Senaste kommentarerna i forumet

Mitt samtal på jobbet gick förvånansvärt bra, ingen har märkt eller klagat jag inte skulle sköta mitt jobb. Fick till och med ett halvt löfte om att ifall det blir personalminskningar så behöver inte jag vara rädd för att förlora jobbet, då jag sitter med unika kunskaper som de behöver även i framtiden. Så det var rätt skönt att höra. En sak mindre att ligga vaken på nätterna för.

Hur går ditt jobbletande Nykteristen, fått napp nånstans ännu?

Vet du Nykteristen jag är så innerligt glad för din skull att din sambo slutat dricka och börjat ta mer ansvar, varje familj som kan slippa alkoholplågan är många livsöden räddade. Det är fint att du inte känner behov av att hänga här på forumet så ofta just nu då saker börjar ordna upp sig för er, det betyder förhoppningsvis att du inte bekymrar dig så mycket just nu för ert liv. Kanske kommer det bakslag, men då finns vi här men förhoppningsvis fortsätter allt i en god riktning hos er framöver!

Jo det stämmer att jag går hos en kurator men det var längesen nu. Sitter nu här med telefonen i handen o försöker att förmå mig att ringa nån hjälplinje. Det är så svårt bara! Känns som jag talar om nåt som jag inte får men jag vet ju att det är det rätta. Har pratat med min mamma o en kompis om detta med men får dåligt samvete fast jag inte borde för det är ju för jag vill ha hjälp. Ja kyrkan kan nog vara bra, ska kolla upp det.
Kram ?

Åhhh nej, får en klump i magen av det du mötte när du kom hem....låter som han verkligen borde ta tag i problemet nu eller så måste han bo själv. Men då lär det nog gå fort utför om han beter sådär när han är själv hemma. Självklart ska du kunna förvänta dig att han faktiskt tar hand one rt hem när du är borta och t.om kanske städar, fixar och handlar lite tills dess så du slipper sånt när ni kommer hem. Man kan också förvänta sig ett glatt hej, vad kul att se er och hur har ni haft det. Det är inte så mycket begärt och väldigt värdefullt!

Gällande dottern så förstår jag hennes besvikelse av att se sina ofärdiga trädkoja som hon säkert längtar efter att få leka i. Känner igen det där så väl, köpte en gunga till sonen förra året som jag tänkte att han kunde få ha i ett av träden i trädgården. Mannen blev jättearg och kastade ner gungan i källaren och sa att det va helt onödigt att ha en gunga. Sonen grät som en tok varje gång han såg gungan....

Nä, det är klart då kanske du ska hålla humöret uppe och visa dig från din allra bästa sida.....då önskar jag dig stort lycka till i eftermiddag! <3

Jag kan inte låta bli att le åt din beskrivning Nykteristen, hur osäker han är om småsaker. Tänk vad stor inverkan alkoholen egentligen haft på honom, om han nu nykter börjar göra sånt som egentligen alltid borde varit självklart som tex att avgöra om barnet ska ha ett glas mjölk eller inte! Hur mycket vi tvingats hantera själv som man inte ens tänkt på, ofta tänker man bara på de direkta stunderna när dom är fulla och inkapabla att hjälpa till - mindre tänker man på de varit nyktra men ändå inte gjort sin del av vardagsslitet. Vad härligt om du nu ibland kan börja vända ryggen till med ett leende och veta att han hjälper sonen som den pappa han behöver vara. Säkert känner han sig osäker och lite dum som måste fråga, men han frågar säkert för att han inte vill trampa dig på tårna med att köra över dina rutiner. Är ju lite roligt men samtidigt rätt lyhört och förståndigt av honom, att inse han inte vet ens så triviala saker om sonens vardagsliv eftersom han valt att inte delta i det i full utsträckning innan. Roligt att höra det går framåt! Låt honom hållas om han får behov av att vara själv, han behöver säkert själv hitta sätt att ensam koppla av utan alkohol.

