Senaste kommentarerna i forumet

Hur man mår i en sådan situation är svårt för andra att förstå! Hur allt är upp o ner och man vet bara inte vart man ska börja eller sluta.

Att skiljas måste väl ändå vara ditt beslut...tycker man. I Sverige finns ändå en viss trygghet o har du nära o kära som kan stötta dig? Hur försörjer du dig nu? Kan du åka hem till Sverige, om är bara på "semester" en viss tid, för att se vad du kan ordna till för trygghet här? Att vara hemlös där...det låter som det finns bättre alternativ här. Har du pratat med försäkringskassan, läkare, och socialtjänsten här, för att se vad de kan erbjuda eller hjälpa till med?

Massor av styrka!

Var inne & kollade på mannens mobil igår.
Jag vet om att han inte mår bra men hur dåligt han egentligen mår det vet jag inte.
Vi har pratat om att separera & jag har sagt flera ggr att det är bra nu.
Senast för några dagar sen sa han att jag o ungarna skulle få bo kvar i huset & jag skulle ha råd,han skulle hjälpa till med det.
Igår såg jag på hans telefon att han varit ute & googlat" olycka eller självmord, bäst betalt av försäkring? & "utbetalning vid självmord eller olycka"

Blir fundersam vad som rör sig i huvudet på honom.

Igår drack han 2 st 5,9% öl + typ 30 cl whiskey

Som sagt välkommen hit och bra att du sätter ord på det du är med om. Viktigt. Du är just nu i en relation där det låter som att du försökt mycket för att påverka din partner att dricka mindre utan att det fått effekt. Det har blivit värre.

Att du uppmärksammar att han nu är elak och otrevlig är en skillnad värd att ta på allvar. Kränkande yttranden skadar verkligen relationen och de finns kvar trots att person blir nykter och "sig själv". Skälen till att någon ändrar beteende är många det som är av vikt är vad som är okej och inte för dig. Ibland är det svårt att se att man går över egna gränser för vad som är okej för de sker sakta och stegvis. Du har uppmärksammat det! Bra.

Starta gärna en egen tråd här och fortsätt berätta hur det går för dig. Oavsett vilka eventuella steg du tar för att på något sätt förändra din situation hoppas jag att andras erfarenheter kan bli hjälpsamma för dig här inne.

Vänligen Li-Lo med hopp om en fin helg,
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack för era råd! Jag tänker på samma sätt. Problemet är bara att när jag märker att han "håller" sig så blir han på uruselt humör. Det är mest i korta sekvenser som vår relation är bra. Det är så konstigt att han inte själv är orolig över sitt missbruk och över att bli sjuk?
Han har inga tankar om att sluta dricka, möjligen dra ner men han säger att han alltid kommer ha perioder då han dricker mer eller mindre. I början när vi träffades så drack han helger och kanske någon dag i veckan men han hade liksom skäl till detta, något att fira etc. Nu dricker han pga alla möjliga orsaker. Vårt liv står still och alla pengar som vi kunnat spara går till alkohol och dyr mat. Hemskt att säga det men jag väntar bara på att alla mina känslor för honom ska avta så att jag till 100% vill lämna.

Villsåmycket
Fy tusan så du har det. Jag bor också utomlands. Min man har tack o lov tillfrisknat, går på AA bl a. Advokater ja, ett släkte för sig. Det viktigaste för dom är inte att avsluta sina fall utan tvärtom, ärendena ska dra ut på tiden så mycket det går för det är så de tjänar sina pengar. Ju mindre produktiva -i meningen avslutade ärenden - desto mer pengar...
Vad är det som gör att du tvekar att flytta hem till Sverige? Vad säger barnet? Hur gammalt är barnet nu? Jag längtar väldigt mycket hem. Det är mycket som jag saknar. Mina syskon och släkt. Väldigt mycket. Fast landet Sverige är ju inte som förr har man märkt. Sorgligt nog.
Vad har du för stöd där du bor? Hans ursprungsfamilj? Kommer du överens med dom? Skulle du kunna flytta hem, i "moralisk" mening? Eller blir du lynchad såsom en hustru som överger sin stackars man? Då är det definitivt bäst att sticka, tror jag. Om du skulle flytta hem, kan en skilsmässa gå igenom automatiskt efter t ex 10 år pga försvunnen make eller nåt?
Fortsätt att skriva!
Kram/Ursula

