att nu kommer det jobbiga. Pga det som har framkommit i samtalen med Anna så har hon en anmälningsplikt. Den kommer gälla de små barnen och riktar sig enbart på min mans missbruk och hans agerande i hemmet. Med den verbala, ekonomiska och delvis fysiska misshandeln.

Det kändes som om jag föll genom ett svart hål i golvet. Det svartnade och det kändes som om jag skulle kräkas. Vi pratade vidare och hon säger att min äldsta dotter ställer upp på att prata om det hon har sagt till kuratorn. Min äldsta dotter tar det steget som jag borde ha tagit. Älskade onge <3
Jag fick välja på att det skulle bli en anonym orosanmälan eller från kuratorn. Jag valde från kuratorn. Känner mig som en Judas just nu. Det känns som om jag hugger min man i ryggen med en kniv smidd av svek. Nu till det som jag skäms än mer för, det känns ändå som en form av lättnad. Vi får hjälp, vi blir sedda och jag måste va stark i detta för barnens och även för min egen skull. Förmodligen kommer jag straffas för mitt svek, men nu orkar jag inte mer. Min kropp säger stopp, min ekonomi är helt körd i botten och jag är ett vrak.

Kära ni är jag en svikare? Är så rädd för när vi blir kontaktade och ska dit på samtal, Min man kommer få ett utbrott när detta sker och tycka att han blir lurad och sviken och att vi är as som gör detta mot honom. Jag känner mig så rädd och så ensam och vet inte vad som ska ske nu.
Just nu är han borta denna veckan och det är lugnt hemma. Ingen som dricker och skriker åt mig och de små att hålla käften. Ingen som säger hur mycket fel jag gör, lagar fel mat, går fel och säger så jävla dumma saker. Det är lugnt och jag sörjer ändå samtidigt. Jag sörjer mitt äktenskap och den mannen jag skulle åldras med. Inget finns kvar. Tack för mina älskade ongar.

Stor kram till er alla underbara.

Försöker att ta upp det lite åt gången. Har insett att det är lönlöst att tjata eller pressa honom till att prata om problemen, så de gångerna han säger att han hoppas att han kan dricka när vi reser så säger jag exempelvis "men jag tycker inte att det är trevligt att vara tillsammans med dig när du dricker". Försöker att poängtera mitt motstånd men på ett sätt som inte upplevs som presssande för honom.

Jag tycker också att det är fantastiskt bra att han så länge klarat sig utan a, och det utan hjälp. Det jag inte fattar är varför han vill förstöra all den framgången han har haft med att gå tillbaka till att dricka. För ingenting kommer ju att ha ändrats! Han klarar att hålla sig utan, men han vet inte hur man gör för att dricka normalt. Det har han ju inte lärt sig under den tiden han varit nykter. Tror helt ärligt att det är svårare för de allra flesta att lära sig dricka normalt än att sluta helt - problemet ligger väl i att de inte vill eller är tillräckligt motiverade till att ge upp a helt och hållet. Han ska iväg på en jobbresa snart och vara borta nästan en hel arbetsvecka. Är säker på att han då kommer dricka.

Angående din fråga om familj så nja, han kommer till viss del överens med dem men jag tror inte att mamma är speciellt begeistrad för honom. Har inte berättat för min familj om hans missbruk, men tror att mamma plockat upp vissa signaler ändå (hon har ju trots allt levt med en annan alkoholmissbrukare i över 30 år).

Hej. Är helt förtvivlad känns som jag hamnat i värsta mardrömmen. Träffade en man via nätet och vi blev tillsammans ganska snabbt. Efter några månader kom första motgången.. Han blev uppsagd från sitt jobb utan att jag fick någon förklaring..lite diffust att han ansågs obekväm på jobbet. Sen visade det sig att han inte skulle få någon A-kassa. Vi är särbos och jag bor en bit bort så jag träffar honom bara på helgerna..vilket gjort att jag inte haft sådan koll på vad som hänt övriga dagar. Jag har väl tyckt att han druckit lite väl mycket när vi träffats men tänkt att det kanske han alltid gjort...Sen 2 år senare kom nästa slag, han åker fast för rattfylla och mister körkortet. Nu börjar jag fundera på allvar men snäll som man är så villjag alltid ge alla en chans och lovar hjälpa till med att skjutsa och handla, men bara om han blir helt nykter. Sveket kommer ganska snabbt., kommer till honom kl 10 och då är han så full att han kan knappt stå. Jag åker hem och vi pratarr inte på en vecka. Till slut vädjar han att vi bara kan prata och dum som man är går man med på det. Ikväll ringde jag och då svarar han direkt och berättar att han fått brev från polisen men orkar inte prata..men tillägger att han inte ens har råd med tändsticker, sen lägger han på.. Nu ligger jag här och funderar och är orolig, samtidigt som jag är arg,,tycker verkligen han är taskig som gör det här mot mig...tänk om han tar sitt liv mitt i det här kaoset? Hur gör jag rätt?