När vi kom hem söndag kväll var det ungefär som väntat. Kylskåpet tomt, tvätten och disken kvar exakt som jag lämnat den tidig lördag morgon. Han har tydligen inte lämnat huset då soporna var fulla med utkörnings pizzakartonger och lukten av gammal fylla hängde i luften. Han surnade till när jag frågade om han inte ens kunnat bemöda sig med att skaffa ett bröd så barnen skulle ha kvällsmat och frukost... Blir så arg och lessen, han lever som om vi inte existerar och har bara druckit hela helgen. Att jag till och med på resa ska planera och ordna framåt bekommer honom inte alls, och så är jag en surkärring som täcks ha åsikter om det. Får man verkligen inte förvänta sig mer av sin man? Givetvis frågade han inte vad vi gjort eller nåt, viftade bort dottern som ville visa sina nya saker. Dottern var besviken för hon trodde pappa skulle byggt klart hennes trädkoja som han lovat, hon suckade "ja han har väl bara druckit öl hela helgen istället" när hon såg virket som ännu låg orört på gården när vi svängde in på gården. Stackars barn.

Jag ska på samtal på jobbet ännu i eftermiddag men tror inte jag vill ta upp vidden av min privata situation, känner det kommer brista helt för mig om jag pratar om det så bättre prata affärer än att jag sitter där snorande och storgråtande med en överväldigad inte så personalempatisk chef ?

Om hon nu erkänner ett problem, hur går man vidare? Ska man tvinga henne att söka hjälp eller be henne avstå från alkohol helt vilket jag skulle kunna göra också bara för att stötta henne.
Vilken väg är enklast för att ta första steget, ringa till stödlinjen eller gå till läkare och vilken i så fall? Tacksam för alla svar

Tack för era svar, jag har lyft frågan igen om problemet finns och hon säger att hon kan prata om det, så långt har vi kommit. Så ska försöka hitta ett bra tillfälle där familjen kan sitta ned tillsammans och prata om saken. Det är väl den rätta vägen att gå antar jag, som i allt här i livet.

Hej min vän, låter som ni haft en riktigt bra helg trots allt. Synd bara med samtalet, men jag förstår dig man har nån sorts dragningskraft av att vilja veta vad som försiggår därhemma.
Hur gick det när ni kom hem?
När har du utvecklingssamtalet? Det kanske är ett bra tillfälle att öppna upp dig om varför du inte mår bra och om hur du ser på din vardag med jobb, barn och äktenskap?

Ja, det märks att han inte är van vid nåt härhemma...nu går vi ju på varandra konstant för han kan inte fly till garaget och lätta på trycket med en öl längre. Så det tar på honom samtidigt som han inte riktigt vet vad sonen får och inte får göra så det är ett konstant tjatande på mig när det kommer till saker. Får han göra det, får han göra så...fråga mamma. Så häromdagen sa jag att du får faktiskt också ta lite beslut gällande om han får ta ett till knäcke eller ej också vet du. För det är på riktigt såna frågor han frågar mig. Får han kolla på tv, får han ha nappen, får han ta ett knäcke, får han dricka lite mjölk. Men jag kan förstå samtidigt för han har aldrig brytt sig ett skit om sånt för det har jag fått tagit. Men jag går runt o smånissar lite för mig själv när jag hör de frågorna faktiskt. Så det märks att han försöker, vilket är skönt och kul. Han har sina dagar när han behöver bli lämnad ifred och det är de dagar när han hade sina drickardagar, men jag låter det vara och ber honom att gå ut en sväng eller så gör vi det.

Om jag minns rätt så går du på samtal hos en kurator.... stämmer det? Du kanske också kunde söka dig nån annanstans där du får lätta ditt hjärta. Jag stöder tipset om kyrkans diakoner eller präster, de har absolut tystnadsplikt och ofta stor erfarenhet. Så synd att du låter din rädsla begränsa dig så. Jag bor i ett litet samhälle och hade länge samma rädsla. Nu när jag läst länge här ser jag att våra berättelser innehåller så många likheter innanför "ramen" så det är nog inte så stor riska att bli igenkänd. Men jag respekterar din oro. Kram till dig / mt

Hej! Vi kanske landar där, jag hoppas det. Tack för att du tog dig tid att svara.

Tack! Klokt. Jag är nog redan lite medberoende och har agerat övervakare vilket verkligen inte fungerar. Precis som du skriver kan jag nog vila lite i hans beslut om att inte dricka ute vilket är ett väldigt stort steg för honom. Tack igen!