... och det har funnits med mig hela dagen. Väl härinne läste jag också ditt brev till exet.

Det finns en sån tröst i att du skriver här, Ullabulla. Dels vittnar dina ord om en vid insikt om hur det kan vara att vara medberoende. Och i vidare mening hur det kan vara att vara människa. Det du skriver känns naket och sant och det berör.

Den av mina vänner som känt mig längst sa för ett tag sen nåt som fastnade i mig. "En del människor behöver vara dockade till nåt, till nån annan." Hon menade att jag verkar vara funtad på det viset. Och visst är det så. Jag har varit vinddriven i hela mitt liv. Som det nu är så ger min sambo mig stadga i livet. Han förankrar. Det bästa vore om jag stod tungt och tryggt på egen hand, jag hoppas att jag når fram till den känslan en dag att jag kan betrakta mig som en som är mig själv nog.

Vi är så många vuxna barn. Ibland tänker jag att det är just den gruppen av alla tolvstegsgrupper som är mest given att börja gå till. All dysfunktionalitet som lämnat alla dessa sår och hålrum i en genom livet och hur vi försökt och försöker överleva, dom till trots.

Jag tror att din väg kommer att bära dig. Jag har förhoppningen om detsamma för egen del.

Se mellan fingrarna är det sista du ska göra. Gräla om det när han är onykter är lönlöst. Konstatera bara helt kallt "Du är full, godnatt". Sen får du prata med honom när han är nykter. Utgå från dig själv. "Jag tycker...", "Jag blir orolig när...", "Jag upplever obehag när...", "Jag vill inte leva så här, så jag föreslår..."
Skriv ner allt innan du vill ha sagt, och håll dig till manus. Ge honom sedan lappen och låt honom begrunda den själv en stund. Försök få honom att acceptera det, men risken är stor att han går i försvarsställning på temat "men du då, är du så jävla perfekt då?" Gå då inte svaromål. Be honom begrunda din lapp i lugn och ro, och bestäm sen en tid då ni ska fortsätta prata. Och då ska han vara nykter. Styrkekram ❤️

Jag kom att tänka på en sak. Jag tycker att det låter som att din man är svartsjuk. Ja, svartsjuk. Du och barnet har ju ett starkt band er emellan. Skulle inte bli ett dugg förvånad om det visar sig att han faktiskt är svartsjuk på barnet. Han själv har kanske aldrig fått en sådan uppmärksamhet som barn som han tycker att du ger ert barn?
/Ursula

Såklart du inte kan ignorera det om det inte känns bra för dig, du finns ju också i ert liv! Du måste se till att även du mår bra och när han dricker så mår du uppenbarligen inget vidare och då måste du kunna säga till oavsett vad han tycker om det. Det är ju inte hans åsikt som betyder nåt hällande hans drickande, för i hans värld är livet perfekt om han får dricka o du inte säger nåt!
Skickar massa styrka och tankar till dig för o klara av detta så du inte mår sämre. Kan bli en dålig spiral för dig i ditt mående o det är inget kul kan jag lova!<3

Skriv hit du bara. Det är ju synd om du känner du inte kan tala med henne utan att hon upplever det för jobbigt. Kanske har hon något i bagaget hon inte vågar ta till tals?
Men här kan man vädra sina tankar, och orkar man i te skriva själv, kan man läsa i andras trådar lika väl. Det blir nog ett och annat igenkännande och aha-upplevelser.

