Senaste kommentarerna i forumet

Hur mycket frestar jag honom när jag dricker själv? Men han säger själv "det är absolut okej för mig om du dricker, men jag ska inte göra det". Han verkar väldigt klar och bestämd på den punkten.

I min förra relation var allt en långbänk. Skulle vi köpa en soffa var det en femårsplan. I min nuvarande relation är det snabba ryck, och det älskar jag. Ikväll sa jag "vi skulle boka en resa i sep-okt, ha något att se fram emot." En timme senare har vi bokat en resa till Barcelona ????? Jag är kanske dum som vågar tro på att vi ens är ihop då. Men jag kan inte leva i ett samboskap utan att tro på det. Och vi har förstås avbeställningsskydd. I värsta fall får jag väl ta en kompis med mig.

Hej! Jag har läst din tråd och är glad för er skull att ni verkar ha satt fingret på problemet och vidtagit åtgärder. Skönt! Dock är jag tveksam till dina planer för nästa helg.. Jag förstår inte riktigt varför du ska utmana din sambo genom att dricka både vin och "nåt annat från baren" när han är precis i begynnelsen av sin vita resa? Behöver du dricka om inte han gör det?
Egentligen tycker jag att det är vanskligt att redan efter tre veckor dra så stora växlar på hans nykterhet som du tycks göra? Jag vill inte vara nån olyckskorp på något vis, men ha i åtanke att det är väldigt kort tid han hållit sig nykter än så länge...

Har nog också förstått omställningen kan ta på krafterna och att det kan vara jobbigt med annat nytt samtidigt. Sen finns det förstås de som maniskt börjar göra något annat i stället. Och ibland kan de ha väldigt tufft psykiskt fast de kanske inte alltid vill medge det just då. Men det kan synas som nedstämdhet eller irritation.

Men säkert bra du visar du vill vara med honom och att du vill ha roligt också utan alkohol. Att man inte behöver sitta hemma för att man är nykter.

Det är bra ni har bokat program åt er. :) Det är nog det som behövs. Jag är mest hemmamänniska, så saknar egentligen inte att ha program hela tiden. Men drömmer och planerar gärna och behöver små vardagliga ljusglimtar längs veckan att se framemot. Och visst har jag sånt jag själv planerat in, åt mej själv och med andra. Men jag vill ha mer just med min man, och det verkar han inte förstå. Han tycker det räcker "vi ser sen", och blir det inte av spelar det liksom ingen roll. Så för mej blir det en berg- och dalbana att gå och vänta och bli besviken.
Du har nog rätt, han är nog rätt slut, har varit det ett tag redan. Men jag tycker det känns som om han gör sitt bästa annanstans och vi får "rester". Tidvis är det ju okej, men det kan intealltid vara så vi harhemma blir utan planer och ork. Och då när orken finns gör man en extra insats på jobbet förstås...
Det är det vi tog ihop om i morse. Nu kom det ett extra trassel till i privatlivet som det är helt klart han måste sköta, inget krångel med det, men det måste ju kunna diskuteras hur det inverkar på oss som par och familj och våra tidtabeller. Och han bara drar sej undan och tycker jag surar för inget.

Men du har nog rätt! Lite uppigning behövs. Jag tyckerbara det känns så jobbigt då saker flyter annanstans, men hemma är det som att tvinga folk att göra nåt tillsammans.

Imorgon är det tre veckor sedan min sambo blev nykter. Det går förvånansvärt bra. Är det inte väldigt vanligt när man slutat dricka att man blir nedstämd? Tycker mig märka det på min sambo, han är lite allmänt låg just nu. Han deltar i det dagliga, men tar inte initiativ till någonting, och han är väldigt trött. Sover mycket. Men jag tänker att det nog går över, det gör det ju alltid förr eller senare. Nästa helg har jag bokat in oss på hotell med show och det ska bli så kul ? Lite spännande också att se hur sambon hanterar sin nykterhet i en miljö där många, inklusive jag, dricker och han inte kan "skylla" på bilkörning. Men jag utgår från att det går bra.