Jag har svårt att skriva här för jag är rädd att någon ska veta el känna igen det jag skriver .
Det jag är rädd för är att hon ska göra sig själv nåt vilket vi har pratat om o hon säger att hon inte skulle göra men jag är orolig ändå?

Det låter som att han är väl förankrad och säker på sitt beslut att inte dricka. Blir glad för er skull. Njut stillheten!

Börja där han är. Ni är överens om att han inte klarar av att begränsa sitt drickande när han är ute. Bra. Det är där han är nu.
Fokusera dig på att stötta honom i det han själv vill förändra.
Förändring måste vara förankrad i den som ska genomföra den. Du kan ge honom din syn på saken, utifrån ditt perspektiv och dina behov. Om han ännu inte ser att det finns ett behov av förändring när det gäller hemmadrickandet kan du inte övertala honom till det. Risken är att det blir en maktkamp eller ett medberoende från din sida där du börjar bevaka och ta ansvar för hans val.
Första steget, att inte dricka ute, låter ändå som en stor vinst om han klarar av det. Kanske är det också så att han nu själv börjat reflektera och kommer på att han måste vara helnykter om han märker att hemmaplan blir den nya arenan för överkonsumtion i avsaknad av möjligheter på annat håll. Är du rädd för att han ska dricka mer hemma? Den rädslan kan du berätta om. Du kan också fråga honom om det är något du kan göra för att hjälpa och stötta. Kanske inte själv ta initiativ till alkoholinköp eller drickande hemma? Vila ett tag i detta första steg, se vart det leder.

Hur kan hans bror komma hem med whisky? Är han också alkoholist? Och tycker att liiite kan inte skada. Nej, du ska inte agera polis. Han får ansvara för att sätta sina gränser, och du för dina. Däremot kan du prata med din man och vara ett bollplank. "Vad hände? Varför blev det så? Hur tänker du nu?" Och du måste bestämma dig. Leva med oron för nästa återfall, eller bryta upp.

Finns nog inget annat än att vara helt nykter tro mej!

Sambon säger själv att han på allvar ända sen i somras funderat mycket på sitt sätt att dricka. Alltid dricka till det tar slut, ofta bli apfull, sluddra och ragla, låg tolerans, svår bakfylla. Och vi har ju bråkat om det en del. Så incidenten för tre veckor sedan blev liksom droppen för honom. Och mig också. Men jag är som sagt glad och stolt över hur bra det faktiskt gått hittills. Det som är viktigast att vara vaksam på nu är frågeställningen "men jag har ju skött mig så bra, så ett litet glas vin kan väl inte skada?" Inte ett ord om det än, men jag vet ju inte vad som pågår i sambons skalle.

I tre veckor har sambon varit nykter och jag är väldigt stolt och glad ? Vågar tro på att det kommer att gå bra. Han är väldigt trött och lite nedstämd, men det är ju inte så konstigt. Kroppen behöver ju tid att läka.

Kära Izzy,
hur akut är det? Kan du sätta ord på vad dottern gör eller säger? Är det din dotter som bor med dig eller den dotter som pluggar på annan ort (om jag inte missminner mig var det så)? Jag sitter här utomlands och känner inte riktigt till instanserna hemma i Sverige. Hur akut är det? Det finns också Jouhavande präst och kyrkans diakoner för allmänmänsklig hjälp och som ibland nämns här på forumet.
Skriv igen. Är ni tillsammans NU?
Ursula

Som anhörig eller partner till en som dricker är att man på något sätt med sitt beteende,eller sin kärlek kan hjälpa.
Att man om man når fram,eller räcker till eller argumenterar tillräckligt så ska alkoholisten få kraft.
Kraft att stå emot och kraft att vilja detta på samma sätt som du som anhörig vill det.
Säkert vill han det också,i sina svaga stunder eller för er skull eller sin egen.

Problemet som man som närstående ofta går in i är just detta medberoende som anhörigssidans inlägg ofta handlar om.
Vår vrede och vanmakt och våra tappra försök att stå ut eller hjälpa den vi älskar så mycket.

Det du måste inse är att det går inte.
Inget du gör kan påverka honom åt det håll du vill om han inte är redo,eller tar tag i sig själv.
Det du kan göra för att stå ut så länge som möjligt om det är det du vill,
eller hjälpa honom så mycket som möjligt det är att stå kvar i dig själv.
Ta reda på vad du vill,vilka gränser du vill sätta för er relation och för dig själv.