Jag blev själv väldigt ledsen när hon skrev till mig att jag visste vad hon tyckte & att hon inte orkade höra mer....
Nä men det är kanske så, att folk inte orkar med att höra på om mina svårigheter?!
Men jag har gått igenom otroligt mycket genom mina år, jag fixar nog detta oxå hoppas jag.
Men jag trivs att ventilera mig här ❤

Jag har läst din tråd. Tycker du verkar vara en känslig, snäll, omtänksam , varm, person och mamma. Din man verkar vara lynnig, bestämd,bufflig och får små utbrott på vardagliga saker som ingår i livet. Tex att barn är just barn. Dom kan vara både gnälliga, spralliga, högljudda, och alldeles underbara. Jag har separerat 3 gånger från samma man. Vi bor nu ihop igen. Varit ihop ca 34 år. Jag har aldrig ångrat att jag separerat. Däremot har jag varit skakig och vilsen när jag separerat. Min man (och säkert jag också) har vuxit massor som människa när vi varit separerade. Längsta tiden när vi levde åtskilda oss var 1,5 år. Trodde då aldrig att vi skulle bli ihop igen. Vi skilde oss av olika orsaker, men den största biten var olikheter när det gäller kommunikation. Då försvann också kärleken. Tror att din man kanske har a-sug? Eller iallafall van att hantera irriterande känslor med alkohol. Jag vill bara att du ser framåt i livet och tänker på hur du vill ha ett förhållande. Livet är för kort för att vi ska vara andra till lags mot vår egen vilja...Kram..

Hej RosaPantern,
ja, sorgligt.
En massa tankar som flyger igenom ens huvud...t ex, man gifter sig med den som ger en det man behöver som ens föräldrar aldrig har gett en. En annan tanke som har hängt kvar för mig i nästan 25 år som jag hittade i den där lilla boken alla gravida kvinnor fick på MVC av Socialstyrelsen 'Att föda barn'. Ett citat i boken av en gravid kvinna "jag vet att han bryr sig fast han inte visar det så öppet". Detta har följt mig i alla år.(Min förvåning över en sådan...ja, trygghet).
Du säger ...självuppfyllande profetia.., att du är förvirrad.. jag önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt. Du känner inåt så du har nog en inre vetskap.
Jag vet att man kan förändras men bara om man är riktigt riktigt tvungen. (Jag menar det inte särskilt till dig, missuppfatta mig inte, är du snäll. Jag menar generellt, så det gäller mig, dig, din man...).
Jag vet också att en sårbarhet kan läka. Jag tror inte kategoriskt på att man alltid alltid ska "prata ut", tror att detta kan söndra.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga dig men får det intrycket av ditt sista inlägg att du inom dig har fattat ett beslut.
Allt gott. Kram från Ursula

Modiga du!
Du har nog bestämt dej för att vända alla stenar och verkligen se till att det att du mår bra hänger på dej själv. Du är nog på rätt väg, fast det inte är en lätt väg.
Låt det ta den tid det tar, och vad bra du har en bra beroendeterapet och stötta dej!
Krafter!

åkte jag då dit.
Med mina raka frågor om en fortsättning och om han fortfarande känner kärlek.
Jag fick mina svar om att nej,någon fortsättning ville han inte ha.
Han trivdes bäst ensam och ville i dagsläget inte ha någon relation.

Jag tror nog att det finns en del känslor kvar,men med hänsyn till mig och sig själv så valde han nog att hålla dom för sig själv.
Han sa bland annat " Du finns med mig i allt jag gör"
För mig är det en kärleksreplik,men det kanske handlar mer om en insikt som han ändå tillåter men väljer sin väg.