Är det inte väldigt vanligt när man slutat dricka att man blir nedstämd? Tycker mig märka det på min sambo, han är lite allmänt låg just nu. Jag påpekar det inte alls eller så, men visst är det lite trist. Men jag tänker att det nog går över, det gör det ju alltid. Och nästa helg har jag bokat in oss på hotell med show och det ska bli så kul ? Lite spännande också att se hur han hanterar sin nykterhet i en miljö där många dricker och han inte kan "skylla" på bilkörning. Men jag utgår från att det går bra.

Att du ställt ultimatum är det enda rätta, och det viktigaste du kan göra för honom. Att ni kan prata om det öppet och ärligt är svinviktigt i framtiden. Det allra bästa är om han söker läkarhjälp, på vårdcentral eller beroendemottagning. Följ med honom dit. Ta en dag i taget, men var tydlig med vad som gäller. Han måste vara nykter om ni ska leva ihop. Skriv här och berätta hur det går!

Jag känner att det här är lite samma som väntan på första ölen. Att man har en helg på kommande och inte kan komma till tals om vad man tänkt sej om den, eller ens försök till dikussion får lamt svar. Det blir som hängandei luften, och ibland undrar jag om det inte är lättare med ett gräl direkt, så är helgen förstörd, och så slipper man diskutera något gemensamt. Han tycker ju ofta jag är den som vill vara osams, medan jag själv kontrar med att jag försökt ta kontakt med honom på alla möjliga sätt, men han är onåbar, vilket sårar mej lika mycket som en öppet negativ kommentar. Att "göra ingenting" är också en vapen i ett förhållande.
Så nu är här tyst, jag sköter undan sånt jag tänkte göra under nästa vecka, får väl ha mina egna stunder då.

Ja här är ännu a-fritt, och tur det för nu dök vissa andramotgångar upp som tar sin tid av vardagen. Jag tog illa upp egentligen redan igår kväll, men det kom upp först i morse. Han bara inte ser hur lite han engagerar sej i att planera framåt, och hur vi olika familjemedlemmar egentligen går och ber om det i tur och ordning men möter undanflykter. Det att han är mycket med i vardagen förnekar jag inte. Meddet är rätt sårandeatt inte få varadetdär viktiga att se framemot. Att då det slås fast datum så är det sådan som utomstående eller jag krävt. Och då något tidskrävande, fast viktigt, som nu, dyker upp, så tycker jag han bara försvinner i sin bubbla, utan att diskutera vad det medför och hur det inverkar på andras tidtabeller.

Jo, jag gör egna saker och haregnatidtabeller, helt tillräckligt. Undrar ibland om jag är lite väl känslig. Men inte förstår jag varför leva ihop om man inte planerar tillsammans. Om det inte är för att ha någon att dela sånt man måst göra med förstås. Men det räcker nog inte åt mej, det måste finnas något utöver barnfamiljsmåsten.

Få se hur den här helgen slutar, diskussionerna blev nog mer beskyllningar. Jag är arg och han undrar spydigt vad jag då hade tänkt göra.

Hej ssandraall! Först vill jag säga att din pappa är otroligt lyckligt lottad över att ha en så fin dotter som bryr sig helhjärtat❤

När jag hade det som jobbigast med alkoholen önskade jag många gånger att mina barn sa nått om det. Så jag tror verkligen att dina ord kan göra stor nytta men du måste komma ihåg att detta är hans eget ansvar.

Lägg fram det så som du skriver här, att du är orolig för hans hälsa och att du vill ha kvar honom många år till. Du kanske också vill att han ska vara en pålitlig morfar den dagen han ev får barnbarn?

Din pappa har ju redan besökt AA och genomgått 12-stegsprogrammet så visst är han medveten om att han har problem. Men det är lättare att fortsätta om ingen annan säger nått, tro mig!

Du skulle ju också kunna visa vad du har skrivit här. Om nått av mina barn hade gjort det så hade jag nog kännt mig väldigt lättad. Ditt inlägg här visar på en stor kärlek till din pappa och genomsyras av omtanke.