Ju mer du närmar dig honom,hans liv hans problem ju mer kommer du att tappa dig själv.
Håll huvudet så kallt du kan och försök att inse att du inte kan påverka hans val,hans lögner och hans drickande.

Däremot kan du ta dig en ordentlig titt i spegeln och fråga dig om du är beredd och villig till denna resa.
Som kommer att innebära störd själsfrid,lågt självförtroende och alltmer psykiskt dålig hälsa om du har otur.

Men om du kan klara att hålla dig själv intakt och hålla hans hand när du är beredd att göra det och på dina villkor.
Så önskar jag dig stort lycka til.
Du kommer förmodligen som vi andra att svaja mellan lycka och olycka.
Hopp och vanmakt.
Men bara du kan avgöra om det är värt det,ingen annan.

Han måste vilja bli nykter själv. Det enda du kan göra är att säga var dina gränser går för att ni ska fortsätta vara ihop. Du skulle frågat honom "varför ska du ta taxi om du inte har druckit?"

Vad skönt det låter Nykteristen med en normal vardag! Om han dessutom orkar engagera sig mer i er son är ju kanon! Att han är trött på kvällen kan säkert delvis bero på mediciner men kanske också nån form av mental trötthet av att ställa om hela livet när alkohol inte mer finns som nödutgång? Att anstränga sig tar på krafterna, våra alkoholister är ju inte vana att göra saker med familjen och att verkligen prata med oss ?

Jag har haft en jätte fin helg med barnen, vi åker hem till kvällen. En väl behövd andningspaus med lite miljöombyte, trevligt sällskap, lite shopping och god mat! Lyckades få mig en stund på stan själv igår, när det bjöds på barnvakt några timmar var jag inte sen att tacka ja.

Enda sorgliga var att jag sände ett sms till mannen mitt i dagen, men fick aldrig nåt svar. Vet ju då han druckit tungt och det gör mig lessen. I morse messar han sen som inget skulle hänt, men han frågar heller inte vad vi gjort eller hur vi haft det. Han bryr sig inte, var viktigare för honom att få dricka ifred, och var vi varit spelar ingen roll för honom. När vi kommer hem brukar han bli sur på dottern som vill visa sina nya kläder och berätta vad vi gjort, han bakfull fräser bara av sånt kort för det intresserar honom inte.

Nästa vecka på jobbet oroar mig lite, då vi ska ha utvecklingssamtal och jag skulle inte vara förvånad om jag fick kritik för att jag är mentalt frånvarande och rätt oengagerad sen en tid tillbaka. Har varit svårt att samla sig på jobbet med allt annat som snurrar i huvudet. Och med eventuella uppsägningar på kommande med en omorganisering borde man ju skärpa sig, men när orken inte riktigt finns..

Jag föreslog både beroendeklinik och kbt för att ta tag i problemen han har som får honom att dricka men han var inte positivt inställd. Han säger att han vill klara det på egen hand. Ska jag låta honom försöka eller är jag naiv som tror att man kan lyckas på egen hand?
Vi sågs inte igår (bor isär) men pratade i telefon och han sa att han inte hade druckit men sen när jag sa att jag tyckte det skulle bli jobbigt att sova själv så föreslog han att han skulle ta en taxi till mig. Han har bil.. Varför ta en taxi om man inte druckit?

Jag är så otroligt orolig för min ena dotter som mår så dåligt psykiskt. Vart ska jag vända mig för att få bästa hjälpen? Så rädd att det ska hända nåt fruktansvärt!
Hur hjälper jag henne? Jag vet varken ut el in!
Jag tror Alanon skulle va bra för både henne o mig. Men hon vill inte.

Har försökt föreslå att det att vi planerar mer kan betyda att vi kan koppla av mer, då alla vet vad som är på kommande. Att det inte behöver betyda jag kontrollerar honom varje minut...
Utan att jag inte behöver stressa över om han förstått barnet behöver nya skor och vi gemensam tid, om jag vet det är överenskommet så kan han bra ligga på soffan.

Hemma kan han släppa på fasaden lite, låt honom göra det. Ett tag. Inte okej i längden förstås, men lite tålamod är nog bra att ha.