Jag har en liten fundering kring era män o er släkt. Hur är den relationen? För här är den käpprätt åt hvete rent ut sagt. Min syster o hennes man tilltalar inte min sambo, min mamma vägrar idag träffa min sambo och om hon mot förmodan skulle göra d så kräver hon en ursäkt till henne för hur han betett sig mot henne, vilket jag tror att han aldrig kommer ge om inte hon också ber om ursäkt vilket hon heller aldrig kommer göra för hon har aldrig gjort nåt fel. Min pappa är väl inte så farligt med egentligen men det är ju resten. Detta har gjort att sambon nu sagt att han vägrar fora födelsedagar eller några andra högtider med dom i närheten....jag blir såklart jätteledsen över d här för vi firar T.ex alltid jul hos mina föräldrar.
Vi har i vårt förhållande försökt sätta allt på noll o börja om....jobba på vår relation tillsammans o ett liv som inte kretsar kring alkohol längre men d här är ett störande moment som heter duga d med

Tråkigt o höra om din rädsla för återfall, dock skönt att d gått så lång tid för honom att vara nykter. Tycker d är strongt av honom att hålla sig utan nåt hjälpmedel ändå.
Men jag förstår din känsla om att han börjat prata om det. Har du kunnat prata med honom om din oro? För att ha den oron när ni åker är ju definitivt inte kul...d gör ju att din del av resan helt förstörs

Så skönt att han verkar som att han verkligen förstår att han måste göra en ändring, Nykteristen! Jätteglad för er skull.

Här hemma är det fortsatt nyktert, 17 dagar nu. Men märker hur han för var dag som går blir mindre och mindre inställd på avhållsamhet från alkoholen. De onda minnena bleknar och jag antar att han blir starkare och starkare i sin övertygelse om att han egentligen inte har några problem, i vart fall inte så stora problem som "ANDRA" har... det verkar som att han ställt in sig på att vår påskresa ska han "unna sig", då ska vi ju ha det så trevligt och härligt. Fy, känner att jag inte ser fram emot den resan som jag borde, så som jag skulle sett fram emot den om jag hade vart tillsammans med en "vanlig man". Trist ändå.

Kommer från "andra sidan" och vill därför ge lite perspektiv på din mammas sida av saken. Jag har smygdruckit i ganska många år. Det finns nog två anledningar till att dricka i smyg. De man lever med vill inte att man dricker eller man vet själv att man inte borde dricka. För mig var det det senare. Försökte sluta många gånger på. Vändningen för mig kom när sambon hittade mina gömmor. Fotade dem och skickade fotot. Det var en dag av ångest. Sen var det oerhört skönt för då var det öpppet och vi pratade om det. Jag kunde dricka a-fritt utan att nån frågade varför. Det var ingen rak väg och jag har haft återfall. Dock har min ambition varit att sluta med osunt drickande. För mig betyder det att dricka väldigt sällan att bara dricka socialt (just det har aldrig varit nåt problem). Vid mina återfall i smygdrickande har sambon frågat, jag har ljugit om jag inte varit överbevisad, det är så oerhört pinsamt!!! Pinsamt att inte klara det man vill, pinsamt och skamfyllt att just dricka, pinsamt att ljuga. Sambon har velat att jag ska söka hjälp och jag har sagt att jag ska om jag inte klarar det själv. Vid återfallen har han mer eller mindre insisterat. Återfallen har inte varit i närheten av hur det var innan jag slutade så jag har hela tiden känt att jag lär mig av återfallen. Att jag stoppar dem och att de är "under kontroll". Jag läser och skriver härinne för att få perspektiv. Nu känner jag inte er mamma, men jag skulle ha svårt att acceptera att andra bestämde över mitt huvud. Familjen märkte knappt att jag drack eftersom det skedde på nattetid. Vad som passar beror nog på hur beroendet ser ut och om hon känns vid det. Här på alkoholhjälpen finns ett självhjälpsprogram(en forskningsstudie) som vissa har använt. Det finns olika sorters medicin, beroendemottagningar, AA och så forumet här förstås. Många av oss använder det och det är ett enormt stöd för att få perspektiv. Bara att hon får möjlighet att prata om det kan vara till hjälp. Sen är det upp till henne och utanför er kontroll. Själv tror jag att jag skulle vara bäst hjälpt av samtalsstöd som inte är relaterat till beroende. Nu i alla fall när jag haft så långa uppehåll.
Ge henne lite alternativ så att hon får känna sig fram. Om hon känns vid problemet vill säga. På beroendesidorna förstår man att beroendena ser helt olika ut och att vi verkligen behöver olika saker. Så när man googlar alkoholist eller beroende så känner jag inte igen mig alls, varken i problem eller i lösningar. Där på beroendeforum kan jag hitta beroende som liknar mitt och det är till stor hjälp. Och utgå ifrån att hon tycker att det är pinsamt! Tänk er in i situationen att sitta och diskutera någon riktigt pinsamt misslyckande. Tror att det är där hon kommer att vara.

Tack InteMera <3 det känns bra och det är verkligen jätteskönt att han inte dricker mer (just nu) och ändå att komma in hit för o skriva av sig känns befriande trots att det mer kanske handlar om alla upptäckter runtomkring ett nyktert liv. Sen om det skulle skita sig så vet jag att ni finns där för att stötta utan den där va vad det jag sa-känslan!

Vad glad jag blir att samtalet gick så bra som det gjorde, såklart att det vill ha kvar dig! Det är ju ändå en säkerhet i sig om det skulle vara så att en lägenhet dyker upp i rätt område och ni väljer att ta era saker och flytta.

Jag fick ett napp, men jag sa nej....dumt jag vet men jag kunde inte ta jobbet bara för att kände jag. Det var helt fel arbetsuppgifter mot vad jag egentligen vill hålla på med så ja det fick bli så. Men har ytterligare lite intervjuer denna vecka och nästa så jag ser ljust på det hela iallafall.