Ullabulla har nu fruktansvärt ont i hjärtat,men måste inse att denna saga är över.
Jag bad honom att inte besvara mina kontaktförsök då jag i dagsläget inte har kontroll på mig själv.
Jag skulle kunna göra nästan vad som helst i tanken för att det skulle bli vi igen.
Och det är "inge bra"

Jag vill såklart inte tillbaka i en relation där jag inte är vald.
Där jag inte är självklar och älskad.
Men ändå så vill så stora delar av mig göra just det.
Kämpa och kila mig in i något som inte längre är.

Jag tror att det i mitt fall handlar om någon sorts överlevnadsinstinkt.
En symbios jag aldrig fick fullborda med min psykiskt sjuka mamma och som jag hela tiden sökt i mina relationer.
När jag är utanför relation så är jag i livsfara och söker kontakt och trygghet till nästan vilket pris som helst.
Även om jag på ytan är välfungerand,självständig och driftig.

Visst är det märkligt hur vi människor innerst inne bara är sårade barn.
I alla fall jag.

Denna insikt ska jag bära med mig till min medberoendeterapeut och jag hoppas kunna förlösa den smärta som jag bär på.
Där jag på allvar tror att jag kommer att dö om jag inte är inne i en relation och blir bekräftad,eller matad med närhet och kärlek.

När jag läser dina inlägg.
Du är en känslig själ som vill bli älskad med varsamhet.
Mjuka tilltal och vänlig kärlek.
När du får det som en del säger är något du ska acceptera så säger jag,nej.
Du vet och känner själv om du vill leva i ett klimat där din kärlek inte ryms.
Där du inte får utveckla dina känselspröt utan han är där och knipsar av dom hela tiden.
Kärlek kan endast utvecklas i trygghet.
En del kanske är grundtrygga och kan "tåla" en hel del då de vet att det sitter i den andra personens sätt och inte handlar om bristande kärlek.

Du kanske behöver en varsammare hand?
Men det är bara mina tankar när jag läser dina inlägg.

Förlåt om jag verkar lite abrupt nu men vad är det för bästa kompis? Är det inte det man har vänner för, som står upp för en i vått och torrt åt båda håll oavsett om ens liv är bra eller för tillfället inte funkar alls?
Synd att det ska vara så, men som sagt här kan du alltid skriva och få det stöd du behöver....
Har du funderat på att kanske gå och prata med nån utomstående, typ anhöriggrupp?

Har inte ringt än...
Min syster vet & min bästa vän men henne kan jag inte prata mer om detta för hon har sagt till mig att hon orkar inte lyssna på mig mer...
& min syster har fullt upp med sitt.

Så det är mest här jag kan ventilera mig..

Nästa helg har jag bokat en hotellnatt på ett slott i Skåne med kvällsbuffé, show och härlig hotellfrukost nästa morgon ????? Det ska bli så mysigt. Jag tänker dricka vin till maten och kanske köpa något mer i baren, men för sambon blir det läsk och vatten. Det är han helt inställd på. Lite utmanande kanske efter endast fyra nyktra veckor, men det är ju den här typen av aktiviteter som vi båda vill göra tillsammans. Att han inte dricker ska inte få oss att behöva avstå från det.

Hej igen!

Det känns sorgligt.... Att inte förmå älska av hela mitt hjärta, vilket kanske kunde få oss som par på rätt köl? Få oss att utvecklas positivt. Men min tvekan kanske drar ner oss. Som en självuppfyllande profetia.

Min självbild blir annorlunda med honom. Trodde jag var försiktig och hänsynstagande, men han påpekar att jag t ex slamrar när han sover, inte kan sätta gränser för barnet, och överdriver våra lekar.

Sedan tror jag hans tilltal, då han blir irriterad, s a s slår in spikar i kistan. Inte som när man talar till en älskad som gör ett misstag, utan fram med storsläggan!

Nu vet jag ju att han har det där sättet - hans sätt att uttrycka sig när han blir arg, och att han får "utbrott" liksom.