Lycka till nu och fortsätt skriva här❤

Hej Mitzi!Jag går o pratar med kurator var fjortonde dag. Det är skönt att prata med nån utomstående. Får lite tips o råd.Har börjat förstå hur det funkar med för mycket alkhol. Hur mycket ångest dom har för att dom dricker o ångesten dämpar dom med ännu mer alkohol. Vilken ond cirkel...Min man dricker stora mängder (oftast )dagligen o kuratorn säger att han inte kan sluta själv . Måste få hjälp. Men jag kan inte få honom att söka hjälp.Han vägrar o han vill inte sluta dricka.Tycker det är hans problem o jag ska sluta bry mig.Kuratorn vill nu fokusera på mig o göra mig stark. Vad vill jag...Fördelar/ nackdelar med att stanna eller lämna. Jag behöver mer tid är inte stark nog att lämna än... Jag hoppas fortfarande att han ska sluta o att vi ska få ett bra liv tillsammans.Men det kanske är för sent. Det har på gått för länge...Vissa dagar känns det som jag måste gå.... Andra dagar känns det som jag aldrig kommer att göra det. Att det kommer fortsätta som förut. Jag får nöja mig med dom små ljusstunderna när han är trevlig. Leva lite mitt eget liv vid sidan om, nöja mig med lite av allt, lite kärlek.inget sex, inget socialt umgänge, inga resor( inte gemensamma ) Allt grundar väl i att han har så många olika personligheter. Vissa dagar är bättre dagar. Men kanske ändå inga bra dagar.... Näe nu börjar jag bli trött... God natt!

Hej ! Det är svårt att prata om o din pappa vill nog helst inte prata med dig om det. Han skäms säkert o har ångest för att han dricker. Du skulle kunna skriva ett brev till honom och berätta hur du känner o din oro.Det kanske kan få honom att söka hjälp.( han hade sökt hjälp tidigare ) Det är inte bra för dig att gå o oroa dig för din pappa det får dig att må dåligt. Din pappas problem ska inte få förstöra ditt liv. Har du någon att prata med? Du kan själv söka hjälp på alkoholmottagningen o prata om din pappa. Där kan du få prata med en kurator som kan ge dig tips o råd. Kram på dig!

Hej Lindis jag känner igen mycket i det du skriver. Jag är i en liknande situation. Min man kan ibland säga konstiga saker som gör att man kan tro att han ibland vill ta livet av sig. Jag tror att dom förmodligen har sån ångest för att dom dricker. Det är säkert så som din man säger att det är sig själv han avskyr ( för att han dricker) inte dig.... Alkholen gör dom så avtrubbade att den får dom att säga så elaka saker( fast dom inte menar det)Hjärnan skyddar sig mot alkoholen genom att stänga av vissa delar( så som att känna empati) Sen när dom är nyktra kommer ångesten och den dämpar dom med mer alkohol..... Vilken ond cirkel det blir.... Och det är vi som lever med dom som får ta emot allt. Ring till alkoholmottagningen o gå dit o prata. Det är så skönt att få prata med en utomstående. Du får mycket tips o råd. Kuratorn jag går till har fått mig att förstå mycket hur allt hänger ihop. Hur alkholen påverkar dom. Min man klagar inte bara på mig utan på allt o alla. Jag brukar fråga om det finns någon han tycker om? Det har han inget svar på.... Kuratorn säger att det även där är hans ångest( för att han inte klarar av att sluta dricka) Alla andra som är så perfekta retar dom sig på....Kram på dig!

Tack! Jag vet helt enkelt inte vad jag ska tänka,känna eller tro!!!
Är det ett försök att få mig att stanna kvar? Eller han har verkligen tankar på detta?
Frågade innan vad jag har gjort för att få honom att avsky mig så?
Så svarade han; jag avskyr inte dig,snarare mig själv...

Vad skönt att han håller sig nykter, 13 dgr är ju faktiskt riktigt mkt...hoppas innerligt att det håller i sig.
Tror det verkar vara vanligt med lite sån likgiltighet...inte glada, inte ledsna eller deppiga utan bara är. Kanske resultat av kampen mot beroendet och suget?
Här är han inne på 7.e nyktra dagen och 6.e med antabus. Han är fortfarande positivt inställd till det nyktra livet...iallafall utåtsett och han verkar gå helhjärtat in för det. Vi har inte heller bråkat en enda gång sen han slutade dricka, vilket vi annars gör konstant.....dock har det vi bråkat om plockats bort nu och jag är gladare o han också. Han är kugnare, ännu inte så stressad o kan mysa o leka med sonen med mer tålamod. Hoppas att även det håller i sig. Visst är det en härlig syn och känsla att se hur förändrade på ett positivt sätt de är utan alkohol. Här har han blivit väldigt trött på kvällarna o sover massor, men kan tydligen va så i början när man äter antabus så....
Men jag tror att det är för kort tid med 13 resp 7 dgr utan för att de ska inse att ett nyktert vardag resten av deras är det bästa...så ta det med en nypa salt då det nog är lite separationsångest mot alkohol han har. Hoppas han kan motstå...o du/ni får njuta av en alkoholfri vardag!

Tråkigt att höra om både sonens humör o mannens tidiga påbörjade egna helg. Jag håller med dig om att det är nog skönast för er (dig o barnen) att ni får åka iväg en sväng över helgen. Se till o få sova ut nu, kanske dina släktingar kan ta barnen en av förmiddagarna så du kan sova o bara va lite för dig själv?
Vad säger mannen om sonens beteende?

Är så glad att jag åker bort imorgon tidigt. Mannen har spenderat hela kvällen i garaget så jag antar han påbörjat helgens "fritt fram för alkoholen" helg eftersom resten av oss åker bort imorgon. Antar den trevligare period vi haft på sistone varit just bara det, en period. En mycket kort sådan. Som vanligt, när det gäller de goda perioderna.

Vilken skrämmande situation du är i. När jag läste ditt inlägg tänker jag att vilken tur, oavsett skäl, att du fått syn på detta. Tankar på att avsluta sitt liv är inte helt ovanligt att däremot "planera" för ett självmord är en varningsflagg att ta på stort allvar. Tack för att du skriver här och därmed ger oss och andra användare möjlighet oss stödja dig nu.

Om du inte vet vad du bör, vill och tänker göra härnäst råder jag dig att ta kontakt med en psykiatrisk akutmottagning eller med självmordslinjen. Du hittar dem på mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Säkert lika bra Nykteristen ni får rättegången avklarad, ovissheten är värre än vad som kommer efter det är klart. Skönt om han verkar ok med sin nya nykterhet, ni ska njuta av en ny vår i helgen!

Imorgon tidigt åker jag med barnen för att träffa lite släktingar, ska bli rätt skönt att åka bort men egentligen är jag för trött att åka. Sonens humör fick en större härdsmälta igår morse på skolan så vi har varit hemma två dagar för att prata allvar.

Känns rätt hopplöst alltihop, sonen är nu som han är och man måste hantera det oavsett man orkar eller inte, mannens drickande kan jag inte mycket mer åt för stunden, jobbet ilar på och jag släpar mig dit och gör minsta möjliga och hoppas ingen märker... Känns lite som man är fem före den stora kraschen även om mannen försökt skärpa sig men man märker det inte ska mycket till med sonens utbrott eller att jag kommenterar nåt han tycker är korkat förrän det irriterade pirret finns där igen. Men en dag i taget, så får det bli som det blir - känner inte makt just nu att orka med så mycket mer än så.

Är han fortfarande positivt inställd til nykterheten? Här hemma är det så lugnt och skönt, nästan för lungt om du förstår vad jag menar. Sambon är inne på sin 13 nyktra dag och har nästan förvandlats till en annan person. Ingen irritation på eftermiddagarna längre, vilket resulterar i att vi inte heller bråkat något alls. Vanligtvis så är han ofta väldigt lättirriterad innan han fått sin första öl för dagen och det triggar ofta igång bråk om stort och smått hemma. Sen när han börjar dricka så triggar det ännu mer irritation hos mig och så är det igång....

Men samtidigt märker jag att han är väldigt dämpad, inte så glad heller, mer likgiltig till det mesta. Men har också noterat att han leker mycket mer med vår dotter och engagerar sig i henne, vilket ju är ett stort plus! Jag hoppas att han kan klara att ta sig igenom den här perioden av likgiltighet snart....Känns som att han liksom inte ser meningen med ett liv utan alkohol, och han säger fortfarande att han inte kan se sig själv vara nykter "resten av livet".