Han har sagt och visat att han vill leva med oss på andra sätt. Men hela min varelse tar liksom stryk ändå, mot bättre vetande. Och jag känner mig ful och för mycket både invändigt och utvändigt.

Ja, jag tjatar vidare om det här...

Tror han skulle förakta ett sånt här skrivande som jag gör nu också.

Kanske vi ska ge varandra lugn och ro, på gott och ont, och ändå separera. Svårt ta steget, ännu svårare ta initiativet. Och sorgligt.

Ja, sånt är sjukt jobbigt oh gör ju såklart att man inte kan slappna av ordentligt.
Hoppas du kan slappna av o njuta av er helg bortresta. Försök o inte ringa till honom utan bara va med barnen...o njut!

Nä, beroendepratet stör mig nån minut sen släpper det....självklart känner jag ett litet magont när han säger så men försöker o inte tänka på d. Han sa själv nu igen på morgonen att han skulle kunna tänka sig att aldrig mer dricka o krävdes d antabus hela livet så fick det va så....
Det kommer komma dagar när d är jobbigt på riktigt så just nu är d lugnt och jag njuter av ett alkoholfritt hem....mer ön jag kunnat tänka mig

Du betyder något och är viktig. Dina inlägg väcker oro för hur du har det. Vi är glada att du är här på forumet och fortsätter att sätta ord på det du upplever. Jag ser att min kollega tipsade om kvinnofridslinjen. Hur valde du att göra? Vem mer vet hur du har det?

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Förstör exakt vad du menar, InteMera. Hatar också när jag förstår att han dricker trots att jag är borta med dottern, eller när han själv är bortrest. Att få konstiga sms, eller att behöva höra hans idiotiska fylleröst när man intet ont anande ringer för att säga godnatt. Det gör jätteont!

Jag har flera i min närhet, som fått hjälp med missbruk. Ingen inblandning av socialen. Kan säkert bero på hur situationen ser ut. Om båda parter missbrukar eller ej. Jag har däremot en nära släkting där oros-anmälan lämnats in "utifrån" för barnens skull. Där båda föräldrarna har a-problem. Deras situation har socialen börjat utreda. Vilket såklart är jättebra. Jag hoppas att dom får och tar hjälp.

Du får säkert räkna med att beroendet visar sig i mer eller mindre intäckta ord och funderingar från hans sida. Han är ju tyvärr inte botad efter första antabus tabletten ?. Även om man önskade det var så enkelt! Huvudsaken just nu är ändå han låter bli att dricka och för varje nykter dag klingar förhoppningsvis suget av och skulle han lyckas vara nykter ett helt år är det inte alls sagt han sen mera är sugen på att dricka, alkohol ingår då inte mera i vardagen och tankesättet omkring det har hunnit ändras. Hoppas du inte deppar ihop över hans kommentarer, men klart det känns jobbigt om han pratar om tiden utan alkohol som nåt tidsbegränsat - som ett straff ungefär som man sitter av och sen kan man göra som vanligt efteråt. Men hans tankesätt hinner nog ändra ännu, han behöver säkert lite tid att ställa om.

Här är mannen på resa igen och jag tror han drack igår där han är. Sms jag fick tyder på alkoholintag och sen blev det tyst resten av kvällen vilket brukar tyda på barhäng. Vet inte varför det egentligen provocerar mig han dricker när han är bortrest, jag och barnen ser ju det inte då. Fann mig själv jätte irriterad pga detta igår, och orkade inte mysa till med barnen som man borde passa på när han är borta. Ikväll kommer han hem, antagligen med full ranson och fylla planerad till helgen när jag reser bort med barnen. Varför är man arg på drickandet till och med när det sker borta, han kommer ju inte hem på natten och jag brukar inte få sms eller elakheter heller när han dricker på sina resor. Om han dricker hemma när både jag och barnen är bortresta drabbar ju inte heller oss direkt. Ändå känner jag mig stressad, arg och irriterad över detta.