InteMera, hur går det för er? Åker ni idag?

Idag ringde åklagaren till sambon så snart är det nog dags för rättegång också, skönt o få det gjort men nervöst över hur resultatet kommer bli.
Vet ju att det inte är min sak egentligen men det drabbar ju oss som familj oavsett vad som händer, jag menar skulle d bli fotboja så handlar det ju om ekonomi ordentligt....men vi får se!
I helgen ska jag njuta ordentligt för första gången på....ja jag vet inte ärligt talat sen, men sen vi träffades kanske? Sjukt egentligen när man tänker efter, hur har man orkat gå omkring i denna alkoholstinna värld? Än så länge verkar han må hyfsat bra....

Visst är det så.
Visst är vi alla människor flockdjur och önskar tillhörighet bekräftelse närhet osv.
Men det är en sund önskan,ett sunt behov.
I mitt fall så är det nästan så att när jag får det av en människa som faktiskt fungerar. Som levererar till mig på ett bra sätt så är inte heller det bra.

Då får jag inte mitt sjuka behov tillfredsställt som fortsätter vara trasigt.

Det som går igång och får en överdos av den ojämna relationen som växlar mellan kyla och eld.
Mellan toppar och dalar.
I det kan jag fungera och känna att jag lever.
Och tas den vägen bort från mig så är min väg slut.
Inte ett steg till kan jag gå med bara mig själv som sällskap.
Tvärnit,klippblock i vägen.

I alla fall så har mina tårar kommit.
De rinner lite här och lite där och däremellan känner jag stor tillförsikt inför framtiden.
Självklart grejjar ullabulla detta.
Självklart kommer jag att hitta kärlek igen.
Under tiden får jag "nöja" mig med de två män som tidigare funnits i mitt liv och som lämnada mig när jag blev för klängande nu står där igen.
Beredd på en ny resa,men Ullabulla hon har vett att avstå.

Det säger ju kanske mer om dom än om mig.
Jag ville och jag kunde,men då passade det inte.
Men nu,då jag avstår kontakt och avstår viljan till fortsatt relation då står de här igen och försöker locka.
Människan är ett märkligt djur.

Du måste få honom att söka hjälp! Han är ju suicidal! Du måste konfrontera honom. "Jag är orolig för dig, jag såg i din mobil..."

Barnen vet och kan nog allt om missbruk o dess konsekvenser. Men jag vet fortfarande inte och när, tror inte det är dags än, att berätta att deras pappa kanske dör snart, för vem vet, vem kan skåda in i framtiden? Får han vård så kan han leva längre, men hur länge vet ingen och detta vet barnen.

Vi har haft mycket död omkring oss, så barnen vet och förstår. Jag hoppas att om man är ärlig och pratar om det, så kommer frågorna när barnen är mogna. Där vi bor kan barn som har döende föräldrar få hjälp med bearbetning om föräldern lider av cancer men hur tänker man, det finns ju fler sjukdomar och då står man där själv och får själv berätta allt det svåra för barnen.

Drömma bort, jag känner igen den tanken, just nu orkar vi inte mer och ändå går det inte att sätta livet på paus! Tyvärr.

En dag i taget o tyvärr så har det varit så mycket kris och död kring oss att vi står ganska ensamma, visst finns några vänner jag kan prata med men avlastning kan vi inte få någonstans ifrån, snarare tvärt om, vi måste ställa upp för andra (som hjälpt o stöttat oss tidigare), att ge o ta.

Bedrövad sambo; så sant, men faktum är att tiden efter nog blir lättare än tiden fram till att något händer, ovisshet, vad kommer han att hitta på.... osv kommer förfölja oss.

Ett av barnen sa igår att bara vi kunde rädda huset så skulle det vara ok, det värsta som kunde hända var att barnen eller jag blev sjuk, därefter förlora huset, sen kom oron för pappa. De har på något vis redan fasta ut honom ur vårt liv och en viss acceptans.

Kram